Vad är Patriarkatet?

februari 24, 2009

Detta är ett humorinlägg, den som inte är road får gärna hoppa till föregående inlägg.

För att förstå detta måste man först ta sig in i huvudet på en feminist. Jag har gjort det nu.Ni kanske trodde att 1+1=2, men så är det inte! Betänk att om man häller en sandhög ovanpå en annan sandhög så får man en (fast större) sandhög. Och det är denna logik som ligger till grund för feministernas resonemang när de lägger ihop ett och ett och får ett – nämligen ett politiskt korrekt genusuttalande. Och ni trodde väl inte att pk-kurserna vid universiteten verkligen står för ”påbyggnadskurser”, de står nämligen för politiskt korrekta kurser på hög nivå, så hjärntvätten har i åratal pågått bakom vår rygg. Jag minns själv när det matematiska genusbegreppet infördes på min första pk-kurs i algebraisk topologi.

Likaså ska vi inte tro att vi har verkligheten lika klar för oss som feministerna, och jag har nu insett varför just Fysikum i Lund är utvalt som det första pilotprojektet i Tiina Rosenbergs berömda genuscertifierings-projekt. Det finns nämligen ett antal dimensioner som vi vanliga dödliga inte ser, många fler än de vanliga tre rumsdimensioner som vi är vara vid, och som feministerna i decennier försökt få oss att acceptera genom införandet av begreppet intersektionalitet. Men strängteoretikerna är på god väg och kan med öppet sinne numera acceptera åtminstone de elva dimensioner som strängteorin påbjuder för att vara matematiskt konsistent. De tre vanliga plus åtta stycken som är för små och ”ihopkrullade” för att kunna upptäcka. Vansinne? Nejdå, följande analogi kan kanske vara till nytta: betrakta ett rep på långt håll, då kan man säga att det kan liknas vid ett endimensionellt objekt, nämligen en linje. Men om man kommer närmare, så ser man att en liten myra kryper runt på repet i tron att den lever i en tvådimensionell värld, vilket den ju gör eftersom repets yta är tvådimensionellt. Alltså kan det finnas dimensioner som är för små för att se med blotta ögat, och som feministerna upptäckt. Men till skilland från fysikerna så har feministerna kommit betydligt längre och har även teorier om hur dessa övriga dimensioner samverkar i skapandet av en universell könsneutral (eller kanske androgyn) identitet. Det måste vara därför som detta samarbete kan fungera med Fysikum.

Det är alltså inte säkert att feministerna lider av ett förskjutet expansivt grundtillstånd med stämningskongruenta psykotiska symptom som man skulle kunna tro. Däremot är det dissociativa symptomet i form av upphävd identitetsupplevelse ett faktum – detta är ju själva slutmålet för övrigt. Men ändå, på grund av det tidvis gravt desorganiserade tänkandet kombinerat med små anatomiska förändringar som förvränger den konstruktiva förmågan på ett omedvetet plan, kan man säga att det feministiska kollektivet som helhet saknar sjukdomsinsikt, självinsikt och framtidsutsikt.

Vad är då Patriarkatet? Inom feministisk teori avser patriarkatet en samhällsordning där män som genus (socialt kön) har makten. Ett tydligt exempel på patriarkatets maktutövning är det faktum att hela Lunds Universitet, inklusive institutioner med manlig dominans, helt lagt sig platt för Tiina Rosenbergs tilltag. Ett annat exempel är det faktum att männen totalt avsagt sig sin tron genom att acceptera att jämlikhetssträvan ska genomsyra all offentlig och privat verksamhet. Att definiera jämlikhet är svårt, definitionen har flera olika innebörder för vanligt folk liksom för olika grenar av feminismen, men att entydigt definiera ett begrepp är enligt en del feminister en stereotypt manlig egenskap, och för att bryta denna förtryckarstruktur så står det varje medborgare fritt att definiera och tolka innebörden av begreppet jämlikhet och ur detta härleda de teorier som måste till för att bryta könsmaktsordningen. Forskningen måste ju vara fri och alla är sin egen lyckas smed, eller snarare är feministerna allas lyckas egen smed och det står dem fritt att ta till alla till buds stående medel för att störta genusordningen.

Jag har därför studerat feministisk litteratur under natten för att försöka förstå vad Patriarkatet är. Jag är ju i min fulla rätta att själv definiera och tolka begreppet, allt annat vore att erkänna och acceptera manligt definitions-förtryck, men som matematiker har jag ändå försökt att hitta en så objektiv beskrivning som möjligt. Patriarkatet är enligt vad min forskning visar det holistiska, kollektiva och allomfattande könsmedvetande som uppstår i det feministiska samfundet i det ögonblick som banken överför statliga medel från skattebetalarna till Centrum för Genusforskning. I detta ögonblick förlorar hela svenska folkets syn på världsalltet sin mening i en universell socialt konstruerad genusparadox som sprider sig likt en löpeld i det massmediala utrymmet mellan Andromedagalaxen och Cenrum för Genusstudier.

Patriarkatet är därför inte något annat än ett förrädiskt hologram feministerna förgäves försöker greppa i sin kamp att förstå livets djupare innebörd och mening. Detta kan jämföras med den grundläggande kvantmekaniska och psykologiskt uppenbara insikten att observatören skapar verkligheten i observationsögonblicket, som är ett ögonblick av luddig tid lånad av Heisenberg själv. Och på samma sätt existerar inte Patriarkatet utan att några utomstående genusmedvetna betraktare via sin tekniska apparatur under observationsprocessen rubbar den telefonära balansen till Internet-banken, och via penningflödet befäster Patriarkatets objektiva existens. Detta holografiska paradigm har nu en gång för alla gett mig en slutlig förståelse för vad Patriarkatet i själva verket är. Det var inte meningen att ge ett bidrag till genusforskarna så här, men jag är, liksom flertalet människor, intresserad av att få veta sanningen.


Genuspedagogik i förskolan – del 1

februari 22, 2009

Genuspedagogik i förskolan – del 1. Detta är den första delen i en längre serie där jag tänkte skriva om genuspedagogernas arbete baserat på en  granskning av deras egna offentliga dokument.

Ingår i ett könspolitiskt projekt

Ingår i ett könspolitiskt projekt

Jag har redan låtit folket få veta (längst ner) att förskola av den svenska modellen representerar såväl ett barnpedagogiskt som ett könspolitiskt projekt. Detta könspolitiska projekt styrs av genusvetarna, som är statligt avlönade för att tänka ut genusteorier och testa och implementera dessa i svensk förskoleverksamhet. Föräldrarna har enligt bestämmelserna ingenting att säga till om: ”Det är viktigt att komma ihåg att det inte är föräldrarna som ska bestämma om en förskola ska arbeta med jämställdhet eller inte. Uppdraget finns formulerat i läroplanen och det är alltid personalen som har det pedagogiska ansvaret.” (SOU 2006:75 sid 120). Med ”läroplanen” avses förskolans läroplan Lpfö 98, och SOU 2006:75 är den statens offentliga utredning från år 2006 som utgör slutbetänkandet av Delegationen för jämställdhet i förskolan med titeln ”Jämställdhet i förskolan – om betydelsen av jämställdhet och genus i förskolans pedagogiska arbete”.

Men vad står det då mer i denna förskolans läroplan Lpfö 98 som ska utgöra grunden för svensk förskoleverksamhet? På sidan 4 slås följande fast: ”Verksamheten skall syfta till att barnens förmåga till empati och omtanke om andra utvecklas, liksom öppenhet och respekt för skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt… Förskolan skall vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Varje barn skall ges möjlighet att bilda sig egna uppfattningar och göra val utifrån de egna förutsättningarna… Alla föräldrar skall med samma förtroende kunna lämna sina barn till förskolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.”

Detta är viktigt och väl värt att lägga på minnet när man granskar diverse andra dokument, och till och med resterande textmassa i Lpfö 98 självt. Som jag påtalade i TV4-debatten den 27:e december, så rymmer denna läroplan ett antal inbyggda motsättningar som innebär att den måste revideras. På flera ställen kolliderar nämligen olika uppdrag med varandra, ett exempel är det jag påtalade i TV4-debatten mot en genusforskare (vars ”forskning” om att lekplatser är könskodade gavs utrymme i DN och fick mig att reagera, en artikel som Pär Ström ursprungligen tipsade mig om), nämligen att uppdraget ”Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller” (Lpfö 98 sid. 4) krockar med uppdraget ”I förskolans uppdrag ingår att såväl utveckla barns förmågor och barns eget kulturskapande som att överföra ett kulturarv – värden, traditioner och historia, språk och kunskaper – från en generaton till nästa.” (Lpfö 98 sid. 5).

Sagan om Askungen - farlig litteratur

Sagan om Askungen - farlig och numera förbjuden litteratur

Att detta är problematiskt framgår även av SOU 2006:75 (sid. 114), där förskolepersonalen i en av utvärderingarna som utredningen granskat skriver följande: ”Vi har diskuterat fram och tillbaka hur vi ska förhålla oss till kulturarvet när det strider mot vårt uppdrag att motverka traditionella könsroller. Till slut har vi valt att lyfta bort vissa titlar från barnens hyllor eftersom vi inte känner att vi kan stå för det böckerna förmedlar. Vi kan komma att läsa dessa böcker i framtiden, tex i samband med teman om hur det var förr i tiden, men vi vill inte att barnen ska bläddra i böckerna där både bild och text förmedlar passivitet för flickor och aktivitet för pojkar.” Hur det var förr i tiden!?

I en annan förskolas utvärdering säger man att ”En medveten pedagog bör först läsa boken för att se vad bokens budskap är. Böcker som upprätthåller de traditionella könsrollerna kan man sortera bort”. Det blir väl flertalet böcker då kan man anta, eftersom det räcker att en mamma står tecknad med en brödkavel i handen, eller ens upprätthåller sig i ett kök på bilden, för att de patriarkala maktstrukturerna ska lysa genom hela berättelsen i genusvetarnas ögon. Jag är förvånad att genusvetarna inte ännu anordnat offentliga bokbål, men det kommer nog.

”Många förskolor ändrar i själva berättelserna, till exempel genom att byta kön på karaktärerna eller genom att ändra i handlingen på något annat vis.” skriver Delegationen för jämställdhet i förskolan (SOU 2006:75, sid. 114). Och framhäver detta som något positivt.

Visste ni att denna censur av litteratur enligt sovjetisk modell pågår i era barns förskolor idag, år 2009! Jag råder alla föräldrar att antingen tillgodose vidareförandet av kulturarvet själva genom att inhandla relevant litteratur (detta borde för övrigt rent strikt kommunen bekosta, då det är ett förskolans uppdrag som missköts, så skicka gärna en räkning till din kommun) eller att sälla sig till det organiserade motstånd som är under uppbyggnad genom att kontakta mig (tanjasblogg@gmail.com) .

Man kan inflika, när man väl insett vidden av detta faktum och hunnit varva ner tryggt förvissad om att staten leder oss alla till avgrundens rand, att ett könsbyte på rollkaraktärer endast ersätter den ena stereotypen med motsatt stereotyp. Det är i sådana här sammanhang jag rekommenderar genusvetarna att läsa matematik för att aktivera sin logiska förmåga.

Man har prisat nyutkomna böcker som tar in genusperspektiv genom att ta in alternativa livsstilar samt regnbågsfamiljer i karaktärerna. Visst kan man göra det, men varför ska allt annat bort!? Återigen, man skapar bara en annan norm, barnen blir inte friare i tanken av att få  förmedlat en alternativ ensidig stereotyp. Och än mer förvirrad bli man när det visar sig regnbågsfamiljerna tydligen ska börja isolera sig och sina barn i egna förskolor – sk ”fredade zoner”. Bara tanken på att man skulle kunna få en fråga som skulle kunna tolkas som ett antagande att man skulle vara heterosexuell antas alltså vara så pass kränkande att det motiverar egna förskolor.

Och de föräldrar som känner sig kränkta och störda av det påtvingade ”genusperspektivet” då? När ska de få ”fredade zoner”? Man konstaterar till och med i SOU 2006:75, vilket är oerhört skrämmande att man gör utan att därmed ompröva sin egen världsbild lite, att föräldrarna oftast inte är med på genuspedagogiken! På sid. 120 konstaterar nämligen Delegationen för jämställdhet i förskolan att man efter genomgång av förskolornas utvärderingar följande: ”Den vanligaste bilden många verkar ha är att jämställdhetsarbetet ofta motarbetas från föräldrahåll när frågan introduceras. Ett sådant exempel kommer från projektet ”Vidgade Vyer” i Östersund. En bit in i arbetet blev motreaktionen från några av pojkarna på den berörda förskolan starka. De motarbetade personalen och det blev mer eller mindre kaos i gruppen. Delar av föräldragruppen ville då att projektet skulle avbrytas och det var nära att personalgruppen gav upp, men med hjälp av handledare jobbade de vidare och till slut löste sig problemen.”

Löste sig problemen? Med andra ord: föräldrarna och barnen resignerade. För genuspedagogiken skulle införas och påtvingas till varje pris, även mot barnens och föräldrars vilja. Man kan bara konstatera: detta är Sovjet, i Sverige år 2009!

En annan inbyggd motsättning i Lpfö 98 gäller återigen uppdraget ”Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller” (Lpfö 98 sid. 4) mot ett annat uppdrag, nämligen uppdraget att stärka barn i deras identitet och kulturella tillhörighet. Bla står i Lpfö 98 sid.5: ”Förskolan skall ta hänsyn till att barn lever i olika livsmiljöer och att barn med de egna erfarenheterna som grund söker förstå och skapa sammanhang och mening.” Och återigen (från sid. 4): ”Verksamheten skall syfta till att barnens förmåga till empati och omtanke om andra utvecklas, liksom öppenhet och respekt för skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt…”. Barnen skall alltså lära sig respektera skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt, vilket är positivt. Men hur ska förskolepersonal kunna göra detta om de inte själva respekterar ovanstående? Eller inte tillåts göra det pga genusvetarna? Det finns för det första barn i svensk förskola från kulturer där de ”traditionella könsrollerna” ses som något naturligt och dessutom som en förutsättning för ett fungerande samhälle. Detta förekommer för övrigt också i en hel del svenska familjer, där familjen själv vill kunna välja sitt sätta att leva utan att behöva må dåligt över att inte leva upp till de senaste genustrenderna.

Hur kommer barnen för övrigt att må när de får motstridiga signaler från föräldrarna respektive förskolepersonal om hur livet, världen och mänskliga relationer ser ut och fungerar? Att könet är en social konstruktion, att inga skillnader finns dem emellan osv. Genusvetarna har inte lyckats förändra vuxenvärlden, så man ger sig på barnen istället, med förhoppning om att kunna åstadkomma ett paradigmskifte. Man kan då fråga sig hur barnen kommer att kunna hantera livet, när de sedan kommer ut i en verklighet de inte känner igen, en helt annan verklighet än den genusvetarna försökt tuta i dem. De kommer att bli dysfunktionella naturligtvis. Så länge genusvetarna inte lyckas förändra hela den omgivande verkligheten först, så ska de låta barnen vara ifred, annars kommer de att bli synnerligen förvirrade redan när de kommer upp i tonåren. Kanske lika förvirrade som genusvetarna.

Synen på vad som är naturligt, är enligt genusvetarna i högsta grad (och i själva verket uteslutande) kulturellt betingat (och inte biologiskt). Säkert är det en kombination av dessa båda, men om synen på vad som är naturligt, och manligt och kvinnligt, är helt kulturellt betingat i genusvetarnas ögon, innebär detta alltså att genusvetarna vill köra över alla kulturella yttringar (dessutom vissa kulturers själva fundament) som inte ”passar”, för att införa sin egen syn. Utan att göra någon bedömning av synen på manligt och kvinnligt i olika kulturer (som genusvetarna för övrigt inte lyckats förändra ens i den svenska kulturen, därav den aldrig sinande strömmen av propagandainsatser i flera decennier nu) så kan man konstatera att genusvetarna inte bara saknar logisk förmåga – de är även kulturimperialister, de vet allt och de vet bäst och världen ska lägga sig platt för dem. Och det är skrämmande att se att medborgarna i detta land faktiskt gör det.

Här går en genusmedveten kvinna till vänster och en genusmedveten man till höger

Här går en genusmedveten kvinna till vänster och en genusmedveten man till höger. Eller?

Och vi ska inte tala om (jag kommer att ta upp dessa dumheter i senare inlägg) den sjuka fixeringen vid yttre attribut hos genusvetarna, och om hur föremål blir ”könskodade”!  Som om saker och ting skulle förändras på ett genomgripande och grundläggande sätt om bara pojkarna hade rosa kjol och flickorna slutade bära rosetter och blommiga klänningar. Vad jag vet så har männen i vissa kulturer klänningsliknande plagg, men jag tror inte svensk feministmaffia anser att jämställdhet mellan könen råder i dessa kulturer. Och jag förstår fortfarande inte det här med Fru Gårman. Feministerna ville ha en kvinna på trafikskylten, men vad säger de om att hon har en kjol, är inte detta något som befäster det stereotypt kvinnliga? Borde inte Fru Gårman ha byxor och snaggat hår? Är det inte så att Herr Gårman faktiskt egentligen hela tiden varit en genusmedveten kvinna med byxor och kort hår, som vänt de traditionellt kvinnliga attributen ryggen? Jag har alltid trott det….

Som i all annan vetenskaplig forskning måste man inleda i liten skala, följa upp resultaten, och därefter eventuellt, efter folkomröstning, massimplementera om resultaten fallit väl ut. Nå, i detta fall är uppföljningstiden ca 18 år, inte förrän då kan vi veta hur gensuvetarnas teorier påverkat barnens identitet och hälsa, så därför borde genusvetarna ta en lång semester i 18 år från och med nu. Alternativet är att gensuvetenskapen faktiskt inte borde betraktas som en vetenskap, och därför inte behöver leva upp till de krav på vetenskaplig stringens som gäller i alla annan forskning. Men en pseudovetenskap baserad på en verklighetsfrämmande ideologi som bara lever och gror i huvudet på några fanatiker borde inte tillåtas få något inflytande i samhället. Särskilt inte på barnen, som är samhällets framtid!


Till mina studenter

februari 18, 2009

Så här i tider med vinterkräksjuka och annat elände får man hålla ordning på sina studenter på distans!

Ni tror väl inte att ni slipper undan veckans lektion bara för att jag råkar vara halvt döende av årets vinterkräksjuka? :-) Matematiken är en kumulativ vetenskap och det funkar inte att hoppa över ett avsnitt och gå vidare till nästa utan att det uppstår allvarliga problem i maskineriet.

Heder åt alla flitiga studenter som sitter framför sina kursböcker med målet i sikte istället för att dåsa i TV-soffan och ådra sig substansrelaterad akut störning till följd av intag av detta narkotiska preparat (TV-programmen) i tron att problemen och uppgifterna på tentan kommer att lösa sig av sig själva likt en fettkula i tvättmaskinen när man sätter den på 95 grader och häller i tillräckligt med väteperoxid.

Det är få förunnat att ha en verktygslåda hemma med alla de instrument som erfordras för att förstå Universums och världsalltets uppbyggnad och innersta väsen. Den grundläggande mattekursen är dock en blygsam första uppsättning sådana verktyg du kan tänkas behöva för att komma vidare i livet, och kanske också till nästa kurs. Minns att det som en gång är bevisat matematiskt är för alltid sant (inom det valda axiomsystemet) och därmed förevigat i forskningen till kommande generationers obeskrivbara glädje. Detta ska jämföras med den tragiska situationen i mer världslig forskning där upptäckten av ett enda roterande femdimensionellt membran kan rasera flera års forskningsartiklar och därmed rasera allt du någonsin levt för. Detta, kära studenter, kan inte hända i matematiken. Matematisk skolning är för övrigt det enda som kan hålla inflationen nere och folkvettet uppe på samma gång, och med detta i åtanke ger vi oss in i veckans lektion – dubbelintegraler och trippelintegraler! :-)

Dubbelintegraler. Med iteration reduceras problemet att beräkna en dubbelintegral till problemet att successivt beräkna två enkelintegraler. Som ni vet är delad glädje dubbel glädje, medan en dubbelintegral innebär dubbel glädje, och därför blir en dubbelintegral uppdelad och beräknad genom iteration fyrdubbel glädje! Få är denna insikt förunnad, men ni kommer att känna av det själva efter att ha provat på några övningsuppgifter.

Ni minns säkert med sentimental glädje hur ni redan i envariabelanalysen kunde beräkna volymen av en rotationskropp, och idag kommer ni att lära er att beräkna volymen av mer allmänna kroppar, närmare bestämt kroppar som ligger mellan xy-planet och någon funktionsyta f(x,y). Naturligtvis finns det kroppar som inte kan beskrivas så fint, och tills vidare får ni beräkna en sådan kropps volym genom att likt Archimedes sänka ner den i ert badkar. Platon som var en känd filosof och matematiker under antiken kallade alla kroppar som inte var konvexa regelbundna polyedrar (de fem sk platonska kropparna: tetraedern, hexaedern, oktaedern, dodekaedern och ikosaedern) för ”irreguljära missfoster”, men vi kanske inte ska använda ett så grovt språkbruk här för kroppar som inte passar våra syften.

Trippelintegraler. Här avanceras det med stormsteg – nu är det dags att ta ytterligare ett steg på det mänskliga intellektets trappfunktion som ska leda oss till en slutlig förståelse för Universums storslagenhet och alla dolda variabler och buktiga och roterande ytor som är inkapslade däri och vars volymer det är vårt oundvikliga öde att beräkna. Låt oss titta på integraler där tre variabler är inblandade – alla goda ting är ju tre! Fastnär vi ändå slagit in på den vägen kanske du undrar varför vi inte generaliserar till ännu högre dimensioner, men liksom ett kvadrerbart område inte kan ha en rand som inte är en nollmängd, kan jag inte heller illustera för er med en bild vilken den geometriska tolkningen i så fall skulle bli.

Och det bör ju nämnas, att medan det i andra sammanhang ses som negativt att generalisera, är detta något som faktiskt är både tillåtet och tillrådligt inom matematiken, och i matematiken kan man dessutom generalisera utan att dra förhastade slutsatser. Om man generaliserar sina resultat så att de täcker så många fall som möjligt så slipper man nämligen behandla alla specialfall, särfall och psykfall var för sig.Detta sparar en hel del tid.

Observera att analogen till vår tolkning av dubbelintegralen av en positiv funktion skulle bli att trippelintegralen är den fyrdimensionella volymen (hypervolymen) av ett objekt i det fyrdimensionella rummet som har en tredimensionell bas, och en hyperyta w=f(x,y,z) som ”tak”. Det kanske inte säger er så mycket mer än att matematiker är galna, men som tur är finns det vettiga tolkningar av trippelintegralen i fysikaliska tillämpningar - öppna er kursbok och se själva!

För er som inte läser matematik rekommenderar jag er att omedelbart börja, inte bara för ert eget bästa och för att matematisk skolning ger genomslag även på andra plan i er mentala verksamhet, utan också för att statuera exempel som goda samhällsmedborgare, något som är ytterst sällsynt nu för tiden när det gäller att roffa åt sig så mycket som möjligt på andras bekostnad. Själv jobbar jag högst ideellt (fast med lön) och hjälper andra behövande att beräkna arean av den veckade ytan på sin hjärna genom att rotera kring universitets tyngdpunkt (dvs mig).

Gå in och välj och vraka bland kurser på http://www.math.su.se. Det finns även kurser man kan gå på distans, liksom rena nätkurser om du av någon anledning vill undvika matematiker, även om ett sådant liv blir tämligen innehållslöst i längden. Anmäl intresse till Matematiska institutionen vid Stockholms Universitet genom att maila valfri anställd (tex mig: tanjab@math.su.se) eller via studera.nu. Det finns nätkurser även inom fysik och programmering med mera på SU:s och KTH:s gemensamma portal: http://www.math.se.

Lycka till med studierna!


Genuscertifieringen vid Lunds Universitet

februari 14, 2009

Detta ämne är inget nytt stoff, men väl värt att uppmärksammas.

lundsuniversitet2Universitetsstyrelsen vid Lunds Universitet fattade år 2007 beslutet att tillsätta en projektgrupp (med Tiina Rosenberg som ordförande) för att arbeta med ”genuscertifiering” av bland annat utbildningsprogram och kurser. Målsättningen är att  genusperspektivet ska vara integrerat i all utbildning. I detta syfte ska kurserna vid varje institution ”genuscertifieras” , dels genom en ”utvidgad självdeklaration” från institutionerna sida, och dels bör ”en tredjepart finnas som kontrollenhet för att ge trovärdighet och stöd i arbetet med genuscertifiering på institutionsnivå.” Detta kommer direkt ur slutrapporten från projektgruppen för genuscertifiering från 31 mars 2008 (Dnr PE 2007/428-0).

Det pågår därför nu ett inledande pilotprojekt vid Lunds Universitet med denna ”genuscertifiering”. Man kan räkna med att metoden kommer att exporteras ut till alla andra lärosäten så fort det (frivilliga) pilotprojektet är avslutat. Tanken med genuscertifiering är att varje kurs vid varje institution ska genomsyras av genusperspektivet, och det gäller inte bara som man skulle kunna tro (eller önska) undervisningsformerna, utan även det konkreta innehållet i utbildningen!

Genusperspektiv på kvantfältteori?

Genusperspektiv på kvantfältteori?

Detta betyder att studenter i exempelvis teoretisk fysik ska läsa kvantfältteori med genusinslag och att studenter i matematik ska få kunskap om vilka patriarkala strukturer som genomsyrar lösningarna till en godtycklig differentialekvation. Eller hur hade Tiina tänkt sig detta? Att Feynman-diagrammen (en beräkningsmetod inom kvantfältteorin) ska avskaffas eller döpas om då upphovsmannen Richard Feynman är en man? Kanske att en kvinna (möjligtvis hon själv?) ska utveckla alternativa lösningsmetoder för differentialekvationer och sedan skriva en bok som ska ersätta ordinarie kurslitteratur (som enligt målsättningen till varje pris måste vara skriven till hälften av kvinnor, det skulle nämligen ge ett ”kvinnligt perspektiv” inom ämnet. Projektgruppen får gärna utveckla denna fascinerande teori för mig vad gäller matematiken). Och hur kommer det för övrigt att bli med biologin? Skrämmande tanke!

Som sagt, det är bara att rasera hela vårt kulturarv, och allt som tidigare generationer byggt upp inom såväl kulturliv som vetenskaplig forskning, liksom att totalrevidera och uppdatera alla människors psyken enligt den senaste genusövertygelsen, inget ska nämligen få stoppa den ångvält fulltankad med genusvansinne som Tiina och hennes gäng kör med över land och rike i sin jakt på det könsneutrala paradiset. Och det är skattebetalarna som betalar bensinen. Det är bara sunt att ifrågasätta det som finns med jämna mellanrum. Vad betyder väl några seklers framgång inom medicin, kemi, matematik och andra ytliga vetenskaper som försökt förstå och förklara Universums funktion och mening genom tusentals forskares hängivna arbete, när genusvetarna nu plötsligt kan ge oss svaren på alla frågor inom alla vetenskapliga discipliner.

För att återgå till rapporten, som jag just läst. Man skiljer alltså på det som kallas ”genusperspektiv” (som avser det konkreta innehållet) och ”könsmedveten pedagogik”/”genusmedveten undervisning” (som avser formerna för undervisningen). I Jämställdhetspolicy för Lunds Universitet 2006-2010 klargörs att ”relevanta genusperspektiv liksom könsmedveten pedagogik ska vara ett naturligt inslag i all utbildning”, och i universitetets policy avseende likabehandling av studenter 2006-2010 att ovanstående ska integreras i all utbildning vid Lunds Universitet.

Studenter och föreläsare ska bli "genusmedvetna"

Studenter och föreläsare ska bli "genusmedvetna"

Man påpekar i certifieringsrapporten att genusperspektivet var ett prioriterat insatsområde redan i Jämställdhetspolicy för Lunds Universitet 2001-2005 genom att de utbildningar som helt eller delvis saknade genusperspektiv under perioden skulle redovisa hur detta perspektiv skulle tillföras i lärande, examinationsrätt, litteratur etc. Dock konstateras att genusperspektivet haft ”begränsad genomslagskraft under åren som gått. Därför har universitetsstyrelsen 2007-05-09 beslutat att tillsätta en projektgrupp för att arbeta med ”genuscertifiering”….”.

Värdegrunden för detta genuscertifieringssystem finner man enligt rapporten i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter (!). Som jag redan nämnt skulle denna certifieringsmodell alltså innefatta dels en utvidgad självdeklaration och dels rekommenderas en tredjepart i form av ”en kontrollenhet för att ge trovärdighet och stöd i arbetet med genuscertifiering på institutionsnivå.” Vågar man man gissa att denna (oberoende?) kontrollenhet är Tiinas egen projektgrupp?

Allt kan köpas för pengar - även åsikter

Allt kan köpas för pengar - även åsikter

Det är alltid lika talande att citera genusvetarnas egna dokument (sid 5): ”Projektgruppen menar vidare att det är viktigt att på olika sätt motivera institutioner för genomförandet av genuscertifiering. Detta bör ske med hjälp av ekonomiska incitament Observera! Man erkänner alltså att man inte kan kommit någon vart på annat sätt (exempelvis genom ideologisk övertygelse hos andra institutioner), så den sista metoden till buds är pengar. Och så har man ju draghjälp av den politiska korrektheten som härskarinstrument och metod för likriktning och kontroll.

Projektgruppens uppgift har enligt egen uppgift varit ”att på ett explorativt sätt utreda och belysa möjligheterna att genom någon form av certifiering påskynda och synliggöra arbetet med en bred integrering av relevanta genusperspektiv och en könsmedveten pedagogik i utbildningen vid Lunds Universitet ävensom möjliggöra jämförelser mellan institutioner.” Man motiverar i slutrapporten sitt uppdrag med bland annat att ”I likhet med allt annat präglas vetenskap av en genusordning, vilket påverkar exempelvis undervisningens former och innehåll, samtalston och språkbruk.” Just det ja, ALLT präglas ju av en genusordning, hur kunde jag missa det i min avhandling? Bäst jag sätter mig vid skolbänken igen och gör om allt!

Man understryker att genuscertifieringen inte är ett renodlat jämställdhetsarbete som tar fasta på den numerära obalansen mellan kvinnor och män, och inte heller sk gender mainstreaming, som enligt rapporten ”innebär att jämställdhetsperspektivet ska genomsyra alla politiska områden och myndigheters arbetssätt”. Nähä, tack för det!

Vad innebär då genuscertifieringen rent konkret? Man föreslår att varje institution uppmanas välja två så kallade certifieringsombud som har det övergripande ansvaret, och ”dessa bör ges mandat, utbildning, tid och ekonomiska resurser för uppbyggnaden av en lokal struktur för genuscertifieringsarbetet.” (sid 4).

På 6-8 följer sedan de detaljerade kriterierna för genuscertifieringen.

Observera att man är blygsam i sin utformning av de kriterier som ska utgöra det normerande dokumentet i certifieringen : ”Projektgruppen har valt att föreslå en certifieringsmodell specifikt gällande undervisningen, och har därmed inte utformat kriterier som omfattar hela universitetets verksamhet.” (sic!)

De utformade kriterierna innebär att verksamma (undervisande personal, ledning och studenter) vid varje institution ska uttryckligen beakta genusperspektivet i kursplanerna, kurslitteraturen, lärarens kompetens, undervisningens innehåll, studenterna, rummet, läraren i undervisningen, undervisningens form, examinationen och utvärderingen, och ställa sig frågor som exempelvis (jag har valt ut ett fåtal av en uppsjö angivna):

Problematiseras kvalitetskriterier och lärandemål med avseende på genus? (kursplaner)

Är författarna av kurslitteratur såväl kvinnor som män? (kurslitteratur)

Har lärare genomgått utbildning avseende genusperspektiv i undervisning och genusmedveten undervisning? (lärarens kompetens)

Genomsyrar genusperspektiv undervisningen? (undervisningens innehåll)

Reflekterar läraren över sin och studenternas roll ur ett gensuperspektiv? (Vem läraren är i relation till studenterna och vilken makt och möjlighet hon/han har att påverka uttryck för maktstrukturer i undervisninssituationer)

Ges tillfälle för lärare och studenter att ta upp och diskutera tex härskartekniker och bekräftelsetekniker?

Strävar institutionsledningen aktivt efter en jämn könsfördelning i fråga om undervisande personal?

Angående den sista punkten, hur står det förresten till med personalen och dess könsfördelning på Tiinas egen institution vid Lunds Universitet, ”Centrum för Genusvetenskap”? En snabb titt på länken ovan ger vid handen att ca 11% av de anställda är män, medan 89% är kvinnor! Hyckleriet vet inga gränser!

Och det stannar inte med genuscertifiering– detta är bara början. Jag citerar från sidan 3 i rapporten: ”Projektgruppen har valt att i första hand fokusera på genus, men är öppen för en intersektionell förståelse av genusbegreppet. Intersektionalitet innebär att ta hänsyn till fler faktorer än kön, såsom etnicitet, klass, sexuell läggning,ålder, funktion, religion och andra samverkande, och varandra förstärkande, maktordningar.”

Vi kan alltså troligen se fram emot förslag på utvidgade certifieringssystem som beaktar ovanstående faktorer ganska snart. För övrigt så vet man ju inte om man ska skratta eller gråta när man hör om ”intersektionalitet” – varenda psykolog, och de flesta andra människor, visste redan långt innan genusvetarna sent omsider insåg det, att fler faktorer än kön givetvis samverkar när en individ skapar sig en identitet! När de insåg detta faktum så lanserade de ett nytt begrepp istället för att, i rimlighetens namn, lägga ner sin verksamhet efter utfört uppdrag!

Matematik utan genusperspektiv - på utdöende?

Matematik utan genusperspektiv - ett utdöende fenomen?

Jag älskar Lunds Universitet, det var där jag som ung student läste matematik, fysik, astronomi och filosofi. Det skär i hjärtat att se detta påtvingade genuscertifieringsprojekt reta gallfeber på alla mina forna föreläsare, som varit en viktig faktor i min egen ambition att bli matematiker – och detta utan någon utifrån påtvingad förvriden genusagenda! Då hade de nämligen tid att fokusera på ämneskunskaper  i sin undervisning och genom detta entusiasmera och odla ett genuint intresse för ämnet bland sina studenter – hur blir det nu?

Uppdatering: forskarprotest + rektorn och projektgruppen försvarar sig. (med att genuscertifieringen än så länge är frivillig och en försöksverksamhet).


Trygghetsnarkomani och diskrimineringsindustri

februari 6, 2009

År 2006 kom chefsöverläkaren i psykiatri David Eberhard ut med boken ”I trygghetsnarkomanernas land – Sverige och det nationella paniksyndromet”. I sin bok hävdar han, mycket riktigt, att det svenska folkets överdrivna behov av trygghet och kontroll över alla realistiska eller inbillade faror gör oss livsoförmögna och handlingsförlamade. Detta fenomen är specifikt för västvärlden hävdar han, och Sverige utgör, inte helt förvånande, själva smittkällan!

Både det nationella paniksyndromet och den efterföljande trygghetsnarkomanin är tillstånd som har sitt ursprung i vår nedärvda vilja att i en farlig värld söka efter det trygga, ett evolutionsfenomen som gått överstyr. Tvångs- och paniksyndrom på individnivå i dagens moderna samhälle kan ses som en överfunktion av livsnödvändiga strategier som tidigare gjort att människan överlevt som art. Det är en mycket intressant parallell Eberhard gjort mellan diagnoser på individnivå och dessas motsvarighet på nationell och statlig nivå.

Kontentan är att den svenska statsapparaten är sjuk, och sjukdomen eskalerar på alla nivåer då staten gör medborgarna sjuka, vilka i sin tur reagerar likt panikpatienter och kräver än mer statligt sanktionerade åtgärder för att känna sig trygga, och så är karusellen igång.

panik

De flesta känner till innebörden av dessa  begrepp:  paniksyndrom består i återkommande panikattacker som följs av ängslan för nya attacker samt en oro över attackens innebörd, vidare inte sällan stark rädsla för att dö och/eller mista kontrollen, vilket leder till en betydande beteendeförändring hos drabbade personer. Och det är just i dessa centrala symptom som det nationella paniksyndromet enligt Eberhard har sin största likhet med individens: staten är livrädd för att invånare ska dö, för att samhället ska mista kontrollen och för att bli ifrågasatt, eller för att själva statsapparaten ska dö (avskaffas). Konkret leder detta till total nationell handlingsförlamning vid faktiska katastrofer, statlig förnekelse av vår dödlighet, och överdriven omsorg om invånarna på bekostnad av handlingsutrymme och frihet för den enskilde.

agorafobi

Paniksyndrom är också förknippat med agorafobi (torgskräck), dvs en rädsla för att befinna sig på platser som är svåra att avvika från, vilket innebär att patienten undviker situationer och platser som kan tänkas utlösa torgskräcken. Torgskräcken manifesteras enligt Eberhard på nationell nivå bland annat i form av undvikandebeteenden genom införandet av förbud och statlig reglering och detaljstyrning av invånarnas liv. Och liksom för torgskräck på individnivå finns en tydlig tendens att beteendet accelererar över tiden. Bland statliga symptom av agorafobisk karaktär nämns exempelvis: sanktionerad och omhuldad kravlöshet på grund av rädsla för att uppfattas som elak eller rädsla för att bli beskylld för orättvisor. Finns det någon som inte känner igen detta? Det går igen i både skolan och i det övriga samhället.

För en komplett diagnos ”nationellt paniksyndrom med torgskräck” krävs, utöver undvikandebeteendet, också att staten och dess invånare känner en konstant oro inför framtiden i form av förväntansångest, vilket naturligtvis leder till allvarliga beteendeförändringar inom befolkningen som inte bara orsakats av den nationella paniken utan också bidrar till att vidmakthålla den.

Enligt Eberhard har ett samhälle som inte klargör regler på annat sätt än genom att införa förbud en inbyggd rädsla för att låta invånarna växa upp till självständiga individer, och varje statligt förbud har en tendens till att leda till ytterligare förbud som gör att statens invånare till slut undrar hur tidigare generationer över huvud taget kunnat överleva.

Hur klarade vi 70-talister oss egentligen? Jag hade tex aldrig cykelhjälm (enligt SCB har förvisso antalet skallskador minskat till följd av användandet av cykelhjälm, men antalet nackskador har istället ökat just pga cykelhjälmen) och jag och min lillebror sprang och lekte fritt både i skogen och på trafikerade områden – man lärde sig helt enkelt själv att se upp och vara observant. Men idag gör staten gör oss handlingsförlamade genom att skydda oss in i minsta detalj, vilket minskar vår överlevnadsförmåga. Och skulle något inträffa är det alltid någon annan som ska utkrävas ansvar (påminner lite om USA där detta fenomen gått väldigt långt).

Trygghet på burk?

Trygghet på burk?

I boken definieras utöver det nationella paniksyndromet även begreppet trygghetsnarkomani. Staten utvecklar strategier för att för att undvika farligheter men parallellt med det förekommer ett missbruk av trygghet som kan liknas vid ett beroende med toleransutveckling och abstinensbesvär, precis som vid diagnosticerad narkomani med missbruk av beroendeframkallande subsanser. Den intressanta slutsatsen, som vi också alla känner igen, är ett behov av att ständigt öka dosen trygghet, men trots denna ökade trygghet en ökande känsla av otrygghet! Detta är en oerhört intressant och viktig observation.

Det är enkelt att jämföra med alla de länder där lagstiftningen på området inte ens kommit i närheten av den svenska. Fenomenet leder enligt Eberhard till att viktiga funktioner inom alla sociala sfärer, såväl för individ som på statlig nivå, överges eller minskas på grund av en rädsla att bli otrygg. Och det är nästintill otänkbart att avskaffa lagar som är stiftade med den uttalade intentionen att öka tryggheten, detta skulle ju betraktas som väldigt bakåtsträvande och okänsligt. Lagarna har också en tendens att smitta av sig länder emellan. ”Jaha, har Holland en sådan lag, ja men då måste vi i det trygga Sverige också ha det, vi kan inte vara sämre, vi bryr oss verkligen om våra medborgare!” Osv….

Panikåtgärder och lagstiftning på export

Panik-åtgärder och lagstiftning på export

Trygghetsnarkomanin och paniksyndromet är därför på export ut i Europa. Det kan ta en generation eller två, men via EU kommer det förr eller senare att smitta det forna Östeuropa, en plats där man under lång tid lärt sig att klara sig själv, något jag personligen bevittnat. Ingen sitter och väntar på statligt ingripande vid diverse katastrofer och missöden. Utöver en enorm uppfinningsrikedom har jag noterat att samhällsgemenskapen tycks gagnas av att saker inte alltid fungerar som de ska, och folk mår faktiskt bra. Passivitet är förödande för individen. Svenska statens intentioner må vara goda, men effekten blir den motsatta och hela beteendet är kontraproduktivt – det leder till en dysfunktionell befolkning.

Eberhard skriver: ”Någonting har hänt med generationerna födda på sjuttiotalet och framåt.” Han spekulerar i om det är det faktum att 70-och 80-talisterna är de första dagisgenerationerna som lett till dessas överdrivna behov av bekräftelse, vilket leder till destruktiva beteenden. Man kan förvisso starkt ifrågasätta Eberhards grundantagande i boken – nämligen att ”samhället aldrig varit så tryggt som nu”. Om inte mitt minne sviker mig var 70-talets samhälle långt tryggare än dagens, och det som för några år sedan orsakade stora huvudrubriker bevärdigas idag på sin höjd med en kort notis. Men även om hans grundtes kan ifrågasättas faller dock inte hela argumentationen, för faktum är att staten ägnar sig åt att reglera oväsentligheter och att åtgärda symptom (tex inom skola och utbildning) istället för att ta itu med grundproblematiken.

Jag minns med sentimental glädje den fascination jag kände de somrar jag spenderade i Östeuropa före 1989, när datorn strulade och grannungarna helt sonika öppnade upp datorn själva och lödade ihop de komponenter som lossnat(!). Jag minns också hur de två bröder som bodde i huset bredvid (och som gick i en elitskola med inriktning på matematik, ve och fasa vilken hemsk tanke för det moderna och ”jämlika” Sverige! Jo, jag vet att vi har ”elitklasser” numera – jag är själv involverad i verksamheten) förklarade innebörden av och illustrerade  matematisk induktion för mig med hjälp av en pinne i sandlådan. Bevisföring i 7:e klass – det är grejer det! :-) Kanske var det detta, snarare än svensk skola, som fick mig att se matematikens skönhet och förstå dess uppbyggnad och funktion.

För att återgå till tryggheten, likaså dog jag inte de gånger hissen stannade mellan två våningar när strömmen stängdes av och på regelbundet var tredje timme, och inte heller har jag kariesskador som en följd av att vattnet på ett oförutsägbart sätt stängdes av så att vi inte kunde borsta tänderna.

Dags för både det svenska folket och statens frivilliga eller ofrivilliga medlöpare att ta sitt ansvar och lägga ner trygghetshetsen, den passiviserar folket och spär på känslan av otrygghet. Vi behöver inte ett handlingsförlamat folk i dessa tider – tvärtom!

Ett naturligt nästa led i den trygghetsnarkomana utvecklingen är den statligt sponsrade diskrimineringsindustri som uppkommit på senare år, där 90% av befolkningen gladeligen kan sälla sig till en av de många offergrupper som finns att välja bland. Det har just kommit ut en bok i ämnet, som jag inte läst än, men däremot just beställt: ”Folkhemmets balkanisering – diskrimineringskulturens baksida” av Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt. Den innehåller en kritik av den diskrimineringskultur som enligt författarna tär allt mer på det sociala kapitalet i det svenska samhället, och utöver det bidrar till att öka motsättningarna mellan olika grupper. Det säger ju sig självt anser jag, att för varje offergrupp finns underförstått andra grupper som måste tillskrivas en förtryckarroll.

Författarna kallar i en artikel diskrimineringskulturen för överkänslig, egocentrisk och intolerant samt påpekar att gränsen för vad som faktiskt är diskriminering hela tiden flyttas fram, och de konstaterar att bara 10% av svenska folket inte anses behöva särskilt skydd mot diskriminering. Detta går i allra högsta grad i linje med det beteende som förväntas av en sjukligt panisk och trygghetsnarkoman befolkning och en lika sjuk statsapparat som sanktionerar och driver på utvecklingen.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 878 andra följare

%d bloggers like this: