Ett anspråkslöst förslag?

juni 28, 2009

Nätsurfing kan ge högt blodtryck

Att surfa ger mig högt blodtryck!

Ska man aldrig kunna surfa runt i godan ro utan att stöta på den ena horribla artikeln efter den andra i vår dagspress? Här fann jag en DN-artikel som är exakt två år gammal publicerad den 28 juni 2007 – så idag firar den alltså 2-årsjubileum och därför tänkte jag förära den med ett blogginlägg. Titeln är ”Engelskan – den nya svenskan?” och det är professor Marian Radetzki som har ett  ”anspråkslöst förslag” som det står i ingressen, och förslaget går ut på att ersätta svenskan med engelskan. Professorn kan nämligen ”inte avstå från att reflektera över det svenska språkets egenvärde” och föreslår att svenskan fasas ut till förmån för engelskan som borde göras till ”Sveriges huvudspråk i alla väsentliga sammanhang, medan fortsatt odling av det svenska språket överläts åt grupper med särskilt historiskt eller kulturellt intresse för dess bevarande….Tänk dessutom på de enorma tidsvinster som skulle uppstå om svenskan avskaffades som nationalspråk och ersattes av engelskan, från allra första början! ”

Klimat

Löser ekonomisk tillväxt alla miljöproblem?

Vem är egentligen Radetzki? I wikipedia framgår att han har förespråkat en halvering av lönerna för de sämst betalda på arbetsmarknaden och reducerad arbetslöshetsersättning för att att minska arbetslösheten (intervju!) och i sin bok ”Den gröna myten” argumenterar han för att ekonomisk tillväxt är lösningen på alla miljöproblem (i en artikel i den svenska tidskriften Ekonomisk Debatt kritiseras boken av recensenten som skriver att Radetzki på bokomslaget felaktigt presenteras som ”Sveriges främste råvaruekonom”).

Jag var tvungen att kolla upp på wikipedia eftersom jag aldrig hört talas om honom. Men så medger han ju också i DN-artikeln att han är verksam vid ”ett litet provinsiellt universitet i den civilicerade världens utkant”, närmare bestämt vid Luleå tekniska universitet – vad tycker förresten universitetsledningen i Luleå om denna formulering? Verkar man i den civiliserade världens utkant så måste man ju måste göra sin röst hörd på något sätt och varför då inte komma med ett anspråkslöst förslag om att avskaffa svenska språket? Min forskning visar  snarare att spåkinlärningen måste intensifieras!

Solrosfrön är bra mot zinkbrist

Solrosfrön är bra mot zinkbrist

Att jag inte kände till honom kan förvisso bero på att vi verkar inom olika områden – jag är ju matematiker medan  Radetzkis specialitet enligt egen utsago är ”mineraler och energi”. Kan det finnas någon bakomliggande orsak till utspelet som är relaterat till detta – kanske den eventuella mineralbrist professorn upplevt i sina barndomsår i Polen som han nämner, möjligtvis zinkbrist – det brukar nämligen resultera i tvångsbeteenden senare i livet, ungefär av den typ som tydligt manifesteras i DN-artikeln. Här följer några citat ur DN-artikeln:

” Svenska språket har haft en utomordentligt stor betydelse för mitt liv och min utveckling…..Jag insåg till fullo att förmågan att kommunicera med omgivningen var en grundläggande förutsättning för min emotionella och professionella integration med Sverige.” Fantastisk slutlednings-förmåga, men vad avses med ”emotionell integration med Sverige” när han efter att ha uppnått professorsstatus vill jobba aktivt för att avskaffa det språk som skapat denna emotionella integration? Borde inte professorn ta emotionell skada av ett sådant beslut? Fast han skriver ju å andra sidan i direkt anslutning till ovanstående att ”Jag har aldrig funnit anledning att ifrågasätta beslutet. Mina kunskaper i svenska har tjänat mig väl.” Kanske var det känslomässiga bandet kopplat till professuren då, jag kan ju ha missförstått….

Genusvetarna befinner sig bortom de universella strukturer som omger oss andra

Genusvetarna befinner sig bortom de universella strukturer vi andra är ofrånkomligt invävda i

Vidare: ”Praktiskt taget all min vetenskapliga produktion har publicerats på engelska. Jag har inga problem att hantera svenska språket, varken muntligt eller skriftligt, i professionella sammanhang.” Så, varför tror han inte att alla vi andra forskare också kan hantera två (eller fler) språk? Själv är jag sexspråkig (som i siffran sex då :-)). För övrigt har jag aldrig hört talas om att någon inte publicerar sin forskning på engelska, utom möjligtvis de svenska genusforskarna som vill undvika internationell granskning – se Rothsteins artikel, i repliken till denna hävdade genusvetarna givetvis att de kommit så pass mycket längre än resten av västvärldens genusforskare och därför inte, i egenskap av de genier de är, blivit förstådda – deras storhet har förringats av okunskap hos granskarna inom det internationella genussamfundet. Ja, vem kan bedöma den som kommit längst i sitt vansinne, och där det av principella skäl är omöjligt att kritisera teorierna då det finns ett inbyggt försvar mot varje form av kritik som alltså kan avfärdas eftersom den i sig utgör ett bevis på att granskarna fortfarande inte lyckats bryta sig ur det postulerade patriarkala tankekomplexet, till skillnad från de svenska genusvetarna som själva står över alla universella strukturer de med bestämdhet hävdar begränsar alla (eller mer precist: alla andra).

Radetzki har tydligen gjort något banbrytande vid sitt lärosäte redan 1991 när han fick i uppdrag att etablera ett forskningsprogram i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet: ”På ett tidigt stadium utfärdade jag en ukas: All vår verksamhet skulle ske på engelska. Samtliga skrifter skulle författas på det språket. Engelskan skulle vara det enda som gällde vid seminarier och föreläsningar. Inga undantag skulle accepteras.” och detta skulle resultera i att Radetzkis forskningsprogram fick ”..en internationell inriktning, naturligt, eftersom mineralers och energiprodukters ekonomi har en tydligt gränsöverskridande karaktär.” Ingen tvivlar, säkert minst lika gränsöverskridande som idén om att avskaffa all världens språk till förmån för ett enda. Vid alla stora lärosäten i Sverige sker allt mig veterligen redan på engelska efter en viss nivå, visste inte det fanns något annat, men Radetzki kanske fortfarande läser på grundnivån?

Mineralforskningen gav Radetzki en unik insikt  - svenskan måste bort!

Mineralforskningen gav Radetzki en unik insikt - svenskan måste avskaffas!

Nejdå, han är både personlig och professionell: ”Mina personliga och professionella erfarenheter leder mig tillbaka till den kontroversiella frågan: Hur stort är egentligen det svenska språkets egenvärde? Behövs svenskan över huvud taget?” Ja, ibland är det viktigt att ifrågasätta. Hur stort är egentligen egenvärdet hos Radetzkis mineralforskning och behövs den över huvud taget, med tanke på att hans lärosäte hittills tydligen inte som regel publicerat på engelska och därmed inte brytt sig om det internationella forskningssamfundets granskning? Nu när han bestämt sig för att han själv och hans doktorander ska gå över till engelska ”utan undantag” så är det inte mer än rätt att avskaffa svenskan, vad ska vi med den till nu när vi kan läsa om Radetzkis mineralforskning på engelska? Varför har ingen annan vid de svenska universitet där all forskning sedan länge uteslutande publiceras på engelska, kommit med ett liknande självklart förslag? Varför ska man överhuvudtaget prata svenska i Sverige när  min doktorsavhandling är på engelska!?

Svenskar

Generation efter generation tillägnar sig svenskar ofullständiga kunskaper i engelska

Fler visdomsord: ”Med rådande ordning tvingas därför majoriteten av svenskarna, generation efter generation, att tillbringa mycket tid och möda, i skolan och senare i livet, för att tillägna sig hjälpliga och oftast ofullständiga kunskaper i engelska” Detta medan Radetzki anser sig själv hantera både svenska och engelska perfekt i professionella sammanhang (han skriver detta explicit om svenskan, men då han enligt egen uppgift föredrar att skriva sin forskning på engelska följer att det måste gälla båda språken, om han inte är självdestruktivt lagd) , och trots det skriver han att ”svenskar med potential har hindrats av bristande språkkunskaper från att uppträda på den internationella arenan.” Man tackar för omtanken, eller pratar Radetzki om sig själv?

Det är klart det blir lättare med ett enda språk, då behöver proffstyckarna bara anstränga sig för att manipulera och förvränga innebörden av orden på ett enda språk för att lura världens folk, istället för att som nu hantera varje språk och folk för sig – det gäller att göra det lätt för sig. Men låt oss inte döma i förväg, Radetzkis motivering genomsyras av ett storsint moraliskt ställningstagande: ”Bristande förståelse för vad motparten menar är en vanlig orsak till osämja i världen. Sannolikheten talar för att denna konfliktgrund skulle mildras om både vi och dom talade samma språk.” Som professor i nationalekonomi borde man ha lite bättre koll på världen, man behöver knappast vara freds- och konfliktforskare för att inse att världens olika språk inte utgör en riskabel grogrund till konflikt.

Radetzki har lösningen på världens konfliker: avskaffa alla språk till förmån för engelskan

Radetzki - ett konfliktlösnings- geni verksam i den civiliserade världens utkant

Däremot om man med ett enhetligt språk lyckas homogenisera världen och likrikta mentaliteten så kanske man kan minska risken för konflikt, och Radetzki medger ju också att ”…språket är inte bara kommunikation. Det är också en viktig kulturbärare, och svenskarna skulle tappa en del av sin kulturella själ, främst då litteraturen, vid övergång till engelska som huvudspråk. Jag är djupt medveten om att förlusten inte kan avhjälpas med översättning av svensk litteratur, eftersom översatta opus regelbundet förlorar sin särprägel. Språkets subtila nyanser blir nästan alltid borttappade vid översättningar. Mot denna förlust måste dock ställas tillträdet genom vidöppna dörrar till den minst lika rika och mångfaldigt större anglosaxiska litteraturen som skulle bli ”vår”, när engelskan väl anammats från barnsben.” Ja, här behövde man visst inte ens spekulera…

Den som växer upp med svenska bär på ett "distinkt handikapp"

Svenska språket ger oss ett "distinkt handikapp"

Åter ett Radetzki-citat från DN-artikeln: ”Den stora grupp svenskar som regelbundet behöver kommunicera med hjälp av engelskan, ett förvärvat andra språk, bär på ett distinkt handikapp jämfört med dem som fått sin verbala uttrycksförmåga på världsspråket tillsammans med modersmjölken.” Världsspråket  i all ära men jag lider då inte av något distinkt handikapp och inga av mina kollegor heller, frågan är om inte detta påstående borde anmälas som förtal och ärekränkning.

Radetzkis haltande logik manifesteras bäst genom att citera honom. Han skriver först att ”Svenska språket har haft en utomordentligt stor betydelse för mitt liv och min utveckling…Mina kunskaper i svenska har tjänat mig väl” för att några rader senare skriva: ”Svenskan är ett litet språkområde, och med svenska språket kommer man inte långt”. Fast logiken brister naturligtvis inte om vi är överens om att Radetzki inte kommit så långt själv där han sitter i sitt ”provinsiella universitet i civilisationens utkant”, och man får anta att det är denna hopplösa situation han vill ta sig ur. En tanke, om man pratat engelska i Sverige vid Radetzkis ankomst i 9-årsåldern, hade inte detta också inneburit att han måste lära sig ett nytt språk? Om han nu inte hade planer på att avskaffa polskan också till förmån för engelskan, men det hade han antagligen tänkt sig, om nu argumentationen ska hålla?

Svenska Akademien står ivägen för Radetzkis planer

Svenska Akademien står i vägen för Radetzkis vision

Dock har han inte mycket hopp för framtiden: ”Med rådande värderingar är sannolikheten nära noll för att mina funderingar skulle omsättas i en praktisk handlingsplan inom förutsebar framtid… Men det är viktigt att påpeka att det svenska språkets fortbestånd sedan länge åtnjuter ett aktivt (jag skulle vilja säga alltmer krampaktigt) stöd från en lång rad offentligt stödda institutioner med Svenska Akademien i spetsen. Kunde det vara så enkelt att språkövergången skulle ske smidigt och med automatik, om globaliseringen bejakades också på språkområdet, och om detta stöd eliminerades? Frågan tål att ställas.”

Den här skruven som såldes på Blocket hittades på Luleå tekniska universitets campus och tros tillhöra Radetzki

Den här skruven som såldes på Blocket hittades på Luleå tekniska universitets campus och tros tillhöra Radetzki

Kunde det vara så att grogrunden för en tråkig, enformig och likriktad värld där alla länder förlorade sin särprägel och alla människor blev identiska kopior minskade om Radetzkis forskningsanslag drogs in? Frågan tål att ställas. För hur skulle sådana här banbrytande förslag likt Radetzkis kunna uppstå upp i en homogen värld där alla läste exakt samma litteratur och tänkte i samma likriktade banor? Och hur skulle det gå med forskningen, som ju enligt forskning på området (forskning om forskning alltså) gynnas av att forskarlag är sammansatta av människor som tänker olika? Radetzki motsäger här sig själv i det sista stycket: ”Det fordras en medveten erfarenhet av svetten och mödan för att tillägna sig det svenska språket, en djup men ändå ofullständig integration med det svenska samhället, och en smula svartskalleattityd för att tänka utanför svenskhetens begränsningar. Och även om det kan synas futilt att ens överväga ett så vidlyftigt projekt som att överge nationalspråket, är det samtidigt nyttigt att vidga ramarna och varsebli möjligheterna bortom det tillåtna, eller hur?” Hurra för Radetzki som lyckats tänka utanför svenskhetens begränsningar! Och när jag med mitt halvsvensk-halvbulgariska påbrå tänker utanför även Radetzkis snäva ramar och kombinerar detta med min matematiska skolning så kommer jag fram till att denna människa verkligen måste ha en skruv lös (eller zinkbrist).

Nåväl – dåliga nyheter för Radetzki, nu den 1 juli 2009, dvs om några dagar, lagstadgas svenskan som Sveriges huvudspråk!

Mycket ska man behöva läsa, men låt mig övergå till en positiv nyhet istället: en disputerad minister (i statsvetenskap) i Sveriges regering: Fil. Dr. Tobias Krantz ersätter Lars Leijonborg som forsknings- och utbildningsminister och är enligt Björklund den bäst utbildade ministern på posten sedan 1960-talet. En svensk minister med forskarutbildning alltså – inte dåligt! :-)


Genusanalys av transportsektorn – del 3

juni 24, 2009

Fortsättning på del 1 och del 2. Det här blev ett alldeles för långt inlägg, ska inte upprepas, men det är för att jag återger några intervjuer. :-)

Som ni minns är det i  SOU 2001: 43 (del 1: ”Kön i kön”) tanken inom sexual differencefältet – att könsskillnad är en skillnad som gör skillnad, samt det faktum att ”tanke och språk i vetenskapshistorien i själva verket utgått från ett universellt manligt subjekt – det fallocentriska subjektet, som ligger till grund för analysen om hur det talas om jämställdhet inom transportsektorn.

”Mot bakgrund av teorin får frågeställningarna fördjupad karaktär. Hur ser den rådande diskursen ut inom kollektivtrafikområdet artikulerad av tjänstemän och politiker i Östergötand?”

Var är närmsta sandhög?

Var är närmsta sandhög?

Rapportförfattarinnan konstaterar: ”Begreppet jämställdhet som för några år sedan verkade ha möjlighet att komma in i och bli en del av den hegemoniska diskursen inom kollektivtrafiken, tycks ha mist sin konkretion.” Men detta, som vi snart ska se, har hon genom sitt banbrytande missionerande bland politiker och tjänstemän som hon ställt mot väggen med bandspelare med frågor om hur de jobbar med jämställdhet, ändrat på, och, med hennes egna ord öppnat upp för en motdiskurs genom att via sina frågor få de anställda att ansträngt börja grubbla över hur viktigt det är med postkolonial feminism för en fungerande kollektivtrafik, och där hon uttryckligen skriver i början att hon här inte själv gör skillnad på kön och kön, dvs hon har valt att låta dessa politiker och tjänstemän vara lika anonyma och könslösa som de gubbar i Östergötlands kollektivtrafik-broschyr hon själv kritiserade (se föregående inlägg)! När det inte passar så finns det således inga språkliga eller andra könsskillnader att ta hänsyn till i intervjumaterialet, även om det teoretiska ramverk på vilket analysen bygger inbegriper just detta. När det passar är det alltså bara att sticka huvudet i sanden likt en könskodad struts som genom sin genusmärkning utgör det tydligaste exemplet på det utblommade vansinne som ligger till grund för genusvetarnas inkonsekventa och flytande forskningmetodik.

Här återges ett stycke av en intervju med en politiker (sid 12): ”I talet kommer frågan in på vem som ska föra in en jämställdhetsaspekt – som att kvinnor ska kunna känna sig trygga att vistas i det offentliga miljöer även sena kvällar och nätter – om inte politikerna gör det. Först blir svaret att det är Östgötatrafikens sak:

– Men det är ju mer deras business så att säja!

I nästa andetag vänder emellertid talet tvärt och plötsligt artikuleras en motdiskurs:

– Men sen när man sitter och diskuterar så här så kan det faktiskt vara ett politiskt mål också. Det kan det, helt klart! Det är bra att diskutera!

Genuskodade bussturer - intressant fråga!

Genuskodade bussresor - intressant och viktig fråga!

Anteckningsboken kommer fram och frågan skrivs oväntat ner av politikern, för att kanske aktualiseras vid kommande trafikpolitiska diskussioner. Plötsligt har en motdiskurs letat sig in, som en effekt utav det samtal som vi för. En förhandling om betydelse har inletts, som ingen skådat utfallet av ännu. Kanske tar den artikulerade motdiskursen så småningom plats i den hegemoniska diskursen inom kollektivtrafiken.”

Men anteckningsblocket och den artikulerade ”motdiskursen” som rapportförfarttarinnan tror sig ha frammanat handlar nog snarare om att politikern inte vill bli uthängd som förstasidesrubrik i lokaltidningen nästa dag och därefter få sparken för bristande intresse för det genusvetarna kallar för jämställdhetsfrågor.  Det är nog sådana saker som far genom huvudet när man blir konfronterad av en statligt utsänd gensuvetare med bandspelare, eftersom hon eller han (könet på politikern framgår medvetet inte som sagt) inser att fel svar eller några förflugna ord som andas allmänt ointresse kan leda till både förlorad inkomst, karriär och evig social stigmatisering.

En annan politiker lyckas inte lika bra (sid 13-14): ”Att jämställdhet inte artikuleras specifikt i arbetet i förhållande till kollektivtrafik bekräftas av flera politiker. Frågor som hypotetiskt sett skulle kunna ha den prägeln, omformuleras till att handla om något annat än kön. Trafikpolitik och kön diskuteras inte explicit ihop:

– Nää, det gör vi inte. /…/ Men det är klart visst kommer det upp saker som man ser ur ett kvinnligt perspektiv i förhållande till manligt, men jag tror inte man sätter genusstämpeln på det. Jag tycker mer att man diskuterar ur olika personers behov i olika roller i den fas i ens liv man är.”

Rapportens kommentar till detta: ”Kön ges alltså ingen särskild betydelse här och blir förpassat ut ur språket och därmed ur diskursen. Under täckmantel av andra begrepp, som ”…olika personers behov…”, undviks besvärande frågor om kön.”

Och åter en annan politiker vägrar låta sig frälsas (sid 21):

– Jag tycker mer att man diskuterar ur olika personers behov i olika roller i den fas i ens liv man är, va. Och då det gäller att barnvagn med sej, då nämner man ju inte det som en kvinnosak längre, utan det är att du ska vettigt att ta sej av och på en barnvagn, det ska vettigt att ta sej av och på med en shoppingvagn, det ska va vettigt att ta sej av på med en rullstol. Så jag tycker inte det är samma knytning till genus längre.

Rapportens kommentar: Istället för att tala om män och kvinnor, kretsar talet kring olika personers individuella behov… Att i detta sammanhang frånta kön betydelse döljer könmaktsstrukturer samhället och minskar därmed möjligheten till förändring.”

Vänta nu – ska man nu plötsligt ”stereotypisera” och tala om typiska mans- och kvinnobeteenden? De kan visst aldrig bestämma sig.

Den plötsliga vändningen - vad kan den bero på?

Den plötsliga vändningen eller "motdiskursen" - vad kan den bero på?

Därefter följer ett till exempel liknande det första om hur rapportförfattarinnan lyckas vända den tragiska utvecklingen inom den rådande transportgenusdiskursen: ”Talet formas, förhandlas och omformuleras i samspel med andra. En motdiskurs verkar inte ha funnits med tydligt innan intervjuerna, utan förs in först med mina frågor och kommentarer, precis som i fallet ovan med politikerns plötsliga vändning när det gällde trygghetsaspekten.” En kvalificerad gissning: den ”plötsliga vändningen” handlar om att rädda sitt eget skinn. Hur kan en genusvetare och tillika expert på härskartekniker, inte se detta falskspel? När genusvetarens karriär är i fara, då kör andra med härskartekniker, men när intervjusvaren ligger i linje med ett lyft i karriären för genusvetaren, ja då  är de intervjuade personerna givetvis helt ärliga och härskarteknikerna lyser med sin frånvaro inför genusvetaren, som är övertygad: ”I den hegemoniska diskursen verkar alltså inte begreppet ingå dagligdags, men det finns en öppenhet bland politiker och funderingar kan skönjas på hur jämställdhet skulle kunna appliceras i arbetet. Ett frö till motdiskurs förefaller påfallande ofta ha såtts i själva intervjuerna, med hjälp av mina frågor och funderingar. En början till förhandling om betydelse kan ha inletts.”

Det är nog en bra strategi att ta upp anteckningsblocket och skriva ner vad genusvetaren säger för att sedan läsa upp det innantill på nästa trafikrådsmöte, så har man det gjort och så kan genusvetarna föra det till protokollet och den heliga genusstatistiken och livet kan gå vidare utan rättsliga efterspel i form av dryga böter eller i värsta fall landsförvisning till Genusland.

Och motdiskurserna låter tydligen inte vänta på sig i tjänstemannaintervjuerna heller (sid 16-17):

”Låt oss titta närmare på hur talet om dessa möten [tillfälligt anordnade möten av skilda slag] kan se ut, när det gäller vem som deltar och vem som kommer till tals. Vem är den talande medborgaren vars synpunkter noteras? På frågan om det är lika många kvinnor som män som kommer är i regel de intervjuades första svar att de inte tänkt på detta”

– Jag tänker aldrig, jag tänker aldrig på ”det där”. Jag räknar dom inte. (Mitt citationstecken).”

Rapportens kommentar: ”Återigen omnämns jämställdhetsaspekten och förhållanden mellan män och kvinnor, som just ”det där”, likt ett besvärande faktum de intervjuade inte vill ta i sin mun.”

”En annan tjänsteman svarar:

– Det kan ju vara båda delarna. Men det är oftast folk som är intresserade av samhällsfrågor så att säja, va. Om sen det rör samhällsbetalda resor eller om det rör byggande så att säga, det har inte så stor betydelse, dom är ändå intresserade, va. Samhällsintresserade människor kommer.

Om det är någon skillnad i deltagandet mellan männen och kvinnorna framgår inte. Jag frågar vidare om det är lika många män som kvinnor som delar i mötena:

– Ja, det är mest män då! Det är det ju!

– Som yttrar sej? frågar jag.

– Jaa, det är det ju!

Männens närvaro förfaller vara en självklarhet, något som kanske därför förblev okommenterat tidigare. Tjänstemannen fortsätter och förklarar varför det är så:

– Av gammal hävd så är det ju mest män som yttrar sej.

– Fast det kan vara lika många kvinnor och män på själva mötet? frågar jag.

– Ja, det kan det i för sej vara då. Nu är det väl oftast inte så, utan det är mest män på mötena med. På samma sätt som att det är mest män som yttrar sig då, va. Och det är ungefär samma som yttrar sig i alla frågor. Oberoende av vad det handlar om så är det ungefär samma som man kan vänta sig yttra sig.”

Då får väl genusvetaren se till att forsla kvinnor till de allmänna mötena, inte klandra de män som valt sitt samhällsengagemang! Vart vill genusvetaren egentligen komma med dessa tjatiga frågor? Få sina fördomar bekräftade?

Den till en början könlöse medborgaren får så småningom kontur - en man!

Den könlöse medborgaren får så småningom kontur - en man!

Rapportens kommentar: ”Den till en början könlöse medborgaren får så småningom kontur. Vid en närmare reflektion verkar det alltså inte vara en varelse utan kön som mestadels kommer till tals, utan en man… Men det finns även sprickor här och var i tjänstemännens tal och vissa backar efter en stund på frågan om kollektivtrafik och jämställdhet hör ihop. En öppenhet inför att jämställdhetsaspekten kan vara väsentlig kan skönjas här och där. En tjänsteman som till en början slog fast att könsaspekten inte hade så stor betydelse när det gäller kollektivtrafiken, kommer under intervjuns gång själv på att den kanske har det:

– Vad vi gör egentligen det är ju det att vi….känner ju av ett behov, va. Vi tänker ju inte manligt och kvinnligt på det här behovet egentligen, va, utan vi tillfredsställer det behovet om vi inser att finns ett någorlunda stort underlag, va……Det är en väldig intressant fråga, för jag kan ju tänka mej att om vi börja skära upp såna här saker i tårtbitar och sånt där, så ser vi helt olika mönster, va. Och vad drar man för slutsats av de då? Ja, det vet man ju inte för man ser dom naturligtvis, va. Men vi har för lite kunskap. Det är bara så! Vi kan för lite om det här, va.

Successivt förändras talet i takt med att samtalet pågår. En motdiskurs verkar återigen ha aktualiserats med mina frågor. Den letar sig in och tillåts ta plats i tjänstemannens tal.”

Jaha, jag fick med min kvinnliga intuition snarare intrycket av att den intervjuade (troligtvis en man) inte orkade mer, insåg vad han måste säga och sa det för att få lugn och ro och kunna återgå till sitt arbete. Tänk så olika man kan tolka saker. Jag skönjer en skillnad här mellan hur jag uppfattar intervjusvaren jämfört med hur genusvetaren uppfattar dem. Vilket forskningsområde faller detta inom? Hjärnforskning? Jag välkomnar en jämförande studie med scanning för att se vilka områden som aktiveras, när och hur mycket, sådana bilder som man kan se i Illustrerad Vetenskap i artiklar som handlar om hjärnaktivitet vid psykisk sjukdom. Var ligger genuscentrum – eller utgör detta istället en helhetskommunikation där hela hjärnan är involverad på ett irreversibelt sätt i ett sent stadium efter mångårigt uppehälle vid någon genusinstitution, med betoning på institution? Hur kan man i så fall problematisera denna mångåriga verksamhet ur ett genusperspektiv?

Rapporten avslutads med följande poetiska stycke (sid 31): ”Här finns fröet till en motdiskurs och en början förhandling om betydelse kan ta vid.Som en svag motström verkar alltså en jämställdhetsdiskurs vibrera under ytan. Ibland stiger den hastigt upp till ytläge, för att försvinna ner i djupet lika fort igen. Likt en virvel som rört upp vattnet, lämnar den oftast ytskiktet lika orört spegelblankt, som om den aldrig hade funnits.”

Den framtida generationens neuroner är i fara!

Den framtida generationens neuroner är i fara!

Statens Offentliga Utredningar om jämställdhet på 2000-talet – ett exklusivt svenskt fenomen! Är det inte dags att studera dessa utredningar ur ett genus-, intersektionalitets-, civilisations-, evolutionärt-, medicinskt- och folkhälsoperspektiv? Till vilken nivå drar dessa utredningar ner den offentliga debatten? Och hur påverkar detta nästkommande generations IQ, om vi betänker de epigenetiska mekaniskmer som ärvs redan av nästa generation? När kommer i jämställdhetens namn (rätten till jämställd IQ mellan generationerna) en sådan utredning?


Transportgenus och politiker i KBT-behandling

juni 20, 2009

Fortsättning på Genusanalys av transportsektorn del 1.

Först måste jag bara säga att ni gärna får läsa min krönika ”Livsstil kan ärvas genetiskt” (om epigenetik) i senaste Axess nr 5 på sidan 58. Eller så kan ni läsa de andra artiklarna, eller både och.  :-)

Stereotypisering och könsmärkta föremål - men bara när det gynnar genusvetarna

Stereotypisering och könsmärkta föremål - men bara när det passar genusvetarna

I SOU 2001:43 del 1 (”Kön i kön”) skriver rapportförfattaren om en kommun som haft en kurs i manligt och kvinnligt perspektiv på stadsplaneringen, men trots att initiativet ses som positivt, så vill hon ”ändå nämna att utifrån den slutredovisning [av kursen] som gjordes skapades stereotyper av kvinnor och män, vilka gör att resonemangen tenderar att bli väl enkla. Deltagarna förefaller också ha saknat kvalificerad vägledning för att kunna tolka sina iakttagelser och erfarenheter på ett fruktbart sätt.” Vad kan denna ”stereotypisering” ha gått ut på? Att kvinnor i större omfattning reser med barnvagn och matkassar än män? Det framgår inte men detta är ju typexempel på stereotypisering man brukar vända sig emot från genusvetarhåll. Men några rader senare beklagar rapportförfattaren att man inte tagit med kvinnor som grupp i sina broschyrer, och de reser ju på ”helt andra villkor” än män. Jaha, med barnvagn och matkassar då eller? Vad är det annars för poäng med att specifikt lyfta fram kvinnor om de inte skiljer sig ifrån andra resenärer? Så här låter klagosången:

”I broschyren talas inte ens om kategorierna män och kvinnor. De två könen omnämns inte vid namn. Däremot har några andra grupper betecknats, som ”barn”, ”äldre” och ”handikappade”. För övrigt blir trafikanterna benämnda med abstrakta termer som ”resenärer”, ”människor” och ”påstigande”. Gemensamt för resenärerna – oavsett om de framställs som människor, påstigande, barn eller handikappade – verkar vara att de saknar kön.” Abstrakta termer? Jo, kollektivtrafiken hade givetvis varit helt jämställd (vad nu det ska innebära, det framgår inte av denna 32-sidiga rapport av genusvetenskapligt skattefinansierat snömos) om man istället för de uppräknade kategorierna skrivit ”kvinnor” och ”män”, men hade genusvetarna inte då vänt sig mot broschyrens innehåll och anklagat den för att peka ut kvinnor som en särskild grupp, som om den inte vore mänsklig? Och, rent hypotetsikt, om det stått ”När man ska stiga av bussen trycker man på stoppknappen” borde det inte stå ”När kvinna ska stiga av bussen…”?

Vafalls- inget kön i kön!?

Vafalls- inget kön i kön!?

För det handlar inte om att följa något logisk system här utan det gäller att kritisera och hitta fel. Står det uttryckligen ”kvinnor” är detta fel ur ett genus-perspektiv då kollektivtrafiken ska vara könsblind, och skriver man inte uttryckligen ”kvinnor” är detta också fel ur ett genusvansinnesperspektiv då man (med betoning på ”man” givetvis) försummar hela gruppen kvinnor. Det viktiga är att alltid påvisa att fienden gör fel, annars kan man inte fortsätta sin verksamhet med att missionera genom alla samhällsinstitutioner för att pådyvla alla ett genusperspektiv, något som alltså kan innebära både  total könsblindhet med förbud att påtala kön, likväl som dess motsats i form av ett förbud att inte påtala kön med påföljande skuldbeläggning. Mycket lämpligt. Att entydigt definiera vad man menar med något är nämligen enligt vissa genusvetare en manlig egenskap och därför ska begreppens innebörd hållas flytande och ändras efter behag.

Det gäller att upptäcka könsstrukturerna, kan man kanske bränna bort dem med förstoringslaset?

Det gäller att upptäcka könsstrukturerna. Kan man kanske bränna bort dem med hjälp av förstoringslaset?

Men vi är inte färdiga med broschyren än, klagosången är långt ifrån slut, bilden måste ju också granskas med genusglasögon, eller kanske man ska säga genuslinser, för det var kanske en man som uppfann glasögonen och alla patriarkala påfund måste undvikas till varje pris. Rapportförfattaren har banbrytande nog valt ett förstoringsglas: ”Även på illustrationerna av hur den framtida omstigningsplatsen kan komma att se ut, har människors könstillhörighet suddats ut. De personer som syns på teckningarna utan förstoringsglas är få, men de som syns liknar manspersoner. Med detta blir det manliga synonymt med det mänskliga. Inga kvinnor kan tydligt urskiljas. Med förstoringshjälp går det emellertid med god vilja att skönja konturerna av några kvinnoliknande figurer. Men de befinner som långt borta i bakgrunden, i en marginaliserad position, knappt bildligt artikulerade.”

Ja, fram med förstoringsglaset bara – på 2000-talet ska vi visa världen att vi ligger på en hög nivå vetenskapligt och intellektuellt, men framförallt måste vi ta fram vårt kreativa flöde för att tillfredsställa genusvetarnas agenda. Här ska man kunna göra en akademisk avhandling på Selma Lagerlöf genom att räkna antalet hon och han i Gösta Berlings saga – Lagerlöf glömde troligen att skriva ur ett genusperspektiv och nu är det vår plikt som arvets förvaltare att rätta till det i efterhand, liksom man gör med barnlitteraturen i svensk förskola – där har man minsann kommit långt, vi får verkligen hoppas att akademin kommer ikapp förskolesektorn snart, det är inte en dag för tidigt i ett land där folkvettet är på nedåtgående trend i jämställdhetssammanhang, och genusmaffian kan här jämställas med vår räddare i nöden, utan vilken vi sedan länge dukat under för det patriarkala förtrycket eller kastat oss framför en av kollektivtrafikens bussar i hopp om att slippa allt elände.

Två sfärer skär varandra längs en cirkel

Två sfärer skär varandra längs en cirkel

Ve den ogudaktige dåre som motsätter sig könsutjömningen i ordets mest bokstavliga bemärkelse påbjuden av den allsmäktiga genusmaffian. Genusmaffian är nämligen precis den funktionella rörelse vi behöver för att locka medborgarna bort från den fallossymbolliska stavmagnet som inducerat starka patriarkala strömmar i det här landet ända sedan vikingatiden och sedan urminnes tider av svenskt barbari, och liksom två sfärer i det tredimensionella rummet skär varandra antingen i en cirkel eller så inte alls, så ska vi projicera ner det sfäriska genusperspektivet på Fi:s tvådimensionella handlingsplan och sedan skära det med vänsterns partiprogram för att få fram snittet, nämligen det genomsnittliga feministiska förtrycket, som råder i dagsläget.

Och Nationella sekretariatet för genusforskning är precis den funktion som avbildar alla arbetslösa kommunister på händelsehorisonten till det byråkratiska svarta hålet i Vintergatans mitt, och som politikerna matar och håller vid liv med skattebetalarnas pengar för att det i sinom tid ska sluka oss alla, och det är då vi kan tala om svensk politik som en hyperbolitetsbevarande operator av högre moralisk ordning, men tills dess är det allas vår plikt att bryta oss ur den stjärntetraeder fullproppad med bomull de styrande stängt in oss i, och det är detta jag försöker hjälpa er alla med, genom att förflytta den till en annan dimension där alla geometriska figurer normbrytande nog byter genus och kan brytas upp utan att man skär i figurens yta precis som man först efter att ha bytt dimension kan bryta upp montern till en igendammad genusartikel i framtidens historiska museer som förevigt ska påminna de kommande generationerna om tiden (med framtidens nya tideräkning) e.g. (efter genus) till skillnad från  tiden e.g.a (efter genus avskaffande) som påminner mer om tiden f.g. (före genus), fast en dyrköpt läxa senare då…

Med NASA's nya rymdhiss kan genusvansinnet skickas på en åktur

Med NASAs nya rymdhiss kan genusvansinnet skickas iväg på en liten åktur

Var var jag nu? Just det Statens Offentliga Utredning om transport av genusvansinnet ut i den vakuumfyllda rymden via en rymdhiss, en sådan som det stod om i Illustrerad Vetenskap om för några år sedan, jag hoppas den är färdigbyggd nu och att den kommer att ingå i den svenska kollektivtrafiken. Men först, mer från text- och bildanalysen av kollektivtrafikens broschyr: ”I texten finns alltså inte längre några spår av jämställdhetsdiskurs. Här finns inget tal som, med Irigaray, antyder att könsskillnad är en skillnad som gör skillnad. Det är en text som går i könlöshetens tecken. Intrycket av att ingen könsskillnad existerar förstärks av vidhäftande illustrationer. Bildligt antyds att trafikplaneringens fokus i detta fall inte längre ligger på kategorierna kvinnor och män, utan könet är företrädesvis markerat för den ena, männens. Här smyger västerlandets rådande betydelseekonomi sig fram: den manliga, den fallogocentristiska…. Begreppet jämställdhet som för några år sedan verkade ha möjlighet att komma in i och bli en del av den hegemoniska diskursen inom kollektivtrafiken, tycks ha mist sin konkretion”

Här en politiskt korrekt komet vars omloppsbana skär Jordens

Här en politiskt korrekt KBT-komet vars omloppsbana skär Jordens - politikernas nya visualiseringsteknik för att få sinnesfrid.

Har rapportförfattaren gått i psykoanalys? Rapporten tycks ha mist sin konkretion… Kanske dags att ringa upp folkets företrädare och fråga hur de mår, några KBT-pass med övningar i medveten närvaro kanske skulle vara bra? Känn efter noga, hur känns utredningen, är pappret hårt eller mjukt, är bosktäverna stora eller små, är substansen påtaglig eller känns den som en trögflytande massa av kokosfett? Utredningen är galen men släpp tankarna, det är bara tankar och känslor, låt dem passera, låt allt vansinne bara passera förbi regeringskansliet och stämpla en underskrift på allt som flyger förbi. Visualisera hur du lägger oppositionen i en svart låda och koncentrera dig på att driva landet så långt ner som det går på en IQ-skala där rymdhissen utgör en måttstock. Föreställ dig sedan hur du åker upp med rymdhissen och slipper stå till svars inför väljarna, och stämpla din underskrift på närmsta passerande komet vars omloppsbana korsar Jordens, så att du så småningom slipper väljarna helt….


Genusanalys av transportsektorn – del 1

juni 17, 2009
Genusperspektiv på kollektivtrafiken

Genusperspektiv på kollektivtrafiken

I Kommunikationskommitténs slutbetänkande från 1997 står skrivet att ”jämställdhetsaspekter ska genomsyra all verksamhet inom transportområdet” och att ”jämställdhet ingår som ett del av de transportpolitiska målen” och är ”en av de övergripande frågor som ska sätta prägel på hela transportpolitiken.” I det här blogginlägget ska vi reda ut vad jämställdhet i kollektivtrafiken egentligen innebär (rapportförfattaren använder enligt egen uppgift köns-, könsmakts-, genus- och jämställdhetsperspektiv synonymt, se fotnot sid 6). Det får bli ett blogginlägg i minst två eller tre delar, med tanke på det omfattande bakgrundsmaterial som finns, där jag hade tänkt behandla blott 32 sidor av hundratals. Nämligen första delen av en statlig offentlig utredning på temat från år 2001.

År 1999 beslutade regeringen om Jämit, Jämställdhetsrådet för transporter och IT. Detta råd har som uppgift att bland annat ”följa och analysera olika jämställdhetsfrågor inom IT- och transportområdet, sammanställa jämställdhetsinriktad kunskap om dessa områden, initiera studier på angelägna områden samt skapa opinion och sprida kunskap i form av bl.a. seminarier och informationsaktiviteter.” Minns att man inrättade Nationella Sekretariatet för genusforskning år 1998 efter ett beslut året innan, och det var då allt det här med genomsyrandet av genusperspektiv överallt kom igång på allvar. Till sekretariatets uppgifter hör som jag tidigare skrivit om att ”överblicka genusforskningen i Sverige, aktivt sprida dess resultat både inom och utanför universitetet, arbeta för ett ökat medvetande om genusperspektivets betydelse samt analysera dess status och utvecklingsmöjligheter inom alla vetenskapsområden.”

Efter tips med länk från kommentator på bloggen har jag tittat närmare på SOU 2001:43: ”Underlagsrapporter till Jämits slutbetänkande Jämställdhet – transporter och IT”: (alltså underlaget till den nästföljande Statens Offentliga Utredning SOU 2001:44: ”Jämställdhet – transporter och IT”). SOU 2001:43 består av tre delar, och jag har tittat på den första delen: ”Kön i kön – En studie av politikers och tjänstemäns tal om jämställdhet och kollektivtrafik i Östergötland.”, som tagits fram på uppdrag av Jämit, Trafikrådet i Östergötland samt Rikstrafiken. Är jag helt dum i huvudet som sitter och läser sådant här undrar ni nu. Ja kanske, men inte dummare än dem som beställer dylika rapporter. ;-) Jag ska inte kommentera dem som skriver dem, eftersom de ju bara gör sitt jobb.

Inledningsvis: ”Tillsammans med andra byggs gemensamma sanningar upp, som bildar den rådande eller hegemoniska diskursen inom området. Kunskapen om kollektivtrafiken ligger inte öppen för en ren och orörd läsning. Den har skapats och omskapas ständigt i ett myller av gamla, nya och delvis modifierade idéer. Det är i den sociala interaktionen politiker, tjänstemän och andra aktörer emellan, som kunskap och sanningar om kollektivtrafik alstras. Intervjuerna reflekterar med andra ord bilder av en socialt konstruerad kollektivtrafikvärld. Fältet är inte oföränderligt. Andra tolkningar och synsätt, så kallade motdiskurser, än den dominerande diskursens kan då och då göra sig gällande.”

Och så kommer vi in på det teoretiska ramverk som ligger till grund för analysen: ”Den metateoretiska fond och feministiska förståelseram jag valt att utgå ifrån i denna studie är sexual difference…Denna teorietiska riktning innebär att kön ses som beroende av våra sociala konstruktioner av manligt och kvinnligt, men att den kroppsliga könsskillnaden mellan män och kvinnor också spelar en roll. Det är en skillnad som gör skillnad. En kroppslig könsskillnad ligger alltid i botten, en kroppens fakticitet, som gör att vissa sociala konstruktioner företrädesvis förknippas med individer men en kvinnokropp och andra med en mans. Det är inte en slump som avgör vilken kropp som ska träffas av vissa sociala konstruktioner, utan detta är beroende av kön. Men det är viktigt att betona diversiteten, vilket bland annat filosofen och en av företrädarna för sexual differenceinriktningen, Rosi Braidotti, gör. Det finns, menar hon, skillnader mellan kvinnor och män, mellan kvinnor och kvinnor och inom varje kvinna. Det är med andra ord inte så att könsskillnaden är en enda, utan denna varierar och får skilda betydelser i olika historiska och kulturella kontexter.”

Man blir upplyft i en annan dimension av genussvammel

Man blir upplyft i en annan dimension av allt genussvammel

Vilken unik insikt, vilket skarpsinne! Det finns ”skillnader mellan kvinnor och män, mellan kvinnor och kvinnor och inom varje kvinna.” Det ska till en feministisk filosof för att fastställa detta uppenbara men ändock så djupt obegripliga och abstrakt formulerade faktum. Jag känner mig plötsligt så upplyst och liksom upplyft i en annan högre dimension av det flyktiga varat och utanför den kulturella kontexten där kön skapas, gestaltas och återskapas likt ett frö som växer upp i Patriarkatets förgängliga mylla.

Och efter att denna känsla infunnit sig kan man inte låta bli att läsa vidare i SOU 2001:43: ”Inom detta fält har Luce Irigaray varit en föregångare. Tanken inom sexual differencefältet att könsskillnad är en skillnad som gör skillnad kan härledas till hennes arbeten. Hon har också visat att könsskillnad inte getts någon betydelse i det västerländska tänkandet i stort. Detta kommer jag särskilt att knyta an till i detta arbete. I namn av det mänskliga har tanke och språk i vetenskapshistorien i själva verket utgått från ett universellt manligt subjekt – det fallocentriska subjektet [Begreppet fallocentrism har sitt ursprung i Jacques Lacans lingvistiska tolkning av psykoanalysen, där det manliga – fallos – ses som normen för ett allmänmänskligt begär] . I sitt arbete Speculum, tydliggör Irigaray att det rationella subjektet inom vetenskapen har varit manligt, men omarkerat, fram till Freud och Lacan. Berättelserna har haft en vit, västerländsk man som utgångspunkt, utan att i klartext redogöra för detta.”

”Subjektet var en slags universellt gällande norm för det mänskliga som i själva verket utgick från det manliga, dock utan att tala om det i denna benämning. Med psykoanalysen synliggörs det maskulina i talet om fallos, där tecknet fallos blir målet för ett allmänt mänskligt begär, ett tecken för det allas begär strävar efter. Subjektet blir alltså – i och med Freuds och Lacans psykoanalytiska tänkande – benämnt och markerat med kön. Och det kön som får ett namn är det manliga. Med benämningen blir det tydligt att det är ett maskulint tecken det är fråga om. Det kvinnliga saknas, det är oartikulerat. Irigaray utvidgar vyn från den morfologiska könsskillnaden till en bredare kulturell och språklig skillnad. Endast en enda betydelseekonomi har varit rådande i det västerländska tänkandet: Den manliga, den fallogocentriska. Här har alltså könsskillnad inte getts någon betydelse. Mot bakgrund av teorin får frågeställningarna fördjupad karaktär. Hur ser den rådande diskursen ut inom kollektivtrafikområdet artikulerad av tjänstemän och politiker i Östergötand?”

Fallossymbolen - en felvänd buss?

Fallos-symbolen - en felvänd buss?

Om nu detta varit en akademisk avhandling så är detta begripligt – man är redan van vid det här laget – med detta är alltså underlaget till en Statens Offentliga Utredning om jämställdhet i transportsektorn, detta ska politiker och diverse remissinstanser läsa, fördjupa sig i och komma med utlåtanden kring (om de vågar),  och det är skattebetalarna som betalar för den ”fördjupade frågeställningen” kring kollektivtrafiken. Man skulle kunna tro att detta blott är inledningen, vilket det iofs är, men man skulle kunna tro att fortsättningen blir mer konkret och att åtminstone något vettigt kommer fram på vägen, men icke. I vanlig ordning finner man självmotsägelser och abstrakt teoretiserande kring kön, genus och en kritisk granskning av icke-frälsta meningsmotståndare som inte vet sitt eget bästa, liksom mot halvupplysta som förvisso tänker på kön, men ”inte jämt” (!). Mer om detta i kommande inlägg, vi måste ju först förstå det (dvs texten ovan) som ligger till grund för förståelsen av hur jämställdhet och kollektivtrafik hänger ihop.

Ty hur annars, utan detta fördjupade medvetande, ska man någonsin med rent samvete kunna sätta sig i en buss igen, utan att vara medveten om den fallogocentrism som har sitt ursprung i den lingvistiska tolkningen av psykoanalysen? Bussens fallocentriska utformning i form av en parallellepiped symboliserar männens överordning i det kollektiva trafikmedvetenadet. Jag tycker definitivt att bussens geometriska och psykoanalytiskt förankrade gestaltning i form av en fallossymbol visar på det allmänmänskliga begäret att åka buss – vilket egentligen inte är något annat än ett uttryck för penisbegär, därav det större antalet kvinnor som åker kollektivt.

Via sträckan AB:s förlängning når man även punkt G

Via bussträckan AB:s förlängning når man även punkten G

Att använda bussen som ett transportmedel för att ta sig från punkt A till punkt B är en bieffekt av det omättliga begäret att via denna fallossymbol i själva verket ta sig till punkt G, nämligen G-punkten. Denna min fördjupade analys av den fördjupade analysen och som följer den önskade jämställdhetsdiskursen i transportsektorn måste jag genast skicka in till den transpolitiska expertgruppen, om det nu finns någon sådan. I annat fall till någon genusvetenskaplig tidskrift, efter att ha broderat ut den med en queeraspekt och kryddat den med en intersektionell analys där maktordningarna huserar i olika samverkande skikt runt hela bussen – det jag skulle vilja kalla bussens intersektionella genusaura. När ska man anlägga ett genusperspektiv på bilindustrin? Här behövs massor av anslag till ny banbrytande forskning!


Lite EU-info

juni 14, 2009

Jag upptäckte just några intressanta artiklar på Henrik Alexanderssons blogg: ”Demokrati? Bara när det passar (s)!”, uppföljaren ”Juholt slingrar sig” , ”Sagt om EU” , ”EEC, EG, EU: Snart är superstaten här!” Då är det alltså inte så att det bara är jag  som är ute och cyklar! Och så det senaste inlägget: ”Borgerlighetens moraliska död”. Ja, vad säger man om en partiledare och statsminister (Reinfeldt) som i en debatt tydligen sagt följande: ”Väljarna är rationella. De inser att EU-valet inte är lika avgörande för deras vardag och för framtiden” (källa).

Apropå EU så läste jag just igenom en färsk rapport från Libertas Sverige från den 11 maj: ”Det skamlösa Bryssel – Ersättningar, förmåner och fiffel i Europaparlamentet” Av denna rapport framgår ett par intressanta saker (alla källor finns angivna i rapporten).  Sedan 7:e juni får svenska Europaparlamentariker en löneökning på 58% från 54.500 kronor i månaden till det EU-harmoniserade 38,5% av vad en domare vid EG-domstolen tjänar, nämligen en lön som landar på 86.000 kronor i månaden. Vi ska alltså inte bara ge upp vår möjlighet att påverka vår framtid i många frågor utan även betala dem som ser till att begränsa och övervaka våra liv.

Det måste kosta att gå emot folkviljan

Lön för mödan?

Nu i juni införs även en EU-skattesats för alla som arbetar inom EU:s institutioner och som befriar dem från deras respektive nationella skattesats, denna EU-inkomstskatt kommer att ligga på 13-17%. Och har man väl suttit i EU-parlamentet ska man naturligtvis också få lön för mödan i efterhand. Den vanliga pensionen kombinerad med tilläggspensionen (Europeiska riksrevisionsrätten har under snart tio års tid kritiserat parlamentets sätt att hantera pensionsfonden!) ger en total pension på 348.000 kronor om året efter en enda mandatperiod i parlamentet. Det frivilliga pensionssparandet innebär att man lägger 12.900 kronor i månaden och vips så skjuter EU-kassan (läs skattebetalarna) till det dubbla beloppet 25.800 kronor i månaden. Det är tufft att gå emot folkviljan och man måste ju få ersättning för detta otacksamma arbete. Sedan har vi en (minsta!) ”övergångsersättning” på 480.000 kronor för den parlamentariker som lämnat sin tjänst efter en femårig mandatperiod.

En 1.500-kronorsrätt i Bryssel?

En helt vanlig 1.500-kronorsrätt i Bryssel?

Utöver månadslönen erhåller parlamentarikerna från och med den 1 januari 2009 en schablonersättning på 3.100 kronor per dag för enbart mat och boende i samband med aktiviteter kopplade till det parlamentariska arbetet. Bor man på ett hotell som kostar 1.500 kronor per dygn kan man alltså äta för 1.500 kronor per dygn (resebidragen är en separat kostnad och ingår inte här) – eller stoppa pengarna i egen ficka. Vidare har EU-parlamentariker rätt till 2.227.000 kronor per år för att täcka kostnader för assistenter. Den engelska motsvarigheten till Skattebetalarnas förening, TaxPayers’ Alliance, ”beräknar att även om en parlamentariker anställer några assistenter kan denne personligen tjäna uppåt fem och en halv miljoner kronor bara på assistent-ersättningen under en mandatperiod”.

Kan akupunkturnålar blockera nervbanor på ett för tankeförmågan skadligt sätt?

Kan akupunktur- nålar blockera nervbanor på ett för tankeförmågan skadligt sätt?

Sedan har vi kontorsersättning på 45.000 kronor i månaden, detta avser dock inte ersättning för kontoret i Bryssel utan för att man ska kunna hyra ett kontor i sin valkrets – tydligen har en del personer då ”hyrt” ett ”kontor” (i form av ett rum) av sig själva i sin egen bostad och sedan stoppat pengarna i egen ficka (EU-parlamentet begär inte ut några kvitton för denna ersättning), TaxPayers’ Alliance har räknat ut att ”en parlamentariker på detta sätt kan lägga beslag på mer än 2,6 miljoner kronor på kontorsersättningen under en mandatperiod”.  Sedan har vi en ersättning för 60 pass med massage, terapi, akupunktur och gyttjebad (Rules governing the payment of expenses and allowances to members, Annex IV). Journalisten David Craig på The Sunday Times har beskrivit hur förmånerna uttnyttjas tex här och här. Hmm, kanske dags att reagera lite?


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 882 andra följare

%d bloggers like this: