Svenskförnekarna och Russells paradox

Senaste numret av NEO är ute!

Först ska jag bara tipsa om det senaste numret av  magasinet NEO med tema ”Framtiden är ljusare än du tror – 18 framstående tänkare berättar varför”. Jag berättar om matematikens ljusa framtid på sidan 52. Andra forskare som uttalar sig framtidsoptimistiskt om sitt ämne är bland annat professor Annica Dahlström (som skrivit ”Könet sitter i hjärnan”), professor Steven Pinker (som skrivit ”Ett oskrivet blad”), professor Svante Nordin, professor Marian Radetzki (som jag  blev lite irriterad på för ett tag sedan), professor Ingemar Nordin, professor Lynn Åkesson med flera. Det verkar ju som om jag är den enda som inte är professor, men så är det verkligen inte, men jag antar att jag inte borde rada upp alla utan att det är meningen att folk ska köpa tidningen för att se själva. I vilket fall är ju titeln professor liksom könet bara en social och godtycklig konstruktion och innehavaren kan inte hjälpa att han råkat slita häcken av sig i 30 år för att bli professor. I Sverige kan man för övrigt bli professor på väldigt udda meriter, som tex Tiina Rosenberg som blivit professor genom att postulera att könet är en social konstruktion och sedan byggt vidare all sin forskning på detta och vars forskarkollegor jobbar på att ”dekonstruera maskuliniteten” vid våra högre lärosäten. Detta ska tydligen rädda världen från den hegemoniska maskuliniteten och göra alla lyckliga, för det är bara män som förpestar tillvaron, själv är professor Rosenberg ett föredöme för oss alla som vill uppnå världsfred genom att minimera konfliker (1 , 2). Nu kanske ni tycker jag är lite otaktisk som inte är inställsam mot allt och alla, men om jag inte får skriva i befintlig media så startar jag ju bara upp egen – så det är inget att oroa sig för, i alla fall inte för mig.  Men visst borde jag kanske vara lite försiktig med tanke på att jag ju nyligen sökte jobb hos självaste gensumaffian! 🙂

Herman Lindgvist har skrivit en väldigt träffande artikel i Aftonbladet: ”I Sverige är det fint att vara ”osvensk”” Några utvalda stycken:

Lindqvist om den svenska omvända nationalismen

”Frankrikes minister för invandring och integration har uppmanat hela nationen att debattera två frågor: Vad är det att vara fransk? Vilka är de franska värderingarna? Ingen svensk minister kan göra så. Det skulle bli en våldsam debatt, men den skulle inte handla om svenska värderingar utan om själva debatten, därför att i Sverige är formen nästan alltid viktigare än innehållet och bara det faktum att man nämner begreppet ”svenska värderingar” skulle misstänkliggöra honom. Han skulle kallas ärkereaktionär och få ett SD stämplat i pannan, och så skulle den diskussionen vara avslutad. Innan någon svensk värdering blev omnämnd.Ändå finns det givetvis svenska värderingar, underligt vore det annars i ett land där det bott människor som i över tusen år gått igenom krig och katastrofer, segrar och nederlag, reformer och utveckling.”

”I Sverige frodas en unik svensk variant av nationalism – den omvända nationalismen. De som hyllar denna linje kan kallas svenskförnekarna. De finns huvudsakligen på vänsterkanten och bland socialliberaler. Eftersom personer med den inställningen styr de största svenska opinionsorganen är det deras åsikt som för tillfället är den politiskt mest korrekta. De tar avstånd från det som kan kallas svenskt. Denna form av nationalism, det totala avståndstagandet, är så typisk för Sverige att den kan kallas ett nationaldrag, unikt för Sverige.”

”I sin arrogans ställer sig de svenska självförnekarna i en alldeles egen nisch pekande finger åt den överväldigande majoritet av svenska folket som är född och uppväxt i Sverige, som har svenska som modersmål, som har en hemkommun i ett landskap där de hör hemma och som de tycker är lite vackrare och finare än alla andra landskap, för där har deras förfäder bott i generationer. Denna stora svenska majoritet har olika politiska åsikter, de ser olika ut, de har olika religioner eller ingen religion alls, men de är sammanflätade i en historisk ödesgemenskap för de tillhör alla den unika svenska mixen, den vi kallar den svenska kulturen. Dit hör vi alla, även självförnekarna som i sin upphöjda avskildhet idiotförklarar alla som vågar ha en annan åsikt och till och med erkänna sin svenska patriotism.”

Antisvensken äter en svensk frukost

”Den inbitne antisvensken blir alltså en högljudd och alltmer blågul ambassadör för Sverige i utlandet….Och skulle han råka i svårigheter där borta ropar han genast på Mamma UD – som förväntas komma till omedelbar undsättning. Väl hemma i Sverige, när självförnekaren hunnit bota sin svåra abstinens efter kanelbullar, Kalles kaviar, godis eller vad de kan ha varit han saknade mest av allt, klättrar han upp i sin nisch igen och sjunger förnekelsens lov. På ren svenska. Han står med stämpeln i hand, redo att idiotförklara var och en som vill uttrycka sin kärlek till Sverige och det svenska. ”

Ett praktexempel på detta är Metrokolumnen ”Vi behöver hjälp mot den helsvenska idiotin” av Hillevi Wahl från förra veckan. Då en kvinna i hennes egen släkt under en middag ”visade sig vara rasist” så höll Hillevi enligt egen utsago på att ramla av sin stol och här kommer hennes högst balanserade reaktion som antagligen ska ses som ett försvar för invandringen och/eller invandrarna (vilket framgår inte – antagligen båda, det brukar inte skiljas mellan dessa två, det tycks inte heller hennes släkting ha gjort), vilket för vissa tydligen bara kan åstadkommas genom att uttrycka sig i starkt negativa ordalag om sig själv och allt som kan tänkas vara förknippat med svenskhet (undantaget den svenska toleransen och öppenheten då som utmärkt det svenska samhället i årtusenden innan sådana som Hillevis släktingar plötsligt öppnade munnen):

Enligt Hillevi Wahl vågar svenskar inte kasta ut soporna om någon ser på

”Jag visste inte om jag skulle skratta henne rakt i ansiktet eller bara dänga en stekpanna i huvudet på henne så hjärncellerna ramlade på rätt plats. Anpassa sig? Are you kidding me? Till vadå? Ska de bli som vi? Ska de klä sig i grått och beigt och försöka smälta in i väggen? Ska skriva arga lappar om luddet i torktumlaren? Börja titta i titthålet i dörren innan de vågar gå ut i trappen med soporna, för att de är så jävla rädda för att träffa folk? Ska de stå under köksfläkten och röka resten av sitt liv? Och pimpla lådvin i sin ensamhet och vara otacksamma och bittra? Nej, tack gode gud för att inte invandrarna sänker sig till vår låga nivå. Bring them in, säger jag bara. Vi behöver all hjälp vi kan få mot den helsvenska idiotin.”

Bild på svensk DNA-sträng med ingrodda fördomar

Jag känner inte någon som beter sig som ovan beskrivet. Förmodligen är det mest sannolikt sig själv hon beskriver här, för annars ser jag ingen annan förklaring än att hon bär på ingrodda fördomar – något som ju också är ett typiskt svenskt drag och förmodligen också den enda genetiskt överförbara egenskap som svenskar bär på. Man behöver heller inte vända sig till någon genetiker eller hjärnforskare på KI för att övertyga sig om detta, utan nästan vilken svensk journalist som helst kan bekräfta detta faktum med den medicinska expertis som följer med utbildningen från Journalisthögskolan. Man får här också tillfälligt bortse från det faktum att det ju egentligen inte finns några svenskar, och i den mån de finns är de liksom sitt kön uteslutande sociala och inbillade konstruktioner utan existensberättigande, men just den här genetiska predispositionen att bära på ingrodda fördomar är något som ärvts från generation till generation ända sedan den första människan satte sin fot på det landområde som idag kallas Sverige och i samband med detta muterade. Kanske något för forskargruppen i Uppsala att undersöka, som nyligen kom ut med ny forskning som visar att könsskillnader finns i hjärnan redan före födseln.

En olöslig paradox

Det intressanta är att de personer som Lindqvist kallar för svenskförnekare och vars förfäder bott här i tusentals år, om några,  enligt sina egna teorier borde bära på ingrodda fördomar och därmed är deras utlåtanden inte faktamässigt tillförlitliga, exempelvis påståendet om att alla svenskar bär på fördomar. Hmm.. jag ser att man här hamnar i något som kan liknas vid Russells paradox. Om svenska proffstyckare kommit fram till att alla svenskar bär på fördomar så måste de givetvis även själva bära på dessa fördomar, och därmed måste fördomen om att alla svenskar (och därmed även de själva) bär på fördomar vara falsk och därmed bär de inte på några fördomar. Motsägelse. Om proffstyckarna å andra sidan inte bär på fördomar så är deras påstående att alla svenskar bär på fördomar sant och därmed måste även de själva bära på dessa fördomar. Återigen motsägelse. Den enda utvägen ur denna paradox är givetvis att denna del av den svenska proffstyckareliten inte är svensk, och inget skulle väl glädja dem mer än att få höra detta så att de kan kasta av sig det svenska oket. Saken är bara den att detta sorts tänkande, precis som Lindqvist poängterar, är typiskt svenskt och unikt för Sverige, och därför måste de vara svenskar. Det går således inte att avgöra om alla svenskar bär på fördomar, åtminstone inte om denna utsaga kommer från svensk proffstyckarmaffia – vilket den gör.

Jag är inte färdig med min kalkyl...

Vad göra? Tydligen ingår jag tillsammans med Fredrik Linström och David Eberhard i remaking-Sweden-trojkan, åtminstone om man ska tro Corrupt men faktum är att jag inte ens börjat än, och skälet till detta är att jag inte är färdig med mina beräkningar kring huruvida det alls går att ordna till den mentala röran i detta land och vilken invers funktion som i så fall ska appliceras på det mentala landskapet, och om jag i så fall borde söka postdoc från VR (som jag fortfarande inte hunnit göra) för att utveckla och tillhandahålla denna kontinuerliga funktion som ska rensa upp efter den mentala nedskräpning av det offentliga rummet som flera decennier av logiska felslut lett till. Varför skulle exempelvis kärlek till det egna landet utesluta internationell solidaritet? Maud Olofsson sa nyligen (SVT 20 oktober) att man inte behöver vara orolig för nya utländska influenser om man ”har starka rötter i den egna kulturen och traditionen”. Men då måste politiker och proffstyckare tillåta svenskarna att få vara stolta över sitt land och sig själva utan att skämmas – självhat och självförnekelse kan väl knappast stärka ens kulturella identitet? Eller är det bara invandrare som får vara stolta över att vara svenskar? Och hur ska invandrarna för övrigt kunna bli trygga i en svensk identitet som inte finns och än mindre får påtalas? Och så undrar de varför klyftorna ökar. Som man sår får man skörda…

Här är förresten dagens lästips: Roland PM:s kolumn i SVD om hånet som metod och fördumningen som strategi.