Väst driver på fördumningen av Östeuropa

Fördumningsindustri på export till Östeuropa?

I förra inlägget tipsade två kommentatorer (tipstack till Nordbo och Galne Gunnar) om följande mycket intressanta video: ”Är PK värre än kommunism?” (lite längre ner i inlägget). Här får vi utöver flera intressanta iakttagelser kring och jämförelser mellan PK-fenomenet i väst och det forna kommunistiska systemet i öst höra hur utbildningsreformer dikterade från väst leder till en fördumning i de östeuropeiska länderna. Hittills dock begränsat till vissa akademikerkretsar samt den mediala och politiska eliten. Dvs det har, till skillnad från i väst, ännu inte slagit rot i de breda folklagren. Och det beror dels på att utbildningsväsendet ännu inte är helt tillintetgjort och dels på att folk inte är särskilt naiva. Åren efter 1989 tillkallades allehanda ”experter” från delar av akademin och den politiska sfären från väst för att gästföreläsa vid de bulgariska universiteten, och det här skrattade man gott och länge åt. Bilden av vad väst stod för som odlats bland folket under kommunisttiden raserades på nolltid. Dock kan man uppnå fördumning ändå på sikt med ekonomiska incitament, vi har tex det kontinuerliga pengaflödet från EU (daglig reklam i riks-TV inför och kort efter EU-inträdet 2007) för ”upplysningsprojekt” som envar kunde söka för att göra sig en karriär. Snabbt lärde man sig de mantran och floskler som skulle upprepas för att de utländska ambassadörer och experter som övervakade processen, skulle bli nöjda. Den man inte kan hjärntvätta köper man för pengar. Hur mycket den nya elit som profiterar på det här ekonomiskt och karriärmässigt själv tror på tokigheterna kan man ifrågasätta. Problemet uppstår när det inflytande den får och måste förvalta genom att profitera på det här ska omsättas i praktiken. En opinionsundersökning som presenterades i bulgarisk TV den 10 november 2009 (20-årsjubileet sedan kommunismens fall) talar sitt tydliga språk:

43.2% anser att mer är förlorat än vunnet sedan 1989.

22.5% anser att mer är vunnet än förlorat sedan 1989.

34.3% anser att det väger jämnt.

Vägen in till svensk arbetsmarknad: klipp och klistra för vuxna

På tal om sådant här, ni missade väl inte inslaget i Studio Ett den 13 april om hur invandrare i Sverige skrattade gott (HÄR  eller HÄR) åt den klipp- och klistrakurs som man ordnat åt dem som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd (min 1:30- 2:30): ”Taha i Katrineholm har däremot aldrig haft ett riktigt arbete i Sverige. Under flera år har den före detta taxichauffören från Bagdad varvar SFI, praktikplatser med vad som han kallar ”fåniga pratkurser”… Taha och hans fru skrattar åt situationen, och så berättar Taha om en av alla dessa arbetsmarknadskurser som han gått i  Sverige. ”Nyligen fick vi i uppgift att göra något slags klipp och klistra-kollage om hur vi upplevde Sverige. Vi satt som dagisbarn och klippte ut bilder ur damtidningar”, berättar han. ”Och jag klippte ut bilder på små söta bebisar och på prinsessan Viktoria. Nej dagis… ha ha ha! [otydligt tal och höga skratt]…”.  Klipp- och klistra-kurser kommer väl snart att finnas i universitetens kurskataloger, om momentet inte redan ingår och införts bakvägen, som det obligatoriska genusvansinnet. Gå en kurs i härskarteknik 7.5hp!

Får att återgå till den video jag tänkte lägga upp. Allt han säger stämmer väl överens med de iakttagelser jag själv gjort under de årliga besök jag gjort i Bulgarien sedan jag var 9 månader. Jag besökte förresten några institutioner vid Sofias universitet ett par gånger åren efter 1989 (eftersom min mormor har två systrar som är verksamma som professorer där) och man var ganska oroad över att man accepterat en amerikansk modell där det ingick baseball och gympaövningar under värdefull kurstid – så såg upplägget för blivande akademiker inte ut före 1989. Men det där var bara början, nu är själva kursinnehållet också under attack och fördumningsindustrin är satt i system:

Kort om det postmoderna samhället (wikipedia):

”Ett postmodernt samhälle karaktäriseras av att tilltron till objektiva sanningar raserats, inga ideologier eller religioner anses längre tillförlitliga och tilltron till vetenskapen har gått förlorad. Postmodernismen är en tid då gränser suddas ut, och där ingenting är på förhand givet. Den postmoderna människan är både rot- och rastlös -och livet ses som en serie tillfälliga förflyttningar och rollbyten. I och med att människor i det postmoderna samhället har förlorat tron på objektiva sanningar, finns ingen tillförsikt i att framtiden skulle kunna kontrolleras och styras och engagemanget i kollektiva rörelser raseras. Istället förläggs människors satsningar i hög grad till individuella projekt, och jakten efter nu-upplevelser. Det postmoderna samhället är ett samhälle där var och en ständigt måste skapa och omskapa sitt eget jag och sin egen verklighet.”

Ljushastigheten - ett patriarkalt påfund

Känns detta igen? Vissa forskare, som exempelvis Luce Irigaray (född 1930), som haft stort inflytande på den feministiska rörelsen i Europa, har bidragit med flera kloka insikter. Hon analyserade i sin essä Sujet de la science, sujet sexué? (1987) ”Einsteins relativitetsteori från ett postmodernt socialkonstruktivistiskt genuspespektiv. Hon frågar sig om Einsteins välkända formel är sexistisk. Hon menar att formeln privilegierar en hög hastighet, nämligen ljusets hastighet, på bekostnad av lägre hastigheter som är mer betydelsefulla – inte minst för kvinnor. Einstein anklagas för att vara fixerad vid höga hastigheter, vilket enligt Irigaray reflekterar Einsteins sexistiska inställning.”

Jag hade massa annat att ta upp men den där videon förändrade min planering, så jag återger bara en sak till här (uppdatering: det blev visst flera saker) som är relevant i sammanhanget: Sindra Peterson Årsköld som är docent i biokemi vid Lunds universitet har skrivit en läsvärd artikel i Kemivärlden Biotech: ”Kemist & feminist? Javisst! Men bespara mig genuscoacherna.”

Docent i Lund ifrågasätter genus-infiltrationen av akademin

”För två år sedan blev jag utskälld av Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet och tidigare frontfigur i FI. Hon skulle presentera genuscertifieringen som hon har utvecklat, som ska göra Lund till ett mer jämlikt lärosäte. Föredraget ingick i en omfattande ledarskapsutbildning, och publiken bestod av trettio intresserade akademiker med ledarskapsuppdrag på olika nivåer. Hon inledde seminariet otydligt, och efter en kort stund räckte min bordsgranne, en man från Lunds tekniska högskola, upp handen. Hon tystnade och vände sig mot honom; han tolkade detta som att han fått ordet och ställde en fråga. Det skulle han inte ha gjort. Med blixtrande ögon vrålade hon: Du är man, jag är kvinna, och därför håller du käften! Hon fortsatte därefter att ömsom skälla ut, ömsom förolämpa hela gruppen, oprovocerat och osammanhängande, i hela 45 minuter. Det var fruktansvärt obehagligt. Jag har aldrig sett ett sådant hat… Tyvärr lurar betydligt farligare bestar i genusdjungeln än en argsint tant och några kontraintuitiva hypoteser. Moira von Wright, professor i pedagogik och rektor för Södertörns högskola, har kritiserat grund- och gymnasieskolans fysikböcker för att de framhåller fysiken som objektiv kunskap.” [se här: 1 , 2 , "Genus och text" uppmärksammades först av Olle Häggström, professor i matematisk statistik vid Chalmers].

”Som kvinna, fysiker och kemist blir jag förolämpad och upprörd över dessa idéer. Varför angriper man naturvetenskapen, vars oföränderliga kärna står över genus och som dessutom är nyckeln till den rikedom som gör att vi överhuvud taget kan sitta här och spekulera, mätta och friska? Och varför blanda in hypoteser om vår sexualitet i praktiskt jämställdhetsarbete, som ska syfta till lika villkor på arbetsplatsen och inget annat? Huruvida det är arv eller miljö som ger oss våra genusidentiteter är irrelevant i sammanhanget.

Kemi- eller genuskurs? Hur väcker vi de ungas intresse för vetenskap?

Som feminist blir jag snarare rädd. Om förtroendet för jämställdhetsarbetet urholkas kommer vi att se en fruktansvärd backlash, och dyrt vunnen mark kommer att förloras. Därför måste vi omgående hitta tillbaka till huvudspåret: Män och kvinnor ska ha lika villkor, lika möjligheter, lika skyldigheter. Samma lön för samma insatser. Vi no-nonsense-feminister måste förmedla detta tydligt till makthavarna. Välmenta satsningar på omfattande genusutbildningar och obligatoriska seminarier gagnar inte jämställdheten; det är bortkastad tid och bortkastade pengar. Hur ska man då öka jämställdheten inom kemin? Det som är bra för kvinnor sammanfaller med det som är bra för alla; inom akademin innefattar det ostörd tid, tillräckliga resurser, ett rikt nätverk, en mentor, möjligheter att meritera sig, en stimulerande forskningsmiljö. Alla vill ha tillgång till detta, men det är tyvärr fortfarande svårare för  kvinnor än för män att få det. Var därför uppmärksam på kvinnor i din omgivning, särskilt de som befinner sig tidigt i karriären. Tillhandahåll stöd utan att offerförklara henne. Hjälp henne till chansen att briljera – resten sköter sig självt! Utan en enda genuscoach.”

På tal om kemigenus – påminner den intresserade läsaren om mitt gamla inlägg Genuskemi och några klavertramp i det politiskt inkorrekta träsket om några av medias pk-misstag och om hur Skolverket vill ha in ett genus- och etnicitetsperspektiv i kemiböckerna.

Annat läsvärt (och underhållande): professor Bo Rothsteins GENUSBREV till Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS).

Och missa inte Zarembas fortsatta artiklar om den svenska skolan –mycket läsvärda!!!

1. Så tog teknokraterna kommandot över skolan

2. Sverige har slutat undervisa – så förlorade lärarna sitt yrke

3. Så sänkte skolan kraven på läskunnighet 

Skolrelaterat :  Grattis skattebetalare – VR-finansierade projekt med genusanalyser av lärare. Exempel: 4.5 miljoner för ”Genusperspektiv i praktiknära forskning inom högskoleutbildning”. Ur den beviljade projektbeskrivningen:

Forskarna sätter sig på en piedestal och ignorerar studenternas egna teorier

”Tillsammans vill vi utmana en traditionell, hierarkisk vetenskapssyn där forskare sätter sig på eller blir satta på en piedestal, och verka för en deltagarorienterad och erfarenhetsbaserad praktiknära forskning. Det betyder att vi vill sätta fokus på de studerandes och lärarnas/forskarnas egna erfarenheter och bryta dem mot teoretiska utgångspunkter ide skilda utbildningssammanhang som vi i forskargruppen representerar. Vårt gemensamma intresse är att förstå, synliggöra och problematisera frågor som kunskap, kön, klass och etnicitet inom utbildningen och i den yrkesverksamhet som flera av de studerande vistas i parallellt med sin utbildning… Gemensamt kan vi bättre beskriva, förklara och förstå hur en hierarkiskt dominerad utbildningskultur kan motverkas och utjämnas” (Lärarhögskolan, Stockholm!!)

Liknande: Grattis skattebetalare –del 2   (fler VR-projekt med genusinrikting). Exempel: 1.7 miljoner för ”Hur görs djur? Biologi, sexualitet, kön och ”ras” i SVT:s naturprogram”. Ur ansökan:

Hur "etnifieras" naturen i SVT?

”Vilka strömningar, teorier och resultat från biologisk forskning om kön, sexualitet, ras och art används och dramatiseras i naturprogram i svensk TV?… 2.Hur produceras och reproduceras (mänskliga) föreställningar om natur, kultur, kön, sexualitet och reproduktion i skildringarna av djurens liv? Och vad får det för konsekvenser för våra uppfattningar om ”naturligt” och ”onaturligt” vad gäller dessa kategorier? 3. Hur etnifieras naturen, djuren och de människor som avbildas i naturprogrammen? Hur representeras ”svensk” natur och ”svenska” djur och människor i förhållande till exempelvis ”afrikansk” natur? Hur konstrueras ”ras” i förhållande till ”art”?” (Uppsala Universitet, Centrum för Genusvetenskap)

Ny konstform: Doktorsavhandling blev pappersskulptur, UNT  (tipstack till QED, en av mina mest trogna läsare och kommentatorer, jag förstår att du blir förfärad i egenskap av professor ) :

Det paradoxalt aggressiva i att strimla sönder sin doktorsavhandling kan förstås om man betänker att vetenskap kan ses som en väv av remsor

”På en soffa i ett vardagsrum i en lägenhet i Eriksberg satt AnnaKarin Kriström och grät av ilska och missmod. På bordet framför låg hennes doktorsavhandling i litteraturvetenskap, De gränslösa böckerna. Hon hade disputerat en månad tidigare, i april 2006. Nu ifrågasatte hon varför hon hade ägnat fem år åt att göra det – hon letade mening men hittade ingen. Plötsligt såg hon emellertid, glasklart, hur avhandlingen strimlades sönder framför henne. En hög remsor låg kvar… Hennes händerbörjade sakta plocka med remsorna. Fläta samman dem. Bygga upp någonting nytt. Insikten slog henne. Hon kunde transformera texten till form. Skapa mening. Några dagar senare gick hon och köpte en dokumentförstörare. Fem år senare står hennes avhandling på ett svart piano. Fem år senare har mycket förändrats. AnnaKarin Kriström reflekterar över det i konstverkens tillblivelseprocess… Bredvid pianot hänger en mjukare skulptur med rundare former. Det var tidigare en avhandling i psykologi; om dyslexi och om språket som bild och tecken. Passande för ändamålet kan man tycka. Precis som hennes egen avhandling om gränslöshet. Eller den bästa vännens, som handlade om den belgiske språkkrossande poeten Michaux. Men hennes skulpturer är inte medvetet skapade med tanke på avhandlingarnas innehåll. – Så funkar det inte, då blir det för mycket tänkande. Jag vill komma bort från det.

Jag och min lillebror med våra doktorsavhandlingar

Det är å andra sidan lätt att hitta intellektuella ingångar till hennes konst. Det paradoxalt aggressiva i att strimla någonting för att sedan kärleksfullt ägna en ansenlig mängd tid åt att göra någonting nytt är ett sätt. Det kunskapsteoretiska i att se vetenskap som en väv (remsorna flätas i tuskaft, ett slags vävteknik) där olika områden krockar och knyts ihop ett annat. Wittgensteins teorier om att språket är en summa av olika språkspel som hänger samman som fibrer i ett rep ett tredje. Men analysen överlåter hon åt andra. Oavsett tolkningsväg har ingen hittills uttryckt att åsikter om att vad hon gör är vanvördigt mot forskningen, men hon utesluter inte att vissa uppfattar det så.”

Jag antar att det blev en ny avhandling, i konstvetenskap? Dubbel doktorsexamen således? I Sverige är allt möjligt. Jag har tjugo ex av min egen avhandling här hemma – det skulle bli en jätteskulptur med matteformler på, måste bara skaffa en strimlingsapparat. Kom hon inte på idén att även strimla sin doktorshatt? Eller examensbeviset? Kanske sin handledare? Eller opponenten? Möjligheterna är ju oändliga… Jag gjorde som bekant själv ett konstverk i vintras – här är det  (nederst) för den som missat . Ledsen att även detta inlägg svällde upp, trots att hälften av vad som skulle tas med saknas. Får bli nästa gång… Glöm inte att se den intressanta videon:

Andra intressanta videos: Nobelpristagaren i fysik 2010 (Andre Geim) om politisk korrekthet SE talet HÄR (5 min). Nobelpristagarna 2010 diskuterar aktuella frågor: SE snillen spekulerar HÄR (58 min).

Lästips: Åklagare i Newsmill om  sexköpslag och genustrumpet, Axess diskuterar multikulturalim (var själv bjuden men kunde inte åka, dock kommer debatten upp på Axess Play inom kort), SVD ledare om Axessdebatten, SVD Understrecket om medborgarnas engagemang,  Tino Sanandaji i Svensk Tiskrift om invandring, liberalism och välfärdsstaten,  Maria Eriksson i Svensk Tidskrift om boken ”Den onödige mannen”,  Inlägg i SVD om utbildningsvetenskap, REPLIK i SVD om forskning i skolan, Storkris i Riksdagen: Ylva Johansson hade SD:are i sitt rum,  Thomas Gür: företagsklimat viktigare än SFI, Forskarnas skolsvek (DN) , Verklighetens folk behöver företrädare i politiken (DN).

SuperJante och lösningen på alla orättvisor

Den bulgariska staden Plovdiv

Ursäkta att jag inte bloggat, har fortfarande influensa och är inte helt frisk. Detta skulle egentligen bli en kommentar till förra inlägget, men det blev för långt, så det får bli ett inlägg istället. Dessutom måste jag lyfta fram en kommentar från SuperJante från förra inlägget som utgör lösningen på Sveriges alla genusrelaterade problem . Igår hörde jag förresten av en slump ett inslag om bulgarisk folkmusik i Epstein i P1: Umefolk (ca 4 min). Plovdiv Academy Folklore Ensemble från Bulgarien kommer till Umeå. En svensk utbytesstudent berättar: ”Sofia Högstadius [utbytesstudent från Göteborgs musikhögskola] menar att folkmusik har en annan status i media i Bulgarien. Den spelas mycket oftare i den nationella radion och mycket av den nya musik, jämför med schlager [det står ”slager” på sr.se, men jag antar man menar schlager] , som görs skulle av oss svenskar jämföras med folkmusik…” Högstadius berättar: ”Det går inte en dag utan att man hör det liksom på radion eller två TV-kanaler som spelar bulgarisk musik dygnet runt och så där, så det är en helt annan… närvaro av bulgarisk folkmusik.” (LYSSNA)

Just det, en helt annan närvaro av kulturarvet, det levs varje dag. Och ändå har det gått utför sedan 1989, så jag är glad att jag under mina sommarlov där indoktrinerades ordentligt av mina kommunistiska morföräldrar som tog oss barnbarn till alla nationalistiska evenemang som anordnades av kommunistpartiet   utöver då att man levde sitt kulturarv dagligen. Dessutom stärktes folkgemenskapen av att Partiet regelbundet stängde av strömmen och vattnet – då fick man hjälpas åt för att klara det. Ibland satt man i en hiss några timmar eftersom Partiet beslutat att spara el i två timmar. Då blev man ju god vän med grannarna, även om hissen hade en inbyggd mik, men man fick ju anpassa sina samtal lite med den vetskapen, tex inte klaga på Partiet. Det är alltid bra att spara in på el. Det går ju inte nu längre, när utländska företag köpt upp all inhemsk produktion så att man inte har råd att köpa tillbaka sin egen el, så nu blir det ingen hiss alls. Men det är å andra sidan bra för folkhälsan att gå i trappor, om det inte vore för alla nybyggda McDonalds-restauranger som neutraliserar den effekten.

Oavsett kön ska alla kunna brodera en bulgarisk duk. Inte för att man vill vara genusmedveten, utan för att det är en del av kulturarvet, och det ska alla kunna förmedla till nästa generation. "Fel skäl" för genusforskarna?

Nåja, det var ju inte bara bulgarisk kultur och historia vi lärde oss om under våra sommarlov. Vi fick även en genusmedveten uppfostran – även min bror skulle kunna brodera traditionella bulgariska dukar och laga mat, och även jag skulle kunna plöja åkern och laga saker som gick sönder, och bygga saker – och det är väl därför Clas Ohlson är min favoritaffär. Så mycket fanns verkligen inte att välja på på den tiden, bara en sorts skruvar, muttrar och spikar ingick i Partiets femårsplaner (möjligtvis  fanns det fler sorter i dollarbutiken Korekom) medan Clas Ohlson har en massa olika saker som jag hamstrar på mig än idag. Man vet ju aldrig om något går sönder, tex om hela regeringsbygget faller ihop eftersom Alliansen inte skottat kanslihusets tak då man inte kunnat förutse en vinter med snö igen, nu när klimatforskarna sagt att det ska bli varmt och inte kallt. Inte för att jag skulle komma till undsättning, men genom att ha köpt upp hela Clas Ohlsons lager så kommer ju kollapsen att bli oundviklig, och förändring är alltid intressant, fråga bara de svenska förändringsagenterna. Och förutom allt det praktiska så fick vi lära oss Sovjethyllande dikter utantill och recitera vid köksbordet om vi hade gäster. Men även matematikintresset fick jag från mina sommarlov i Bulgarien, eftersom det fanns så bra lärare (läs matematikern Olle Häggströms artikel från 2004 i Axess om de olika undervisnings-kulturerna) var alla grannbarnen fascinerade, de höll på med matematisk induktion och annan bevisföring i 7:e klass. Vad gjorde man i Sverige då? Delade en tårta i fem bitar för 7:e året i rad för att illustrera procent. Och efter 9 års svensk procentpropaganda går det ändå så här (upprinnelsen HÄR sek 15-30: ”Jag har sett att ni vill minska invandringen med 90% och då är min fråga, därav kan man ju dra slutsatsen att ni vill öka invandringen med 10%… Ni vill öka invandringen med 10%”):

Ändå lyckades jag tidigare teckna en optimistisk bild av den svenska matematikforskningen  i Neo men det gällde ju forskningen, inte skolundervisningen. Tyvärr har den bulgariska elitundervisningen man hade under kommunisttiden också demonterats, nu när man har fått lära sig av tillresta gästföreläsare (under de kaotiska åren 1989-1992) att den västerländska jämlikhets- och jämställdhetstanken är det som leder ett samhälle till framgång, och då ska alla vara lika duktiga på allt, och om det inte kan uppnås ska i rättvisans, jämlikhetens och jämställdhetens namn alla vara lika dåliga på allt. Privatiseringen av skolorna har också lett till att man kan köpa sig höga betyg. Så bulgarerna är i allmänhet inte så glada över utvecklingen, i en nyhetssändning på bulgarisk television från 10 november 2009 kunde man ta del av en opinionsundersökning som visade följande om vad medborgarna anser om utvecklingen i landet sedan kommunismens fall 1989:

37.5% anser att utvecklingen går i rätt riktning.

34.3% anser att utvecklingen går i fel riktning.

28.3% anser sig inte kunna bedöma detta.

Nästa fråga:

43.2% anser att mer är förlorat än vunnet sedan 1989.

22.5% anser att mer är vunnet än förlorat sedan 1989.

34.3% anser att lika mycket är vunnet som förlorat sedan 1989.

Det här var ju inte roligt, som tröst måste jag lägga in en liten hyllningsvideo – än finns mycket vackert att glädjas åt:

Men att återuppliva folkmusiken är ett steg i rätt riktning, ett tag efter -89 höll man nästan på att förkasta hela sitt kulturarv i tron att det var skapat av partiet, eller att väst erbjöd ett bättre alternativ. I Bulgarien är ordet demokrati dessvärre nuförtiden intimt förknippat med ordet ”hyckleri” bland folk i gemen. Väldigt tråkigt. Nåja, inte i statstelevisionen, där ”demokratisk” givetvis används som epitet till alla av den nya politiska elitens planerade reformer. Iofs får man kritisera vad regimen sysslar med, till skillnad från före -89, men det är faktiskt ändå svårt att öppet kritisera en politik som officiellt förknippas med begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter.  Man måste ju som modern människa exempelvis förstå att det är en mänsklig rättighet att vara förtryckt av en politisk adel som är lierad med maffia, statlig television och objektiva journalister. Man kan sammanfatta hela problematiken genom att citera en stor svensk politiker (Mona Sahlin) som år 2003 sade (28/12  i SVT) ”Jag tror inte folkomröstningar är gynnsamma för demokratin.”. Det tycker jag väl sammanfattar den europeiska utvecklingen och synen på oss undersåtar. Och låt mig här passa på att citera ur en intressant artikel av Henrik Alexandersson i senaste numret av Neo . I ”Välkommen till kolesterolunionen” skriver han

Satellitbild på hur skattebetalarnas pengar sugs in i det svarta hålet i Bryssel

”Förra våren anordnades en champagnemottagning mot hemlöshet i Europaparlamentet… EU gör saker med människor. Konstiga och dåliga saker. Vi noterade klentroget detta jippo, ett i mängden, på vår väg ut ur parlamentet… Så där håller det på. Cocktails mot jordbävningen på Haiti. Trerätters fransk bjudlunch mot den ”fetmaepidemi” som medborgarna påstås vara offer för. Detta för att nu bara ta några exempel. Det kusliga är att ingen tycks reagera. I Europaparlamentet, precis som i resten av EU-apparaten, lever människor i något slags bubbla. Avståndet till medborgarna och verkligheten är stort och växande… Det världsfrånvända von obenperspektivet går igen i den politiska verksamheten. Få ledamöter lyckas behålla sin ideologiska kompass. (Får de sitta mer än en mandatperiod förefaller det som om ingen är immun.) Uppfyllda av sin egen viktighet gör de saker som deras väljare aldrig skulle acceptera och som de skulle vara motståndare till i sitt hemlands parlament… Men ingenstans är kårandan större än i ministerrådet. Där är det snarare regel än undantag att principer offras för det europeiska projektet. Det förklara till exempel varför vi kan se ett i stort sett borgerligt styrt Europa glida allt längre in i snårig kommandoekonomi – trots att historien gjort allt för attvarna oss från att falla i den fällan. Ack ja. Nämnde jag förresten att EU-nomenklaturan har en egen ”dollarbutik” i Luxemburg – där den får handla champagne, vin, sprit och delikatesser skattefritt?”

Relaterat: Timbro och EU-bördan,  Anne-Marie Pålsson om Lissabonfördraget,  EU – det nya Sovjet (5 min video)?

Johan Lundberg är årets Gunnar Heckscher-stipendiat

Glöm inte höra inslaget Epstein i P1 (knappt fyra minuter) om den bulgariska folkmusiken. Och missa inte att Johan Lundberg, chefredaktör på Axess Magasin, blev tillldelad årets Gunnar Heckscher-stipendium för reformvänlig konservatism, detsamma som jag blev tilldelad förra året för er som minns (med motiveringen ”För att med humor, kraft och brinnande engagemang verkat i opinionsbildande syfte mot den allt mer långtgående genusfixeringen i forskning och samhällsdebatt.”). Maria Abrahamsson (som tidigare erhållit utmärkelsen) bloggar om evenemanget  (jag var dock inte där pga denna hemska influensa). Missa inte heller denna klockrena text från Emils tankar: ”Vad gör alla dessa akademiker hela dagarna?” om det svenska akademikerproletariatet. Och slutligen måste jag lägga ut en kommentar från kommentatorn SuperJante som i förra inlägget fann den bästa lösningen jag sett på problemet med livets orättvisor:

Mångfaldsspecialister på Enheter för lika villkor ska se till att alla får exakt samma förutsättningar, vilket är svårt nu när man inte får plocka barnen redan från BB. Idag kan olika barn välja olika leksaker, vilket kan skapa olikheter i nervbanor och på sikt - ve och fasa - olikheter i tankar. Ändå är "mångfald" målet, hur nu det går ihop...

”På Uppsala universitet tar man orättvisor på stort allvar. Personalavdelningen har en särskild enhet för detta, som heter “Enheten för lika villkor”. Där finns en enhetschef, en mångfaldsspecialist, en utredare,en projektledare, samt två “samordnare för lika villkor”. Tyvärr tycks de redan initialt ha misslyckats med rekryteringen, eftersom alla är kvinnor utom en, vars kön inte säkert framgår av förnamnet. Men det kanske bara beror på att alla andra Enheter för lika villkor sedan tidigare har en manlig dominans som man på detta sätt utjämnar. Hur som helst undrar man vad alla dessa arbetstimmar rent konkret används till. Med sådana eminenta resurser stannar man säkert inte vid att söka eliminera skillnaderna mellan könen (t ex att bara 20% av professorerna är kvinnor). Eftersom “Sveriges officiella hållning i frågan”, som alla vet vid det här laget, är att kön är socialt konstruerat, måste denna brist på proportionalitet bero på orättvisor i denna sociala konstruktion. Alltså är diskriminering av överrepresenterat kön (javisstja, i detta sammanhang heter det positiv särbehandling) befogat. Det finns därför särskilda professurer som bara kvinnor får söka, särskilda pengar för meritering som bara kvinnor får söka, och kvotering till beslutande organ som styrelser, betygsnämnder och anställningsnämnder med mera.

Betydande resurser kan därför säkert sättas in på att på att utjämna även andra orättvisor på samma sätt. Låt oss bara fundera på ett fåtal exempel.

Det naturliga är förstås att hindra eller försvåra för personer vars sociala bakgrund kan tänkas göra det mer sannolikt att de väljer att studera på ett universitet, dvs sådana som har universitetsutbildade föräldrar eller som av andra skäl värderar utbildning högt. Det ger dem orättvist goda förutsättningar att studera i form av självförtroende, intresse och studievana. De bör alltså få ett avdrag från sina antagningspoäng.

Det räcker dock inte med detta, eftersom många av dem som inte har det lika förspänt inte ens kommer på tanken att söka en universitetsutbildning. Därför måste man i rättvisans namn undanta dem från behörighetskraven i t ex matematik, svenska och engelska. De har ju helt enkelt varken haft förutsättningarna eller det sociala stödet att läsa in dessa ämnen. Men för att få dem att söka krävs nog också en rejäl bonus för att de ska vilja ge upp sina löner i kanske bil-, bygg- eller servicesektorn. Det är klart att det är mycket begärt att avstå från en lön som ofta är högre än en doktorandlön och som man haft från kanske 20-årsåldern (vilket ger fina pensionspoäng!). Ett skattefritt bidrag på 15000 i månaden skulle kanske räcka, men bara för dem som kan dokumentera en studieovänlig social bakgrund.

Det var ju tur att man blev antagen innan Enheten för Lika Villkor kom till...

Problemet är bara att den kognitiva förmågan också varierar, och det är ju JÄVLIGT orättvist. Det enda rätta är därför att alla studenter får göra ett antal kognitiva tester, och utifrån hur lätt de har för att räkna, tänka logiskt, se samband och förstå text kan man räkna ut ett index som man sedan dividerar kommande tentaresultat med. Om vi säger att befolkningen som helhet har en förmåga på 1.0 så har en person som presterar strax under detta indexet 0.88. Om denna person t ex får 8 rätt på ett prov med 18 möjliga poäng, så dividerar man dennes tentapoäng med 0.88 och får då strax över 9. Eftersom gränsen för godkänt ofta ligger på 50% (9 av 18) så får denna person det rättvisa betyget Godkänt utifrån sina förutsättningar.

Det var bara två exempel på hur en framsynt, upplyst, inkluderande, och rättvis högskola bör fungera, och vi är redan på god väg. I takt med att fler mångfaldsspecialister, utredare, projektledare, och samordnare för lika villkor anställs kommer vi att kunna tillämpa dessa principer på allt fler orättvisor och deras ofattbart komplicerade samband, så kallad intersektionalitet. Då kommer man t ex att förutom kön också kunna lägga in personens egna – liksom hens föräldrars och farföräldrars – utbildning, betyg, etniska härkomst, sexuella läggning, fysiska och mentala handikapp, längd och hudfärg i ekvationen. Då kan vi komma ytterligare några steg mot ett inkluderande och jämlikt universitet som får sin legitimitet från en bred folklig förankring och där ingen kan mer än någon annan.”

Tack för denna kommentar SuperJante! Bli dock inte förvånade om någon tar detta på allvar och en projektbeskrivning identisk med texten ovan går att återfinna i Vetenskapsrådets projektdatabas nästa år, finansierad med några miljarder i kategorin genus. Klicka gärna på länken ovan och sök på genus för att få inspiration – låt oss tömma hela statskassan! Det är bara för var och en av mina bloggläsare att formulera ett inkluderande genusprojekt med mycket intersektionalitet och sedan skicka in (som jag gjorde i SVD och Birger Schlaug tog min ansökan det på allvar, medan VR knappt kunde försvara det och det var ju inte så konstigt). Kategorierna kön, genus, sexuell läggning, klass, etnicitet, religion och funktionshinder (dvs de klassiska) kan med fördel utvidgas med IQ, sjukdomshistoria, uppväxt, familjeförhållanden, motivation, inlärningsförmåga, matvanor, sovvanor, fritidsintressen, bostadsyta och en massa annat som ingen tidigare tänkt på. Alltså: tömma statskassan via VR och sedan använda pengarna till att nedmontera Genusväldet. Är ni med mig? Sista ansökningsdagen för ”stora utlysningen 2011” för genus infaller den 19 april så vi har gott om tid. Det tar ju inte många sekunder att formulera ett genusprojekt. Här kan ni finna inspiration från min egen senaste genusansökan ”Den Postsexuella Realismen dekonstruerad som en paradox.”

SuperJante: det var förresten Enheten för Lika Villkor som var inblandat i detta skräckexemplet på genusväldet.

EU – det nya Sovjet?

”Vladimir Bukovsky spent many years in Russian labour camps and psychiatric prisons for defending human rights. He came to Britain in 1976. He lectures and writes on the old Soviet system and the EU. Bukovsky was one of the first to expose the use of psychiatric imprisonment against political prisoners in the Soviet Union. He spent a total of twelve years in Soviet prisons, labor camps and in psikhushkas, forced-treatment psychiatric hospitals used by the government as special prisons.”

Nedan en 4:36 minuter lång video. Från minut 3:05 och framåt:

”In the Soviet Union we had the Gulag. I think we have a Gulag in the European Union also – an intellectual Gulag known as political correctness. When anyone tries to speak their mind on questions of race or gender or if their views differ from those approved, they will be ostracized [bannlyst, utfrusen] – this is the beginning of the Gulag, the beginning of your loss of freedom. In the Soviet Union they told us we needed av federal state to avoid war, in the European Union they are telling you exactly the same thing… I have lived in your future – and it did not work.”

Jag vill förresten passa på att tipsa om Fredrik Lindströms artikel i Aftonbladet: ”Ikea och H&M erövrar världen – med rotlöshet som vapen”.

Uppatering: Blev tipsad om en intervju med Vladimir Bukovsky översatt till svenska här!

Timbro och EU-bördan

Timbro ger EU en känga

I DN Debatt den 26 juli under rubriken ”Skattemedel för miljarder går till EU:s propaganda” presenterar Timbros vd Maria Rankka tillsammans med utredarna Philip Thomasson-Lerulf och Hannes Kataja den färska Timbro-rapporten ”Den europeiska unionens börda – information och kommunikation till ett motvilligt folk”. EU-institutionernas skattefinansierade opinionsbildning är ett problem och det är dags att dra en tydlig linje mellan information och propaganda. Några stycken ur artikeln:

* EU spenderar varje år åtskilliga miljarder kronor på tevekanaler, radiostationer, tankesmedjor, trycksaker, kampanjer och resor för journalister. Kommunikationsinsatsen propagerar för en stark och enhetlig europeisk union. En utveckling som flera folkomröstningar har sagt nej till.

* I vår undersökning visar vi upp exempel på hur EU-institutionerna med stor uppfinningsrikedom använder offentliga medel till att flytta fram sina egna positioner och föra i hamn en utveckling som medborgarna och skattebetalarna ställer sig kritiska till. Med demokratin och anständigheten för ögonen är detta oacceptabelt.

* Europeiska unionen har på kort tid bytt ansikte. Från att i huvudsak ha varit ett frihandelssamarbete antar den alltmer konturerna av en politisk union inom vilken fler och fler frågor hanteras.

* När de i folkomröstningar under de senaste tio åren har fått chansen att säga sitt om ytterligare politisk integration i Europa har svaret varje gång blivit detsamma: nej till införandet av den gemensamma valutan euron, i Danmark 2000 och Sverige 2003, nej till Nicefördraget på Irland 2001, nej till EU-konstitutionen i Frankrike och Nederländerna 2005 och nu senast, nej till Lissabonfördraget på Irland 2008. Det finns därmed ingen tydlig uppslutning kring visionen om en stark och enhetlig europeisk union.

* Varje år plöjs stora summor ned i en hord av tankesmedjor och idéinstitut runt om i Europa, som alla har det gemensamt att de aktivt förespråkar att alltmer ska beslutas av EU. Det är inte ovanligt att dessa organisationer leds eller har grundats av tidigare högt uppsatta politiker och tjänstemän i EU-institutionerna.

* I Sverige har vi fört en omfattande debatt om att statliga myndigheter och offentligt ägda bolag för fram politiskt färgade budskap. Men om EU:s opinionsbildning är det tyst, trots att den är mer långtgående och dessutom drivs av dunklare motiv. Att det dessutom är vår svenska kommissionär Margot Wallström som är huvudansvarig för Europeiska unionens kommunikationsarbete gör tystnaden än märkligare.

En dag senare kan man i DN läsa Margot Wallströms replik: ”Målet är inte att få folk att älska EU”.

Snälla rösta inte nej - jag vill ha en fin EU-karriär!

Först bara en liten påminnelse om vad Margot Wallström gjorde våren 2005 precis innan Frankrike och Nederländerna skulle rösta (nej till) en ny EU-konstitution. Wallström höll ett tal vid det forna koncentrationslägret Theresienstadt (Terezin) i Tjeckien. Talet hade i förväg lagts upp på EU-kommissionens hemsida och delats ut till journalister, och i detta tal stod att läsa ”Ändå finns det de som i dag vill skrota idén om överstatlighet. De vill att EU ska återgå till sitt gamla, strikt mellanstatliga sätt att verka. Jag menar att dessa människor borde komma till Terezin och se vart den gamla vägen leder”. Under framförandet av talet hoppade hon dock över detta stycke vars syfte var att anklaga dem som röstade emot det nya fördraget om överstatlighet för att på något intressant och obegripligt sätt vara förespråkare för nazistiska koncentrationsläger! I samband med detta krävde  flera brittiska konservativa liksom vänsterpartisten Jonas Sjöstedt hennes avgång (källa).

Var kan man eftertidsrösta då?

Och majoriteten av medborgarna i de båda länder som tillåtits folkomrösta om detta fördrag röstade nej. Fördraget modifierades åren efteråt till det som kom att kallas Lissabonfördraget och som var skrivet på ett sådant sätt att man denna gång kunde kringgå folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. Dock inte i Irland, där majoriteten som bekant röstade nej. Och nu har EU dragit igång en massiv propagandakampanj för att få irländarna att rösta ja snarast möjligt. Det vore en intressant tanke om vi kunde göra så i andra val också. Om någon känner att medborgarna faktiskt röstade fel – kan vi inte ta om valet några månader efteråt då?

Och så till Margot Wallströms replik då. 

”Jag hoppas vi är eniga om att allmänheten har inte bara rätt att bli informerad om vad EU gör, vilka förslag som läggs fram och vilka beslut som fattas. Den har också rätt att göra sin röst hörd om vad den vill att EU ska göra och hur.” Ha ha – jaså, det var därför vi fick rösta om Lissabonfördraget då, och de tidigare fördragen??

”Sedan 2004 har vi reformerat, moderniserat och decentraliserat kommunikationen i EU-kommissionen, ett arbete som är långt ifrån avslutat. Vi har skiftat fokus från Bryssel till enskilda medborgare i medlemsländerna. Medborgarna står i centrum och vi använder oss nu också av de medieformer som medborgarna föredrar: tv, radio, internet, bloggar, Facebook och lokaltidningar.” Skiftat fokus för propagandan till de enskilda medborgarna ja, för regeringarna är som bekant redan avklarade.

EU-demokrati 2009: att få lov att uttrycka sin åsikt på nätet i något EU-forum.

”Vi har skapat en tvåvägskommunikation. I stället för monolog för vi i dag en dialog med medborgarna bland annat på Debate Europe, diskussionsforum på internet, och medborgarråd på nationell och europeisk nivå. Det handlar om att lyssna, inte om att propagera. Åsikter bryts mot varandra och gapet mellan beslutsfattare i Bryssel och medborgarna minskar.” Ett diskussionsforum på nätet!? Vad ger det för politiskt inflytande – hon måste skämta!?

”Åsikter bryts mot varandra”, ”gapet mellan beslutsfattare i Bryssel och medborgarna minskar” – är hon påverkad av något olagligt preparat eller tror hon att medel-IQ:n i landet understiger 80?

”EU blir vad medlemsländerna gör det till… Min filosofi är att det blir bättre politiska beslut om vi först frågar medborgarna till råds.” (!) Jaså, det är därför man medvetet tar fram nya fördrag som inte kräver besvärande folkomröstningar från besvärliga medborgare? Denna ”replik” var något av det pinsammaste jag läst på länge.

Ett intressant stycke ur Timbrorapporten:

”I boken Utmaning Europa (Prisma, 2005) skriver den brittiska tänkaren och Europavännen Mark Leonard följande om varför Europas befolkningar flera folkomröstningar i rad har valt att rösta nej till fortsatt integration: ”Problemet är att Europas demokratiska revolution i stort sett inte har uppmärksammats av dess medborgare.” Citatet är hårresande eftersom Leonard uppenbart blundar för att demokratiska framsteg per definition måste involvera medborgarna, och det sammanfattar mycket väl det slags idéer som genomsyrar EU:s hela kommunikationsverksamhet.”

EU-regler om den tillåtna storleken på en tomat

”Men hur kommer det sig då egentligen att EU i stort sett utan att möta kritik har kunnat bygga upp en enorm kommunikationsapparat som uppför sig på ett sätt som knappast skulle accepteras i de enskilda medlemsländerna?… En del av förklaringen har att göra med EU som institution. EU är till sin form och beslutsstruktur sinnebilden av en organisation som på engelska skulle beskrivas som ”top-down”. Strävan att centralisera, vare sig det gäller lagstiftning, regeluppföljning eller tillsyn, är till och med fördragsfäst. Det är knappt möjligt att finna något exempel på när EU-institutionerna har fört tillbaka maktbefogenheter som EU en gång tagit över från de enskilda medlemsländerna. EU-institutionerna fortsätter att växa och lägga allt fler politiska områden under sin kompetens, trots att medborgarna alltså inte nödvändigtvis delar detta mål.”

Dick Erixon har helt rätt när han i sitt blogginlägg om rapporten skriver: ”Europavalet skulle kunna vara det val som ger EU-ledningen dess legitimitet, men också det valet är konstruerat så att hur medborgarna i Europa än röstar kan man inte rösta bort de ansvariga. Den verkställande makten är skyddad från folkets dom. Det är inte demokratiskt.”

Måste allt offentligt vansinne utgå ifrån Sverige?

Förresten, är Sveriges nationalsång förlegad och ett politiskt inkorrekt musikstycke som bör bytas ut mot en ny låt som enligt förslag till kulturministern ska skrivas av en anhängare och (ekonomisk) donator till Feministiskt initiativ? Och missa inte att vi efter nästa val kanske får en ”normkritisk myndighet” som kommer att ge dekonstruktionsfilosofin en helt ny legitimitet. ”Varför gör de på detta viset”-rumpnissarna kommer att garanteras arbete och sysselsättning för all framtid! Det genusindustriella komplexet kommer att expandera i takt med och troligtvis gå hand i hand med EU-byråkratin. Du sköna nya värld!

(Tidigare inlägg om EU: 1 , 2)

Lite EU-info

Jag upptäckte just några intressanta artiklar på Henrik Alexanderssons blogg: ”Demokrati? Bara när det passar (s)!”, uppföljaren ”Juholt slingrar sig” , ”Sagt om EU” , ”EEC, EG, EU: Snart är superstaten här!” Då är det alltså inte så att det bara är jag  som är ute och cyklar! Och så det senaste inlägget: ”Borgerlighetens moraliska död”. Ja, vad säger man om en partiledare och statsminister (Reinfeldt) som i en debatt tydligen sagt följande: ”Väljarna är rationella. De inser att EU-valet inte är lika avgörande för deras vardag och för framtiden” (källa).

Apropå EU så läste jag just igenom en färsk rapport från Libertas Sverige från den 11 maj: ”Det skamlösa Bryssel – Ersättningar, förmåner och fiffel i Europaparlamentet” Av denna rapport framgår ett par intressanta saker (alla källor finns angivna i rapporten).  Sedan 7:e juni får svenska Europaparlamentariker en löneökning på 58% från 54.500 kronor i månaden till det EU-harmoniserade 38,5% av vad en domare vid EG-domstolen tjänar, nämligen en lön som landar på 86.000 kronor i månaden. Vi ska alltså inte bara ge upp vår möjlighet att påverka vår framtid i många frågor utan även betala dem som ser till att begränsa och övervaka våra liv.

Lön för mödan?

Nu i juni införs även en EU-skattesats för alla som arbetar inom EU:s institutioner och som befriar dem från deras respektive nationella skattesats, denna EU-inkomstskatt kommer att ligga på 13-17%. Och har man väl suttit i EU-parlamentet ska man naturligtvis också få lön för mödan i efterhand. Den vanliga pensionen kombinerad med tilläggspensionen (Europeiska riksrevisionsrätten har under snart tio års tid kritiserat parlamentets sätt att hantera pensionsfonden!) ger en total pension på 348.000 kronor om året efter en enda mandatperiod i parlamentet. Det frivilliga pensionssparandet innebär att man lägger 12.900 kronor i månaden och vips så skjuter EU-kassan (läs skattebetalarna) till det dubbla beloppet 25.800 kronor i månaden. Det är tufft att gå emot folkviljan och man måste ju få ersättning för detta otacksamma arbete. Sedan har vi en (minsta!) ”övergångsersättning” på 480.000 kronor för den parlamentariker som lämnat sin tjänst efter en femårig mandatperiod.

En helt vanlig 1.500-kronorsrätt i Bryssel?

Utöver månadslönen erhåller parlamentarikerna från och med den 1 januari 2009 en schablonersättning på 3.100 kronor per dag för enbart mat och boende i samband med aktiviteter kopplade till det parlamentariska arbetet. Bor man på ett hotell som kostar 1.500 kronor per dygn kan man alltså äta för 1.500 kronor per dygn (resebidragen är en separat kostnad och ingår inte här) – eller stoppa pengarna i egen ficka. Vidare har EU-parlamentariker rätt till 2.227.000 kronor per år för att täcka kostnader för assistenter. Den engelska motsvarigheten till Skattebetalarnas förening, TaxPayers’ Alliance, ”beräknar att även om en parlamentariker anställer några assistenter kan denne personligen tjäna uppåt fem och en halv miljoner kronor bara på assistent-ersättningen under en mandatperiod”.

Kan akupunktur- nålar blockera nervbanor på ett för tankeförmågan skadligt sätt?

Sedan har vi kontorsersättning på 45.000 kronor i månaden, detta avser dock inte ersättning för kontoret i Bryssel utan för att man ska kunna hyra ett kontor i sin valkrets – tydligen har en del personer då ”hyrt” ett ”kontor” (i form av ett rum) av sig själva i sin egen bostad och sedan stoppat pengarna i egen ficka (EU-parlamentet begär inte ut några kvitton för denna ersättning), TaxPayers’ Alliance har räknat ut att ”en parlamentariker på detta sätt kan lägga beslag på mer än 2,6 miljoner kronor på kontorsersättningen under en mandatperiod”.  Sedan har vi en ersättning för 60 pass med massage, terapi, akupunktur och gyttjebad (Rules governing the payment of expenses and allowances to members, Annex IV). Journalisten David Craig på The Sunday Times har beskrivit hur förmånerna uttnyttjas tex här och här. Hmm, kanske dags att reagera lite?

Hyckleri på hög nivå

Vad pågår egentligen bakom kulisserna?

Inte sällan kommer frågor upp till offentlig debatt i Sverige först långt efter att beslut redan fattats i ministerrådet och EU-parlamentet. Som om detta inte vore illa nog vågade den svenska regeringen aldrig hålla en folkomröstning om Lissabonfördraget – ett fördrag som innebär att Sverige förlorar vetorätt på ca 60 områden. Att regeringen sedan talar sig varm för demokrati och vikten av att vallfärda till valurnorna i juni när de själva ska väljas in i EU-parlamentet är inget annat än rent hyckleri!

Det svenska folket och de flesta andra européer tycks inte dela den
politiska elitens syn på vad EU-projektet egentligen ska vara. Det som började som ett fredsprojekt har förvandlats till ett projekt med målet att skapa en ny politisk stormakt. Ett samarbete mellan självständiga nationer är något som flertalet medborgare är positivt inställda till. Majoriteten verkar dock inte intresserad av att skapa en stor politisk union med stark maktkoncentration och ett ständigt växande byråkratvälde. Detta innebär inte bara en ekonomisk belastning utan även i förlängningen en begränsning av medborgarnas medbestämmande och frihet. Folken vill fatta demokratiska beslut i sina egna länder, i frågor som rör den egna befolkningen. Det samarbete vissa länder har behöver inte nödvändigtvis pådyvlas övriga medlemsländer – mellanstatligt samarbete ska bygga på frivillighet.

Aja baja - inte rösta fel nu!!!

Att befolkningarna kanske skulle vara ovilliga att släppa ifrån sig beslutanderätt var något som förutsågs av EU:s ”fader” Jean Monnet, som därför förespråkade en strategi där små steg togs på vägen mot en federation. Dessa steg har oftast varit förklädda till lösningar på praktiska, huvudsakligen ekonomiskt motiverade, problem. Hittills har bland annat Holland och Frankrike (2005) och Irland (2008) sagt nej till utökade befogenheter åt EU i folkomröstningar. Monnet hade rätt, och de för eliten nedslående resultaten har lett till att regeringarna i övriga länder valt att inte utlysa folkomröstning om inte grundlagen krävt det (som i Irland), eftersom de befarat att folken kommer att rösta ”fel”. Att de sedan talar sig varma för demokrati och vikten av att vallfärda till valurnorna i juni när de själva ska väljas in i EU-parlamentet är som sagt inget annat än rent hyckleri.

Det är för övrigt ett ödets ironi att Bryssel ligger just i Belgien, ett exempel på en artificiellt konstruerad stat från 1830 där spänningen mellan flamländare och valloner blir allt mer påtaglig och där flamländarna sedan länge kräver självständighet. Bryssel skulle kunna börja med att försöka förena dessa två befolkningar i första hand, innan man påbörjar ett försök med ett överstatligt EU med gemensam nationalsång, diplomatkår, ”hög representant” och fastställd ”gemensam historiesyn”. Andra områden i Europa som går tvärsemot den europeiska maktelitens strävan och som istället vill ha utökad självständighet är till exempel Skottland, Grönland, Åland, Baskien och Katalonien, och tendensen var som bekant densamma i de f d kommunistiska länderna i Östeuropa efter 1989.

Det går att samarbeta över nationsgränserna i allt från handel,
klimatfrågor, forskning och fredsfrågor utan att förflytta makten från de nationella parlamenten till Bryssel. Varför nöjer sig då inte politikerna med det? En stor fördel för dagens makthavare med Lissabonfördraget är att vi inte kommer att kunna utkräva ansvar, en av demokratins grundpelare. Vetorätten avskaffas nämligen i det svenska fallet på ungefär 60 områden till förmån för så kallad kvalificerad majoritet, vilket innebär att en svensk EU-kommissionär som röstat i enlighet med folkviljan men ändå förlorar i Bryssel kan skylla på EU. Vad bekvämt då….

Det gäller att hålla koll på sina undersåtar

Folken har inte röstat ”fel” om senare års fördrag (de folk som tillåtits rösta dvs) på grund av okunskap, som politikerna låter påskina, utan just för att de varit välinformerade. Med Lissabonfördaget kommer vissa länder i praktiken att kunna fatta beslut som går emot folkviljan i andra länder – något som säkert skulle öka risken för konflikt snarare än minska den. (Någon som tror att Syd-och Östeuropa skulle köpa det svenska genusvansinnet? ) Att man samarbetar i ekonomiska frågor är en sak, med det EU kommit att syssla med idag liknar inget annat än ett nytt statsbygge – en ”superstat” skapad på bekostnad av de befintliga nationalstaterna genom ett byråkratiskt EU-regelverk som spänner över alla samhällsområden, för att inte tala om den övervakningsapparat som är under uppbyggnad.

Missförstå mig rätt: det går givetvis att bygga en sådan EU-stat om det är vad vi vill – men uppenbarligen är den svenska motviljan så pass stor att regeringen inte ens vågar hålla en folkomröstning om saken. Det är visserligen inte Alliansen ensam om, över hela Europa missunnar regeringarna sina egna väljare möjligheten att säga sitt om maktförskjutningen till Bryssel.

Svenska politiker försöker nu frammana en klassisk blockpolitik och vill att väljarna ska ta ställning utifrån en höger-vänsterskala till den politik de ämnar föra i EU-parlamentet. I verkligheten är Alliansen och socialdemokratin sedan länge överens om att successivt förflytta den verkliga makten till Bryssel (utöver att de röstar likadant i över 90% av fallen som numera är allmänt känt). Den begränsning av staten och tillit till individen som de borgerliga partierna står för (?) i Sverige har de plötsligt ”glömt” när det gäller EU. Tvärtom väljer man att omyndigförklara sina egna medborgare och förflyttar undan för undan makten längre bort från medborgarna.

Och hur kommer det att gå för den svenska genusindustrin i det nya EU?

Dagens EU-projekt är inte det EU som svenska folket röstade för 1994. Även om man talar om subsidiaritetsprincipen så saknar den praktisk betydelse när uppskattningsvis 70-80% av våra lagar redan idag är underställda direktiv från Bryssel. Idag krävs 25 mandat från 7 länder för att skapa en partigrupp, detta ändrades nyligen från 20 mandat och 6 länder – allt för att förhindra att ”radikala” grupper (tex kritiker mot EU-bygget så som det på senare gestaltat sig) ska få något inflytande. Tanken är antagligen att man i framtiden ska kunna rösta på europeiska konservativa, europeiska liberala, europeiska socialister osv istället för de enskilda ländernas partier. Behöver man påpeka att avståndet mellan svenska konservativa och exempelvis italienska konservativa är ganska stort? Och hur skulle detta i så fall påverka det svenska genusmaskineriet? Kommer svensk genusindustri att ta Europa med storm, eller innebär EU-staten slutet för vansinnet? Och är det i så fall värt att offra flera av våra lagstadgade rättigheter och vårt demokratiska inflytande för att bli av med det?

Är genusfrågan viktigare än svensk utrikespolitik?

Det verkar ju så, eftersom min blogg ligger på tredje plats medan Carl Bildts blogg ”Alla dessa dagar” ligger på femte plats i Blogs of The Day   Nedanstående skärmdump bevisar att svenska folket är långt mer intresserade av att lösa genusfrågan på hemmaplan än av att spela ett politiskt spel på hög nivå med stormakterna.  Vi kan nämligen aldrig bli ett land att räkna med i världspolitiken förrän all idioti förpassats till den soptipp där den hör hemma!

Från Borås till Bryssels svarta hål

Det svarta hålet innanför Regeringskansliet har avslöjats genom mina mätningar av gravitationsfältet utanför byggnaden

Nu börjar jag bli trött på genusfrågan, men eftersom Borås Tidning publicerat en intervju med mig i frågan så får detta väl bli det femtioelfte inlägget på temat, sedan tar jag genuspaus för den psykiska hälsans skull. Här är den: Hon är trött på genushysterin. Men var inte oroliga, snart ska vi patrullera gator och torg för att städa upp efter genusvetarnas mentala nedskräpning, så sant som att jag inte gjort ett mediautspel på flera månader! Just det – det börjar bli dags för ett nytt sådant snart – etablissemanget ska nämligen fösas över randen av händelsehorisonten till det svarta hål de själva banat vägen för genom att producera så många statliga direktiv att de för att rymmas inom regeringskansliet pressats ihop till en vänsterextrem densitet vilket innebär att vi för länge sedan passerat Schwartzschildradien, alltså avståndet till händelsehorisonten för ett sfäriskt icke-roterande svart hål. För en sådan kropp med ett sfäriskt symmetriskt gravitationsfält följer att uttrycket för Schwartzscildradien utifrån Einsteins allmänna gravitationsteori sammanfaller med det vi får genom att sätta upp ekvationen för att beräkna flykthastigheten för en foton med klassisk Newtonsk mekanik:  , där G betecknar gravitationskonstanten, M de statliga direktivens församlade dumhet, eller jag menar massa (med dumheter), och c som vanligt betecknar ljushastigheten, alltså den hastighet med vilken tankarna färdas i mitt huvud efter att ha läst en politiskt korrekt genusartikel på regeringens hemsida.

Några nyfikna medborgares tragiska öde

Ingenting som befinner sig innanför händelsehorisonten, inte ens ljuset, kan lämna regionen innanför, och en extern observatör kan därför inte observera någonting innanför händelsehorisonten. Detta liknar i stort dagens politiska verksamhet, borsett från att det svarta hållet med jämna mellanrum slungar ut enorma gasmassor i form av statliga påbud. Men den som vill utnyttja offentlighetsprincipen för att ta sig en titt på den faktiska bakgrunsstrålning som föregått besluten kommer ovillkorligen att dras ut till ett fullkornsspagetti vid det svarta hålets rand, och om någon undrar så är det alltså Socialstyrelsen som sett till att spaghettit är av fullkornstyp av hälsoskäl. Socialstyrelsen har nämligen fastnat vid det svarta hålets rand, alltså händelsehorisonten, där tiden enligt fysiklagarna står lika stilla som politikernas hjärnverksamhet efter ett val.

Svarta hål kan avdunsta

Jag hoppas att ni alla inser att vårt öde ännu inte är beseglat av de breda lager av Bryssel-byråkrater som huserar i det svarta hålets mitt med sina 3000 (!) lobbande arbetsgrupper (läs mer om andra horribla missförhållanden i Libertas principprogram) , utan att vi genom att i nästa månads EU-val skicka dit vettiga människor i närheten av randen kan få hålet att avge så kallad Hawkingstrålning vilket obönhörligen kommer att leda till det svarta hålets avdunstning. Som ni alla minns ifrån era studier i kvantfysik så bildas ju spontant partikel-antipartikelpar som förintas ganska omedelbart, om det inte vid händelsehorisonten inträffar att antipartikeln försvinner in i hålet medan den vanliga partikeln tar sig loss, och det är ju ett faktum att Bryssel redan kollapsat under sin egen byråkratiska tyngd och därmed som bäst kan liknas vid just ett svart hål, och därför borde kvantmekansikens lagar vara applicerbara här.

Likaså är EPR-paradoxen aktuell (läsvärd orginalartikel från 1935), vilket innebär att vi antingen har så kallad spöklik avståndsverkan, dvs det som sker i Bryssel påverkar alla andra omedelbart utan fördröjning, och här avses alltså en direkt och omedelbar verkan, inte en lång väntan via ljusets hastighet, alternativt så får vi acceptera det faktum att en objektiv verklighet inte existerar, dvs om vi inte ser något så kan vi inte vara säkra på att det finns – en tolkning som företrädarna för politisk strutsmentalitet förespråkar. Och det är dessa två möjliga lösningar vi har av EPR-paradoxen, antingen offrar vi den lokala kausaliteten eller så offrar vi den universella objektiviteten – det är bara att välja.

Satellitbild på hur skattebetalarnas pengar sugs in i det svarta hålet nere i Bryssel

Och det är faktiskt bråttom, för det som komplicerar saken en aning är att den kosmiska bakgrundsstrålningen kontinuerligt tillför energi till det svarta hålet, och ju större det är desto större energitillförsel. Jag tänker mig denna energitillförseln i form av skattepengar som medlemsstaternas flitiga invånare arbetat ihop med svett och tårar. Och svarta hål med en massa över 4,5·10²² kilo är i jämvikt med bakgrundsstrålningen på 2,7 Kelvin och kommer därför aldrig att krympa, vilket innebär att just där går gränsen för byråkratins kritiska massa, sedan är det kört! Någon som vet vilken massa det svarta hålet i Bryssel har just nu? Någon som vet hur gensuvetarna tänkt lägga in genusperspektiv på det konkreta innehållet i fysikkurserna vid Lunds Universitet? Någon som vill hjälpa mig komma tillrätta med världens galenskaper? Och helst innan halva befolkningen blivit utslängd från Internet.