Birro, matematikerna och genusflanöser i P1

oktober 21, 2011
Axess nr 7/2011

Axess nr 7/2011

För några veckor sedan utkom det senaste numret av Axess Magasin med tema ”Det kulturella kapitalet”. Flera av artilklarna går att läsa på nätet: Konsten att göra goda affärer, Den goda smakens pris, Litteratur på utförsäljning, Att paketera kulturhistoria, Konsten och kapitalet sitter i samma båt, Attraktionsmakten, Ryska ikoner på väg till Sverige, Klarspråk om Churchill. Och glöm inte att följa Axessbloggen!  Min egen krönika återfinns på sidan 66, här är den:

Birro och matematikerna. Den 10 augusti lanserade Marcus Birro (vars alster jag annars väldigt ofta uppskattar), under rubriken ”Det som inte går att bevisa är en stor del av mitt liv”  en ny konspirationsteori i Expressen – världen styrs av matematiker. Dessa män och kvinnor ska enligt Birro med sina ”staplar, siffror och diagram” regelbundet ägna sig åt att ”förminska allt mänskligt så att det ryms i en uträkning”. Det skulle jag vilja se – det är i så fall ett resultat i Nobelprisklass. Dessutom befolkas tydligen svenska tidningars kultursidor av matematiker (om det ändå vore så väl…) som sönderdelar, krånglar till och silar allt genom genusfilter (!) vilket leder till ”exkludering”, som är ”en vanlig syn bland matematiker” (?). Birro skriver att han kom på kant med matematikerna dagen då hans högstadielärare introducerade ”matematik med bokstäver” och att han då inte fattade någonting, vilket kanske säger mer om svensk matematikundervisning än om Birro.

Hur står det till med matematikkunskaperna egentligen?

Hur står det till med matematikkunskaperna?

Låt mig säga ett par saker om matematik och oss matematiker. Medan andra (genusvetare och kanske de kulturskribenter Birro talar om?) ägnar sig åt att göra det enkla och uppenbara komplicerat och totalt obegripligt, arbetar man som matematiker istället hårt och målmedvetet för att göra det komplicerade och invecklade så enkelt och begripligt om möjligt. Och medan det i andra sammanhang (exempelvis på kultursidorna) ses som negativt att generalisera, är detta något som istället är både tillåtet och tillrådligt inom matematiken, och i matematiken kan man dessutom generalisera utan att dra förhastade slutsatser. Vidare, om man generaliserar sina resultat så att de täcker så många fall som möjligt så slipper man behandla varje specialfall, särfall och psykfall var för sig – det är där bokstäverna kommer in – och detta sparar en hel del tid, och skiljer sig alltså från hur man måste arbeta som opinionsbildare, vilket jag lärt mig den hårda vägen. Slutligen vill vi inget hellre än att inkludera så många som möjligt till att ta del av och förstå våra forskningsresultat, men dessvärre tillåts vi oftast inte publicera dem på kultursidorna.

Vad är det för matematiker som sitter på kultursidorna?

Vad är det för matematiker som sitter på kultursidorna?

Vidare, enligt Birro, låter sig matematiker inte svepas med av känslor, Christer Sturmark är en av matematikerna, och matematikerna försöker beskriva Birros förälskelser med formler! Men Sturmark är ingen matematiker, det är i hög grad känslor som driver matematiker att ägna åratal av sitt liv åt matematiska problem de fascineras av, och även om Birros val av partner skulle kunna förklaras med någon matematisk modell, så försöker (och kan) inte denna modell ersätta Birros känslor eller hans förälskelse – bara beskriva, förklara och förutspå processen.Att syssla med matematik är ren meditation, att befinna sig i ett konstant flow-tillstånd och definitivt en andlig verksamhet. Jag har ett passande lästips till Birro: den teoretiske fysikern Paul Davies böcker, tex ”Gud och den nya fysiken” eller ”I huvudet på Gud”. Annars finns det ett formellt gudsbevis att läsa av matematikern Kurt Gödel – men det innehåller bokstäver. Nä, Birro, det är inte ”matematikernas” fel att du inte orkar läsa kultursidorna, och Humanisternas ”Gud finns nog inte” är inte en ”matematisk slutsats”, som du skriver, (följt av ”tänk om Humanisterna och resten av matematikerna har fel”!). Dels finns mig veterligen inget matematiskt bevis, och funnes det skulle ”nog” inte förekomma i påståendet. Du måste helt enkelt prata om något annat än oss matematiker.

Läs Birros artikel i Expressen. Flera matematiker har reagerat på den, konstigt nog, jag trodde inte vi läste kvällstidningar. Men det är ju tur att Expressen finns, hur skulle vi annars få reda på saker som att MC Hammer håller på att utveckla en sökmotor som ska konkurrera ut Google?

” Det handlar om ett förhållande som går djupare än nyckelorden, sa han enligt CNN.com och hävdade också att den nya sökmotorn kommer att vara bättre än exempelvis Google. Tanken är WireDoo inte bara ska ge direkta resultat av det man eftersöker, utan även information om relaterade ämnen. Sökmotorn säljs in med de effektfulla orden: ”Search once and see what’s related”, rapporterar CNN.com.”

När jag är klar ska jag tömma dammsugaren

Det ska bli intressant att tömma dammsugaren

För den som har gmail låter inte det där som något nytt. Om jag tex skriver ett mail till en professor för att fråga om multipla rötter ingår i kursen så dyker det genast (och då menar jag verkligen genast – medan jag skriver mailet) upp en gardin i högermarginalen i min gmail med information om hur man får multipla orgasmer, hur man multiplicerar med Jalusimetoden, att de multinationella företagen drar ner lönerna och att multipel skleros oftare drabbar kvinnor – allt relaterat till de polynom med multipelrötter jag skrev om i mailet. Det ska bli intressant att se hur MC Hammers internetverktyg kommer att se ut. Expressen kunde istället skriva om något mer relevant ämne, som den sökmotor jag själv utvecklar just nu för att dammsuga nätet på likasinnade, och som jag kallar Den Virtuella Dammsugaren DVD. Men det kan ju inte Expressen känna till, eftersom projektet är hemligt och jag inte har släppt ut sökmotorn än, och det beror bland annat på att den är för bra. Den skulle till exempel kunna upptäcka att det är jag som ligger bakom den här bloggen, och den informationen kan kapas av grävande journalister och nå media, något som vore förödande för mig. Jag kan redan se rubrikerna framför mig: ”Expressen avslöjar: Tanja B ligger bakom Tanja B:s blogg!” Och vi vet ju redan hur ett drev kan se ut, och det har jag verkligen inte tid med nu.

Så här kan det se ut på Aftonbladets kultursidor när matematikerna varit framme

Så här kan det se ut på Aftonbladets kultursidor när matematikerna varit framme

För att återgå till Birros artikel, det finns mycket mer att säga om den, men jag orkar faktiskt inte, och jag förstår inte att så många matematiker reagerade på den, men här kommer ett till lästips till Birro: ” The Fifth Miracle: The Search for the Origin and Meaning of Life” och så glömde jag ju att rekommendera matematikern Ian Stewarts böcker.  Fast mest av allt skulle jag vilja rekommendera lite grundläggande Calculus och det vore bra om Birro kunde få med sig alla ”matematiker” på de svenska tidningarnas kultursidor, så skulle vi kunna bilda en liten studiecirkel. Det skulle iofs betyda att jag måste umgås med kulturnissar IRL – men vad gör man inte för kampen? :-)

Andra matematiker som bloggat om Birros artikel: Elin Ottergren här och Olle Häggström här. Bloggen Susanna’s Crowbar om artikeln här. Jag hoppas ni hörde matematikern Gunnar Berg i Filosofiska rummet 25 september: ”Finns matematiken?” och för den som istället vill lyssna på ett genusprogram så kan jag rekommendera ett äldre filosofiskt rum: ”Genusperspektivet och forskningens frihet” där jag själv medverkade förra året och missa inte Filosofiska Rummet nu på söndag, som har titeln ”Makt och förtryck”  – gäster är kulturvetaren Petra Ragnerstam, kulturjournalisten Per Svensson, filosofen Jeanette Emt. Alltså en massa matematiker som tänker sönderdela världen i dess minsta beståndsdelar och lägga in de söndersmulade resterna i ett stapeldiagram.

Kan man som kvinna bara gå ut och gå utan stegräknare?

Kan man (eller jag menar kvinna) som kvinna helt enkelt bara gå ut och gå? Vem äger utomhuset, irrandet, flanerandet och vem äger egentligen P1:s Kulturradion?

Och på tal om radio så kom jag just på att jag ju glömt lyfta fram ett jätteintressant genusprogram jag råkade höra i somras (30 juni): 45 minuter värdefull programtid till ”Kulturradion på spaning – Vart ska jag gå? Ut?” Här kan vi höra framstående genusforskare granska flanösbegreppet. Kan man som kvinna verkligen bara gå ut och gå? Ja, det var faktiskt vad jag själv gjorde denna sommardag med radion på i mobilen i hopp om att få höra ett vettigt program. Istället blev det det här:

”Ordet flanör hör det förra sekelskiftet till, men det här programmet handlar nu inte om männen på gatan. Kan det paradoxalt nog ligga ett stråk av revolt i ordet flanös idag? En kvinna som flanerar avsiktslöst utan stegräknare. Är det över huvud taget möjligt att röra sig på det sättet längre? Vad är det som driver gåendet? Vems är utomhuset? När övergår strosandet till irrandet? Vad betyder gå av sig? Katarina Wikars promenerar en stund med författaren Maja Lundgren, diskuterar flanösstrategier med Ulrika Dahl, lektor i genusvetenskap medan radioproducenten Jenny Teleman vandrar i de fotspår hon som nioåring trampade upp på kyrkogården. Lars Hermansson går meditativt och Kristina Törnqvist läser Söndag mellan Odengatan, Birger Jarlsgatan och Roslagsgatan av Anne-Marie Berglund.”

Och jag funderade faktiskt på att förlänga min promenad till radiohuset för att delta i debatten, men innan jag hann ändra färdriktning hade de redan pratat klart om flanerandet, på 45 minuter, konstigt nog.  Man kan lyssna på det här (mp3).

Med dessa visdomsord inleds programmet:

Vilket håll ska jag gå?

Åt vilket håll ska man egentligen gå? Vad händer när stan tar slut? Var hamnar man om man tar fel buss? Detta dilemma undersöks av ledande genusforskare på spaning efter ett genusperspektiv på gåendet och irrandet.

”Man måste komma till en punkt liksom när stroset rinner ner från huvudet och tanken ner i axlarna genom magen och sätter sig i benen – då sätter det sig mellan knäet och foten. Det är där, som det sitter, och litegranna i blicken. Och efter någon stund så kommer du in i en rytm, som gör att… inte bara benen går av sig självt, det gör de litegrann liksom, de drar dig. Men att du också får de här korta impulserna: jag ska gå hitåt. Nej förresten! Jag gör inte det, jag går hit. Nej, jag vill gå dit mot det där ljuset, den där gatan har bättre ljus, det vill jag gå upp i! Näääe, här tog ljuset slut! Jag svänger här, och går vidare, det här blir mycket längre, men det gör ju ingenting för där borta ser jag en brandbil som jag vill se. Och så snurrar jag och så plötsligt kommer man till en busshållplats –det här var ju inte min buss! Ah, men det gör ingenting, jag tar den här bussen och åker till Södra Station, det blir ju helt bakvänt, men sen fortsätter jag, jag skulle egentligen in till Gamla Stan och fika, fast nu hamnade jag ju faktiskt nästan hemma, nä jag går hem istället.” * musiktrudilutt * och så tar nästa genus-gå-expert vid:”Ibland så går jag, tills stan tar slut, jag tror inte det är nyfikenheten, jag ser inte så mycket, lärde mig tidigt att inte se män rakt in i ögonen, så jag går inte runt på gatorna och flörtar, jag bara går, det är ganska likgiltigt åt vilket håll! Ibland kan jag bestämma en rutt och sedan, helt plötsligt, ta av åt ett annat håll. Det spelar ingen roll…. Jag går helt enkelt av mig – tills stan tar slut.” osv med mera ändlöst babbel. Lyssna själva. Flanösstrategier!?

Text

Jag har redan nött ner golvet framför tavlan flera millimeter

Låt mig informera dessa genus-gå-experter om hur vanligt folk flanerar och går – vanligt folk går till jobbet, jobbar, och går sedan hem. Möjligtvis går de till affären och handlar, eller går en promenad i skogen till helgen. De har inte tid att genus-gå utan mål och mening för att sedan tömma statskassan på pengar i sin analys av gåendet. Min egen flanösstretegi är att varje dag på väg hem gå runt på genusvetenskapliga institutionens tak medan jag grubblar på ett olösligt matteproblem. På så sätt hoppas jag kunna nöta ner eländet inom ett decennium. Måste ju jobba på alla fronter. ;-) OBS! Pär Ström (som bloggar på Genusnytt) är aktuell med en artikel på SVD Brännpunkt, en reaktion på denna artikel, och idag kom ytterligare en replik på samma artikel (Pär Ström är förresten även aktuell med rapporten ”Storebror på facebook” (gratis pdf ). Pelle Billing har bloggat om debatten i ”Politiskt förslag paketeras som kvinnofråga. där vi också får veta att strävan efter 50/50-könsfördelning på arbetsplatser finns inskrivet i Diskrimineringslagen. Pär Ström avslutar sin artikel i SVD med ”Problemets kärna är en missuppfattning av vad jämställdhet är. Många tror numera att jämställdhet är att det finns lika många personer av vardera könet i samhällets alla vinklar och vrår. Medan jämställdhet egentligen är samma rättigheter och skyldigheter för könen. Sedan får utfallet bli vad det blir.”

Det kan man ju tycka, men faktum är att prop 2005/06:155  (Nya mål i jämställdhetspolitiken) som klubbades igenom våren 2006 fastställde följande:

”Regeringen anser att det nya förslaget till mål tar sikte på att beskriva vilket resultat som skall nås genom att kvinnor har samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter som män. Regeringen [obs! Regeringen våren 2006] finner därför, i likhet med flera av remissinstanserna, att förslaget till mål på ett bättre sätt avspeglar vad som utmärker ett jämställt samhälle” (jag har tidigare tagit upp detta i ”När lika möjligheter blev 50/50″)  så politikernas jämställdhetsbegrepp har uppenbarligen ett annat innehåll. Likaså är det lagstadgat att kvinnor och män ska fördela det obetalda hushållsarbete jämnt (ett av de fyra delmålen i samma prop 2005/06: 155 – även om flera remissinstanser ställde sig frågande till hur kontrollen ska ske): ”En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet”. Det är här värt att notera att man i all sin genusmedvetenhet glömt att lagstadga hur samkönade par ska fördela hushållsarbetet!

Att diska är en kvinnofälla. En man som diskar utvecklar däremot sin potential.

Att diska är en kvinnofälla. En man som diskar utvecklar däremot sin potential.

Igår valde tydligen moderatstämman att ta bort formuleringen ”jämn fördelning av oavlönat hushållsarbete” i förslaget till partiets nya idéprogram. Filippa Reinfedts uttalande ”Ärligt talat, människors värde definieras inte av hushållsarbete. Vi ska inte berätta för människor hur de ska fördela sitt hushållsarbete” har citerats flitigt i alla medier och är idag en riksnyhet. Ärligt talat, ska vi vara imponerade? Får jag steka pannkakorna helt själv i fortsättningen? Tack, tack snälla politiker – äntligen har ni gjort er förtjänta av skattepengarna! För en moderat röst får du frihet att diska i ditt eget kök – otroligt generöst! Förresten, så länge vi har de gällande jämställdhets-politiska målen, och så länge jag är ensamstående och måste göra allt hushållsarbete själv, så kräver och förväntar jag mig givetvis att få hit en skattefinansierad man som gör den andra hälften av mitt hushållsarbete. Minst en gång i veckan måste han komma och diska, dammsuga, byta kattsand, tvätta och röja bland mina postits-lappar! :-)  Var finns formuläret för en ansökan? Ska man skicka den till Försäkringskassan eller direkt till Regeringskansliet?


Greider om matte och galenskaper i SVD

september 18, 2011
Jag

Det är bäst att jag hjälper till att utbilda framtidens samhällsbyggare

Jag ber om ursäkt för bloggstilleståndet och att jag därigenom försenat den stundande  samhällsrevolutionen med en månad. Jag har förflyttat mig fysiskt och mentalt till KTH sedan några veckor, där jag just nu undervisar deltid på SF1624 Algebra och geometri på Farkostteknik och Samhällsbyggnadsprogrammet. Man vill ju gärna att den farkost som ska ta oss ut ur solsystemet om samhällsrevolutionen mot all förmodan misslyckas ska vara välbyggd och funktionell, och dessutom kan vi komma att behöva ta med oss ett par framtida samhällsbyggare. Någon genusfri planet ska det väl finnas i Universum om vi genomsöker det tillräckligt noga. Inte genusfri i den meningen att genus är betydelselöst – genuset på en normal planet är ju som bekant noll , medan vi kommer att ha genus 1 om vi bosätter oss på en torus och genus 2 om vi hittar en planet som utan att gå sönder kan deformeras till en tekopp med två handtag, om den nu inte redan såg ut så från början. Man kan ju undra hur Jorden egentligen ser ut med tanke på att genusvetarna har upptäckt minst åtta genus, men så är det ju också genusforskningens uppgift att rasera gamla vetenskapliga föreställningar lanserade av det maktfullkomliga Patriarkatet. Hur man byter genus på kroppar kan man förresten få reda på om man går en topologikurs på KTH eller vid SU, eller så kan man läsa om det själv, exempelvis på sidan 161 i boken Basic Topology (Armstrong)  under rubriken ”Surgery”-  detta borde verkligen intressera genusforskarna.

surgery topology

Surgery topology. Den här kursen tentade jag i Lund för hundra år sedan vill jag minnas. Det borde intressera genusforskarna att matematikerna funnit en metod att reducera genuset till noll. Jag hoppas kursen fortfarande går.

Cosmic Background Explorer

Cosmic Background Explorer sändes ut 1989

De förtryckarstrukturer vi ser runt omkring oss idag härrör faktiskt från tidernas begynnelse. Som bekant fick två fysiker Nobelpriset 2006 för att med hjälp av COBE-satelliten ha upptäckt de små variationer i den kosmiska bakgrundstrålningen som kort efter Big Bang, under den inflationistiska fasen av universums utvecklig, blåstes upp till de orättvisor vi ser idag – allt för att Universum inte behagade vara homogent i begynnelsen. Därför är det helt motiverat att genusforskarna och deras hjärntvättade marionetter letar med ljus och lykta efter minsta avvikelse och undersöker varje beteendemönster noga – om inte alla gör exakt lika mycket av allt kan det bli katastrofala konsekvenser; exempelvis har en färskt och viktig kartläggning som Johan Hakelius uppmärksammat oss på  visat att kvinnor stryker i snitt 14 minuter om dagen, medan män bara stryker – ve och fasa – i fyra minuter! Min egen kartläggning av kartläggningen visar att genusvetarna själva stryker runt 1440 minuter om dygnet (dvs hela dygnet utan avbrott) och övervakar oss alla, och att de själva tilldelar kvinnliga sysslor ett lägre värde genom att se mekande med bilen som mer värt än strykning. Själv skulle jag aldrig gå in i en bilmotor och sitta där och andas in giftiga ångor flera timmar i sträck, inte bara för att jag inte har någon bil eftersom jag promenerar till KTH, utan också eftersom vi ju ser vad som händer när genusforskare som vill fixa till statistiken sitter i bilmotorn alldeles för länge – det händer något irreversibelt med hjärnan.

Kampen mot galenskaperna måste föras samtidigt på alla plan.

Kampen mot galenskaperna måste föras samtidigt på alla plan.

Fast för två veckor sedan åkte jag faktiskt T-bana till KTH, och då blev jag haffad av en för mig okänd professor som frågade om jag var Tanja Bergkvist, och när jag sa ja (efter att ha studerat honom noga och insett att han inte kunde vara en genusforskare på jakt efter mig), så utbrast han ”Du är min idol! Jag läser allt du skriver! Vad roligt att du jobbar här!” Det var ju roligt. :-) Men nu till något tråkigt. Marcus Birro skrev en krönika i Expressen nyligen: ”Det som inte går att bevisa är en stor del av mitt liv” som upprört flera matematiker. Jag trodde inte att vi matematiker läste kvällstidningar, men eftersom jag ju ändå är självutnämnd talesperson för alla i det här landet som tänker logiskt (jag innehar ju titeln Fanbärare för Folkvett ) så tog jag upp detta i en Axesskrönika, som jag kommer att publicera på bloggen när nästa Axess utkommer, dvs om två veckor. Det är uppenbart att Birro, som annars brukar skriva bra texter, har förväxlat oss matematiker med någon annan yrkesgrupp. Och det påminner mig om att jag måste tipsa om det senaste numret av Axess Magasin och som ni ser kan ni läsa flera av artiklarna på nätet, och glöm inte följa allt på Axessbloggen. I min krönika i det numret tog jag upp den nyutkomna rapporten På spaning efter framtidens skola (PDF ) och jag har ju redan skrivit om det i inlägget Nya svenska skolinsikter  så jag ska inte säga mer om det, men som ni ser så har rapportförfattarna gjort ett finns cirkeldiagram på sidan 16 med tre (icke-överlappande, vilket också framgår av den ställda frågan) fält med procentsatserna 47, 48 och 6 och det betyder att cirkeldiagrammet totalt representerar 101%, vilket bekräftar rapportens innehåll om behovet av mer matteundervisning.

Ingen har väl missat debatten i SVD om matematikundervisningen! Läs här inlägg, replik och slutreplik:

 Jan Björklund har blivit grundlurad

Intellekt i toppform skapar framtidschanserna

Svår matte ska inte stoppa elever

Olle Häggström, professor i matematisk statistik vid Chalmers

Olle Häggström, professor i matematisk statistik vid Chalmers

Rena galenskapen, man saknar ord. Per Acke Orstadius, fd lärare och lärarutbildare (!) har fått ett bra svar av Johan Wendt, generalsekreterare för Mattecentrum. Det är skrämmande att förstnämnda person varit lärarutbildare, men det bekräftar ju att förfallet, idiotin och de försämrade kunskaperna har ett ursprung, och det ursprunget sitter inte i eleverna utan i sådana som Orstadius. Med den inställningen är det inte konstigt att det går utför (jag rekommenderar som vanligt matematikprofessor Olle Häggströms debattinlägg i skolfrågan: Skolans sak är vår!). Som om allt detta inte är nog, kommer geniet Göran Greider ut på Newsmill med artikeln ”Sundhetstecken att svenska elever inte gillar matte”  (och till höger om artikeln kan man i vanlig ordning se resterande debattinlägg i samma ämne, jag har inte hunnit läsa dem själv än men kommer att göra det nu ikväll), som en upprörd docent på KTH tipsade mig om i förra veckan med hjärtat i halsgropen, eftersom det är vi som utbildar framtidens ingenjörer, medan Greider bara sitter och jäser i sin soffa som ännu inte rasat ihop eftersom någon som läst hållfasthetslära RÄKNAT UT hur den ska byggas för att inte göra det, med hänsyn tagen till variabler som att Greider kan gå upp i vikt osv. Så här skriver Greider:

”Att svenska elever enligt många internationella undersökningar tycks prestera sämre i matematik än tidigare är faktiskt inte enbart en dålig nyhet. För det betyder också att de uppväxande släktena i matteundervisningen känt vittringen av just det där gamla, konservativa, ja, det som disciplinerar och som tar ifrån oss frihet och skaparlusta.”

De hopkrullade dimensionerna

De hopkrullade dimensionerna

Vad är detta för rappakalja (för att använda Svante Nordins ord om gensuvansinnet i Filosofiska Rummet)!!? Ändå fascineras Greider av att ”Vi ser bara tre dimensioner. Matematikerna kan räkna med uppåt ett dussin.” Vi kan i själva verket räkna med hur många vill rent tekniskt, även om det kan vara svårt att föreställa sig hur en motsvarande verklighet skulle se ut. Låt mig därför förklara det: om man skulle dra ut en av Greiders hjärnceller till ett fullkornsspaghetti, så skulle detta på avstånd se ut som ett endimensionellt objekt om bara Greider är tillräckligt långt borta, vilket man ju får hoppas, men om man skulle närma sig den till bristningsgränsen utdragna hjärncellen så skulle man inse att den i själva verket har två dimensioner och att man kan vandra runt på den då den har en yta, så alltså var det som såg endimensionellt ut på håll i själva verket tvådimensionellt. Om detta och mycket mer kan Greider läsa i Brian Greenes ”Ett utsökt universum (40 kr på Bokus ) om han inte redan läst den. Greider måste ju ha läst flera tusen böcker vid det här laget, men antagligen i fel ämnen, och därför kan jag även rekommendera matematikerm Ian Stewarts böcker.  Jag antar att han och alla ni andra redan läst Simon Singhs ”Fermats Gåta”, annars gör det!

Men sedan skriver Greider även en del sanningar (och jag ber om ursäkt att jag blir nyanserad här), som att svenska skolelever faktiskt tråkas ut av matematikundervisningen i grundskolan. Men detta beror inte på Björklund, som Greider hävdar har

 ”gått i bräschen för både mer av auktoritär betygssättning och till och med för speciella matematikklasser, där genierna ska samlas för sig. Min känsla är den att Jan Björklund antagligen är en av de sämst lämpade för att ge matematiken en ny chans hos skoleleverna. Han kan nästan symbolisera den pedagogik som låst matematiken vid tristessen… I den konservativa skolrevolution som Björklund anfört ingår också den självklara idén att det är bra med fler läxor. Och visst, läxor är ibland nödvändigt och bra. Men i många fall förvärrar läxorna bara de problem som finns och det gäller inte minst i matematiken. Jag har då och då suttit sena kvällar med min dotter som alltså på fritiden – långt från varje lärare – ställts inför matteproblem som det inte finns en chans i världen att lösa om inte en lärare är där”

Det behövs inte toppmoderns IT-utrustning och nyslipade parkettgolv i skolan för att lära sig matte

Det behövs inte toppmodern IT-utrustning och nyslipade parkettgolv i skolan för att få upp skolresultaten. En sandlåda räcker gott och väl, se bara på genusforskarna, som sitter i en hela dagarna.

Ett: man behöver inte vara ett geni för att gå i matematikklass/spetsutbildning, för 30 år sedan var det den normala nivån på undervisningen. Och det är inte Björklunds pedagogik som lett till tristessen utan vänsterns flumpedagogik där varje elev ska lära sig att lära sig i en evig ”lärandeprocess” som läraren inte ska lägga sig i eftersom varje elevs inneboende potential ska leda till att denna själv ska uppfinna de metoder de behöver – vilket oftast tar hela grundskoletiden. Och det är här det som Greider kallar frihet och skaparlusta kommer in. Om läraren lär eleverna hur de ska tänka och resonera på matematiklektionerna så kommer de inte att behöva en lärare i närheten när de ska göra sina läxor. Men det förutsätter ju att man inte har problem med grundläggande stoff som de fyra räknesätten och manipulation av algebraiska uttryck mm. Men eftersom det i Sverige ofta tar nio eller tolv år att lära ut det mest grundläggande (medan det är överstökat på några år i andra länder, läs Häggströms Det är dags att göra upp räkningen i Axess) så kommer man aldrig till det där spännande Greider pratar om. Jag minns när jag hade ett gästlektorat på deltid på SSHL och lärde eleverna att förstå och genomföra induktionsbevis, de var riktigt fascinerade och kände sig väldigt stolta över att de förstått något som man i Sverige sysslar med först på universitetsnivå. Själv lärde jag mig matematisk induktion i en sandlåda i Bulgarien under en sommarlovsdag när grannbarnen som gick i 7:e klass visade mig det. Det visar också att det inte behövs mer pengar, fler specialpedagoger, fackpedagoger, datorer, nymålade bänkar och tredimensionella tavlor i skolorna, utan kunniga lärare som kan sitt ämne, elever som tar skolarbetet på allvar så att man kan gå vidare i ämnet, och en inställning bland lärarutbildare som skiljer sig starkt från Orstadius.

Det hjälper varken med genusforskare som kommer till skolorna för att ”problematisera” strukturer och hierarkier eller andra allvetande konsulter som ska prata fram ett självförtroende hos barnen genom att låta dem skriva komplimanger till varandra på lappar (ja, så illa är det!), ett genuint självförtroende hos skolelever vad gäller skolarbetet skapar man givetvis bäst genom att spendera tid på att lära dem att behärska ämnena, det duger inte att fortsätta i gamla hjulspår och sedan hyra in självförtroendecoacher.

Varje lärare boerde ha enb sådan här skalärprodukttröja

Varje lärare borde ha en sådan här skalärprodukttröja

Och därför är Björklunds satsning helt rätt, och katederundervisning är bra. Så när Greider skriver (och jag instämmer): ”Men matematiken måste framförallt släppas ut ur sin genibur och bli någonting som varje människa kan känna är spännande.” så undrar jag på vilket sätt en satsning på mer matematik skulle utgöra ett hinder för det här. Och det är inte Björklund som ska ge matematiken en mening (Greider avslutar ju med: ”Men Jan Björklund är knappast mannen som kan ge matematiken en mening.”) utan matematiklärarna. Jag kan tänka mig att Greider i själva verket förläst sig på populärvetenskaplig litteratur och inser att matematiken är så mycket större än vad skolan ger sken av, men då ska han inte klaga på Björklund utan på sådana som Orstadius. Och för att kunna nå upp till en nivå där man kan uppleva ”frihet och skaparglädje” måste man ta sig igenom en massa annat stoff först. Om Greider vill räkna på flera dimensioner är det en fördel om han vet vad en vektor är, och ett koordinatsystem, och kan en massa räkneregler, annars kommer han ingenvart.

Ett Calabi Yau-rum för Greider att grubbla på

Ett Calabi Yau-rum för Greider att grubbla över

Det finns liksom en koppling mellan Greiders filosofiska dagdrömmar om flera dimensioner och grundläggande matematikkunskaper. För att förstå den djupare innebörden av de många dimensioner han talar om och som förekommer i strängteorin måste han även förstå något om Calabi-Yau rum, annars kan han inte förstå hur man ska packa ihop de extra rumsdimensionerna. Här återstår dessutom en massa forskning, men för att kunna ta del av den, och för att inte tala om för att kunna känna ”skaparglädje”, måste Greider läsa matematikerprogrammet i fyra-fem år och sedan doktorera i fem år på Calabi Yau-rum och därefter samarbeta med de ledande forskarna på området och resa jorden runt i flera år och leva på postdoc-stipendier. Kanske tjugo år senare, efter flera års slit och besatthet och undervisning av den framtida matematikergenerationen, när professuren närmar sig, kommer ett genombrott. Det är nämligen sådana ”mattegeniers” hårda arbete som gjort att Greider kan ligga i soffan och läsa populärvetenskaplig litteratur som söndagslektyr. Och det går inte att nå dit utan en seriös matematikundervisning i skolan.

Det gäller att börja i tid, envariabeln ska avklarad innan barnet fyller ett år.

Det gäller att börja i tid, envariabeln ska avklarad innan barnet fyllt ett år.

Men jag instämmer i att matematiklärarna borde ha fler inslag med sådan här verklighetsanknytning (iofs vet vi ju inte om de extra dimensionerna finns, men hur ska vi ta reda på det om vi inte jobbar med det?) bara att ta upp sådant här kan skapa ett matematikintresse hos eleverna, och sedan är det ju verkligen på tiden att man inför bevisföring, som är matematikens kärna, redan på högstadiet eller gymnasiet. Det finns ingen anledning till att man inte skulle kunna det här, eftersom det uppenbarligen går i Kina, Korea, Japan, Ryssland, Bulgarien m fl. Om man inte är en övertygad rasbiolog som tror att just de svenska eleverna inte har den förmågan, så borde man kanske undersöka lite närmare om det kan vara något man gör fel i svensk skolundervisning. Som att inte gå vidare till nästa nivå när det är dags, eftersom det skulle ”kränka” de elever som inte hunnit göra läxan eller orkat anstränga sig. Och därför stampar man på samma ställe i nio år. Under tiden kommer genusvetare och specialpedagoger för att kartlägga barnens självförtroende. Nyligen kunde vi läsa i DN att

”Dyslektiska elever som får intensiv lästräning under några månader gör större framsteg än elever som specialundervisas på vanligt sätt. Intensivträningen tycks ha samma goda effekt på elever med matteproblem.”

Notera det senare. Jaaa… kan det verkligen vara så att träning ger färdighet!? Vilket genombrott för svensk pedagogisk forskning! Ska denna särskilt utarbetade modell med ”intensivträning” kanske normaliseras. Då kanske gruppen ”elever med matteproblem” delvis försvinner? Vidare kan vi läsa att

 ”Förutom att eleverna klarar målen får de en tilltro till den egna förmågan att lära”.

Ja men helt otroligt, behövs det inte speciella självförtroendecoacher med utbildning i emotionell kompetens för det här? Och genusforskare? Och fackpedagoger utan kunskaper i något ämne? Har vi en hel konsultmarknad i onödan? Fick eleverna tilltro till sin förmåga genom att klara målen? Var det inte det jag just skrev ovan? Det var min personliga erfarenhet men nu verkar det som om det kan gälla rent allmänt – otroligt!

Elin Ottergren - en annan bloggande matematiker!

Elin Ottergren - en annan bloggande matematiker!

Matematikdoktoranden Elin Ottergren har också bloggat om Greiders artikel  och gör en bra jämförelse med grammatik som förutsättning för språkinlärning. Få tycker att grammatik är jätteroligt i sig ( jag tyckte dock det, men jag är ju galen  :-) ) men det är nödvändigt. Nåja, i dessa tider vet man inte, man kanske har skippat det också eftersom det är ”tråkigt”. Läs resten av inläggen på Newsmill om detta: Matematik bör vara en del av allmänbildningen m fl. Neeej, nu fick jag ju inte plats med den formel jag skulle lägga upp till Greider – inlägget är redan på 16.000 tecken inkl blanks!  Får bli i nästa inlägg! :-) Så detta medellånga inlägg är alltså en stor framgång för mig – det kunde ha blivit dubbelt så långt. Fast egentligen var det bara formeln jag skulle lägga upp – varför blir det alltid så här?! :-)

Just det, glömde ju att skicka en hälsning till mina morföräldrar den 9:e september, Bulgariens fd nationaldag. Här kommer hälsningen:


Konsensuskultur och genusfysik

maj 21, 2011

Nu är det nya numret av Axess Magasin  ute, och temat är konsensuskultur. Flera av artiklarna återfinns på nätet: I skuggan av framtiden,   Baksidan av konsensus, Pippi och Sveriges särart, Samarbetslandet, Samförstånd som statsreligion, Och glöm inte att följa Axessbloggen!  Axess Magasin går att köpa i välsorterade Pressbyråer, annars teckna prenumeration HÄR.  Axess höll i veckan även ett intressant frukostseminarium på temat Konsensus, åsiktspluralism och grindvakter, som jag återkommer till när det kommer upp på Axess Play. (Uppdatering! Nu är videon uppe – se detta inlägg!) Min krönika Svåra lösningar på enkla problem (lista på resten här  – ni finner dem utspridda på bloggen) i Axess återfinns på sidan 66 – den ligger inte ute på nätet men överensstämmer innehållsmässigt med mitt blogginlägg ”Vad var det jag sa?”  (vilket betyder att den faktiskt ligger på nätet, men i en utvidgad version) som ni alla så klart redan läst. Och med alla menar jag även det tillskott av 8.000 nya läsare jag fick under gårdagen, eftersom min statistik då gick från det sedvanliga 1.000-2.000 till 10.035 som ni kan se på skärmdumpen nedan till vänster, vilket slog mitt gamla rekord på 5.209 efter inlägget ”Ett skräckexempel på Genusväldet”.

Min statistik gick upp till 10.035 igår

Min statistik gick upp lite, till 10.035 igår - ledsen att det här ser ut som en fallossymbol.

För den som är ny går det att finna alla inlägg på bloggen under Alla inlägg , jag hittar knappt något själv på bloggen längre så jag var tvungen att organisera det lite, präglad som jag är av den ”manliga rationalitet” som Södertörn Högskolas rektor förkastar i den av Skolverket beställda rapporten Genus och text som granskar hur ”jämställda” skolans fysikböcker är (och som jag skrivit om här och här) och med risk för att verka tjatig, låt mig ändå en sista gång lyfta fram en sammanställning av några av de djupaste insikterna i denna 69-sidiga text som Skolverket rekommenderar till blivande lärarutbildare. Jag var själv en sådan under doktorandtiden, och som ni kan se på tex denna tenta från 2006 så frågar jag efter en normalvektor till ett plan, och försöker därmed undermedvetet normalisera normalbegreppet inom matematiken. Vi vet alla att de förhatliga normerna  (metoder att beräkna längden av en vektor i ett normerat rum) inom matematiken upprätthåller föreställningar om hegemonisk maskulinitet. Bara det patriarkala påfundet att mäta något, när alla vet att en vektor är lika elastisk som en genusforskares fantasi, visar att man är ute på hal is, men även det är ett felaktigt påstående, då det här med halhet bygger på manliga föreställningar om friktion och motstånd mot genusvansinne.

Glöm inte att genus även är ett begrepp inom algebraisk topologi

Genusbegreppet är även matematiskt

Men jag blev som bekant genusmedveten någon gång efter 2006 (nu pratar jag inte om det matematiska begreppet genus), närmare bestämt 2008 (läs om hur det gick till i Om bloggen) och det gav utslag redan 2010 när jag tex i denna tenta i flervariabelanalys bad de blivande civilingenjörerna att undersöka gränsvärden och som ni ser i facit existerar inte gränsvärdet, eftersom man får olika värden beroende på ifrån vilket håll man närmar sig punkten och det är just detta som är kärnan av matte-genus-vetenskapen: mitt gränsvärde är inte lika med ditt gränsvärde eftersom du närmar dig det utifrån en annan diskurs, och därför är alla svar lika rätt, eller snarare fel, och därmed lika sanna, eller falska, eller vilket som – allt kvittar liksom. Om man ska bygga en bro och räkna ut hur den ska hålla så är inte svaret givet, min hållfasthetsdiskurs är inte lika med din hållfasthetsdiskurs så dra dit pepparn växer och bygg din egen bro, eller så bygg den inte, en bro är ändå en social konstruktion, och oftast en manlig sådan, så den behöver inte ens byggas utan det räcker att tänka fram den innan man ska gå över, och ha det så trevligt i vattnet alla genusforskare, så ses vi inte på andra sidan. Men för att komma till saken :-) – citaten från Södertörns högskolas rektor och den jämställda framtiden i fysikböckerna och svensk skolas slutliga kollaps, men kollapsen blir åtminstone ”jämställd” (för den som tycker att det här har med jämställdhet att göra):

Jag stoppade fingrarna i vägguttaget för att vakna upp ur den psykos jag helt enkelt måste befinna mig i med tanke på sakernas tillstånd, men det gick inte

Efter att ha läst Genus och text stoppade jag fingrarna i vägguttaget för att vakna upp ur den psykos jag trodde jag befann mig i, men det gick inte, det här är på riktigt...

* ”En jämställd skola arbetar utifrån en respekt för elevens egen livsvärld och världsbild, och en demokratisk undervisning kan då inte handla om att ersätta elevens ”vardagsförståelse” med en ”vetenskaplig” sådan. Enligt Sundgren (1996 s.31) måste det uppstå en dialog för att inte skolan skall utöva symboliskt våld på eleverna genom att påtvinga en given mening.” (sid 7)

* ”Faktabaserad, objektiv kunskap utgör vad man i ett feministiskt perspektiv brukar kategorisera som ”manlig” kunskap. Kravet på objektivitet anses ofta utgöra själva grundkriteriet för vetenskaplighet.” (sid 59)

* ”Påbjudandet av snäv kunskap med en given mening är inte förenlig med skolans jämställdhetssträvanden. (sid 64)

* ”En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort.” (sid 65)

* ”Sylvia Benckert (1997) menar att fysiken som universitetsämne eftersträvar en opersonlig renhet, och en strävan att framstå som höjd över och fri från mänskliga önskningar, och att just denna skenbara opersonlighet och könlöshet är knuten till föreställningar om maskulinitet, vilket bidrar till att göra fysiken ointressant för flickorna. (sid 16).

* ”Man kan, med Sundgren (1996, s. 86ff), ifrågasätta denna tradition som insisterar på förmedlandet av vetenskapliga begrepp och deras tolkningsföreträde, samtidigt som den invaderar vardagsförståelsen genom att också lägga beslag på vardagliga begrepp och ge dem tolkningsföreträde, som t.ex. kraft.” (sid 24)

* ”Föreställningen om det vetenskapliga tänkandets självklara överhöghet rimmar illa med jämställdhets- och demokratiidealen… Om man inte uppmärksammar detta riskerar man att göra missvisande bedömningar. T.e.x genom att oreflekterat utgå från att ett vetenskapligt tänkande är mer rationellt och därför borde ersätta ett vardagstänkande.” (sid 24)

* ”Det är sannolikt att en jämställd läroplan skulle uppfattas som en utmaning eller en provokation för många lärare och för många i det naturvetenskapliga samfundet som gärna vill se sin egen kunskap behandlad i skolan.” (sid 65)

Ämnesöverskridande genusforskning på hög nivå?

Ämnesöverskridande genusforskning på hög nivå?

Alla glada svenska barnfamiljer kan tryggt sätta sina barn i skolan förvissade om att genusvansinnet är dess främsta bundsförvant tack vare den välgenomtänkta tjänstetillsättningen på strategiskt viktiga poster i det här landet. Det gäller att värna den kommande generationens IQ, och där kan inte patriarkala påfund som logisk förmåga få störa genusindoktrineringen. Är nästa steg att fasa ut matematiken? Kanske inte, för som ni kan se på Skolverkets hemsida så uppges rapporten ”Genus och text” vara  111 sidor lång, trots att den är på 69 sidor, något som med all tydlighet illustrerar att Skolverket redan tagit till sig av den viktiga informationen om kunskapens relativa karaktär. Ni kanske tror att det bara är att bläddra genom rapporten och räkna sidorna, men att addera två tal är som bekant inte trivialt, och som exempel kan man tänka på den vardagliga situation som flertalet beslutsfattare befinner sig i dagligen, nämligen sandlådan, där man upptäcker att om man gör en sandkaka ovanpå en annan sandkaka så blir det en ny, fast större och möjligtvis fulare, men ändå EN, sandkaka. Detta förstår redan en 2-åring, så varför den svenska skolans matematik- och fysikböcker inte har tagit till sig det här är en av mänsklighetens, och genusforskningens, stora gåtor.

Var är genussandhögen?

Var är den där genussandhögen?

Jag måste nog uppdatera min doktorsavhandling med ett genusperspektiv och göra om allt.  Förresten, nu är ju Anna Ekström ny generaldirektör för Skolverket, och som ni minns hade jag en genusdebatt med henne i Riksdagen för ett år sedan om svensk skola ( se inlägget Mitt anförande i Riksdagen)  och detta inger ju ännu mer hopp om den svenska skolans framtid och lösningen på skolproblemen. Det gäller ju att sätta in insatserna och finansieringen där den behövs – nämligen hos genusforskarna. Problemet är kanske inte, för den som lyfter blicken ur genusträsket och skådar ut i världen, något jag själv ofta gör med mitt teleskop, att pojkar underpresterar med 10% jämfört med flickorna, utan att alla underpresterar. Under mina sommarlov i Bulgarien visade mig grannbarnen i 7:e klass hur man genomför ett matematiskt induktionsbevis, medan vi i Sverige fortfarande höll på med de fyra räknesätten och att dela upp en tårta i fem delar, år ut och år in, åtminstone fram till gymnasiet, där jag hade turen att ha avdankade universitetslektorer i fysik, kemi och matematik, och det förblir en gåta hur klassen lyckades så bra på de nationella proven trots att lärarna hade ämneskunskaper istället för genuskunskaper. Låt mig avsluta med symbolen för genusvansinnets intåg i akademin – GENUSTRUMPETEN (SVD) (här replik och slutreplik, se även Birger Schlaugs inlägg där han varnar proffs-tyckareliten, bland annat sig själv, för att inte ta min kritik på allvar):

Texten till låten återfinns här. Nu hade jag ju tänkt blogga om genusexcellens och om inläggen i veckans debatt om fri lek (SVD1, SVD2, Newsmill, Ingerö i Studio Ett osv), men det får bli i nästa inlägg. Jag råkade nämligen härom veckan se ett program i Kunskapskanalen där studier visat att delar av hjärnan inte utvecklas och att inlärning hämmas om barn inte får ägna sig åt fri lek: Barndomens försvunna äventyr – se det här på UR Play (46 min)!

Det var faktiskt jag som upptäckte de patriarkala strukturerna

Det var faktiskt jag som upptäckte de universella patriarkala strukturerna...

Notera de, ska jag kalla dem könsneutrala, sakerna som kvinnan lägger ut på skolgården i slutet av programmet. Tygstycken, snören, kartonger. Jag antar att dessa räknas som könsneutrala, de blir ju varken ”pojkkodade” eller ”flickkodade”. Jag har redan berättat om det här, att jag till min dotter köpt många leksaker på Clas Ohlson (vilket bör göra mig till ledande genusforskare) och med leksaker menar jag alltså metallplattor med hål, skruvar, muttrar och monterbara små hjul, brädbitar, spikar och sandpapper. Mest för att jag själv också vill leka med det här, något som även gör mina föräldrar till ledande genusforskare, (eller gränsöverskridande fysik-genusforskare) eftersom de lät mig och min bror växa upp i en miljö med hålkort som papper att rita på, kretskort och elektriska komponenter över hela golvet, en rostig ABC 80, ELFA-katalogen i sagobokhyllan och så vidare, och jag lödde mitt första kretskort vid 5 års ålder, började spela schack vid 6, skrev mitt första BASIC-program vid 8, men det var även då jag, liksom min bror, broderade min första bulgariska duk, och gjorde mina första pyrograferade tavlor (som jag bla ställt ut längst ner i inlägget  Mitt bidrag till den moderna konsten – fast just de där gjorde jag nyligen :-)). Dessutom skötte vi hela grönsakslandet hos våra morföräldrar varje sommar i Bulgarien. Ja, det här med miljön har nog en viss inverkan, eftersom både jag och min lillebror disputerade, jag i matematik och han i elektroteknik, men det föregicks av ett par decenniers hårt arbete också, och hur ska man få fler att välja den vägen i Sverige om man både ska föra över egenansvaret till någon annan genom att skylla på patriarkala strukturer och dessutom plocka bort en hel del av det traditionella vetenskapliga innehållet i fysiken? Med en genuskurs i härskarteknik 7.5 hp? Anmäl er med ett mail till  jag-vill-bidra-till-att-landet-kollapsar-av-genusvansinne@gmail.com. Studsar det så är det för att denna min så populära genuskurs är överbokad! :-)

... och inte COBE

...och inte COBE-satelliten

Det var ju inte Jupiters månar och solfläckarna jag studerade varje dag  efter skolan med mitt teleskop, det var de patriarkala strukturer som skapades redan vid Big Bang och som under den inflationistiska fasen blåstes upp till de förtryckarstrukturer vi kan se idag. Så var det. Kort efter min upptäckt fann COBE-satelliten  (Cosmic Background Explorer) samma sak – små anisotropier i den kosmiska bakgrundstrålningen som utgjorde fröerna till de patriarkala strukturerna, vilket ledde till Nobelpriset i fysik för två forskare, trots att jag upptäckte det här flera år tidigare med mitt teleskop från vår balkong i Lund. Gud vad jag babblar, nä nu måste jag sluta. Glöm inte se UR Play om fri lek och Axess-artiklarna längst upp med mera!

Relaterat: Därför lyckas asiatiska elever (professor Inger Enkvist, författare till Skolan – ett svenskt högriskprojekt), läs även artikeln  ”Lära sig att lära sig” omöjligt utan ordentliga faktakunskaper  av professor Olle Häggström! Vad var det jag sa?-inlägget. Blandade genusnyheter: Genusnytt, Matte Matik, Aktivarum, Pelle Billing. EU-vansinne: HAX, kulturblogg: Axessbloggen.


Vad var det jag sa?

januari 29, 2011
Aktuellt 28 januari

Ur SVT Aktuellt kl 21.00 den 28 januari

Det var ett intressant sammanträffande. I måndags nämnde jag i mitt inlägg att min 7-åring kommer hem från skolan och säger minst tre gånger i veckan att hon är ”trött på att vi bara pratar om att man ska vara snäll, man ska inte mobbas, man ska inte vara dum” osv. Att hålla på med detta på ett överdrivet och tvångsmässigt sätt en alldeles för stor andel av tiden verkar alltså leda till understimulering, enligt min egen privata observation. Och så igår,  när jag tittade på Aktuellt (min 17:52 och framåt – Aktuellt 28 jan, textat)  visar det sig att Skolverket kommit med en rapport på just det temat. Notera (min 19:36 och framåt) ”Skolverket har tittat på de åtta vanligaste programmen i skolan och dömer ut samtliga. Inget av programmen mot mobbning fungerar. Och allra sämst går det om man följer programmen till punkt och pricka. Då är utsikten att minska mobbningen minst. Några insatser leder till och med till att mobbningen ökar på skolorna. Det handlar om kamratstödjare, medling och schemalagd livskunskap. Exakt hur det leder till mer mobbning vet man inte, men när man har intervjuat lärare och elevr i studien säger de så här om tex livskunskap: Både lärare och elever vittnar om komplikationer med de här särskilda lektionerna schemalagt för alla klasser, att det blir tråkigt, tjatigt och konstgjort, att det känns artificiellt. Och tjatar man så tappar eleverna respekten för frågor som rör just värderingar, menar Skolverket.”

Minut 21:30 och framåt: ”[Undersökningen] involverar 10.000 elever. Men vad ska skolorna göra då?…Genom denna undersökning vet vi vad som fungerar. Ingen behöver köpa dyra program utan man kan följa Skolverkets egna rekommendationer. De går ut på att utbilda personal, kartlägga egna problem, analysera behoven och involvera eleverna. Det som hjälper är tex att ha rastvakter som patrullerar otrygga delar av skolan, att ha tydliga ordningsregler och disciplinåtgärder för mobbarna” osv. Se resten av inslaget, bla intervju med grundaren av en av de mest kritiserade metoderna: SET-metoden.

Ur pressmeddelandet på Skolverkets hemsida:

”Skolverket rekommenderar inget program mot mobbning

Skolverket har gjort en omfattande utvärdering av metoder som används mot mobbning och är kritiskt till att använda färdiga programkoncept. Alla åtta granskade program innehåller inslag som är såväl effektiva som ineffektiva eller rentav riskerar att öka mobbningen. Skolverket kan därför inte rekommendera att skolorna använder något av de granskade programmen fullt ut i arbetet mot mobbning.

10 000 elever i årskurs 4-9 vid totalt 39 skolor har deltagit i studien. De åtta program som undersökts är Friends, SET, Lions Quest, Olweusprogrammet, Farstametoden, Skolkomet, Skolmedling och StegVis. Studien bygger på enkätundersökningar och intervjuer. Den har pågått i tre år och har utförts av sju forskare under ledning av Skolverket. Studien är unik eftersom den omfattar stora mängder kvalitativa och kvantitativa data.

Vad sägs om lite vanlig hederlig undervsining?

Vad sägs om lite vanlig hederlig undervsining?

Alla program innehåller insatser som kan vara effektiva men också insatser som är ineffektiva och insatser som kan leda till att elever kränks. Två insatser riskerar att leda till ökad mobbning. Det handlar om schemalagda särskilda lektioner för alla klasser och elever som fungerar som observatörer eller rapportörer – till exempel kamratstödjare. I motsats till tidigare studier visar den här rapporten att flickor är lika utsatta som pojkar. En helt ny upptäckt är också att insatser fungerar olika för pojkar och flickor. Studien visar att det som hjälper för pojkar till och med kan ha negativ effekt för flickor och tvärtom. Det lär oss att mobbning är ett komplext problem som inte går att motverka bara genom en enda universalmetod. Inget av de utvärderade programmen tar hänsyn till pojkar och flickors olika behov av insatser.

- De manualbaserade programmen är ett trubbigt verktyg i kampen mot mobbning. Vi förespråkar istället att man utgår från Skolverkets allmänna råd och systematiskt skapar en strategi utifrån skolans unika förutsättningar, säger Annika Hjelm, undervisningsråd på Skolverket.”

Hur mycket ska vi slå vad om att genusforskarna ger sig in i detta och får några miljarder för att revidera och fullända programmen  genom att inkludera ett genusperspektiv? Rekommenderad läsning: Morgonsur om värdegrunder: del Idel II ,del III.

Jag och Roland

Jag och Roland, som nu ligger på sjukhus

Men egentligen var det inte det jag skulle skriva om, jag är ganska utmattad av att ha gråtit hela dagen ända sedan i morse och fram till nu. Vi just hem efter att ha spenderat hela dagen på djursjukhus, en av katterna har insjuknat och det var så pass allvarligt så han fick remitteras vidare och till slut läggas in. Det är inte roligt att hålla sitt älskade husdjur som alltid varit friskt, medan han får lugnande för att ens kunna undersökas, och känna honom bli som spaghetti i famnen, man får ju ganska obehagliga tankar, och sedan framåt kvällen fortfarande inte ha svar på vad det är och hur det kommer att gå. :-( Nu har vi ju tre katter till, och de är friska och krya. Efter att ha förlorat den katt vi hade från jag var 7 till 16 så antar jag att det var mitt undermedvetna som talade till mig när det några år senare blev två katter, och sedan två till, för att aldrig mer bli utsatt för den smärta det innebär att förlora sitt enda husdjur. Iofs gör det lika ont ändå, ingen annan katt kan ersätta just honom, men förlusten blir inte total. Och det kan ju också ordna sig, veterinärerna är duktiga och jag litar på att de gör allt. Så därför är jag inte så upplagd att skriva nu i det här tillståndet, och då är det väl tur att någon annan  redan skrivit det jag tänkt säga, nämligen (på tal om den diskussion som uppstod i förra inlägget) Olle Häggström, som är professor i matematik vid Chalmers, i texten ”Lära sig att lära sig” är omöjligt utan ordentliga faktakunskaper” (2003):

Häggström

Professor Olle Häggström

”Vad bör skolundervisningen prioritera: faktakunskaper eller högre förståelse? Svaret verkar givet, ty vem vill väl idag försvara det tröstlösa tragglandet av utantilläxor framför träning i generella färdigheter som informationssökning, kritiskt tänkande, och övergripande analys? Den svenska pedagogikforskningens nestor Torsten Husén berömmer sig i essäsamlingen ”Bokslut” (2002) om att ha varit tidigt ute med att torgföra uppfattningen att ”förmågan att själv söka och finna kunskap [är] viktigare än att tillägna sig uppslagsboksmässiga data” I den parlamentariska Gymnasiekommitténs betänkande tidigare i år betonas (på specifika ämneskunskapers bekostnad) ”generella kunskaper [som exempelvis] kommunikativ förmåga, förmåga att lära om och nytt, och problemlösningsförmåga” och ”ett föränderligt arbetsliv där gymnasieskolan är en av byggbitarna i det livslånga lärandet”.

Jag vill emellertid ifrågasätta den kunskapssyn som citaten ovan ger uttryck för, och som utgör den idag förhärskande uppfattningen bland lärarutbildare och pedagoger. I det följande ämnar jag först visa att ryktena om faktakunskapernas snara sista förbrukningsdatum är starkt överdrivna, för att sedan diskutera förhållandet mellan fakta och mer generella färdigheter, och till sist försöka komma fram till några praktiska slutsatser.

Låt oss försöka tänka oss en undervisning där specifika fakta prioriterats bort till förmån för de ”högre ordningens kunskaper” som nämnts ovan. En sådan undervisning kommer att handla om att tillämpa ett antal generella strategier för sådant som informationssökning, problemlösning och kritiskt tänkande.

Strategin för kritisk textanalys kommer då att bestå av att ställa sig, och söka besvara, ett antal frågor om texten och dess innehåll, såsom ”Vad är orsak och vad är verkan?”, ”Rör det sig om en artskillnad eller bara en gradskillnad?” och ”Håller författaren isär normativa och deskriptiva utsagor?”. Den som ger sig i kast med att tillämpa ett sådant formulär på exempelvis en fackbok eller en tidningsartikel kommer emellertid snabbt att finna att detta båtar föga om man inte samtidigt har kunskaper att luta sig emot inom det specifika område som texten behandlar – analysen måste ha ett innehåll.

På liknande sätt förhåller det sig med informationssökning. Den som inte redan har grundläggande kunskaper inom ett område har mycket svårt att finna och tillgodogöra sig mer avancerad kunskap inom samma område – vad skall man leta efter, vad är relevant, och hur skall det man finner tolkas?

Ett kraftfullt verktyg då man skall tillgodogöra sig ny kunskap är att söka paralleller och analogier mellan det nya och något som redan är välbekant. För detta krävs naturligtvis att man bär på ett stort batteri av välbekanta förhållanden – faktakunskaper! Det är i sammanhanget värt att notera att det oftast (men inte alltid) är till störst nytta med kunskaper som hör till ungefär samma ämnesområde som de nya man stöter på. För den som för första gången har att ta ställning till Bohrs atommodell med elektroner som rör sig i banor runt atomkärnan, kan det vara till stor hjälp av att tänka på planeternas banor kring solen, medan exempelvis nationalekonomins konjunkturcykler eller hinduismens cykliska tidsuppfattning inte ger lika gott stöd för tanken.

Den allra viktigaste färdigheten när det gäller förmågan att hämta in ny kunskap är att kunna läsa. De första skolåren handlar läsinlärning om att tolka följder av bokstäver som i tur och ordning ljud, ord och meningar. Men för de elever som lämnat ”Mor ror”-stadiet för att ta itu med mer avancerade meningar som exempelvis ”Arbetarrörelsen tog åt sig hela äran av efterkrigstidens välfärdsbygge” är svårigheterna med att tillgodogöra sig texten på en helt annan nivå: Vad menas med välfärdsbygget? Vilket krig avses? Vilka grupperingar räknas till arbetarrörelsen? Här krävs återigen faktakunskaper.

(Matematikämnet kräver en delvis separat, men i hög grad parallell, diskussion. Här är de rena faktakunskaper som behövs avsevärt färre än i de flesta andra ämnen; lite tillspetsat kan man säga att utifrån ett litet antal axiom och definitioner kan det mesta annat härledas. De debattörer som förkastar faktainlärning i andra ämnen brukar istället angripa den repetitiva och ”själlösa” träning i basfärdigheter – främst de fyra räknesätten och bråkräkning – som präglar mycket av matematikundervisningen, och hävda att denna är onödig i och med dagens tillgång till elektroniska hjälpmedel. Vad de då förbiser är att endast idog träning i att räkna kan ge den känsla för räknesätten och för talen och deras decimalrepresentationer som behövs för att kunna använda dem i praktiken. Utan denna känsla, där talen upplevs som konkreta storheter, har eleven inte heller någon möjlighet att tillgodogöra sig nästa abstraktionsnivå: algebran.)

Googla själv och skit i andra

Googla själv och skit i andra

Självklart är alla de högre färdigheter som diskuterats ovan viktiga, och skolan bör göra vad den kan för att förse eleverna med dessa. Men vi har sett att detta inte är möjligt att åstadkomma om man skjuter förmedlandet av faktakunskaperna åt sidan – dessa utgör en nödvändig bas för de högre färdigheterna. Då det nu är fastslaget inställer sig nästa fråga – vilka faktakunskaper skall eleven lära sig?… De flesta håller nog med om att idealet är en mix av dessa nivåer, men om var tonvikten skall ligga föreligger en hel del meningsskiljaktigheter. Det finns sympatiska argument om demokrati, medbestämmande och lust att lära, för att eleven skall ha det största inflytandet över stoffet. Tyngre skäl väger emellertid emot detta. Ett uppenbart sådant är att den elev som ägnat alltför stor andel av sin skoltid åt att studera Tolkiens sagovärld eller Britney Spears, är illa rustad för arbetsliv och fortsatta studier…. Valet av lärostoff kan alltså inte huvudsakligen överlåtas på eleven. Läs hela artikeln HÄR . Fler läsvärda artiklar av Häggström: Skolans sak är vår! , Det är dags att göra upp räkningen , Mörk bild av den svenska skolan, Eleverna har mycket dåliga förkunskaper i matematik, Respektera elevers olikheter och differentiera undervisningen, Matematikbrev till ledarsidan, Kritiskt tänkande eller flum? Alla skolinlägg här.

Annat lästips: etnologen Jonas Frykman (1998): Från raka puckar till familjemys: ”Nutidens skola ska hjälpa varje elev att utvecklas och ”hitta sig själv”, ”bli en bra människa”, att inte vara rasist, inte mobba, inte skämmas utan vara stolt över sin religion, sin klass, sitt kön etc. Ja, det finns ett helt personlighetsutvecklande program som eleven förväntas omfatta efterhand. I fokus står inte kunskaper utan egenskaper. Skolan koncentrerar sig på att göra individen till Någon. Dagens skola har fastnat i Den Goda Viljans Tragik.”

Minns att det var Olle Häggström som startade den här viktiga debatten: Genusväldet intar Södertörns högskola, mer om vansinnet i von Wright och tekoppen. Ber om ursäkt för eventuella stavfel i detta inlägg, orkar inte korrläsa vad jag skrivit idag. Mina tankar är hos min katt Roland.


Aftonbladet, statsministern och min senaste genusartikel

november 18, 2010

Jag blev just kontaktad av Aftonbladet för att svara på frågan om det är viktigt att Sverige får en kvinnlig statsminister. Varför tillfrågas jag om det? Frågan är ju bara relevant utifall jag själv är aktuell för posten, för i så fall kan jag tänka mig ett könsbyte – jag offrar gärna min kropp för landets framtid. Det finns ju ett kontinuum av kön och inte bara två, som vi ju vet att Butler visat så finns det ju minst åtta kön, och jag kan anta vilket som av dessa för att få leda folket i förnuftets tecken. Jag svarade i alla fall att det är viktigt att Sverige får en kompetent och kunnig statsminister, oavsett kön, och så skrev jag några hundra ord till så klart om att det ska bli intressant att se vilken analys genussamfundet gör av ”en kvinna med makt” osv. Jag kan ju inte skriva min åsikt här innan Aftonbladet trycker det för då kommer deras tidning inte att sälja ju, och inte vill vi väl att Aftonbladet ska gå i konkurs just när jag blivit deras genuskonsult. ;-)

Jag ser att Tidskrift gör Genusvetenskap TGV eftersöker nya  forskningsartiklar: ”Vill du publicera din forskning i Tidskrift för genusvetenskap?” Vem vill inte det? Minns det förra TGV-numret med tema ”Vithet” som jag bloggade om med artiklar som ”Om föreställd vithet, systerligt medlidande och nya husbyggen” och i numret före det hade man artiklar som ”En förlossningsmaskin utan slut: simulering, realism och postmänsklig feminism” . Det här efterfrågas:

”Tidskrift för genusvetenskap, TGV… är Nordens största tidskrift för aktuell tvärvetenskaplig genusforskning. Tidskriftens redaktion befinner sig sedan årsskiftet 2009/2010 vid Tema Genus, Linköpings Universitet. Tidskriften efterlyser nu abstracts eller artiklar på följande teman:

Klimat och genus – Vilken betydelse har ett intersektionellt genusperspektiv i klimatfrågorna?

”Oldies Goldies” – Redaktionen noterar att en rad om- och nyläsningar av feministiska och genusvetenskapliga klassiker publiceras mer eller mindre kontinuerligt… Temat är öppet för kritisk nyläsning, hyllning, samtids- och dåtidsreflektion. Redaktionen ser gärna nyläsning genom radikala metodologiska och teoretiska grepp, där äldre text betraktas genom en lins med vetenskaplig hemhörighet någon helt annan stans än där den äldre texten producerades.

Diaspora – Hur formar och omformas genus i diasporan? Hur är genus viktigt för hur diaspora erfars? Hur ser intersektionerna ut mellan genus, diaspora, sexualitet, offentlighet, politik och sociala nätverk?

Abstract: Skicka ditt abstract på minst 300 ord till tgv@liu.se

Deadline: 15 december 2010”

Shit, nu är det riktigt bråttom, knappt en månad kvar ju! Jag mååååste få in en artikel där! Ok, tänka, tänka – vad göra? Just det, jag satsar på Oldies goldies. Vänta lite….. ok  nu är jag klar, det tog nästan fyra långa minuter att forska fram ett genusresultat, med hjälp av The Postmodernism Generator där man kan slumpa fram nya intressanta forskningsartiklar som kombinerar gamla klassiker som redan är inmatade. Det var lite ansträngande faktiskt, jag fick trycka på refresh-knappen F5 flera gånger tills det kom upp något intressant! Och sedan fick jag klippa ut den intressanta artikeln och klistra in den i Google Translate – manuellt! Vilket slitgöra, jag förstår nu att det måste vara tufft att vara genusforskare, hur vet man vilken artikel man ska välja av alla och kan man lita på att Google Translate inte förvränger någon djup insikt? Det betyder ju att man måste korrläsa och fixa till artikeln, vilket tar längre tid än allt det andra tillsammans. Dessutom lade jag personligen in lite från andra automatgenererade artiklar som jag tyckte passade in i min kontext, och så hittade jag på, eller jag menar: tänkte under djup kontemplation ut, några saker själv. Kanske är 50% mina egna insikter och resten fiktion, eller jag menar klassiskt material. Nåja, här är mitt bidrag till TGV i alla fall:

Den Postsexuella Realismen dekonstruerad som en paradox

Av: Tanja Bergkvist, Fil dr matematik

Subdialketisk

Subdialektisk feminism attackerar och dekonstruerar bakverk

”Sexuell identitet är oupplösligt meningslös”, säger Debord. Är han mentalt störd? Utgångspunkten för en postsexuell rationalism innebär att sammanhanget är en produkt av Gubbslemmet och den kollektiva genusglömskan [Bergkvist, 30 nov 2009 ]. Ämnet är kontextberoende i en prekulturell rationalism som innehåller språket som en paradox. Men Lyotard främjar användningen av subdialektisk feminism för att attackera bakverk. Det gör inte jag. Mina föremål interpoleras till en patriarkalisk berättelse som innehåller verkligheten som en maskulin paradox. Man kan säga att Marx antyder användandet av ett patriarkaliskt paradigm med en inneboende irrationalitet för att dekonstruera klasskillnader. Men jag menar att den efterföljande meningslösheten av ett patriarkalt medvetande existerar och befäster hjärnaktiviteten. Utgångspunkten för expressionism innebär att berättande kan användas för att befästa kapitalismen, men bara om sanningen är skild från språk, och om detta inte är fallet, är sexualiteten en social kommentar.

”Klass är omöjligt”, säger Marx. Vad i helvete menas? Å ena sidan, om diskursen gäller, måste vi välja mellan subdialektisk feminism och postsexuell socialism. Samtidigt kan antagandet av realism innebära att verkligheten är en burk, särskilt om Marxs kritik av subdialektisk feminism är ogiltigt. Burroughs analyserar ett subdekonstruktivt paradigm för verkligheten, i biljetten som exploderade, men bekräftar subdialektisk feminism. Därför är föremålet extrapolerat till en konstruktivistisk liberalism som inkluderar narrativitet som helhet. Kultur är i grunden död”, säger Lyotard. Det karaktäristiska temat i min kritik av realism är en subkulturell verklighet, där ett dominerande begrepp är skillnaden mellan mark och figur, manligt och kvinnligt, sexuellt och onormalt. ”Sexualiteten är en juridisk fiktion”, säger Derrida. Debord föreslår att man utnyttjar realism för att analysera och ändra sexuell identitet. Således innebär detta att subdialektisk feminism som konst syftar till att ta makten av proletariatet där realismen utnyttjas för att attackera verkligheten.

Patriarkalt berättande

Patriarkalt berättande?

I verk av Tarantino  är ett dominerande begrepp skillnaden mellan öppning och stängning. Men Gaiman upprepar det postkulturella paradigmets diskurs, där han även dekonstruerar den strukturella kapitalismen som varken går att öppna eller stänga eftersom locket fastnat. Därför håller Foucaults essä med om att neostrukturell objektivism har betydelse. Ämnet är interpolerat till en strukturell kapitalism som inkluderar sexualiteten som en irreversibel paradox. Flera dekonstruktioner av löpsedlar, ekonomi och senare meningslösheten, när man undersöker paradigm av berättande, ställer oss inför ett val: antingen prepatriarkalt berättande eller dra slutsatsen att målet med konstnären har en betydande form. Därför är det karakteristiska temat bryggan mellan klass och kön, paradox och mening. Men om expressionism har en brygga så är den postsexuella realismens berättelse utrustad med ett figurativt verktyg.

”Språket är elitistisk”, säger Lacan. Men vad fan är inte det? Om man undersöker subkulturell dialektisk teori, måste man snart välja: antingen subkulturell dekonstruktiv teori eller dra slutsatsen att klass, något paradoxalt, har en inneboende mening. Med tanke på att verkligheten är lika med språket främjar Debord användningen av konstruktiva paradigm för att läsa sexuell identitet. Foucaults modell av subkulturell dekonstruktiv teori hävdar att det kollektiva klarar av sanningen. Det tror inte jag, sanningen om könet måste mörkas för folket, eftersom sexualiteten är en paradox som vill ta makten av proletariatet, som jag visat ovan. Ty om man undersöker det strukturalistiska paradigmet av diskursen, står vi inför ett val: antingen neokonstruktiv sublimering eller dra slutsatsen att verkligheten måste komma från skillnaden mellan skapande och dekonstruktion av rådande ordning. Klass har betydelse, men bara om sanningen är utbytbar med språket, om så inte är fallet, kan vi anta att berättelsen är en produkt av textmässig rationalism utan sexuella begär. Referenslista: Pomo + all postmodernistisk litteratur.

Vi får se hur det går...

Vi får se hur det går. :-) Redaktionen sitter vid Tema Genus vid Linköpings universitet. Låt mig se vad de sysslar med på Tema Genus, som utgör en del av den stora sk genus-excellenssatsning som jag bloggat om tidigare med syfte att skapa ett Europeiskt Centrum för Excellent Transnationell genusforskning  i Sverige, dit alla världens genusforskare ska kunna vallfärda i vansinne och extas när tiden och pengarna är inne. Glöm inte heller att man redan satsat resurser på att problematisera denna sin egen (av Vetenskapsrådet finansierade så klart) excellenssatsning ur ett genusperspektiv (något jag tagit upp tidigare).För att citera föreståndaren för Nikk (ett ”tvärnordiskt kunskapscentrum för könsforskning och jämställdhet” finansierat av Nordiska Ministerrådet):” Excellenssatsningarna och elitiseringen av högre utbildning korresponderar inte med jämlikhets- och jämställdhetssträvandena inom akademin” Man har alltså problem med sina egna excellenssatsningar och efterlyser därför nya feministiska metoder för att ”kritiskt belysa elit och excellens inom akademin” (bevis: se blogginlägget eller sidan 6 här, dvs sid 4 i pdf:en, under ” Får jämställdhet plats på framtidens universitet?”)!!!

Genussatsningen måste ju också granskas ur ett genusperspektiv

Genussatsningen måste ju också granskas ur ett genusperspektiv

Dubbelt upp med anslag alltså – dels för själva verksamheten, sedan för att problematisera denna genusverksamhet ur ett genusperspektiv! Va  – ska vi ha elitgenusutbildningar för flera miljoner? Då behövs en massa miljoner till för att undersöka de diskriminerande strukturer som uppstår ur denna satsning – rimmar det inte illa med den svenska likriktningsmodellen där alla forskare ska vara lika korkade? En genuselitsatsning betyder ju att några forskare kan bygga upp en maktstruktur och förtrycka de andra med sina resultat. Ja, där har man ju faktiskt en poäng i och för sig… Man kanske kommer fram till att man måste lägga ner sin excellenssatsning.

Men just nu måste jag undersöka vad man sysslar med vid Tema Genus för att se hur mina chanser att bli publicerad i TGV ser ut. Posthumanistiska studier låter intressant:

”Den posthumanistiska utgångspunkten för vårt arbete är en kunskapsteoretiskt performativ och processontologiskt förankrad inställning till det icke-mänskligas roll. Vi kartlägger och följer… hur det mänskliga definieras i kontrast till det icke-mänskliga (djur, maskiner, miljö)… På väldigt påtagliga sätt är moderna människor intrasslade i komplicerade och intima relationer med teknik och vetenskap, med andra djur och inte minst med miljön. Det innebär att teorierna om det mänskliga grundligt börjat ifrågasättas. Frågan vad en människa egentligen är har fått nya betydelser och effekter.”

Ja det kan man ju säga – vem kan avgöra om min artikel ovan är en mänsklig eller maskinell produkt? Här har jag ett forskningsprojekt till genusvetarna på temat posthumanism: Are you living in a computer simulation?:

”This paper argues that at least one of the following propositions is true: (1) the human species is very likely to go extinct before reaching a “posthuman” stage; (2) any posthuman civilization is extremely unlikely to run a significant number of simulations of their evolutionary history (or variations thereof); (3) we are almost certainly living in a computer simulation. It follows that the belief that there is a significant chance that we will one day become posthumans who run ancestor-simulations is false, unless we are currently living in a simulation. A number of other consequences of this result are also discussed.”

Annars kan jag bevisa (3) mycket enkelt, för i verkligheten hade aldrig något  sådant här kunnat hända: ”I Irigarays essä Le sujet de la science est-il sexue? från 1987 analyseras Einsteins relativitetsteori från ett postmodernt socialkonstruktivistiskt genuspespektiv. Hon frågar sig om Einsteins välkända formel E = mc2 är sexistisk. Hon menar att formeln privilegierar en hög hastighet, nämligen ljusets hastighet, på bekostnad av lägre hastigheter som är mer betydelsefulla – inte minst för kvinnor. Einstein anklagas för att vara fixerad vid höga hastigheter, vilket enligt Irigaray reflekterar Einsteins sexistiska inställning.”

Och inte heller det här, som jag antar att The Postmodernism generator är inspirerat av: Sokal-affären. Matematikern Olle Häggström skriver om det HÄR:

Kan man ta sig ur genussimulationen genom kvantmekanisk tunnling?

Kan man ta sig ur genussimulationen genom kvantmekanisk tunnling eller något?

”Det finns således all anledning att lägga viss kraft på försvaret av rationalism, upplysning, och klassiska vetenskapsideal. Till de främsta hjältarna bland försvararna av dessa värden vill jag räkna den amerikanske fysikern Alan Sokal. 1996 fick han en artikel med den grandiost klingande titeln ”Transgressing the boundaries: towards a transformative hermeneutics of quantum gravity” publicerad i Social Text, ett av den postmoderna samhällsforskningens husorgan. Först efter publiceringen avslöjade Sokal att hans artikel var avsedd som en parodi. Jämte den gängse relativistiska jargongen om t.ex. hur det blivit ”alltmer uppenbart att fysisk ‘verklighet’, liksom social ‘verklighet’, i grund och botten är en social och lingvistisk konstruktion” kryddar han sin text med absurditeter som att Jacques Lacans spekulationer inom psykoanalysen skulle ha bekräftats av den moderna kvantfältteorin, och följande obetalbara stycke:

”Liksom liberala feminister ofta nöjer sig med en minimal agenda omfattande juridisk och social jämställdhet samt fri abort, gäller för liberala (och till och med en del socialistiska) matematiker att dessa i allmänhet håller till godo med det hegemoniska Zermelo-Fraenkel-systemet […], utökat blott med urvalsaxiomet.”

Den här påstådda kopplingen mellan matematik och feminism bygger enbart på att den amerikanska fri abort-rörelsen (pro-choice) och matematikens urvalsaxiom (axiom of choice) råkar bära en viss ordlikhet i engelskan. Jag kan vidare intyga att inget vore mer främmande för en matematiker än att ta politiska hänsyn i valet av mängdteoretiskt axiomsystem. För den som med facit i hand läser Sokals artikel kan det alltså synas som om vem som helst (och i synnerhet Social Texts redaktion) omedelbart borde ha kunnat avslöja bluffen, men den bistra sanningen är att Sokals parodi är snart sagt omöjlig att skilja från den rappakalja som hör till tidskriftens ordinarie innehåll. Härtill kan fogas att de flesta av stolligheterna i Sokals artikel inte ens är hans egna, utan noggrant citerade från diverse ledande tänkare i den postmoderna traditionen, löst sammanfogande med instämmande fraser. Publiceringen av Transgressing the boundaries väckte stor uppståndelse, och följdes av intensiva diskussioner om vetenskaplighet och intellektuell hederlighet, som ännu inte ebbat ut.”


Gunnar Heckschers stipendium

februari 24, 2010
Jag fann en jättesnödriva på institutionens tak när jag skulle studera snökristallernas struktur

Jag fann en jättesnödriva på institutionens tak när jag skulle studera snökristallernas struktur

Ursäkta min frånvaro, jag hade oturen att drabbas av vinterkräksjukan men är nu åter på benen, fast några dagar efter i schemat. Vilket ju är katastrof med tanke på landets tillstånd. Det finns ingen större förlust för mänskligheten än medborgare som planlöst driver omkring i jakt på livets mening under det att genusvetarna får härja fritt på gator och torg. Detta sökande ska naturligtvis ske för all del men under ordnade former och helst under någon matematikers allsmäktiga överinseende. Hjärnan måste nämligen tränas på daglig basis, annars kommer man aldrig på livets mening utan nöjer sig med att förklara allt med Patriarkat, strukturer, könsmaktsordning och Marx. För den enfaldige finns det alltid en enkel lösning i sikte och för en genusvetare finns det alltid en struktur i sikte som skapats av ett myller av sinnen som klippts ut ur en slemsvamp. Eller hur var det nu? Jag har redan glömt den senaste teorin. Vi är alla ingredienser i det gemensamma klister som håller ihop den vetenskapliga verksamheten vid lärosätena och där ingår inte genusvansinnet, som snarare måste undanröjas för att befolkningen ska kunna ta ytterligare ett steg på det mänskliga intellektets trappfunktion. Fienden ska gå under i den jättesnödriva som jag snart ska skyffla bort från institutionens tak. Denna snödriva kommer för all framtid att symbolisera glädjen över mitt senaste bevis som utgör en viktig generalisering av ett tidigare resultat. Medan det i andra sammanhang ses som negativt att generalisera är detta något som är både tillåtet och tillrådligt inom matematiken, och i matematiken kan man dessutom generalisera utan att dra förhastade slutsatser. Generaliserar man sina resultat så att de täcker så många fall som möjligt så slipper man dessutom behandla alla specialfall, särfall och psykfall var för sig.

I helgen var jag i Uppsala för att ta emot Stipendiet  till professor Gunnar Heckschers minne som utdelas årligen av Föreningen Heimdal till personer som på ett föredömligt sätt verkat för reformvänlig konservatism. Motiveringen lyder: ”För att med humor, kraft och brinnande engagemang verkat i opinionsbildande syfte mot den allt mer långtgående genusfixeringen i forskning och samhällsdebatt.” Professor Gunnar Heckscher (1909-1987) var Föreningen Heimdals ordförande 1931-32 och sedermera ordförande för Högerpartiet. Vid sin död testamenterade professor Heckscher medel till föreningen, avsedda att i hans namn utdelas som stipendium till personer som på ett föredömligt sätt verkat för reformvänlig konservatism. Tidigare stipendiater är bla Peter J Olsson, Per Ericson och  Maria Abrahamsson (2009). Jag känner mig naturligtvis djupt hedrad och har hängt upp diplomet på väggen bland mina examina! :-) Det betyder mycket för mig att andra uppskattar det jag gör och dessutom anser att det gör skillnad. Därför kommer jag att fortsätta, till genusmaffians stora förtret. Det var för övrigt just för föreningen Heimdal som jag höll mitt första föredrag i höstas om genusvansinnets intåg i förskola, skola och akademi. Det var också i höstas jag blev utsedd till Årets rebell och att det är rebelliskt att tala klarspråk och kritisera genusvansinnet säger en del om den tid i vilken vi, och alla genusvetare inkapslade i sin giftiga rökfyllda slemsvamp, lever.

wikipedia står om Gunnar Heckscher  att ”Enligt Nils Elvander var Gunnar Heckscher den siste stora statsvetenskapliga professorn som var politiskt aktiv i högerpartiet.” När jag läste Nils Elvander så ringde en genusklocka i mina öron, och jag kom att tänka på den här DN-artikeln från 2005 skriven av just Nils Elvander som jag blev tipsad om för några veckor sedan: ”Radikalfeminismens manshat demokratiskt tvivelaktigt” som är mycket läsvärd. Några citat: 

”Vidare har radikalfeminismen i likhet med marxismen ett konfliktperspektiv inbyggt som en självklar förutsättning för alla resonemang om samhällsstrukturer, sociala relationer och härskande ideologier. Marxisternas hat mot kapitalismen förenades emellertid med en motvillig beundran för dess effektivitet och kreativitet. På ungefär samma sätt eggas radikalfeministernas manshat av avund mot det härskande könets skicklighet att skapa och befästa sina maktpositioner. I båda fallen blir huvudmotståndaren föremål för såväl hat som försök till efterliknande.”

”Radikalfeminismen har inte satts på samma förödande praktiska prov som marxismen, varför dess förhållande till demokratin är mera svårbedömbart. Men det finns i dess förkunnelse en tendens till ringaktning av demokratin i bemärkelsen av ett för alla demokratiska partier och intressegrupper gemensamt regelsystem. Den ”sanna” demokratin är inte möjlig så länge männen har makten – det är radikalfeministens demokratisyn i ett nötskal.”

”Likheten med marxismens förakt för” den borgerliga demokratin” och med dess vision av den verkliga, alltså socialistiska, demokratin är ganska tydlig. Därmed inte sagt att radikalfeministerna skulle vara diktaturanhängare.Slutligen finns det en påtaglig likhet mellan marxismen och radikalfeminismen i den meningen att båda dessa ideologier med totalförklarande anspråk har utgjort en bördig jordmån för sekterism. En sekterism av en intensitet som för tanken till de otaliga exempel som kyrkohistorien erbjuder. Den som har mottagit det marxist-feministiska andedopet enligt en viss uttolkning av läran anser sig därmed vara delaktig i den enda sanna läran. Intolerans mot andra åsikter blir den ofrånkomliga följden av sekterismen.”

Olle Häggström är professor i matematisk statistik

Olle Häggström är professor i matematisk statistik

Slutligen vill jag publicera det svar jag fick från professor Olle Häggström angående regeringens beslut den 11 februari att utse Moira von Wright (se tidigare inlägg om detta här och här) till rektor för Södertörns högskola. Man kan ju gå under för mindre. Här ser jag att man kan ringa till von Wright och kanske få pedagogiska råd. ”Södertörns högskolas tre ledord mångfald, mångvetenskap och medborgerlig bildning som genomsyrar verksamheten känner hon starkt för.” Medborgerlig bildning var ordet.  Den som lägger ihop de nollskilda siffrorna i von Wrights mobilnummer med omväxlande – och + inser genast att resultatet (7-3+5-3+4-5+8) blir 13 – ett olyckstal! Hur ska man tolka detta? Och hur tolkar von Wright detta?

Intervju med Olle Häggström:

Tanja: Hur ser du på regeringens beslut att utse Moira von Wright till rektor för Södertörns högskola?

Olle Häggström: Inte alls förvånande, och heller inte särskilt upprörande. Det kan i praktiken inte vara regeringens sak att granska en rektorskandidats vetenskapliga meritering (eller som i det här fallet hennes antimeritering). Skulden för det inträffade ligger enligt min mening hos Södertörns högskolestyrelse, som av allt att döma inte såg något behov av att ompröva beslutet att nominera von Wright även sedan de fått kännedom om hennes vetenskapsfientliga förflutna.

Tanja: Vad anser du om von Wrights svar till dig och Sören Holst på Newsmill den 9 februari?

Olle Häggström: Ytterst otillfredsställande. Om man vill anstränga sig att läsa hennes svar extremt välvilligt så kan man förstås glädjas åt att hon deklarerar att hon varken är vetenskapsfientlig eller relativist. Problemet är bara att detta blott är tomma ord, att döma av vad hon skriver i övrigt. Tag t.ex. detta med relativismen. I de stycken som Sören Holst och jag refererar (och fler därtill) gör hon sig skyldig till tydligt relativistiska resonemang, men hon gör i sitt svar ingen ansats att vare sig ta avstånd från eller förklara dem. Istället pekar hon på att hon i ett annat stycke var rapporten varnar för ”att hemfalla till kunskapsrelativism”. Detta gör dock inte saken bättre. Snarare sämre, då detta tillsammans med hennes faktiska hemfallande till kunskapsrelativism visar både på hennes bristande självinsikt och på hennes oförmåga att författa en någorlunda koherent rapport.

När det gäller vetenskapsfientligheten väljer von Wright det billiga tricket att avsiktligt missförstå oss. Hon låtsas som om det är hennes inställning till forkningsämnet fysik vi diskuterar. Men rapporten vi kritiserar handlar om skolämnet fysik, och det framgår klart och tydligt i vår artikel att det är detta – skolämnet – saken handlar om. När hon i rapporten skriver att ”en genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort”, så ger hon visserligen ingen omedelbar konkretisering av vad detta innebär, men tillsammans med vad hon skriver i övrigt framgår att hon tycker att sådant som energiprincipen och gravitationslagen behöver maka på sig i skolfysiken för att ge plats åt sådant jamsetrams som att astronomi och astrologi tillhör olika kunskapsparadigm och att man därför inte kan säga att det ena är vare sig sannare eller falskare än det andra. Det är detta vi betraktar som vetenskapsfientligt. Anklagelsen om vetenskapsfientlighet bemöter hon med att hon överhuvudtaget inte uttalar sig ”om forskingsämnet som sådant”. Goddag yxskaft!

Uppdatering: jag har visst missat en intressant genusartikel i DN medan jag var sjuk: ”Skolämnet historia är en strikt manlig angelägenhet” Pär Ström har bloggat om detta med mer info HÄR. Pelle Billing har funnit en artikel av en kvinna som gjort upp med radikalfeminismen HÄR.


Genusväldet intar Södertörns högskola

januari 11, 2010

Olle Häggström, professor i matematisk statistik, och Sören Holst som är doktor i teoretisk fysik, skrev för några dagar sedan en uppmärksammad artikel på Newsmill: ”Varför vill Södertörns högskola ha en vetenskapsfientlig rektor?” Högskolestyrelsen för Södertörns högskola har enhälligt beslutat att inlämna förslag till regeringen att utse Moira von Wright till ny rektor för Södertörns högskola från 1 juli 2010.

Moira von Wright innehar för närvarande en professur i pedagogik vid Örebro Universitet, högskolan som erhöll universitetsstatus 1999 efter ett personligt ingripande från den fd studenten Göran Persson som kort därefter, 2004, blev utsedd till hedersdoktor i medicin (!) vid lärosätet. Det enda vettiga Göran Persson gjort är som bekant att i riks-TV komma med kommentaren ”Nu tycker jag det kan vara nog!” om genusvansinnet efter att ha blivit anklagad för att ha utövat härskarteknik mot Maud Olofsson (observera även: ”Jag har inte en aning om vad jag gjort under debatten”):

För att återgå till ämnet, den påtänkta rektorn von Wright skrev år 1998 en rapport till Skolverket med titeln ”Genus och text. När kan man tala om jämställdhet i fysikläromedel?” Denna rapport rekommenderas exempelvis för blivande lärarutbildare (se här). Några talande citat från Newsmillartikeln:

”Von Wrights rapport ”Genus och text” från 1998 (tillgänglig på Skolverkets webbsidor) behandlar den angelägna frågan om varför flickor är så starkt underrepresenterade i fysikstudier. Hon studerar några läroböcker i fysik för gymnasiet och kommer fram till att problemet till stor del ligger i själva fysikämnets karaktär. Flera av böckerna strävar nämligen efter att slå fast vad som är sant och vad som inte är det. De förmedlar budskapet att ”fysik handlar om det objektiva, det som höjer sig bortom känsla och mänskligt liv”. Detta menar von Wright strider mot kraven på en jämställd text: ”Påbjudandet av snäv kunskap med en given mening är inte förenligt med skolans jämställdhetssträvanden.” Hon rekommenderar därför förändringar av läroplanen: ”En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort.””

text

Logik, argumentation och analys - bara för pojkar i von Wrights värld

”Rapporten utgår från en uppfattning om flickors och pojkars olika lärandestilar. Pojkars lärande sägs vara ”särskiljande” medan flickors benämns ”förenande”. Det särskiljande lärandet karaktäriseras av logik, argumentation och analys – aktiviteter som brukar uppfattas som manliga. Det förenande lärandet, däremot, söker förankring i den egna erfarenheten och vardagen, samt sägs spegla ett intresse för kommunikation och relationer – traditionellt kvinnliga egenskaper. (För oss framstår denna karaktäristik som både oseriös och sexistisk. Von Wright anser sig dock ha stöd för den i litteraturen.) Von Wright finner i sin studie att läroböcker i fysik framhäver logik och argumentation som överlägsna metoder när det gäller att nå fram till kunskap, alltså just de aspekter som hon anser karaktäriserar pojkars lärande. Mer allmänt menar hon att naturvetenskapens sanningsanspråk och reduktionistiska förhållningssätt stämmer mer med den manliga kunskapsstilen än med den kvinnliga. På så vis missgynnas flickor inom fysikämnet.”

För

von Wright fick en obehaglig överraskning när det visade sig att regnbågen inte har en bestämd position

”I rapporten ges flera konkreta exempel på hur detta tänks gå till. En av de studerade läroböckerna nämner, i samband med att regnbågen förklaras, föreställningen inom folktron att det finns en skatt vid regnbågens slut. Denna föreställning förutsätter förstås att regnbågen finns på en bestämd plats. Till von Wrights förfäran påpekar läroboken ifråga att så inte är fallet: regnbågen syns i en viss riktning, men den har ingen bestämd position. Hon förklarar harmset: ”När författarna uttalar sig förringande om regnbågen, och endast godkänner ett ‘objektivt vetande’ om den, förringar man […] sagan och tusenårig levnadsvisdom.” Von Wright anklagar fysiken och fysikläromedlen för att återskapa samhällets könsnormer. Men i själva verket underblåser hon dem själv: i stället för att motverka fördomarna kring kön, önskar hon anpassa fysiken efter dem.”

Observera att von Wright är professor i pedagogik! Därmed har hon möjlighet till reellt inflytande över undervisningen i svensk skola. I synnerhet då Skolverket beställer rapporter från henne. Ambitiös som jag är, och i kroniskt chocktillstånd över vad som pågår i landet ända sedan jag för första gången öppnade en svensk dagstidning (vilket var den 19 december 2008 efter att själv ha skrivit i en, och kort därefter igen) har jag naturligtvis läst igenom den 69-sidiga luntan ”Genus och text” över helgen. Men eftersom detta lär bli ett alldeles för långt inlägg om jag börjar skriva om det nu, så sparar jag det till ett inlägg i veckan. Bara några korta citat från ”Genus och text”  här, så att vi vet vad som väntar Södertörns högskola:

Sid 24: Föreställningen om det vetenskapliga tänkandets självklara överhöghet rimmar illa med jämställdhets- och demokratiidealen. Här framkommer även den asymmetriska relationen mellan manligt och kvinnligt: Vissa sätt att tänka och resonera premieras mera än andra i naturvetenskapliga sammanhang… Om man inte uppmärksammar detta riskerar man att göra missvisande bedömningar. T.e.x genom att oreflekterat utgå från att ett vetenskapligt tänkande är mer rationellt och därför borde ersätta ett vardagstänkande.”

atom

Med lite vardaglig inuition inser man genast hur hela Universum är uppbyggt och strukturerat

Observera att det är det vetenskapliga tänkandets ”överhöghet” inom fysik som von Wright kritiserar. Om von Wright vill förändra detta måste hon naturligtvis sätta sig in i fysikämnet och det ska bli spännande att se resultatet och ta del av den oförutsägbarhet som kommer att prägla Universums utveckling inom kosmologin när ”vardagstänkandet” får styra istället för naturlagarna. Kanske kan man få fysiker med sig på tåget här? Fast till skillnad från genusvetarna kan man som fysiker dessvärre inte producera sin högkvalitativa forskning med The Postmodernist Generator (ladda om sidan för att få upp en ny artikel).

Sid 7: ”En jämställd skola arbetar utifrån en respekt för elevens egen livsvärd och världsbild, och en demokratisk undervisning kan då inte handla om att ersätta elevens ”vardagsförståelse” med en ”vetenskaplig” sådan. Enligt Sundgren (1996 s.31) måste det uppstå en dialog för att inte skolan skall utöva symboliskt våld på eleverna genom att påtvinga en given mening.”

Inte påtvinga eleven en given mening!? Det är alltså fysiklagarna som är den påtvingade givna meningen som utövar våld på eleverna, medan det naturligtvis är helt i sin ordning att påtvinga eleverna suspekta genusteorier som upphöjts till sanning?

Sid 16”Sylvia Benckert (1997) menar att fysiken som universitetsämne eftersträvar en opersonlig renhet, och en strävan att framstå som höjd över och fri från mänskliga önskningar, och att just denna skenbara opersonlighet och könlöshet är knuten till föreställningar om maskulinitet, vilket bidrar till att göra fysiken ointressant för flickorna. Kvinnorna är också mer känsliga för den maskulinitet som fysikämnet präglas av… Kvinnlighet och manlighet är inte något fixt och färdigt, utan det pågår en ständig process av skapande och återskapande av individuellt genus. Barn kommer till skolan med en identitet som pojke eller flicka, men den är inte en gång för alla given.”

Vardagen

Vardagen kan inte analyseras med den "manliga rationaliteten"

Vad von Wright menar med det senare är att det inte är så att alla flickor tänker irrationellt och ologiskt (ett tänkande som hon alltså anser karaktäriserar kvinnor och flickor, vilket är minst sagt sexistiskt och kränkande precis som Newsmillartikelförfattarna mycket riktigt påpekar) och vad detta betyder är att flickor som tänker logiskt och analytiskt, dvs enligt den manliga normen, då kan sägas ha ett annat genus (socialt konstruerat kön) än kvinnligt. Vad det är fråga om här är alltså biologiska flickor som internaliserat den manliga maktordningen och antagit manligt genus, för att uttrycka mig på genusspråk. Som bekant ser genusvetarna det som sitt uppdrag att analysera könsmaktsordningen och ”utmana genus” i svensk skola (se några projekt i Grattis skattebetalare!) och det är den hegemoniska maskuliniteten som återskapas under lektionerna kombinerat med den ”manliga rationaliteten” som utgör boven i dramat. Jag har en annan teori. Att svenska elever, både flickor och pojkar, får problem med logiskt och analytiskt tänkande i skolan beror på att pedagogikprofessorer som von Wright tillåts sätta agendan, snarare än att flickorna i denna grupp låtit sitt ”vardagstänkande” vinna över det tvingande symboliska våld som logiken utgör, eller att pojkarna i gruppen antagit ett kvinnligt genus vilket von Wright gärna vill övertyga oss om. Men mer om detta och resten av ”Genus och text” i nästa inlägg. Uppdatering: HÄR!

Jag kontaktade Olle Häggström för en kommentar och ställde frågan ”Vad tror du att detta kommer att få för konsekvenser, långsiktigt såväl som kortsiktigt?”

Olle svarar: ”De kortsiktiga konsekvenserna för Södertörns högskola om de får en rektor med det slags vetenskapsfientliga uppfattningar som Moira von Wright givit uttryck har jag svårt att bedöma, men gissningsvis kommer deras verksamhet att fortsätta ungefär som förut. Däremot bedömer jag det som långsiktigt mycket allvarligt om sådana uppfattningar vinner terräng i universitets- och högskolesverige. Vetenskap går ut på att söka sanningen om den verklighet vi lever i. Någon absolut och slutgiltigt oomkullrunkelig sanning når vi måhända aldrig fram till, men vi kan och bör försöka närma oss den. Det är genom den ambitionen som vi – vetenskapen – får vår särskilda legitimitet jämfört med andra kulturyttringar som t.ex. romankonst, jazz eller skidskytte. Men med det postmodernt relativistiska synsätt som von Wright uttrycker så upplöses begrepp som sanning och verklighet, och därmed förlorar också vetenskapen sin legitimitet och sin mening. Vi hamnar i ett hopplöst gungfly där det som är ”sant för mig” inte behöver vara ”sant för dig”, och där vi inte längre kan använda vetenskaplig argumentation till att övertrumfa homeopater, kreationister och klimatförnekare, eftersom ”deras sanning” ändå är lika riktig och lika mycket värd som ”vår sanning”.”

På tal om sanning och rationalitet:

Min orubbliga uppfattning är att varje människa inom sig rymmer ett frö till galenskap, och att genusvetarna utgör ett levande bevis på detta. Genusvetarna utgör kulmen på en idioti som odlats fram under en lång tid nu vid våra lärosäten, och det finns ingen större förlust för mänskligheten än om dessa tillåts ta över akademin även inom andra vetenskaper. För att göra en egen analys, lika hållbar som von Wrights kring kvinnligt tänkande, så anser jag att det faktum att genusvetarna inte kan producera en enda logiskt hållbar tankegång och inte hålla sig till en entydig definition av sina begrepp, visar på en djup splittring av jaget som bara kan medicineras bort med en kurs i flerdimensionell analys. Nationens IQ kan som bekant bara växa sig stark i ett enkelt sammanhängande område och därför måste de hål på Sveriges yta som precis utgörs av alla centra för genusvetenskap plus Nationella Sekretariatet translateras bort till oändligheten. Jag kan bevisa hur detta ska lösas rent matematiskt men eftersom mitt genus idag råkar vara kvinnligt så vill jag inte återge ett logiskt konsistent bevis här på bloggen och därmed sälja min själ till det maktfullkomliga patriarkat som medvetet eller omedvetet genom sitt bruk av tvingande normer dagligen utövar symboliskt våld mot mig i min yrkesutövning. Jag återkommer med beviset när mitt genus antagit en annan identitet.

OSS! Leksaksdebatten fortsätter: Ny forskning antyder att din sons val av leksaker avgörs av hormoner – redan i livmodern. (tipstack till Stefan)

FORTSÄTTNING PÅ DETTA INLÄGG: JAG HAR LÄST ”GENUS OCH TEXT”!


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 926 andra följare

%d bloggare gillar detta: