Trygghetsnarkomani och diskrimineringsindustri

År 2006 kom chefsöverläkaren i psykiatri David Eberhard ut med boken ”I trygghetsnarkomanernas land – Sverige och det nationella paniksyndromet”. I sin bok hävdar han, mycket riktigt, att det svenska folkets överdrivna behov av trygghet och kontroll över alla realistiska eller inbillade faror gör oss livsoförmögna och handlingsförlamade. Detta fenomen är specifikt för västvärlden hävdar han, och Sverige utgör, inte helt förvånande, själva smittkällan!

Både det nationella paniksyndromet och den efterföljande trygghetsnarkomanin är tillstånd som har sitt ursprung i vår nedärvda vilja att i en farlig värld söka efter det trygga, ett evolutionsfenomen som gått överstyr. Tvångs- och paniksyndrom på individnivå i dagens moderna samhälle kan ses som en överfunktion av livsnödvändiga strategier som tidigare gjort att människan överlevt som art. Det är en mycket intressant parallell Eberhard gjort mellan diagnoser på individnivå och dessas motsvarighet på nationell och statlig nivå.

Kontentan är att den svenska statsapparaten är sjuk, och sjukdomen eskalerar på alla nivåer då staten gör medborgarna sjuka, vilka i sin tur reagerar likt panikpatienter och kräver än mer statligt sanktionerade åtgärder för att känna sig trygga, och så är karusellen igång.

panik

De flesta känner till innebörden av dessa  begrepp:  paniksyndrom består i återkommande panikattacker som följs av ängslan för nya attacker samt en oro över attackens innebörd, vidare inte sällan stark rädsla för att dö och/eller mista kontrollen, vilket leder till en betydande beteendeförändring hos drabbade personer. Och det är just i dessa centrala symptom som det nationella paniksyndromet enligt Eberhard har sin största likhet med individens: staten är livrädd för att invånare ska dö, för att samhället ska mista kontrollen och för att bli ifrågasatt, eller för att själva statsapparaten ska dö (avskaffas). Konkret leder detta till total nationell handlingsförlamning vid faktiska katastrofer, statlig förnekelse av vår dödlighet, och överdriven omsorg om invånarna på bekostnad av handlingsutrymme och frihet för den enskilde.

agorafobi

Paniksyndrom är också förknippat med agorafobi (torgskräck), dvs en rädsla för att befinna sig på platser som är svåra att avvika från, vilket innebär att patienten undviker situationer och platser som kan tänkas utlösa torgskräcken. Torgskräcken manifesteras enligt Eberhard på nationell nivå bland annat i form av undvikandebeteenden genom införandet av förbud och statlig reglering och detaljstyrning av invånarnas liv. Och liksom för torgskräck på individnivå finns en tydlig tendens att beteendet accelererar över tiden. Bland statliga symptom av agorafobisk karaktär nämns exempelvis: sanktionerad och omhuldad kravlöshet på grund av rädsla för att uppfattas som elak eller rädsla för att bli beskylld för orättvisor. Finns det någon som inte känner igen detta? Det går igen i både skolan och i det övriga samhället.

För en komplett diagnos ”nationellt paniksyndrom med torgskräck” krävs, utöver undvikandebeteendet, också att staten och dess invånare känner en konstant oro inför framtiden i form av förväntansångest, vilket naturligtvis leder till allvarliga beteendeförändringar inom befolkningen som inte bara orsakats av den nationella paniken utan också bidrar till att vidmakthålla den.

Enligt Eberhard har ett samhälle som inte klargör regler på annat sätt än genom att införa förbud en inbyggd rädsla för att låta invånarna växa upp till självständiga individer, och varje statligt förbud har en tendens till att leda till ytterligare förbud som gör att statens invånare till slut undrar hur tidigare generationer över huvud taget kunnat överleva.

Hur klarade vi 70-talister oss egentligen? Jag hade tex aldrig cykelhjälm (enligt SCB har förvisso antalet skallskador minskat till följd av användandet av cykelhjälm, men antalet nackskador har istället ökat just pga cykelhjälmen) och jag och min lillebror sprang och lekte fritt både i skogen och på trafikerade områden – man lärde sig helt enkelt själv att se upp och vara observant. Men idag gör staten gör oss handlingsförlamade genom att skydda oss in i minsta detalj, vilket minskar vår överlevnadsförmåga. Och skulle något inträffa är det alltid någon annan som ska utkrävas ansvar (påminner lite om USA där detta fenomen gått väldigt långt).

Trygghet på burk?

Trygghet på burk?

I boken definieras utöver det nationella paniksyndromet även begreppet trygghetsnarkomani. Staten utvecklar strategier för att för att undvika farligheter men parallellt med det förekommer ett missbruk av trygghet som kan liknas vid ett beroende med toleransutveckling och abstinensbesvär, precis som vid diagnosticerad narkomani med missbruk av beroendeframkallande subsanser. Den intressanta slutsatsen, som vi också alla känner igen, är ett behov av att ständigt öka dosen trygghet, men trots denna ökade trygghet en ökande känsla av otrygghet! Detta är en oerhört intressant och viktig observation.

Det är enkelt att jämföra med alla de länder där lagstiftningen på området inte ens kommit i närheten av den svenska. Fenomenet leder enligt Eberhard till att viktiga funktioner inom alla sociala sfärer, såväl för individ som på statlig nivå, överges eller minskas på grund av en rädsla att bli otrygg. Och det är nästintill otänkbart att avskaffa lagar som är stiftade med den uttalade intentionen att öka tryggheten, detta skulle ju betraktas som väldigt bakåtsträvande och okänsligt. Lagarna har också en tendens att smitta av sig länder emellan. ”Jaha, har Holland en sådan lag, ja men då måste vi i det trygga Sverige också ha det, vi kan inte vara sämre, vi bryr oss verkligen om våra medborgare!” Osv….

Panikåtgärder och lagstiftning på export

Panik-åtgärder och lagstiftning på export

Trygghetsnarkomanin och paniksyndromet är därför på export ut i Europa. Det kan ta en generation eller två, men via EU kommer det förr eller senare att smitta det forna Östeuropa, en plats där man under lång tid lärt sig att klara sig själv, något jag personligen bevittnat. Ingen sitter och väntar på statligt ingripande vid diverse katastrofer och missöden. Utöver en enorm uppfinningsrikedom har jag noterat att samhällsgemenskapen tycks gagnas av att saker inte alltid fungerar som de ska, och folk mår faktiskt bra. Passivitet är förödande för individen. Svenska statens intentioner må vara goda, men effekten blir den motsatta och hela beteendet är kontraproduktivt – det leder till en dysfunktionell befolkning.

Eberhard skriver: ”Någonting har hänt med generationerna födda på sjuttiotalet och framåt.” Han spekulerar i om det är det faktum att 70-och 80-talisterna är de första dagisgenerationerna som lett till dessas överdrivna behov av bekräftelse, vilket leder till destruktiva beteenden. Man kan förvisso starkt ifrågasätta Eberhards grundantagande i boken – nämligen att ”samhället aldrig varit så tryggt som nu”. Om inte mitt minne sviker mig var 70-talets samhälle långt tryggare än dagens, och det som för några år sedan orsakade stora huvudrubriker bevärdigas idag på sin höjd med en kort notis. Men även om hans grundtes kan ifrågasättas faller dock inte hela argumentationen, för faktum är att staten ägnar sig åt att reglera oväsentligheter och att åtgärda symptom (tex inom skola och utbildning) istället för att ta itu med grundproblematiken.

Jag minns med sentimental glädje den fascination jag kände de somrar jag spenderade i Östeuropa före 1989, när datorn strulade och grannungarna helt sonika öppnade upp datorn själva och lödade ihop de komponenter som lossnat(!). Jag minns också hur de två bröder som bodde i huset bredvid (och som gick i en elitskola med inriktning på matematik, ve och fasa vilken hemsk tanke för det moderna och ”jämlika” Sverige! Jo, jag vet att vi har ”elitklasser” numera – jag är själv involverad i verksamheten) förklarade innebörden av och illustrerade  matematisk induktion för mig med hjälp av en pinne i sandlådan. Bevisföring i 7:e klass – det är grejer det!🙂 Kanske var det detta, snarare än svensk skola, som fick mig att se matematikens skönhet och förstå dess uppbyggnad och funktion.

För att återgå till tryggheten, likaså dog jag inte de gånger hissen stannade mellan två våningar när strömmen stängdes av och på regelbundet var tredje timme, och inte heller har jag kariesskador som en följd av att vattnet på ett oförutsägbart sätt stängdes av så att vi inte kunde borsta tänderna.

Dags för både det svenska folket och statens frivilliga eller ofrivilliga medlöpare att ta sitt ansvar och lägga ner trygghetshetsen, den passiviserar folket och spär på känslan av otrygghet. Vi behöver inte ett handlingsförlamat folk i dessa tider – tvärtom!

Ett naturligt nästa led i den trygghetsnarkomana utvecklingen är den statligt sponsrade diskrimineringsindustri som uppkommit på senare år, där 90% av befolkningen gladeligen kan sälla sig till en av de många offergrupper som finns att välja bland. Det har just kommit ut en bok i ämnet, som jag inte läst än, men däremot just beställt: ”Folkhemmets balkanisering – diskrimineringskulturens baksida” av Håkan Eriksson och Jacob Rennerfelt. Den innehåller en kritik av den diskrimineringskultur som enligt författarna tär allt mer på det sociala kapitalet i det svenska samhället, och utöver det bidrar till att öka motsättningarna mellan olika grupper. Det säger ju sig självt anser jag, att för varje offergrupp finns underförstått andra grupper som måste tillskrivas en förtryckarroll.

Författarna kallar i en artikel diskrimineringskulturen för överkänslig, egocentrisk och intolerant samt påpekar att gränsen för vad som faktiskt är diskriminering hela tiden flyttas fram, och de konstaterar att bara 10% av svenska folket inte anses behöva särskilt skydd mot diskriminering. Detta går i allra högsta grad i linje med det beteende som förväntas av en sjukligt panisk och trygghetsnarkoman befolkning och en lika sjuk statsapparat som sanktionerar och driver på utvecklingen.

9 kommentarer till Trygghetsnarkomani och diskrimineringsindustri

  1. VEB skriver:

    Mycket bra artikel. Det enda jag kan kritisera är vad jag själv är dålig på. Nämligen att anpassa den till tänkta målgruppen. Dvs skriva enklare och i färre ord.
    Men bra jobbat, såg även debatten på TV4, försök prata lite långsammare och begränsa ämnet, alla som lyssnar är inte lika snabba i tanken som du.

  2. tanjabergkvist skriver:

    Tack, jag ska ha detta i åtanke! Jag vet att
    jag pratar för fort och skriver lite för långa
    inlägg – men när jag kommit igång är det lite svårt
    att sätta stopp, även för mig själv!😉

  3. […] inom ramarna för det mentala fängelse som omger oss alla som en trygghetsåtgärd i världens säkraste och tryggaste land där inte en enda politiskt inkorrekt tanke lyckas undfly statsmaktens enorma dragningskraft i form […]

  4. bob skriver:

    ja, d går liksom bara inte att överdriva riskerna med trygghetstänkande.

    glöm för all del inte livets ord-carolas kloka ord: säg nej till självömkan! självömkan leder till helvetet!

  5. tanjabergkvist skriver:

    Bob, ja rent rationellt inser jag att
    trygghetstänkandet gått för långt, men
    även jag är ett barn av min tid.🙂

  6. bob skriver:

    haha, ja, vi är väl typ jämngamla kan jag tro. bara att gilla läget. schyst blogg btw.

  7. tanjabergkvist skriver:

    Tack Bob! Läs gärna boken av Eberhard – finns som pocket!

  8. bob skriver:

    ja, den kanske kan vara ngt. såg att eberhard skrivit på newsmill om den där (i mitt tycke rätt roliga) konstfacksgrejen.

    för övrigt borde george bush haft en fördel av att ha sje-ljud i sitt namn. sje-ljud är universellt ljud för att hyssja små barn och borde nog kunna falla en del trygghetstörstande amerikaner i smaken. sen låter obama lite som mama vilket nog också kan ha varit fördelaktigt i ett val. göran persson förlorade iofs senast trots sje-ljud, men ändå.

  9. Init skriver:

    ”Det säger ju sig självt anser jag, att för varje offergrupp finns underförstått andra grupper som måste tillskrivas en förtryckarroll.”

    Och detta bidrar naturligtvis till en semantisk inflation av begrepp som förtryck och förtryckare, ungefär som redan har hänt med begrepp som omänsklig(t), rasism/rasist, osv.

    När jag anses (av bl.a. radikalfeminister och ) vara förtryckare helt enkelt p.g.a. min existens som svensk man, så förlorar ordet sin kraft och bidrar till att förneka och förminska det verkliga förtryck som finns och funnits genom historien, t.ex. genom tortyr, religiösa förföljelser som inkvisitionen och häxbränningar samt politiska och etniska förföljelser som t.ex. ledde till förintelsen och de sovjetiska arbets- och omskolningslägren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: