Genuspedagogik i förskolan – del 3

SOU 2006:75 – den roliga fortsättningen (av del 1 och del 2 ): ”Förskolans uppdrag att motverka traditionella könsroller och könsmönster handlar till stor del om att rasera gamla föreställningar om vad som är normalt beteende för pojkar respektive flickor.” Just, det:  rasera – vad konstruktivt! Och när man raserat en föreställning måste man givetvis ersätta den med en annan föreställning – nämligen genusvetarnas. Eller kanske vi inte ska ha någon föreställning om någonting alls?

Hjärnan behöver olika yttre stimuli för att kunna växa

Ledsen genusvetare, men så fungerar inte den mänskliga hjärnan. Den mänskliga hjärnan (om nu genusvetarna anser sig ha en sådan) samlar in information som den strukturerar och bearbetar på optimalt sätt för att kunna hantera omgivningen. Troligtvis vet genusvetarna just detta – det är därför de vet att de måste arbeta med den omgivande miljön: cencurera bland barnböckerna, låta leksakerna passera ”genusfiltret”, erbjuda alternativa upplevelser och så vidare.

Avancerat genusfilter - för vårt eget bästa

Men barnens hjärna kommer trots det att försöka skapa någon sorts struktur för att förstå sin omvärld, och nya intryck kommer med tidens gång att utmana genusvetarnas ambitiösa pedagogik. Genusvetarna måste därför jaga dessa barn livet igenom för att med genusfiltret i högsta hugg springa före den uppväxande ungen innan dess genusbearbetade psyke blir besudlat av alla vuxna människors förlegade syn på varat. Omgivningen är nämligen livsfarlig (och genusvetarna borde fråga sig varför) för genusperspektivets beständighet. Demokrati och tankefrihet i all ära men hur i h-e ska det gå om barnet börjar ifrågasätta genusperspektivet?

Genusvetarna av idag har ingen liten uppgift framför sig – de måste nämligen säkra genuspedagogernas landvinningar för framtida generationer (om sådana nu kommer att existera när genusfolket är färdiga med sitt projekt), men detta låter sig endast göras genom en massiv omstruktureringsprocess av universum. Jag avundas dem inte.

En genusfrälst, som själv valt dagis med genusinriktning för sina barn, berättar hur ”pojkarnas GÖRA och flickornas VARA [är] en underliggande svåråtkomlig klangbotten” och att ”backlashen lurar runt hörnet. I världens mest jämställda land är risken stor att vi dunkar varandras ryggar och är nöjda med det vi redan åstadkommit.”

”Det som åstadkommits”, att döma av förskolepersonal, föräldrar och statens egna offentliga utredning i frågan, är enligt vad jag sett hittills total förvirring. Eftersträvansvärt kanske för en fanatisk rörelse som gör karriär på att förvirra och därefter studera förvirringen och dokumentera resultaten, som får ligga till grund för ytterligare forskning.

Klänningproblemet måste lösas under 2000-talet!

Vad sägs mer i denna läsvärda artikel? En inbjuden genuspedagog föreläser tydligen för föräldrarna: ””Ofta är det föräldrarna som känner ett starkt och nästan instinktivt motstånd mot ord som genus, jämställdhet och könsroller. De tror väl att man ska stassa ut pojkarna i klänning”, säger Anna Ubysz. Och varför inte, tänker jag. Faktum är att förskolorna har ett lagligt ansvar för de här frågorna.” skriver artikelförfattarinnan, för att lite längre ner i artikeln göra avbön (?): ”De flesta är överens om att genusarbete ska vara något lustfyllt, något som bejakar och berikar barnen snarare än låser eller tvingar.” Vad hände med det lagliga ansvaret för att ”stassa ut pojkarna i klänning” då? Jag försöker bara följa en röd tråd här, som inte är full av självmotsägelser, men det är lika svårt som alltid.

Det finns ett förlag, Vilda, som enligt artikeln jobbat med genusgranskning av böcker sedan 2007 och jobbar med en metod som de kallar ”krammärkning”. ”Krammärkningen betyder att text och bild granskas ur ett demokrati-, jämställdhets- och mångfalds-perspektiv” enligt förläggaren Karin Salmson. Demokrati. Jämställdhet. Mångfald. Hur går detta ihop ur ett genusperspektiv?

Jämställdhet innebär i praktiken (läs valfri genusartikel) att genom aktiv likriktning och tankekontroll få in barnen i samma tankemall (genusvetarnas), genom att ”utmana” och helst ersätta gamla ”förlegade värderingar” och syn på könen, och helst radera ut gränserna och skillnaderna mellan könen, eller åtminstone synen på vad kön är, men helst båda. Mångfaldsperspektivet borde, som jag tolkar ordet om inte någon redan hunnit ändra innebörden vilket ibland sker med kort varsel, handla om att bejaka och acceptera mångfald och därmed olikheter. Demokrati borde slutligen innebära tanke-och yttrandefrihet för barnen, och rätten att själva tolka sin omvärld utan en genusvetare som med pekpinnen i högsta hugg ”förklarar” hur barnet ska tolka att moster Anna har odlat skägg eller varför lille Anton inte vill leka med den nyinköpta könsneutrala genusdockan det tagit åratal av seriös genusforskning att forska fram.

Men även om vi tolkar det som att demokratiperspektivet innebär att integrera mångfalds-och jämställdhetsperspektivet som en del i barnens demokratiska värderingar (vilket vanligen är det som avses) så får jag ändå inte ihop det….svensk genusvetenskap krockar liksom med mångfaldsperspektivet. Flera har för övrigt undrat om böcker verkligen ska genusgranskas, särskilt när barnen inte får välja vilka böcker som förskolorna köper in.

Norge delar horribelt nog inte "den nordiska synen" på könet

Åter till statens offentliga utredning. Om det nu nödvändigtvis måste finnas män (genusvetarna är inte helt överens här)  så måste de jobba i förskolorna – och det mååååste vara 50% kvinnor och 50% män där.Tills jag läste SOU 2006:75 så visste jag inte riktigt varför genusvetarna vill ha det så, och efter att ha läst den förstår jag det ännu mindre. Hör och häpna: på sidan 52 under 2.6: ”Män + förskola = jämställdhet?” diskuteras andra länders jämställdhetsarbete i förskolan, där man också vill ha in fler män. Dessa länder vill dock ha in fler män av fel skäl! Bland annat kritiseras det skotska projektet ”Men in childcare” som startades i början av 2000-talet, för att projektet ”bygger i stort sätt enbart på tankar om kvinnors och mäns olikheter. Initiativtagarna till projektet ser män som i grunden olika kvinnor. De bör komma in i förskolan för att fylla en funktion som kvinnor aldrig kan göra.” Detta sticker visst i ögonen på svenska genusvetare.

Även Norge och Belgien kritiseras av samma skäl (sid 54): ”Tankarna om vikten av män till förskolan [i Norge] utgår i mycket från samma perspektiv som finns i arbetet i Belgien och Skottland. Att kön i sig har en viktig funktion. Den nordiska synen är dock att kön är en social konstruktion och att maskulinitet är föränderlig.” (!)

Fy skam på dessa länders genusvetare – att tala om olikheter! Men då kan man fråga sig, och det gör jag, vilket är de svenska genusvetarnas syfte bakom strävan efter fler män inom förskolan? Det finns tydligen ingen ”manlig kompetens” som tillför något som inte kvinnor kan tillföra. Däremot finns ”kvinnlig kompetens” – och den måste in i bolagsstyrelserna genast, annars brakar världen samman – se bara finanskrisen!

Uppdatering: tydligen är det vi matematiker som ligger bakom finanskrisen: DN.

Annons

Feministiska teorier sågas av statsvetare

Örebro Universitet

Enligt en doktorsavhandling i statsvetenskap avlagd nu i dagarna vid Örebro Universitet råder stora brister inom feministiska samhällsteorier. De är ”ohållbara, alltför outvecklade och bär på olösliga internteoretiska problem.” Forskaren i statsvetenskap Helen Lindberg som står bakom avhandlingen menar att det inte är fruktbart att använda teorierna om man vill bedriva samhällsvetenskaplig forskning om könsrelationer eftersom de vilar på starka ideologiska grundvalar och uppvisar bristande intern hållbarhet. ”Vissa är klart utopiska och andra är oklara och outvecklade”, säger Helen Lindberg. Som ung var hon dock själv fascinerad av den marxistiskt orienterade radikalfeminismen, men fann den otillräcklig när det gällde att hantera olika kvinnors erfarenheter

Helen Lindberg pekar på att det finns en parallell mellan marxism och feminism vad gäller deras utveckling som vetenskapliga och ideologiska projekt där båda hela tiden har haft en nära relation till befrielseorienterad politisk praktik (!) Ja, vi minns ju alla med sentimental glädje hur ”befriade” östeuropéerna blev under kommunistisk flagg. Det var inte ens ett proletariatets diktatur, det var snarare en korrumperad soppa av partifunktionärer med samma kontrollbehov över medborgarna som dagens ”befrielsefeminister”!

Genusvetarna breder ut sig över hela Campus med sitt förgiftade teoribygge

Det är ju det jag hela tiden sagt – genusvetarna kommer likt främmande verklighetsfrånvända kolonisatörer och breder ut sin feta queerfeministiska picknik-filt över hela Campus så att jag inte ser vad jag själv tänker pga alla feminsitiska dimridåer de lagt ut för att vi ska gå rakt in i den kulturmarxistiska fällan. Jag försöker undervisa, men fysikens lagar bryter ihop i den singulära punkt som utgör centrum i det massiva svarta hål genusvetarna skapat genom den extrema densiteten i form av forskningsartiklar, hjärntvätt, statliga anslag och påträngande personligheter som klyvs i samma takt som Oppenheimer klyvde atomkärnor under andra världskriget. Det tredje världskriget pågår för övrigt redan – det är bara det att ingen kommit på att man kanske borde mobilisera den tröga massan (inte att förväxla med den tunga massan), och här använder jag mig av samma definition av trög massa som fysikerna, dvs i vilken grad ett objekt utövar ett rörelsemotstånd med avseende på en yttre påverkande kraft, och den påverkande kraften är givetvis det politiskt korrekta genusvansinnet, som nu alltså fått sig en törn från Örebro! 🙂

Genusmaskineriet - en kamp mot verkligheten

Den tröga massan måste snarast mobiliseras i ett samhälle som självdestruerar snabbare än vad läkarna skriver ut personlighets-förändrande preparat och i samma takt som genusvetarna häver ur sig ”forskningsresultat” som tvångsmässigt massimplementeras i mina ovetande landsmäns huvuden, något som dock inte sker lika snabbt som jag tänker, vilket kommer att bli vår räddning – eller åtminstone min. 😉

Avhandlingen undersöker och prövar den interna hållbarheten i fyra allomfattande tydligt normativa feministiska samhällsteorier som var och en gör anspråk på att kunna besvara frågan hur vi ska kunna förstå och förklara könsojämlikhet och ”skeva maktrelationer mellan kön”.  Teorierna är Anna G. Jónasdóttirs teori om kärlekskraft, Catharine M. MackInnons radikalfeminism, Luce Irigarays gynocentriska särartsfeminism och Judith Butlers queerfeminism. Jag citerar ur sammanfattningen:

”Avhandlingen visar att dessa fyra olika feministiska samhällsteorier var och en på sitt sätt visar sig otillräckliga som hjälpverktyg i samhällsvetenskaplig forskning eftersom de vilar på starka ideologiska grundvalar och uppvisar bristande intern hållbarhet. Även om de kan tyckas som olika så uppvisar de gemensamt två samhällsteoretiska svagheter där den ena följer logiskt av den andra. Först och främst utgår samtliga från strukturalistiska och därmed tämligen deterministiska antaganden om relationen mellan individ och samhälle som lämnar lite utrymme åt individen som tänkande och handlande aktör och det ges därmed också små möjligheter till utveckling och förändring av samhället. Därmed uppvisar de också en teoretisk och empirisk okänslighet inför samhällets komplexa multidimensionalitet och stora varians på individnivå.”

Det feministiska korthuset har rasat!

Just det, den komplexa multidimensionaliteten måste man beakta, liksom jag själv gjorde i min egen samhällsanalys nyligen.  Just det ja, jag skulle ju förfina den teorin, ska genast börja jobba på det! 🙂 Och under tiden är mitt råd till er andra: spill ingen energi! Minns termodynamikens andra huvudsats – man kan inte samla upp spillenergin och utnyttja den för nyttigt arbete utan att råka ut för ytterligare en minst lika stor värmeförlust i själva uppsamlandet. Alltså: vi har inte tid att skapa ett parallellt genusfritt samhälle i det befintliga samhället, utan vi måste bekämpa vansinnet med en av statsapparaten sanktionerad genussanering av alla statliga förvaltningar, indoktrineringsanstalter (eller, förlåt, jag menar utbildningsväsendet) och hela det offentliga femdimensionella rummet, som alltså inom sig rymmer alla de fem kön som genusvetarna konstruerat – där kan man förresten tala om social konstruktion – HELA GENUSVANSINNET ÄR EN SOCIAL KONSTRUKTION!!!

Och nu kommer vi till dagens kloka ord – ett svenskt ordspråk: ”Mången går annans bud och uträttar eget ärende.” Och nu när vi ändå talar gensuvansinne, här kommer gårdagens kloka ord : ”Varje grov lögn behöver en väl utarbetad detalj för att passera.” (Prosper Merimée). Detta senare borde jag som sagt upplyst er om redan igår, men bättre sent än aldrig! 🙂

De farliga olikheterna

Likformighet - inte enbart ett matematiskt begrepp

Aldrig har man väl skådat en tid där det talats så mycket om mångfald samtidigt som hatet mot olikheterna manifesterats så tydligt genom att alla avvikelser ses som något av ondo som måste bekämpas, och fanbärarna i kampen mot olikheter och avvikelser är framförallt (men inte bara) genusvetarna. Konstigt nog är dessa motpoler – hyllandet av mångfalden och bekämpandet av olikheter, båda sanktionerade av staten, som dessutom stödjer dessa motstridiga trender ekonomiskt – samtidigt. Varför är det så? Kanske något att grubbla på för den som aldrig ställt sig frågan.

Efter att ha läst Pär Ströms och Camilla Lindbergs artiklar (här och här) på Newsmill så upptäckte jag en tredje (ganska kort) artikel, skriven av Josefine Arlesten, en ”23-årig genusvetare, blivande pedagog och gymnasielärare i samhällskunskap och historia”. Om det finns någon mer som verkligen är av liknande uppfattning kring sakernas tillstånd som framförs i denna artikel så kan det vara på sin plats att nyansera bilden lite – för allas vårt bästa – men framför allt för genusvetarnas – om de någonsin vill komma framåt i sin verksamhet och verkligen är genuint intresserade av att åstadkomma något konkret och verklighetsförankrat. Då måste några av dem vara beredda att ompröva sin världsbild på åtminstone någon punkt, annars får de ägna även de kommande decennierna åt att ”problematisera” allt mellan himmel och jord ur ett genusperspektiv – men å andra sidan verkar ju detta senare mer och mer framstå som ett självändamål.

Godtycklig matematik - eftersom vi alla är lika mycket värda

”Pedagog” säger mig för övrigt inte mycket mer än att det är någon som det är tänkt ska lära ut och undervisa andra i ett ämne. Det finns en grupp pedagoger i USA som i matematikundervisningen tycker att man inte ska lära barnen att 1+1=2 (och så vidare för alla tal och alla räkneoperationer) eftersom alla svar är att betrakta som lika mycket värda då alla barnen är lika mycket värda, och att påstå att ett barn svarat fel utgör en kränkning av elevens okränkbara värde. Någon som känner igen denna typ av associationskedja? Jag väntar med spänning på att denna banbrytande pedagogik ska ta hela Sverige med storm – klimatet är minst sagt bäddat för detta.

Så här skriver genusvetare Josefine Arlesten i Newsmillartikeln: ” Så vitt jag vet är inte Lindberg, varken pedagog eller forskare. Vore hon det, borde hon veta att forskning om mäns och kvinnors olikheter hör hemma på 1800-talet och i socialdarwinismens tidevarv. Det finns ingen forskning som idag kan belägga att mäns och kvinnors olikheter är biologiskt betingade. Däremot existerar det motsatta. Forskning som bedrivs i dag pekar mot att mäns och kvinnors beteende beror på miljö, och inte könsorganets utformning”.

Vissa hatar DNA-spiralen Självhat?

För det första är arv och miljö inte frikopplade ifrån varandra, utan via det forskningsområde som kallas epigenetik länkas dessa samman på ett fascinerande sätt som innebär att generna stängs och och på via epigenetiska mekanismer som dels är ärftliga och dels känsliga för miljöpåverkan. Kort sagt innebär detta att hur vi lever idag påverkar redan nästa generation på ett genetiskt plan, dock inte genom att arvsmassan förändras (som i fallet med mutationer) utan genom en ärftlig reglering av vilka gener som kommer till uttryck.

För det andra så är det ett medicinskt faktum att könshormonerna inte bara påverkar sexualiteten, utan i hög grad hela hjärnan och därmed vårt beteende. Hur ska man ska tolka ”Det finns ingen forskning som idag kan belägga att mäns och kvinnors olikheter är biologiskt betingade.” Vilka olikheter avses – alla? Vissa olikheter är naturligtvis beroende av arv, andra miljö, och åter andra en kombination av dessa. Artikelförfattaren borde fråga sig varför genusvetarna driver på för en finansiering av medicinsk forskning speciellt inriktad på kvinnor. Kvinnor uppvisar exempelvis som numera är allmänt känt andra typer av symptom vid hjärtbesvär än män. Hon borde också fråga sig varför transsexuella vill behandlas med könshormoner, och fråga en sådan person, eller en läkare, vilka biologiska och beteendemässiga förändringar som äger rum när man exempelvis injicerar testosteron i en kvinnokropp. Vidare har jag redan i ett tidigare inlägg tagit upp det faktum att de enda barn som man observerat leker helt ”könsneutralt” (föredrar spel och pussel framför dockor och bilar) är flickor med Turners syndrom, som saknar en X-kromosom (X0-genotyper).

Sedan skulle jag gärna vilja ta del av den forskning som artikelförfattaren nämner: ”Däremot existerar det motsatta. Forskning som bedrivs i dag pekar mot att mäns och kvinnors beteende beror på miljö, och inte könsorganets utformning.” Återigen – avses allt beteende? För i så fall är detta banbrytande! Eller kan det vara så att man inte kan kategorisera mänskligt beteende i allt eller inget? En sådan förenklad världsbild existerar nog inte i någon forskning – inte ens i genusforskningen.

Låt oss titta på ”typiskt manliga” och ”typiskt kvinnliga” egenskaper, där ”typisk” innebär att en egenskap är statistiskt sett mest förekommande hos det ena könet, inte att det därmed utgör normen i bemärkelsen ”önskvärt” eller ”rätt”, så att vi inte får genusvetarna att sätta kaffet i halsen redan här.

Jag tar mig friheten att använda två figurer från en mycket välskriven artikel av Germund Hesslow, professor i neurofysiologi. Vi vet ju att skillnaderna mellan könen när det kommer till olika egenskaper oftast är genomsnittliga och att det råder stor överlappning (dock inte alla egenskaper, som exempelvis barnafödande).

Figur 1

I figur 1 ovan har vi fördelningen av en viss egenskap hos grupperna A och B (tex grupperna kvinnor och män). Egenskapen kan vara mer eller mindre uttalad/stark, man kan till exempel tänka sig att ju längre till höger desto mer riskbenägen – för att ta ett exempel på en egenskap. Trots att den genomsnittliga skillnaden mellan grupperna är liten så ser man att andelen individer som kommer över en viss nivå X av riskbenägenhet är många gånger större i B än i A.

Figur 2

I figur 2 ovan ser man hur variationen av en egenskap skiljer sig åt mellan grupperna A och B trots att genomsnittet är detsamma för grupperna, återigen med resultatet att andelen individer över nivån X är mångdubbelt fler i B än i A.

Jag skulle vilja fråga genusvetarna följande: vad är problemet med att det finns skillnader, att ovanstående fördelningar inte alltid sammanfaller för varje beteende eller egenskap? Och är det inte bättre att detta i så fall är biologiskt betingat, än socialt? Att anse att allt beteende är en konsekvens av sociala konstruktioner, när det inte är så, omöjliggör faktiskt ert uppdrag att utplåna alla skillnader – såvida ni inte vill tillgripa rent medicinska metoder.

Genusvetarartikeln avslutas med: ”Jag avslutar med en fråga riktad till Lindberg (och alla fundamentala liberaler): Camilla, du säger att en sann liberal anser att det är självklart att människor skall ha lika värde, men hur kommer det sig då att så många liberaler blundar för de strukturer som missgynnar både män och kvinnor?”

Jag antar att hon menar ”fundamentalistiska” och inte ”fundamentala” men som genusvetare är man ju som alla vet fri att omformulera ordens innebörd och eventuell kritik avfärdas regelmässigt som en bekräftelse på de postulerade förtryckarstrukturerna.

Vart är vi påväg?

Men till saken angående uttalandet ovan: vad har dagens genusforskning med människors lika värde att göra? Snarare genomsyras ju hela disciplinen av en klart bristande respekt för människor som individer, deras olikheter, fria vilja och egna val. Den som i genusvetarnas ögon väljer ”fel” har inte valt, utan är offer för yttre omständigheter i form av manliga förtryckarstrukturer och allsköns härskartekniker. Gnäll (och ”problematisering”) likt genusvetarnas för knappast civilisationen framåt utan utgör snarare en tragisk bromskloss där alla resurser läggs på ett nytt Sovjetprojekt, och effekten av dess existens kommer att bli en civilisationsmässig, och möjligtvis även evolutionär, tillbakagång  – att vi aldrig lär oss av historien….

Leijonborg och genusforskarna

Månen - en fristad långt bort från genus-vansinnet i Sverige

Svensk genusforskning – hur kan det komma sig att en civilisation som lyckats skjuta upp folk till månen hemfallit åt denna fullständiga idioti!? Det finns så mycket bättre saker vi kunnat använda dessa skattemedel till och då till och med uppnå det genusvetarna eftersträvar – exempelvis kan vi se till att kvinnliga fysikstudenter blir genuint intresserade av fysik genom att satsa på ämneskunskaper inom just fysik, istället för att pådyvla fysikerna genusteorier som inte ger dem tid att undervisa i sitt ämne eftersom de i första hand ska ”granska sig själva och sina fördomar” ur ett genusperspektiv på uppdrag av Tiina Rosenbergs projektgrupp.

Vad innebär för övrigt normalitet? Att något är normalt kan dels innebära att det är statistiskt sett oftast förekommande, och i så fall är de fenomen gensuvetarna kritiserar som normala inget att ”problematisera” – det är deskriptiv fakta. Det onormala är i denna bemärkelse av normalitet något som har lägre förekomst. Men med normalt kan man också avse det som eftersträvas i enlighet med en viss norm som är bestämd – exempelvis att ett visst beteende är upphöjt till norm som det rätta beteendet. I båda dessa bemärkelser av ordet normalitet är genusvetare onormala (än så länge). Men genusforskarna vill få dessa två att sammanfalla – de vill upphöja innehållet i sina teorier till norm, och därefter vill de att befolkningen ska fördela sig statistiskt i enlighet med deras utopi. Detta kan bara uppnås genom en massiv hjärntvätt – något vi bevittnar idag.

Genusforskarna vill kanske inte att den "manliga rationaliteten" ska ligga till grund för deras forsknings-metodik?

Har genusvetarna helt glömt bort vad den ursprungliga kvinnokampen handlade om – att ge kvinnor lika möjligheter att välja det liv de vill? Genusvetarna vill ”befria” oss från den paranoida världsbild de själva forskat fram genom att införa sina egna nyuppfunna förtryckarmekanismer. Men varför lyckas de inte? Varför kräver de hela tiden mer och mer pengar? Jo, för att det inte ser ut som de vill, så efter decennier av propaganda-insatser i statsfeminismens tjänst måste det finnas något skäl till att människor ändå inte beter sig ”önskvärt”. Det är detta genusforskningen av idag borde handla om – vari ligger det fundamentala felet i nuvarande teoribygge? En sann forskare är alltid beredd att ompröva tidigare teorier och de grundantaganden på vilka dessa bygger i ljuset av ny information. Varför arbetar inte genusvetarna efter dessa självklara vetenskapliga riktlinjer? Mer pengar till mer ”problematisering” genererar nya intressanta ”problemområden” som måste ”problematiseras” för de ”problematiska” skattebetalarnas pengar – så fungerar det idag. Vilken lukrativ affärsidé!

Apropå pengar, svenska Genusforskarförbundet kritiserar i det politiska nyhetsbrevet Genusperspektiv Alliansens forskningsproposition för 2009-2012 för att göra ”en alltför snäv koppling mellan genusforskning och jämställdhetssträvanden.” Kopplingen anses kasta forskningsfältet 15 år tillbaka i tiden. Regeringen har tillförsäkrat genusforskningen den summa som garanteras genom Vetenskapsrådets excellensssatsning på genusforskning.

På en röntgenbild av en manlig hand syns makten

Men detta räcker inte för gensuvetarna, som anser att ”Det behövs kraftfulla satsningar på sådan forskning som kritiskt prövar frågor om varför samhällsmakten fortfarande ligger i händerna på män.” Hur länge ska detta ”forskning” få fortgå, där tesen om könsmaktsordningen utgör både grundantagandet och slutsatsen i alla forskningsartiklar? Att man ska integrera genusperspektivet inom alla statliga förvaltningar räcker inte för gensuvetarna. De anser nämligen att man ”i processen för att vinna legitimitet i vetenskapssamhället har ett avståndstagande från politiken och ett fokus på grundforskningsfrågor varit centralt.” (sid 8 i nyhetsbrevet Genusperspektiv).

”Grundforskningsfrågor” innebär här ett djupt träsk med abstrakt teoretiserande där man  vanligtvis konkluderar att ”det finns olika sorters femininitet och maskulinitet”. Vi andra, icke-genusvetenskapligt skolade människor, visste detta sedan länge – att alla människor är olika individer. Men genusvetarna, som alltid kritiserar när andra generaliserar, väljer i detta läge, istället för att avveckla sin forskning efter denna nyvunna insikt, att införa nya könskategorier att placera folk i – ty annars vore ju deras forskning inte längre berättigad! De måste skapa könskategorier och ”studera” hur dessa kategorier förtrycker varandra och hur de olika maktordningarna som ryms inom och utom varje kategori samt inom och utom det fysiska Universum samverkar och på ett intrikat sätt hierarkiserar varje människa och hennes beteende, tankar och existens längs en endimensionell linje i första hand, och i andra hand måste man kartlägga exakt var varje politiskt inkorrekt tanke placerar sig i det komplexa planet samt vilka repressalier som är lämpliga för dem som upprätthåller det komplexa planet – nämligen x-axeln och y-axeln.

Ger svar på tal

Under en jubileumshearing då Nationella sekretariatet för genusforskning fyllde tio år i höstas beklagade deltagarna (sid 8 i nyhetsbrevet) att genusforskningen måste värja sig mot anklagelser om att ligga närmare politiken än andra vetenskapliga discipliner. Detta till trots kritiserar alltså Genusforskarförbundet forskningspropositionens utformning i hur ”genusforskningen behandlas” och ställer i en intervju (sid 3 i nyhetsbrevet) forskningsminister Lars Leijonborg mot väggen med följande ord:

”Förbundet är också kritiskt till att regeringen inte nämner behovet av genusforskning på något av de områden som man valt att prioritera: medicin teknik och klimat. Detta trots att det finns oerhört angelägna fält för genusvetenskaplig forskning inom samtliga tre områden. Varför har ni valt bort genusforskningen i detta sammanhang?”

Leijonborg bemöter kritiken: ”Jag känner mig väldigt lite träffad av den kritiken. Jag tycker att man faller på eget grepp om man i ett tidigare sammanhang tidigare säger att politiska skrivningar är för inskränkta. Då ska man väl inte efterlysa politiska beställningar på andra områden heller.”

Genustrumpeten

Bra av Leijonborg att genomskåda dubbelmoralen här! Men sådana är gensuforskarna – de vill ha allt och inget – det ska finnas  tusen olika kön men ändå inga kön. Hur ska de ha det? Kanske borde regeringen bevilja pengar för en utredning kring genusforskningens legitimitet. Genusforskarna verkar ju själva uppenbarligen oroade över den. De ägnar hela sin karriär åt att problematisera oss alla och vår verksamhet – vem ska problematisera genusvetarna och deras (ibland högst underhållande)  verksamhet?

FP-politiker uttalar sig om genusvansinnet

Pär Ström (som driver en blogg om genusfrågor och en om övervakning) har gjort en intervju med riksdagsledamoten Camilla Lindberg (fp) som sågar genusvansinnet i Sverige – se den HÄR! Camilla Lindberg var den enda borgerliga riksdagsledamoten som röstade emot FRA-lagen. Se även relaterad artikel i Expressen angående hennes uttalanden i genusfrågan. Camilla Lindberg tror inte på den svenska statsfeminismens heliga grundtes – att könet är en social konstruktion. Självklarheter för de flesta av oss – men uppfriskande när dessa självklarheter uttalas av en politiker! 🙂 För vi vet ju alla hur politiker brukar låta i normalfallet!