Leijonborg och genusforskarna

Månen - en fristad långt bort från genus-vansinnet i Sverige

Svensk genusforskning – hur kan det komma sig att en civilisation som lyckats skjuta upp folk till månen hemfallit åt denna fullständiga idioti!? Det finns så mycket bättre saker vi kunnat använda dessa skattemedel till och då till och med uppnå det genusvetarna eftersträvar – exempelvis kan vi se till att kvinnliga fysikstudenter blir genuint intresserade av fysik genom att satsa på ämneskunskaper inom just fysik, istället för att pådyvla fysikerna genusteorier som inte ger dem tid att undervisa i sitt ämne eftersom de i första hand ska ”granska sig själva och sina fördomar” ur ett genusperspektiv på uppdrag av Tiina Rosenbergs projektgrupp.

Vad innebär för övrigt normalitet? Att något är normalt kan dels innebära att det är statistiskt sett oftast förekommande, och i så fall är de fenomen gensuvetarna kritiserar som normala inget att ”problematisera” – det är deskriptiv fakta. Det onormala är i denna bemärkelse av normalitet något som har lägre förekomst. Men med normalt kan man också avse det som eftersträvas i enlighet med en viss norm som är bestämd – exempelvis att ett visst beteende är upphöjt till norm som det rätta beteendet. I båda dessa bemärkelser av ordet normalitet är genusvetare onormala (än så länge). Men genusforskarna vill få dessa två att sammanfalla – de vill upphöja innehållet i sina teorier till norm, och därefter vill de att befolkningen ska fördela sig statistiskt i enlighet med deras utopi. Detta kan bara uppnås genom en massiv hjärntvätt – något vi bevittnar idag.

Genusforskarna vill kanske inte att den "manliga rationaliteten" ska ligga till grund för deras forsknings-metodik?

Har genusvetarna helt glömt bort vad den ursprungliga kvinnokampen handlade om – att ge kvinnor lika möjligheter att välja det liv de vill? Genusvetarna vill ”befria” oss från den paranoida världsbild de själva forskat fram genom att införa sina egna nyuppfunna förtryckarmekanismer. Men varför lyckas de inte? Varför kräver de hela tiden mer och mer pengar? Jo, för att det inte ser ut som de vill, så efter decennier av propaganda-insatser i statsfeminismens tjänst måste det finnas något skäl till att människor ändå inte beter sig ”önskvärt”. Det är detta genusforskningen av idag borde handla om – vari ligger det fundamentala felet i nuvarande teoribygge? En sann forskare är alltid beredd att ompröva tidigare teorier och de grundantaganden på vilka dessa bygger i ljuset av ny information. Varför arbetar inte genusvetarna efter dessa självklara vetenskapliga riktlinjer? Mer pengar till mer ”problematisering” genererar nya intressanta ”problemområden” som måste ”problematiseras” för de ”problematiska” skattebetalarnas pengar – så fungerar det idag. Vilken lukrativ affärsidé!

Apropå pengar, svenska Genusforskarförbundet kritiserar i det politiska nyhetsbrevet Genusperspektiv Alliansens forskningsproposition för 2009-2012 för att göra ”en alltför snäv koppling mellan genusforskning och jämställdhetssträvanden.” Kopplingen anses kasta forskningsfältet 15 år tillbaka i tiden. Regeringen har tillförsäkrat genusforskningen den summa som garanteras genom Vetenskapsrådets excellensssatsning på genusforskning.

På en röntgenbild av en manlig hand syns makten

Men detta räcker inte för gensuvetarna, som anser att ”Det behövs kraftfulla satsningar på sådan forskning som kritiskt prövar frågor om varför samhällsmakten fortfarande ligger i händerna på män.” Hur länge ska detta ”forskning” få fortgå, där tesen om könsmaktsordningen utgör både grundantagandet och slutsatsen i alla forskningsartiklar? Att man ska integrera genusperspektivet inom alla statliga förvaltningar räcker inte för gensuvetarna. De anser nämligen att man ”i processen för att vinna legitimitet i vetenskapssamhället har ett avståndstagande från politiken och ett fokus på grundforskningsfrågor varit centralt.” (sid 8 i nyhetsbrevet Genusperspektiv).

”Grundforskningsfrågor” innebär här ett djupt träsk med abstrakt teoretiserande där man  vanligtvis konkluderar att ”det finns olika sorters femininitet och maskulinitet”. Vi andra, icke-genusvetenskapligt skolade människor, visste detta sedan länge – att alla människor är olika individer. Men genusvetarna, som alltid kritiserar när andra generaliserar, väljer i detta läge, istället för att avveckla sin forskning efter denna nyvunna insikt, att införa nya könskategorier att placera folk i – ty annars vore ju deras forskning inte längre berättigad! De måste skapa könskategorier och ”studera” hur dessa kategorier förtrycker varandra och hur de olika maktordningarna som ryms inom och utom varje kategori samt inom och utom det fysiska Universum samverkar och på ett intrikat sätt hierarkiserar varje människa och hennes beteende, tankar och existens längs en endimensionell linje i första hand, och i andra hand måste man kartlägga exakt var varje politiskt inkorrekt tanke placerar sig i det komplexa planet samt vilka repressalier som är lämpliga för dem som upprätthåller det komplexa planet – nämligen x-axeln och y-axeln.

Ger svar på tal

Under en jubileumshearing då Nationella sekretariatet för genusforskning fyllde tio år i höstas beklagade deltagarna (sid 8 i nyhetsbrevet) att genusforskningen måste värja sig mot anklagelser om att ligga närmare politiken än andra vetenskapliga discipliner. Detta till trots kritiserar alltså Genusforskarförbundet forskningspropositionens utformning i hur ”genusforskningen behandlas” och ställer i en intervju (sid 3 i nyhetsbrevet) forskningsminister Lars Leijonborg mot väggen med följande ord:

”Förbundet är också kritiskt till att regeringen inte nämner behovet av genusforskning på något av de områden som man valt att prioritera: medicin teknik och klimat. Detta trots att det finns oerhört angelägna fält för genusvetenskaplig forskning inom samtliga tre områden. Varför har ni valt bort genusforskningen i detta sammanhang?”

Leijonborg bemöter kritiken: ”Jag känner mig väldigt lite träffad av den kritiken. Jag tycker att man faller på eget grepp om man i ett tidigare sammanhang tidigare säger att politiska skrivningar är för inskränkta. Då ska man väl inte efterlysa politiska beställningar på andra områden heller.”

Genustrumpeten

Bra av Leijonborg att genomskåda dubbelmoralen här! Men sådana är gensuforskarna – de vill ha allt och inget – det ska finnas  tusen olika kön men ändå inga kön. Hur ska de ha det? Kanske borde regeringen bevilja pengar för en utredning kring genusforskningens legitimitet. Genusforskarna verkar ju själva uppenbarligen oroade över den. De ägnar hela sin karriär åt att problematisera oss alla och vår verksamhet – vem ska problematisera genusvetarna och deras (ibland högst underhållande)  verksamhet?

Annons