Det var ju på tiden!

Äntligen har politikerna tagit tag i detta med genusvansinnet - kan jag få återgå till min forskning nu?

Idag finns en mycket läsvärd artikel på SVD Brännpunkt: ”KD måste forma en borgerlig jämställdhetspolitik.” ”KD måste lämna det genuskonsensus alla partier nu anslutit sig till och forma en borgerlig jämställdhetspolitik”, skriver KDU:s förbundsordförande Charlie Weimers, som anser att det för KDU självklara alternativet ”är att formulera en jämställdhetspolitik som utmanar radikalfeminismen. I sådana fall är ambitionen att låta jämställdheten komma ut ur genusgarderoben. Detta kan ske genom ett ifrågasättande av 50/50 som ett absolut villkor för jämställdhet till förmån för principen om lika möjligheter, ett avvisande av varje form av kvotering samtidigt som kunskap och meriter framhålls och genom en analys av kvinnors lägre löner där det individuella perspektivet ersatt genusglasögonen.”

50/50-fixeringen är absurd anser Weimers.

”Kristdemokraterna skulle kunna formulera en borgerlig jämställdhetspolitik som bygger på alla människors lika värde och möjligheter snarare än på tanken om 50/50, som handlar om att jämställdhet endast kan uppnås när exempelvis föräldrarna delar exakt lika på föräldraförsäkringen eller när statsvetenskapskursen har precis lika många kvinnliga och manliga studenter. När all fördelning är 50/50 inom varje yrkeskategori och på varje arbetsplats, så kallas detta av genusvetarna för ”reell jämställdhet” medan en politik som innebär lika möjligheter och rättigheter kallas för ”formell jämställdhet”. Den formella jämställdheten duger förstås inte för genusvetarna, utan de anser att ”reell jämställdhet” bara kan råda då fördelningen är 50/50.”

För distinktionen mellan formell och reell jämställdhet se exempelvis rapporten ”Regeringsformen ur ett könsperspektiv” utförd på Grundlagsutredningens uppdrag, avsnitt 4.1 sid 20:

”Begreppet formell jämställdhet – de jure jämställdhet – innebär att alla individer har samma medborgerliga fri- och rättigheter och att dessa följer individen, inte den grupp individen tillhör. Målsättningen är likhet i behandling, men har i övrigt inget materiellt innehåll… Begreppet reell (eller materiell) jämställdhet – de facto jämställdhet – innebär att alla har samma ställning och inflytande. Till skillnad från den formella jämställdheten är utgångspunkten vilka materiella villkor som omgärdar individen. Målsättningen är inte likhet i behandling, utan likhet i resultat.”

Även i andra genustexter stöter man på denna distinktion som man använder som förevändning för nya utredningar och nya anslag. Formell jämställdhet har vi redan på pappret men det räcker inte, åtgärder måste vidtas för att jämställdheten ska bli ”reell” vilket innebär ett blint fokus på utfallet som i just könsfrågan svarar mot en 50/50-fördelning. I en utvidgad intersektionell analys kan man (likt Sahlins utredare Masoud Kamali i SOU 2006:79)  föreslå en exakt avspegling av det omgivande samhället i varje myndighet och på varje arbetsplats baserad på etnicitet. Politiken bakom 50/50 strävan har också sin bakgrund i att det övergripande jämställdhetspolitiska målet ändrades i mars 2006 i och med prop 2005/06:155 (jag har tidigare tagit upp detta här) Det tidigare ”samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter” blev ”samma makt att forma samhället och sitt eget liv”, där ”ordet makt skall förstås i betydelsen att kvinnor och män skall ha samma rätt, förmåga och möjlighet att forma samhället och sina egna liv.” Observera att man skiljer mellan möjlighet och förmåga – kvinnor och män ska ha samma förmåga! Kan man lagstifta om det?

Mer från dagens SVD Brännpunktsartikel:

Weimers ifrågasätter Nationella Sekretariatets uppdrag

”En borgerlig jämställdhetspolitik accepterar att det finns kvinnligt och manligt, men fokuserar på varje människas rätt att göra sina egna livsval. Det handlar inte om att tvinga människor att anamma stereotypt kvinnliga eller manliga beteenden, utan istället om att acceptera att det inte är patriarkatet som bestämt att tjejer i regel leker med dockor medan killarna oftast föredrar bilar.Om en ung kvinna väljer att läsa modevetenskap är det inte ett problem så länge det bygger på ett fritt val, och det är inte försvarbart att genuspoliser på skattebetalarnas bekostnad ska förklara henne ”hjärntvättad”. Det är anmärkningsvärt att den svenska förskolan enligt statliga utredningar förklarats som ”ett könspolitiskt projekt” där dagisbarn tvingas att sluta leka med dockor eller innebandyklubbor. Det är inte med den akademiska friheten som utgångspunkt som Uppsala universitet nu utreder en genusmärkning av sina utbildningar. En kristdemokratisk jämställdhetspolitik som vill vrida mittpunkten åt rätt håll kapitulerar inte inför genusindustrin utan bevakar istället varje students lika möjligheter oavsett kön, och avskaffar den skattefinansierade och radikalfeministiska tankesmedja som går under namnet Nationella sekretariatet för genusforskning.”

Den som inte tror på att ”Förskola av den svenska modellen representerar såväl ett barnpedagogiskt som könspolitiskt projekt” kan ta sig en titt på sid 19 i statens offentliga utredning SOU 2006:75 första raden.

Här på Rapport från igår (28/1) finns ett inslag om KD
som pågår minut 16:09 – 18:50. KDU-ordföranden Charlie Weimers föreslår att Hägglund kräver att Nationella Sekretariatet för Genusforskning avskaffas, detta uttalande löper under minut 18:20-18:33. Hägglund tror dock inte på några ”tvära kast”. Men hur tvärt var inte kastet att inrätta Nationella Sekretariatet för Genusforskning år 1998 (regeringsbeslut 1997), vars regeringsuppdrag finns formulerat i Svensk Författningssamling SFS 1997:61:

Sekretariatet granskar oss alla

2 § Sekretariatet skall med ett rikstäckande perspektiv främja genusforskning i vid bemärkelse och verka för att betydelsen av genusperspektiv uppmärksammas i all forskning. Detta skall ske genom utredningsarbete, opinionsbildning och informationsspridning samt på de andra sätt som sekretariatetfinner lämpliga. I sekretariatets uppgifter ingår bl.a. att

– överblicka genusforskningen i Sverige och aktivt främja
spridningen av dess resultat,

– analysera behovet av genusforskning inom alla
vetenskapsområden, och

– arbeta för ett ökat medvetande om genusforskningens och
genusperspektivens betydelse.

Om man tittar noga ser man i länken ovan (SFS 1997:61) att följande har inträffat: ”Upphävd: 2010-01-01 00:00:00. Författningen har upphävts genom: SFS 2009:1574” Vad detta innebär är inget annat än att Nationella Sekretariatets styrelse inte längre ska utses av Utbildningsdepartementet, utan hela uppdraget från och med 2010-01-01 riktas direkt till Göteborgs Universitet. Uppdraget förblir dock exakt detsamma (se ovan) – jag ringde just upp Sekretariatet för att försäkra mig om detta, och det bekräftas även av artikeln ”Uppdrag och anslag ligger fast när sekretariatet byter hemvist” i det forskningspolitiska nyhetsbrevet Genusperspektiv 5-6/09 (se överst sid 10, svarar mot sid 6 i pdf:en) som ges ut av Nationella Sekretariatet för Genusforskning.

”Sekretariatet har sedan starten 1998 styrts av en regeringsutsedd styrelse. Några förändringar för verksamhetens resurser eller inriktning kommer den förändrade organisationen inte att innebära. Såväl budget som nationellt uppdrag ligger fast.”

Pär Ströms läsvärda bok

I dagens SVD Brännpunkt finns också en artikel från moderat håll (”Jämställdhet är en fråga om frihet”) på temat jämställdhet underskriven Per Schlingmann och Hillevi Engström (ingen har väl missat de tidigare artiklarna 1, 2, 3, 4 samt intern kritik liksom extern) där man försöker få stöd för moderaternas nya  jämställdhetspolitiska plattform som partistyrelsen nyligen antagit. Jag undrar vad ”jämställdhetsmärkning av skolor och förskolor” ska innebära i praktiken? Men ska inte kommentera då jag inte hunnit läsa hela dokumentet än. Apropå lönekartläggningarna (som idag görs vart tredje år) – för en kartläggning av löneskillnader 2007 (statligt anställda) se Arbetsgivarverkets sammanfattande information från 2008: ”Den löneskillnad som slutligen blir kvar, den s.k. oförklarade löneskillnaden, som inte kan förklaras av den mätbara information som finns tillgänglig i den partsgemensamma statistiken var i september 2007, 1,3 procent.” År 2002 var den oförklarade löneskillnaden 1,8 procent – se Pär Ströms bok ”Mansförtryck och kvinnovälde” (sid 153-157, svarar mot 154-158 i pdf:en) Men det gäller väl numera för (m) att ”förändra de strukturer” som gör att människor gör de val de gör?

Jag är lite upptagen så jag kan inte hinna läsa allt, imorgon ska jag hålla ett föredrag på KD:s kommundagar i Jönköping där KDU lanserar sin jämställdhetskampanj och arrangerar seminariet ”Jämställdheten kommer ut ur genusgarderoben.” Föredragets titel är ”Genus i utbildningssystemet: Historien om en statsideologi”. Jag funderar på att inleda en liten föreläsningsturné. Liksom genusvetarna påtvingar oss sina upplysningskampanjer skulle jag vilja driva en liten upplysningskampanj på de genusvetenskapliga instititionerna, och fördomsfria som de ju alla är, kommer de säkert inte att ha något emot att jag föreläser i den genusspecifika utstyrseln i översta bilden – jag är faktiskt inte riktigt säker på mitt genus än, det finns ju 258 att välja bland, eller var det 2580? Jag hinner inte med i den snabba utvecklingen…

Relaterat:

När lika möjligheter blev 50/50

Höstens genusmotioner

Hur Borgström sköt sig själv i foten

Dagens musikvideo + jämställdhetsdebatt i SVD

(m)er genus?

Genushysteri i praktiken

Folkpartister vill ha genus i förskolan

Fp-politiker uttalarsig om genusvansinnet

Leijonborg och genusforskarna

Vem har tid att invänta opinionen?

De farliga olikheterna

Varifrån kommer genusvansinnet?

Mer genusvansinne åt folket

Bland politikers förvirrande tal

Annons

von Wright och tekoppen

Idag inleds Matematikbiennalen 2010 och den pågår i två dagar (28-29 januari). Matematikbiennalen är Nordens största konferens om matematikundervisning och har arrangerats varje jämnt årtal sedan 1980. Stockholms universitet är i år (liksom 2008) värd för biennalen, och här kan man välja och vraka bland intressanta föreläsningar, arbetsseminarier och utställningar. Dessutom ger arrangemanget utmärka möjligheter att knyta nya kontakter för att utveckla matematikundervisningen. Jag kommer att vara där som representant för Vetenskapens Hus.

Blivande rektorn för Södertörns högskola, Moira von Wright, har som bekant gett uttryck för sin vetenskapssyn i ”Genus och text”. Jag lovade ju i ett tidigare inlägg att skriva mer om denna av Skolverket beställda genusutredning kring fysikläromedlen, och vi vet redan att von Wright anser att:

* ”En jämställd skola arbetar utifrån en respekt för elevens egen livsvärld och världsbild, och en demokratisk undervisning kan då inte handla om att ersätta elevens ”vardagsförståelse” med en ”vetenskaplig” sådan.” (sid 7)

* ”Faktabaserad, objektiv kunskap utgör vad man i ett feministiskt perspektiv brukar kategorisera som ”manlig” kunskap. Kravet på objektivitet anses ofta utgöra själva grundkriteriet för vetenskaplighet.” (sid 59)

* ”Påbjudandet av snäv kunskap med en given mening är inte förenlig med skolans jämställdhetssträvanden.” (sid 64)

Hur ska då detta dilemma lösas – att det av Patriarkatet inrättade naturvetenskapliga tänkesättet tillämpas på fysikaliska fenomen? Förslaget (von Wrights egna tankar kombinerade med någon Hardings idéer) är så bisarrt att jag måste citera det, utifall jag skulle ha missförstått något (sid 64). Kom ihåg att von Wright pratar om fysik:

Matte - förlegad patriarkal kunskap?

”Det traditionella naturvetenskapliga tänkesättets och den naturvetenskapliga kunskapens överhöghet och tolkningsföreträde är emellertid inte självklar och evig. Kanske kan man rentav ompröva fysikens plats som grundläggande vetenskap och som ideal för andra vetenskaper? Harding (1998) ifrågasätter inte fysiken som vetenskap, men hon ifrågasätter dess plats högst i vetenskapernas hierarki, och föreslår att man vänder upp och ner på den hierarki över vetenskaperna som Wienkretsen slagit fast. Hon motiverar detta med att fysiken i sig är en tveksam modell för att begripa sig på fysik, och menar att de vetenskaper som är mest kritiska och kontextsökande bland human- och samhällsvetenskaperna (social sciences) kan erbjuda de bästa modellerna för vetenskapliga undersökningar, även för fysiken. Detta eftersom effekterna av naturvetenskapen också utgör en del av naturvetenskapen. På så sätt är naturvetenskapen grundad i samhällsvetenskapen och allt som en naturvetare gör eller tänker blir en del av den sociala världen.” (!)

Genus och text är fullt av intressanta citat, jag kan av utrymmesskäl inte ta upp alla.

Sid 12: ”En dikotomisering i åtskiljande-manlig och förenande-kvinnlig kunskap har sin motsvarighet i de genusspecifika sätt att förhålla sig till kunskap som dagens män och kvinnor socialiseras in i, där flickor tenderar att bejaka en mer sammanhängande kunskap, medan pojkar tenderar att bejaka ett mer fragmenterat och åtskiljande kunskapande… Mot bakgrunden av den svenska skolans jämställdhetssträvanden kunde man här säga att skolan bör värdera båda dessa former av förståelse och strategier, samt uppmuntra till variation och gränsöverskridanden för både flickor och pojkar.”

Man kan undra varifrån von Wright får sina idéer, och förutsatt att det hon påstår stämmer kan man undra varför hon vill ändra på själva fysikämnet, om nu män och kvinnor socialiseras in i de olika sätten att förhålla sig till kunskap, istället för att låta flickor få tillgång till det som tills nyligen visst var förbehållet Patriarkatet (minns citatet från Genus och text: ”En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort.”)

Sexistiskt förhållande mellan energi och materia?

Men glöm inte att det finns så många inspirationskällor för genusvetare som är intresserade av naturvetenskap. En sådan inspirationskälla är tex Luce Irigaray som haft stort inflytande på den feministiska rörelsen i Europa. Från wikipedia: ”I Irigarays essä Le sujet de la science est-il sexue? från 1987 analyseras Einsteins relativitetsteori från ett postmodernt social-konstruktivistiskt genuspespektiv. Hon frågar sig om Einstein’s välkända formel E = mc² är sexistisk. Hon menar att formeln privilegierar en hög hastighet, nämligen ljusets hastighet, på bekostnad av lägre hastigheter som är mer betydelsefulla inte minst för kvinnor. Einstein anklagas för att vara fixerad vid höga hastigheter, vilket enligt Irigaray reflekterar Einsteins sexistiska inställning.” (!!!)

På sidan 13 under rubriken ”Att skapa mening åt uppgifter – några genusaspekter” får vi ett (tydligen välkänt) exempel på hur flickor och pojkar som ges samma fysikuppgift uppfattar både den och lösningen på olika sätt och detta anses bevisa ”skillnader i flickors och pojkars sätt att resonera” och att  ”Flickor tenderar att ge det sammanhang där en uppgift formuleras större betydelse än pojkarna gör, och flickor abstraherar inte uppgifterna från sitt sammanhang”. Detta manifesteras tydligen i sockret i teet-frågan. Här är uppgiften (sid 14):

Fysikexperiment som saknar ett genusperspektiv

”Molly brukade alltid skoja med sin pappa att han en vacker dag skulle röra ett hål i bottnen på sin kopp. Pappan sade att han ville vara säker på att sockret hade löst upp sig ordentligt. Molly föreslog att han skulle sätta sockret i teet genast då han hade hällt upp det ( i stället för fem minuter senare), då skulle det lösa upp sig och inte kräva lika mycket rörande. Ta reda på hur mycket den tid som behövs för att lösa upp sockret är beroende av vätskans temperatur. Kontrollera att din undersökning är vettig, t.ex. använd förnuftiga temperaturer och en rimlig mängd socker för varje test. När du är färdig, skriv en kort beskrivning av vad du har gjort. Rörde du om i teet? Förklara varför du gjorde det (eller inte gjorde det?).”

”Barnen skulle planera sin undersökning tillsammans. En av pojkarna föreslog genast att man skulle testa fyra olika temperaturer för att erhålla ett brett spektra att läsa av. Några minuter senare föreslog en av flickorna: ”Vi kommer att göra två försök. Ett försök, där vi sätter i sockret genast, och ett annat där vi sätter in sockret fem minuter senare.” Pojken utmanade detta: ”Vi behöver minst tre (försök) – ett som väntar tio minuter.” Pojken förklarade för läraren att han ville göra ett tredje försök efter att ha lämnat vattnet stående under tio minuter, då det var kallt. Men flickan sade: ”Men ingen sätter in sockret i det tio minuter senare” (Hon refererade till teet då hon sade ”det”). Det framgick snart tydligt att både pojken och flickan förutspådde, att ju kallare vatten, desto längre tid skulle det ta för sockret att lösa upp sig, och att de därför skulle undersöka hur temperaturen påverkade lösandet. Men läraren var förbryllad över att flickan inte ville göra tre försök.”

Flickan: Varför skulle jag göra vad pojkarna vill?

Läraren: Men han har kommit med ett förslag.

Flickan: Jaa, ett förslag och du vill att jag skall göra det. Tycker du att det är en bra idé?

Läraren: Jag tycker att det är en bra idé.

Flickan: Men om jag inte tycker det, måste jag ändå göra det?

Läraren: Kommer det att säga dig någonting? Ge honom en god orsak till att du inte skulle göra det.

Flickan: Stämmer. Situationen är den, att någon vill att deras socker skall lösas upp snabbare i teet, eller hur? Och vi, ingen, men de vill fortfarande ha varmt te eller hett te, men de vill inte ha kallt precis. [sic]

Läraren: Du hänger upp dig på det här i stället för på det som du skall försöka lista ut.

”Den vardagliga situationen var alltså ovidkommande för både läraren och pojkarna. För flickan var den däremot central. För henne handlade problemet om faderns osötade te, och hon sade upprepade gånger: ”Ingen dricker kallt te.” Trots sina frågor lyckades läraren inte förstå situationen utifrån flickans perspektiv.”

Därefter (sid 15) följder ”Diskussion” där von Wright bidrar med några viktiga insikter för svensk pedagogikforskning:

”Om vi då sammanfattar lärdomen från exemplet med sockret i teet på följande sätt: Samma uppgift kan uppfattas på många sätt, och samma uppgift kan därmed bli många olika uppgifter. Det finns vissa sätt som anses ”bättre” än andra i den naturvetenskapliga undervisningen, och pojkar tenderar att utveckla den typ av tänkande som premieras i högre grad än flickor. På vilket sätt kunde man förvänta sig att ett genuskänsligt läromedel i fysik tar hänsyn till dessa skillnader?”

Vardagsnära exempel i fysikböcker får inte heller befästa könsstereotyper

Jag tror knappast att den frågan var ”central” för flickan. För övrigt, om det bara handlar om att konstatera att det tar längre tid för sockret att lösa sig ju kallare te så räcker det som flickan föreslår med två försök, men om man ska undersöka i detalj hur detta beroende ser ut (linjärt, exponentiellt osv) så är det lämpligt med flera försök. För hur ska man tolka frågan ”hur mycket tiden är beroende av temperaturen”? Antingen finns ett beroende eller så inte, och om det finns så borde frågan preciseras. Om nu någon pedagog formulerat frågan så som ovan eller om någon svensk pedagog felöversatt frågan från engelska kan jag inte uttala mig om, men det språkliga förfallet går som bekant hand i hand med genusvansinne och annan idioti så vem är förvånad. Von Wright föreslår inte heller om/hur frågan ska omformuleras utan snarare är det viktiga att ta flickans oro över att teet blir kallt på allvar, man kanske till och med borde avbryta hela fysikförsöket och börja fundera över hur det känns att bli serverad kallt te när normen är varmt te, och om detta är en sorts omvänd härskarteknik?

Tekoppen och sockret är för övrigt intressant eftersom von Wright dels upprepade gånger efterlyser fler ”verklighetsnära anknytningar” som flickor kan relatera till när det gäller fysikuppgifter, men när regnbågar och tedrickande kommer upp så blir det ändå fel, eftersom de beskrivna situationerna inte är tillräckligt ”genuskänsliga”. Sid 18:

”Med ovanstående exempel och diskussion har jag velat visa att kontextualiseringsfrågan inte är oproblematisk, att kontexten ibland kan motverka sitt syfte och att skillnader mellan hur elever uppfattar en kontext ofta är genusspecifika. En viktig påminnelse, som exemplet med sockret och teet ger oss, är att det finns olika sätt att närma sig en problemställning. Redan själva upplevelsen av frågan blir olika för olika elever, och den gestaltning som uppgiften får leder i sin tur till att man uppfattar uppgiften på olika sätt. ”

Men inte bara det, fysikuppgifterna krockar även med andra begrepp som ingår i den intersektionella förståelsen av genusbegreppet – exempelvis kulturell bakgrund:

”Murphy (1998) har tittat på genustypiska skillnader, men skillnaderna kan även vara kulturella. Kontextens betydelse och exemplens symboliska innebörd varierar stort mellan olika kulturer. ”Verklighetsnära anknytningar” är således långt ifrån okomplicerade ur jämställdhetssynpunkt… Samtidigt kan vi konstatera att en kontextualisering är problematisk eftersom den inte kan motsvara alla föreställningsvärldar” (sid 18)…

”Det finns ingen entydig given verklighet i förhållande till vilken alla elever kan känna igen sig. Därför blir en anknytning till ”vardagsverkligheten” inte nödvändigtvis underlättande eftersom alla inte delar den förmodade gemensamma vardagen som läromedlet exemplifierar med. I exemplet med flickan och sockret förde vardagsverkligheten flickans tankar i en viss riktning. För en person som aldrig har kommit i kontakt med det engelska tedrickande kan det verka förvirrande att ha just te som exempel… Att naturvetenskapen är formulerad inom den västerländska kulturen kan innebära problem för dem som tillhör en annan kultur. För dem kan naturvetenskapens värden och läromedlens formuleringar uppfattas som en kritik eller attack mot den egna kulturen. Även inom den västerländska kulturen kan naturvetenskapen tolkas som en subkultur emedan många elever måste överskrida kulturella barriärer när de försöker hantera den naturvetenskapliga subkulturen.” (sid 24 & 26).

Hur rimmar det med jämställdheten att studera ljus?

Och givet detta måste naturligtvis alla blivande läromedelsförfattare insamla fullständig kunskap om all världens människors livsvillkor och preferenser i all världens hörn och anpassa sina fysikexempel efter det som är gemensamt och inte riskerar att kränka eller alienera någon. Horder av traumatiserade grundskole- och gymnasieelever kommer att få knapra antidepressiva om genusvetarna inte genast gör en intersektionell insats här. Tedrickande är ju inte norm i vissa kulturer, medan andra kulturer inte bygger elektriska kretsar och åter andra inte använder sig av prismor, och vad är det då för poäng med att studera ljus, något som för övrigt inte heller finns på alla platser och i alla tider som tex norr om polcirkeln under vintersolståndet? Det gäller verkligen att hålla ögonen öppna (om det nu finns något ljus), för ett intersektionellt läromedel inbegriper att antingen ta in allt med stort A i beräkningen, eller att eliminera alla skillnader man kan finna (som ju i vilket fall är socialt konstruerade) och genusvetarna jobbar frenetiskt på båda fronter här för att hjälpa oss att kunna skriva framtidens fysikböcker.

Dessutom kränker fysikläromedlen enligt von Wright  tidigare generationer genom att skildra tidsmätningens utveckling (sid 37): ”Den ”primitiva människans” metoder att mäta tiden (solur, timglas, vattenur) omnämns för att visa på hur tidsmätningen blev ”riktig” tack vare naturvetenskapen: ”Redan den primitiva människan studerade solens läge…” (Paulsson m.fl. 1996, s. 40). Att den primitiva människan levde i en oordnad tillvaro poängteras ytterligare: ”Någon riktig ordning på tidmätningen blev det inte förrän man började tillverka mekaniska ur” (Paulsson m.fl. 1996, s. 40).”

Marie Curie

Under ”Den mänskliga kroppen” (sid 47-48) får vi veta att kopplingen till den levande människan och kroppen är ett kriterium för en jämställd text. Likaså bör man exemplifiera med kvinnliga fysikforskare när så är möjligt. Således finner von Wright en lärobok i fysik där man tar upp Marie Curie, men även där finner hon allvarliga jämställdhetsproblem i följande citat: ”I sitt laboratorium sökte Marie Curie svar på vetenskapliga gåtor. Vad hon inte visste var att hennes kropp påverkades av de radioaktiva ämnen som hon undersökte. (Undvall & Karlsson 1996, s.220-221)”

Von Wright kommenterar: ”Båda exemplen förknippar fysiken på ett negativt sätt med kroppen. Citatet om Marie Curies verksamhet i laboratoriet är ett uttalande som direkt vänder sig till känslan och man undrar med obehag om hon fick bröstcancer, missbildade barn eller blev steri. Och följemeningen kan bli att fysik är farligt för kvinnor eftersom kvinnors kroppar är särskilt utsatta. Texten förklarar emellertid inte på vilket sätt kroppen påverkades av strålningen, endast att ämnen som är radioaktiva har vi både glädje av och tar skada av. Den ödesmättade antydningen för dock tankarna till något skrämmande snarare än till att strålningen skulle ha haft en positiv inverkan på Marie Curies kropp— att hon dog i leukemi framgår ej.”

Var förresten inte det att ”vända sig till känslan” just det som von Wright eftersökte för att tillgodose det kvinnliga perspektivet på kunskap?

Vad är ljud?

Von Wright beklagar också att fysikläromedel vill förklara vad som döljer sig bakom ljud och vacker musik (sid 56):  ”Rubriken ”Ljuv musik är intressant fysik” (Undvall & Karlsson 1996, s. 73) väcker förväntningar på en anknytning till det estetiska. Men texten överger snabbt den personliga upplevelsen och övergår till fysiken: ”Men vad har musik med fysik att göra? Jo, fysikens roll är att beskriva vad det egentligen är som lämnar ett instrument och sedan fångas upp av lyssnarens öron” (Undvall & Karlsson 1996, s.73). Följemeningen blir att din upplevelse kan vara estetisk, men egentligen handlar den om något annat, och att fysiken står för den sanna beskrivningen. Detta understryks i kapitlets huvudrubrik ”Bakom ljud döljer sig rörelse och kraft” genom användningen av metaforen bakom; en metafor som är ofta förekommande i texterna och som refererar till att vi bakom fenomenet finner dess förklaring och dess sanna natur. Den text som finner sanningen genom att den reducerar den fysiska världen till dess minsta beståndsdelar har föga till övers för det estetiska.”

Var det fysikböcker vi pratade om nu – ja det var det visst!

Von Wright beklagar att tyngdpunkten inte ligger på kunskapens relativa karaktär (sid 22):

”Läroplanerna uttrycker en viss förskjutning från en formativ, strukturalistisk hierarkisk och fast kunskapssyn mot en funktionsorienterad, prövande, ifrågasättande och relativ kunskapssyn. En dylik förskjutning kan iakttas även för fysikens del, men det handlar enligt min uppfattning snarare om ett tillägg, att man ”dessutom” skall diskutera kunskapens relativa karaktär, men inte om en förskjutning av själva tyngdpunkten. Det står också att fysikämnet skall behandlas både som fakta och som mänsklig konstruktion. Selander konstaterar även att samtidigt som ”erbjudandet av mening” förs fram som ett alternativt synsätt är det fortfarande den ”påbjudna meningen” som är förhärskande.”

Fysiken har kapat kraftbegreppet

Vi vet redan att von Wright anser (sid 24) att ”Föreställningen om det vetenskapliga tänkandets självklara överhöghet rimmar illa med jämställdhets- och demokratiidealen”. Men det här tar ändå priset: ifrågasättandet av kraftbegreppet inom fysiken (sid 24): ”Man kan, med Sundgren (1996, s. 86ff), ifrågasätta denna tradition som insisterar på förmedlandet av vetenskapliga begrepp och deras tolkningsföreträde, samtidigt som den invaderar vardagsförståelsen genom att också lägga beslag på vardagliga begrepp och ge dem tolkningsföreträde, som t.ex. kraft. Det mesta man lär sig i skolan har ett mycket begränsat kommunikativt värde utanför skolväggarna. Roger Säljö (1992) konstaterar exempelvis att fysikens kraftbegrepp för de flesta människor har föga kommunikativ funktion utanför undervisningssituationen”

Vad gör genusvansinnet i mitt universum?

Det verkar ju som om det bästa vore att avskaffa hela fysikämnet och istället låta eleverna sitta i små grupper och diskutera sinsemellan hur de anser att verkligheten (som dessutom inte med säkerhet finns) är beskaffad. Min verklighet är kanske inte din verklighet och den är definitivt inte genusvetarnas verklighet. Von Wright har här ovetandes kommit med en djup kvantmekanisk insikt om att observatören skapar verkligheten i observationsögonblicket, men hon har inte utvecklat detta vidare, tex vad som händer om vi är flera som samtidigt som observerar någonting. Det måste vara då verkligheten spaltas upp i flera parallella universa som aldrig någonsin kan komma i kontakt med varandra, vilket leder mig till frågan om varför genusvetarna fortfarande befinner sig i mitt universum. Och vad gör de i mina bloggläsares universa? Är detta Moder Naturs prövning av våra bräckliga psyken eller är Everetts flervärldstolkning felaktig, och kan man genom att studera tillräckligt många aspekter av genusvansinnet få hela genusvetenskapens vågfunktion att kollapsa en gång för alla?

Jag har inhandlat genustrumpeten!

Jag tänkte bara låta meddela att jag idag införskaffat genustrumpeten! Se själva:

Jag har redan börjat studera de genusspecifika klangerna och utformat en algoritm för att kunna bedöma vilka låtar som är förtryckande så att någon kan motionera om att de förbjuds, detta krävde flera timmars hård koncentration idag – nästan tio timmars hängivet arbete:

Därefter åkte jag med genustrumpeten i backen tills den knäcktes, så dessvärre har jag inte kvar källan till mina nya forskningsartiklar, men vad spelar det för roll i Genusland? 🙂 Ursäkta detta fullständigt meningslösa inlägg – även en akademiker måste få roa sig ibland. Återkommer snart med seriöst inlägg i vanlig ordning! Glöm inte läsa civ.ing. Pär Ströms och läkaren Pelle Billings bloggar!

Uppsala Universitets institutioner nobbar genusmärkningen!

Det finns hopp för landet upp och ner!

Idag är det en glädjens dag! 🙂 Låt oss alla inse att vårt öde ännu inte är beseglat av de genuspiloter, förändringspiloter, jämställdhetspiloter, jämställdhetsutvecklare, genusutvecklare, genusstrateger, jämställdhetsstrateger, genuscoacher, jämställdhetscaocher, jämställdhetsdirektörer, genuskonsulter,  jämställdhetskonsulter, genusambassadörer, jämställdhets-ambassadörer och jämställdhetsinspektörer som svenska staten anser vara en absolut nödvändig förutsättning för att garantera att all verksamhet bedrivs ”på ett jämställt sätt” (googla gärna själva på ovanstående titlar för att försäkra er om att alla dessa nya titlar verkligen finns i Sverige idag). ”Genuscoaching” beskrivs exempelvis här som ett verktyg för jämställdhetsintegrering (uppdatering – länken flyttad hit!)

”Genuscoaching innebär att genuscoachen, som kan vara en konsult eller forskare, deltar i och observerar en verksamhet, till exempel ett möte. Efteråt går genuscoachen tillsammans med den aktör som skall bli medveten om hur genus görs i den aktuella situationen/organisationen igenom händelser, analyserar och tolkar vad som skett och hur olika aktörer agerat. Metoden kan användas för att skapa en fördjupad förståelse av hur kön konstrueras i organisationer.

Genom observationer av möten kan exempelvis en förståelse skapas om hur makt och kön konstrueras i förhållande till vilka som inkluderas, respektive exkluderas i samtalen. Metoden ger projektledaren/ förändringsledaren möjlighet att reflektera över sin vardag för att sedan processa denna kunskap tillsammans med genuscoachen för en genusteoretisk tolkning. Metoden gynnar praktikernas lärande samtidigt som den bidrar med genusvetenskaplig kunskap.”

Skulle min arbetsplats på institutionen klara en genusgranskning?

Denna fullständiga idioti och explosion av genuskommissarier som övervakar att resten av befolkningen är genusmedveten kommer att driva vårt land ner i avgrunden om vi inte gör något snart. Flera års intensivt lobbyarbete kombinerat med ett åsiktsförtryck i form av ett moraliskt förkastligt skuldbeläggande av meningsmotståndare har möjliggjort för dessa ”genusexperter” att bygga upp och institutionalisera en maktstruktur där de själva sitter högst upp och håller i trådarna. Fogliga medborgare och politiker har av olika skäl lagt sig platt för detta tilltag, utan att uppmärksamma det paradoxala i att dessa självutnämnda experter faktiskt gjort karriär på att just kartlägga och motarbeta (andra, inbillade eller verkliga) maktstrukturer. Det är tragiskt att det som en gång var en kvinnokamp (som bland annat möjliggjort för mig att verka som matematiker) förvandlats till något absurt som saknar all legitimitet i folkflertalets ögon. Istället för att skyffla runt folk mellan olika yrkeskategorier för att uppnå en tvångsmässig 50/50-fördelning överallt kunde man ju kämpa för att höja lönerna inom kvinnodominerade sektorer som vård och skola och på så sätt förbättra kvinnors ekonomiska situation. Hur ser köns- eller genusfördelningen förresten ut på de egna genusvetenskapliga institutionerna? Se här! Men låt oss ha överseende med tanke på den medicinska diagnos som är satt. 😉

Domen är hård mot genus-märkningen

I fredags (den 15:e januari) kom remissyttrandena in gällande Uppsala-remissen om genusmärkning av kurser/institutionerna/universitetet (oklart ännu vilken nivå den eventuella genusmärkningen kommer att ligga på). Yttranden har nu inkommit från teologiska, juridiska, språkvetenskapliga, historisk-filosofiska och samhällsvetenskapliga fakultetsnämnderna. Områdesnämnden för humaniora och samhällsvetenskap ska den 11 februari med stöd av fakultetsnämndernas yttranden ta ställning till om man  ska gå vidare med en fördjupad utredning kring genusmärkningen (se info här). Alla hittills inkomna remissvar kan läsas i följande 10-sidiga dokument.

Dessa remissyttranden visar att genusmärkning av undervisning och personal vid våra lärosäten enligt föreslagen modell inte alls anses vara en självklar och naturlig utveckling av institutionernas jämställdhetsarbete.

TEOLOGISKA FAKULTETSNÄMNDEN (sid 1-2) konstaterar att ”frågan behöver bli föremål för en betydligt mer omfattande och djupgående utredning, innan några färdiga förslag kan läggas… En brist i arbetsgruppens förslag är avsaknaden av en ordentlig formulering av syftet med och målet med certifieringen...Vad gäller diskussionen kring eventuella problem, vore det rimligt att ägna något mer reflektion kring det faktum att områdets ämnen och utbildningar ser så olika ut och sannolikt har olika förutsättningar för sitt jämställdhetsarbete. Det är tex skillnad på att arbeta inom ramen för ett program och att arbeta med enskilda kurser, och det är skillnad på att undervisa i tex politisk filosofi och grekisk formlära (jfr punkt II e-f). Vid utformningen av kriterierna behöver dessa aspekter beaktas noggrant. Annars finns risk att certifieringen inte tas på allvar eller att den leder till kvalitetsförsämringar.”

SPRÅKVETENSKAPLIGA FAKULTETSNÄMNDEN (sid 6) fattar sig mycket kort och ”tillstyrker förslaget om en utredning med uppdrag att utarbeta förslag för genusmärkning” men vill ”lyfta fram behovet av ett tydliggörande när det gäller nivåerna för genusmärkning och eventuella fakultetsspecifika metoder”.

Humanistiskt Centrum vid UU

HISTORISK-FILOSOFISKA FAKULTETSNÄMNDEN (sid 7-8) (här ryms även Centrum för genusvetenskap!) skriver bland annat följande ”Av de nio institutioner som avgivit svar avvisar fyra förslaget om genusmärkning och ytterligare utredning, två ansluter sig till förslaget och tre är i olika grad kritiska men inte explicita i om de avvisar eller tillstyrker förslaget. Alla institutioner menar att jämställdhetsarbetet är av största vikt men flera menar att genusmärkningen inte är bästa sättet att uppnå detta… Inte minst menar man att det finns en sammanblandning mellan å ena sidan genusteoretiskt innehåll i forskning och undervisning, och å andra sidan jämställdhetsarbetet vid arbetsplatserna som bör styras av lagar och jämställdhetsplaner. I fråga om styrning av innehållet i undervisning avvisas detta med kraft av några institutioner då det strider mot den akademiska friheten. I fråga om jämställdhetsarbetet anser flera institutioner att genusmärkningen kommer att leda till onödigt dubbelarbete. Några institutioner ställer sig frågande till om en genusmärkning verkligen kommer att stärka universitets image. Man framhåller att genusmärkningen riskerar att leda till att flera institutioner framställs som undermåliga…. Den kritik som sammanfattats ovan visar att fakultetens institutioner anser att en mängd problem är knutna till genusmärkningen. Fakultetsnämnden föreslår därför att förslaget utreds vidare och att utredaren får instruktioner att se om det går att genomföra genusmärkning med hänsyn till den ovan sammanfattade kritiken.”

Statsvetenskapliga institutionen UU

SAMHÄLLSVETENSKAPLIGA FAKULTETSNÄMNDEN (sid 9-10): ”Samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden arbetar aktivt med jämställdhets- och jämlikhetsfrågor i syfte att skapa en miljö som kännetecknas av icke-diskriminering och lika villkor oavsett kön, könsidentitet och könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning, funktionshinder eller ålder. Fakultetsnämnden ifrågasätter emellertid att ett system för genusmärkning är ett bra sätt att uppnå detta. Förslaget om genusmärkning är problematiskt av flera skäl. För det första är det, på ett principiellt plan, olyckligt att koppla samman åtgärder som syftar till att säkra att våra arbetsformer präglas av jämställdhet och lika villkor med åtgärder som syftar till att vissa perspektiv ska genomsyra innehållet i undervisningen. Därmed inte sagt att gensuperspektiv skulle sakna relevans i samhällsvetenskaplig utbildning, men varje försök att ge ett visst perspektiv särställning genom vad som uppfattas som styrning uppifrån riskerar snarast att motverka sitt syfte. Att genusmärka forskning vore otänkbart.

Förslaget saknar också tydliga överväganden om vad som skulle förbättras genom att kurser eller institutioner genusmärks… Avslutningsvis vill fakultetsnämnden framhålla att Samhällsvetenskapliga fakulteten välkomnar initiativ som främjar jämlikhet och jämställdhet. Enligt nämndens bedömning skulle jämställdhetsarbetet snarare främjas av en koncentration på arbetet med och uppföljningen av jämställdhetsplanerna. Det finns ett utbrett motstånd mot genusmärkning av verksamheten bland fakultetens institutioner. Ur Samhällsvetenskapliga fakultetens synvinkel är det knappast meningsfullt att fortsätta med detta initiativ. Fakultetsnämnden stöder därför inte arbetsgruppens förslag att tillsätta en särskild utredare.”

Uppsala Universitet grundades 1477 och är Nordens äldsta universitet. Femton Nobelpristagare har studerat eller tjänstgjort här.

JURIDISKA INSTITUTIONENS yttrande (sid 3-5) (notera att det är institutionens Jämställdhetsgrupp som utarbetat remissyttrandet!): ”Innan man går in på detaljerna i arbetsgruppens förslag bör man kanske ställa sig ett par övergripande frågor. Och den första fråga som då infinner sig är rimligen huruvida universitetet överhuvud BÖR ”genuscertifiera” eller ”genusmärka”. Det kan konstateras att den frågan behandlats styvmoderligt under hela processen – även om de frågor som ställdes när Områdesnämnden drog upp riktlinjerna för arbetsgruppens arbete ger utrymme för problematisering, indikerar flera av de använda formuleringarna att genuscertifieringen som sådan skall betraktas som ett fait accompli och att endast ett genomförande återstår, inte heller i arbetsgruppens förslag sker något egentligt ifrågasättande av projektet som sådant – och man kan på goda grunder hävda att genuscertifieringstanken är värd att sätta ifråga, oavsett vad man tycker om idén. För det första bör man måhända fundera över om ett universitet bör märka sina institutioner etc – sina medarbetare – efter deras förmåga att implementera politiska mål. Det är åtminstone uppenbart att detta inte är lämpligt.

Det kan anmärkas att arbetsgruppens analogi till termerna ”Fairtrade” och ”Rättvisemärkt” haltar, om det, som man väl får förutsätta, är dessa termers positivavärdeladdning man är ute efter. Den positiva värdeladdningen sitter i förleden i dessa termer – ”fair-” respektive ”rättvise-” – och det faktum att dessa förled har en positiv värdeladdning kan förklaras med hänvisning till att dessa förled är så abstrakta att ingen kan ha några invändningar. Alla vill vara rättvisa och fair. Ingen gillar orättvisa och sådantsom är unfair. Förledet ”genus” saknar denna egenskap. Det väcker på sina håll tvärtom negativa associationer och det har uppenbarligen en politisk hemvist. Vad gäller efterledet har inte heller detta någon entydig positiv laddning – jfr ”dödsmärkt”, ”märkt av ödet”, ”märkt av sin sjukdom”.

Uppsala Universitets logga

I avsnitt II b redovisar arbetsgruppen som sin uppfattning att ”en tillämpning av genusmärkning med hjälp av ovan nämnda kriterier skulle kunna bidra till att förbättra Uppsala universitets image, dvs att komma ifrån bilden av att präglas av konservatism och förlegade strukturer”. Man tillåter sig också följande spekulation: ”Vi har inga direkta bevis för det, men vi tror att genusmärkning skulle kunna locka fler och delvis andra lärare, forskare och studenter till universitetet med en ökning av kvaliteten som följd”. Man kan fråga sig varpå uppfattningen att universitetets rykte är skamfilat grundar sig, och man kan sätta ifråga om inte den positiva sidan av det mynt som arbetsgruppen använder sig av när den talar om ”konservatism och förlegade strukturer” faktiskt är kärnan i universitetets varumärke, och någonting som bör odlas snarare än förstöras, i den mån detta inte ger ett diskriminerande resultat. Det bör noteras att även om det låter sig tänkas att en genusmärkning skulle attrahera somliga skulle den samtidigt stöta bort andra. Den typ av djupgranskning som fordras i en märkningsprocess förutsätter en permanent institutionell struktur för granskning… Men man bör, som sades inledningsvis, ställa sig frågan, om de åtgärder som synes erforderliga för att göra instrumentet effektivt verkligen är önskvärda.”

Heder åt Uppsala Universitet som står rakryggat i en galen värld!

Relaterat:

Vad sysslar Vetenskapsrådet med? (Genustrumpeten)

Genuscertifieringen vid Lunds Universitet

Kurs i härskarteknik 7.5 hp

Ett skräckexempel på genusväldet

En ekologisk genusfråga

Rothsteins genusbrev

Jämställdhetsindex och trafikljus vid våra lärosäten

Grattis Skattebetalare

Grattis skattebetalare del 2

Uppsala-remissen: genusvälde på frammarsch

Genusväldet intar Södertörns högskola

von Wright och tekoppen

Uppsalaprofessor sätter ner foten i SVD

En akademisk fråga om genus (Axessbloggen)

Genus-Hitler

Uppsalaprofessor sätter ner foten i SVD

Uppsala Universitet inför genusmärkning

Mååååste genusvansinnet kulminera just under omtentaperioden!? Jag behöver min hjärna i oförstört skick åtminstone fram till fredag då sista omtentan går, och det datumet sammanfaller med att remisstiden går ut för genusmärkningen i Uppsala. Då måste jag ta del av alla offentliga handlingar i ärendet, och hur ska det då gå med tentarättningen om jag hamnar i chocktillstånd? Jag behöver en stab med folk som hjälper mig med kampen. Vi måste bygga upp en minst lika stor apparat som genusmaffian men helst på tio gånger kortare tid, vilket inte borde bli så svårt med tanke på att antalet kritiker är en växande funktion av vansinnet medan gensuvetarnas IQ är en avtagande funktion av tiden. Vi måste ha lobbygrupper, tankesmedjor, hemsidor, föreningsverksamhet, öppna föreläsningar om genusväldets risker för civilisationens fortbestånd och dedikerade människor som står upp för sanning och frihet. Att bekämpa vansinnet borde vara en nedärvd överlevnadsinstinkt. Rebell som jag ju är tänker jag åtminstone göra ett försök. 🙂 Ur ett evolutionärt perspektiv är det givetvis kört för genusmaffian, men varför ska vi invänta det oundvikliga – hur många människoliv, högskolor och universitet ska behöva offras på genusvetenskapens altare medan vi väntar ut eländet? Vi har inte råd med detta. Låt oss förinta denna diktatur och mentala fängelse en gång för alla så att vi kan se den kommande generationen i ögonen innan vi lämnar jordelivet.

Radikalfeminist?

Skillnaden mellan oss och genus-kommissarierna är dock att vi måste arbeta ideellt och på fritiden medan de är statligt avlönade, för våra skattepengar, för att hjärntvätta nationen. Moderaterna har nu helt sålt sig till eländet – se läkaren Pelle Billings inlägg ”Även Schlingmann är radikalfeminist” (här i AB) Redan på dagis när barnen är ett år är det dags att gripa in med queerlektioner. Vad sägs om att diskutera genuskritik på dagis – det torde väl vara queer om något, nu när genusvansinnet blivit mainstream. Det är hög tid att vi som tillhör den logiskt tänkande minoriteten erhåller offerstatus och att vår verksamhet sponsras med skattepengar liksom andra förtryckta gruppers verksamhet. Nu när de genusfrälsta är i majoritet i beslutande organ (de som sålt sin själ mot bättre vetande är också inräknade här) är det dags för en ny maktanalys – vem bygger upp och institutionaliserar en ny maktordning och vem utövar härskartekniker? Låt oss ta exempelvis härskartekniken Osynliggörande: ”Att tysta eller marginalisera oppositionella personer genom att ignorera dem.” eller Påförande av skuld och skam: ”Att få någon att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något de utsätts för är deras eget fel.” Det är exempelvis mitt fel att jag tänker logiskt eftersom jag utbildat mig till matematiker och inte gensuvetare. Om genuspropagandan hade varit lika omfattande i skolorna på 80- och 90-talet som idag, hade det kanske inte gått så här snett för mig… Och givetvis vill staten reparera detta misstag genom att utbilda oss okunniga i efterhand, vilket vi borde ta emot med oändlig tacksamhet.

Dags att agera

För att återgå till Schlingmann, hjärnan bakom det nya arbetarpartiet. Moderaterna lärde jag veta hut i en valstuga vid Sergels torg redan 2006. Det tragiska var att den äldre man jag pratade med, en sympatisk pensionär, såg uppriktigt ledsen ut och verkade hålla med mig när jag förvånat undrade vad (m) sysslar med, och han skulle ”framföra mina synpunkter” till de sina. Något han tydligen inte gjort eftersom de sunda krafterna inom (m) fortfarande är förtryckta. Den könsmaktsordning som både Schlingmann och Borg talar om borde undersökas inom deras eget parti. Vad sägs om att låta en vettig kvinna som Maria Abrahamsson ensam leda partiet istället för trojkan Reinfeldt-Borg-Schlingmann? Kanske finns det hopp för Alliansen, i annat fall ser jag ingen annan utväg än att via bloggen samla in de 1500 namnunderskrifter som behövs för ett nytt parti. Låt mig kolla min statistik, det borde ta cirka ett dygn, även om vi antar att en fjärdedel av mina läsare är gensuvetare eller bara läser för nöjes skull och kanske till och med vill ha kvar genusvansinnet.

Genustrumpeten har blivit en symbol för vansinnet inom akademin

På tal om vansinne. Finns det någon boende i närheten av Stockholm som kan låna mig en trumpet någon gång de närmsta veckorna under några timmar? Jag ska spela in när jag står utanför Centrum för Genusvetenskap och blåser i en genustrumpet. Detta ingår i mitt kommande propagandaprojekt men jag kan inte gå närmare in på detaljerna just nu, för då kanske Centrum för Genusvetenskap spärrar av området på obestämd tid.  Jag vågar inte vända mig till Musikhögskolan eftersom de nog fortfarande är sura över min SVD-artikel om genustrumpeten och de lär inte bli gladare över att jag än en gång tar upp genustrumpeten, även om mitt projekt faktiskt är musikaliskt och därför borde stöjdas av Musikhögskolan. Men genus står överst i hierarkin och ett musikprojket som utmanar genusöverideologin är antagligen inte välkommet även om det provocerar en norm (nämligen genusnormen) och därför borde lyftas fram av kulturetablissemanget som provokativ konst. Men som sagt, genus står över allt annat och i en diktatur skojar man inte om sina överordnade och självutnämnda ledare som tagit sig fram genom att infiltrera statsapparaten eftersom de ju aldrig skulle kunna ta sig till toppen via demokratiska val. Vem vet, de kanske till och med har legat sig fram till beslutande organ, och det är därför de mår så dåligt och vidareutvecklat sina teorier in absurdum och kryddat dem med glödande manshat.

Frängsmyr är orolig över forskningens framtid

Men nu måste jag komma till saken. Som bekant ska Uppsala Universitet införa ”genusmärkning” (svarar mot Lunds Universitets ”genuscertifiering” – se detta blogginlägg ) och denna märkning gäller inte bara undervisningsformerna utan även det konkreta innehållet på kurserna (se blogginlägget om Uppsala-remissen).  I dagens SVD Kultur har professor Tore Frängsmyr (Hans Rausing-professor em i vetenskapshistoria vid Uppsala universitet) skrivit artikeln ”Genusmärkta universitet välkänd diktatortaktik”. Så här skriver han bland annat:

”Före jul utgick ett påbud vid Uppsala universitet om att hela världen skulle genusregistreras. Ja, egentligen gällde det verksamheten i humaniora och samhällsvetenskap, men anslaget hade en universell prägel… Vad innebär då genusmärkning? Enligt beskrivningen skall institutionerna få något slags licens eller körkort, som intygar att de blivit godkända. Om de uppfyller ett visst antal uppställda kriterier accepteras de som politiskt korrekta, och då får de högre status och kan räkna med större ekonomiska resurser: ”Det ska löna sig att ansöka om och bli genusmärkt.”

Med 17 kriterier (huvudsakligen hämtade från Lund) anges vad saken gäller. I första hand talas om undervisning, men eftersom undervisning vid universitetet skall bygga på forskning, så gäller det lika mycket forskningens förutsättningar… alla ”etablerade begrepp, teorier och metoder” skall problematiseras med avseende på genus.

Genus är den överordnade principen. Ordet kompetens förekommer över huvud taget icke i skrivelsen. En tillämpning av genusmärkning enligt nämnda kategorier skulle, säger rapporten, ”kunna bidra till att förbättra Uppsala universitets image, det vill säga att komma ifrån bilden av att präglas av konservatism och förlegade strukturer”. Genusmärkningen skulle locka nya forskare och studenter till universitetet ”med en ökning av kvalitén som följd”.

Man tror inte sina ögon. Den dåliga svenskan kombineras med puerila tankar och populistisk ideologi. Vad har åratals utbildning och intellektuell träning i seminarier åstadkommit, när ledande personer inom universitetet kan släppa ifrån sig dokument av detta slag? Och hur kan man, i ledande positioner, beskriva sitt eget universitet på detta nedlåtande sätt?

En gång var forskning liktydigt med att söka sanningen. Nu, i dessa relativismens tidevarv, finns ingen sanning, bara ”konstruktioner” och ”berättelser”. Genom postmodernismens mönster kan vi hävda vårt eget personliga perspektiv som det enda gällande. Utgångspunkten för forskningen utgörs då av den egna subjektiva åsikten eller den egna gruppens. Nästa steg ligger nära till hands: gruppens program proklameras som den enda giltiga för alla forskare. Detta är naturligtvis budskapet i genusmärkningen.

För tvåhundra år sedan förklarade Wilhelm von Humboldt att grunden till den akademiska friheten bestod i att lärarna själva skulle välja ämne, teori och metod för sin forskning samt – givetvis – själva formulera sina resultat. Med genusmärkning skulle denna grundläggande frihet utplånas. Som en våt filt skulle genusforskningens teorier, metoder och målsättning läggas över all forskning. Med välkänd diktatorisk taktik skulle det politiskt korrekta uppförandet belönas med högre status och mera resurser. Det är förunderligt att forskarna själva, med några få undantag, inte protesterar och demonstrerar. Varför tiger forskarna? Inser de inte att den intellektuella grunden till deras arbete håller på att undermineras?”

Se enkät för genuscertifiering vid Fysikum i Lund (tex punkt 14) – här!

Medan forskarna har varit upptagna med att forska och stärka Sverige som kunskapsnation, har det församlade genusetablissemanget ägnat åratal åt att lobba, placera sig själva på strategiska poster och knyta kontakter med genushjärntvättade eller lättlurade politiker.

Andra som bloggat om artikeln: SVD-ledarblogg, Pär Ström, Weimers, KFJ.

PS! Missa inte att positiv särbehandling baserat på kön avskaffas på högskolan (DN, SVD-ledare)

UPPDATERING. Det var i mars 2006 som det övergripande jämställdhetspolitiska målet ändrades från det välbekanta ”samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter”, till det nuvarande ”samma makt att forma samhället och sitt eget liv”, där ”ordet makt skall förstås i betydelsen att kvinnor och män skall ha samma rätt, förmåga och möjlighet att forma samhället och sina egna liv.” (prop 2005/06:155) Observera att man skiljer mellan möjlighet och förmåga – kvinnor och män ska ha samma förmåga! Kan man lagstifta om det? Mer om detta i mitt blogginlägg ”När lika möjligheter blev 50/50”.