Axess, DSM, dikt och lite banbrytande genussvammel

Som ni vet är jag ganska skadad efter en operation. Jag var ju skadad redan före operationen med en instabil axel men som jag skrev i förra inlägget har den gått ur led flera gånger på några veckor nu än på flera år, och jag har också efter många försök gett upp min vana att gå långa raska promenader, och istället inhandlat en begagnad motionscykel, som inte genererar några stötar som kan få axeln ur led – vilket alltså sker vid vanlig gång sedan operationen. Jag vet inte hur länge det kommer att vara så här. Så jag har ju utlyst bloggpaus men av en slump kom tre publikationer under samma vecka för två veckor sedan (och jag har försökt klistra in dem i tio dagar nu men det har inte gått, men nu gör jag ett försök ståendes vid daton med regelbundna pauser så det blir gjort). Tur detta hann göras före operationen, men nu måste jag ju få upp dem. Det första är en krönika i juninumret av Axess Magasin (temat är ”Det toleranta folket – Sverige är Europas mest invandrarvänliga land”). Jag har redan skrivit om detta tidigare  i inlägget ”Väst driver på fördumningen av Östeuropa” så ni som  följt bloggen i några år känner igen det här.  Texten i Axess är något förkortad av utrymmesskäl – jag fick låta den nya chefredaktören ”osthyvla” den som han kallade det (nytt uttryck för mig, men i vilket fall har bara det med kakbakandet hyvlats bort + min personliga berättelse om hur jag skruvade sönder vår telefon på 80-talet). Ni får skrolla förbi det ni känner igen bara och läsa vidare (kursiverar inte, så blir det enklare att läsa):

Från väst till öst (Axess)

Jag är född och uppvuxen i Sverige. Mina föräldrar möttes som radioamatörer och fysikstudenter på 60-talet, min far i Sverige och min mor i Bulgarien. Varje sommarlov fram till de sena tonåren har jag spenderat där. Paradoxalt nog (sett med svenska ögon) var det mina kommunistiska bulgariska morföräldrar som gjorde mig till nationalist, eller fosterlandsvän. Det var kärlek till det egna som genomsyrade vardagen, inte antipati mot någon annan. Förvisso fick man ibland höra om den 500-åriga ockupationen av turkarna och om det illasinnade Väst, men i övrigt var det alltså det egna landet, de egna nationalskalderna, folksångerna, danserna, maträtterna, berättelserna, sångerna, dikterna och sättet att vara på och umgås med varandra som utgjorde livet. ”Vi bulgarer” fick man alltid höra om allt. Om grannfrun hade bakat goda kakor så var det inte kommunistpartiets recept utan det var ”vi bulgarer” som sedan urminnes tider bakat dem, och i synnerhet var den egna familjematriarkens kakor godast. Enligt mannen. Jag är väl medveten om att detta vid ett svenskt genusuniversitet skulle ses som uttryck för kvinnoförakt, liksom nationalskaldernas hyllande av kvinnan som moder, då moderskap i Sverige ju är en kvinnofälla.

Jag tror inte någon hemma märkte något…

Jag fick mig den bulgariska historian muntligt traderad av äldre släktingar, radion spelade alltid bulgarisk folkmusik, discona gör det än idag, och kulturen levdes dagligen, man pratade inte om den som ett fenomen eller granskade den utifrån något perspektiv – den bara fanns där. Jag är medveten om att en del av självhyllandet odlades av kommunistpartiet som ett försvar mot väst. Men när något inte fungerade var det inte staten man vände sig till utan grannarna – därmed odlades en lokal gemenskap där alla kunde bidra med just sina kunskaper. Det gjorde för övrigt också att man lärde sig hur saker fungerade på en grundläggande nivå. Kunskaper som till stor del gått förlorade i vårt moderna samhälle. Jag fascinerades av det. Kanske var det därför jag till mammas förfäran skruvade sönder vår telefon som 7-åring för att ”se hur den fungerade” utifall den skulle gå sönder.

Och alla dessa av kommunistpartiet anordnade stora påkostade spektakel vid alla högtidsdagar. Sedan kom man hem till det självföraktande Sverige och fattade ingenting. Här kunde lärarna inte ens organisera en matkö på 20 personer i skolan, än mindre en nationalistisk parad med tusentals elever på det kyrilliska alfabetets dag som direktsändes i TV. Recitera dikter skulle jag också kunna, äldre bulgariska liksom nyare Sovjethyllande. Jag tackar mina morföräldrar för denna fenomenala träning av min minnesfunktion som säkerligen bidragit till delar av mina studieframgångar. Regeln var att jobba hårt med både händer och huvud – högsta betyg i allt var normen. Eget ansvar, disciplin och hårt arbete. Ingenting kommer till dig gratis. Viss kontrast mot den svenska vänster som hade östblocket som föredöme. Ledsen att väcka er ur dvalan – men där fanns ingen kulturmarxism. Partiet invaderade aldrig den privata sfären och det rådde konsensus om att det fanns ett parti man skulle ta hänsyn till, men vänner och grannar emellan fick allt sägas. Man pratade politik då och man pratar politik nu, det finns inget outtalat åsiktsförtryck där man är rädd för vad ens granne ska tycka. För man är fotfarande, nu i än högre grad, kritisk mot etablissemanget.

Jag är glad att jag fick uppleva den tiden och att muren inte föll förrän jag var femton. Sedan började förfallet. Droger, maffia, korruption, fattigdom, hemlöshet, hunger (!), hyperinflation, rotlöshet och utbildningsreformer dikterade från väst. Bilden av vad väst stod för raserades på nolltid. Tillresta akademiker och experter från väst blev utskrattade och ansågs ”totalt okunniga och obildade”. Men den nya eliten öppnade dörren ändå. Man behövde EU-pengarna och pengarna från George Soros Open Society Institute. Nu kom allt postmodernistiskt svammel som alla skrattar åt och ingen tror på, men som politikerna accepterar av ekonomiska skäl. Ännu en elit som sålt sig. Det före detta fungerande utbildningsväsendet är raserat (betänk alla matematik- och fysikolympiader man deltog i, förvisso delvis för att bevisa kommunismens överlägsenhet) och politikerföraktet är mer utbrett än någonsin. Förut skulle en politiker åtminstone ha klassisk bildning inom naturvetenskaperna, kunna sin historia och ha läst en massa kommunistisk litteratur för att bli politiker – nu behöver man inte ens kunna läsa, bara följa EU-direktiv och trycka på en knapp. Likheterna med väst blir alltmer uppenbara – den sk harmoniseringen inom EU har kommit långt.  Väst driver på fördumningen av Östeuropa ovanifrån och jag bara hoppas att den inte slår igenom bland de breda folklagren. Ingenting tyder på det än så länge.

Tanja Bergkvist, fil dr matematik

OBS! Se denna väldigt intressanta 15 minuter långa video ”Är PK värre än kommunism?”

Nästa är en publikation om genusvansinnet i tidskriften DSM  (Debatt, Sanningssökande, Mediakritik) – detta är utklippt rakt av från bloggen, och ni som följt den en längre tid har läst om detta i inläggen Genusväldet intar Södertörns högskola , von Wright och tekoppen ,Genusfysik och konsensuskultur  samt Mitt anförande i Riksdagen”. Detta nummer av DSM har temat ”Sveriges viktigaste opinionsbildare” (beställ lösnummer nr 3/2013  eller teckna prenumeration). Bland annat Pär Ström och Julia Caesar har skrivit artiklar i detta nr av DSM. Här är mitt bidrag:

Genusvansinnet har intagit utbildningsväsendet (DSM)

Vem är generaldirektör för Skolverket idag? Och vem anses lämplig och utses av regeringen som rektor för en svensk högskola? Det är två inte helt obetydliga frågor i ett samhälle där larmrapporterna haglar om kontinuerligt försämrade skolresultat – i synnerhet inom naturvetenskaper och matematik, men även vad gäller läsförståelse och stavning går det utför. Man borde ju undersöka vad detta beror på. Och det har man gjort. Ur ett genusperspektiv! Ty det jag kallar den svenska Genusmaffian har lyckats lura i både politiker och en stor (men avtagande) del av svenska folket att en genusanalys är lösningen på det mesta. I synnerhet är ”dekonstruktionen av den hegemoniska maskuliniteten” och av ”den manliga identiteten” en viktig del av lösningen på flera samhällsproblem, inte minst de sjunkande skolresultaten. För mig inställer sig genast två frågor:

1. Hur kommer det sig att svenska elever för en sådär trettio år sedan, när det var mer tillåtet att konstruera en maskulin identitet och när det inte fanns en genusvetare i sikte, presterade bättre?

2. Hur kommer det sig att det i östasiatiska länder och även i östeuropeiska finns många fler kvinnor som väljer att läsa tekniska ämnen och naturvetenskap och matematik vid universitetet – när det där idag inte finns en genusvetare i sikte?

Detta var två av de frågor jag ställde för några år sedan i en paneldebatt i Riksdagen dit jag var inbjuden att debattera mot bland annat Anna Ekström – idag generaldirektör för Skolverket (sedan 2011), och då (2010) ordförande för Delegationen för Jämställdhet i Skolan (DEJA) samt ansvarig för statens offentliga utredning SOU 2009:64 (”Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det?”) som jag hade läst och skrivit om på min blogg. Jag hoppas verkligen att politikerna själva läser de rapporter de beställer? Ty innehållet omsätts inte sällan i praktisk handling. Så jag hoppas verkligen att de följer upp sin egen verksamhet. I år utsåg regeringen även Ekström till ordförande för Linköpings universitets styrelse.

Pojkar blir till män och män blir till galningar som pratar och pratar, det vet alla – inte minst jag som själv är så tystlåten 🙂

Det talas i utredningen om att pojkar tar plats ”genom att prata utan att räcka upp handen”. Jag anser inte att lösningen på detta är en ”dekonstruktion av den manliga identiteten” (hur gör man det? En daglig hormonspruta till alla pojkar i skolan?) utan detta är ett disciplinärt problem som man löser genom att helt enkelt inte ge den elev ordet, som pratar utan att räcka upp handen. Man kan även utvisa personen ur klassrummet (om det inte är olagligt idag – det kan ju vara ett kränkningsbrott – jag har inte hängt med i lagstiftningen där) eller helt enkelt ge någon annan, som räckt upp handen, ordet. Jag vet inte riktigt hur, men när jag gick i skolan på 80- och 90-talet så fungerade det här med handuppräckning. Våra lärare behövde inte gå kurser i genus, queerteori, HBT och leka värdegrundsrollspel med en genuspilot (ja det yrket finns – googla själva!) för att hålla ordning i klassrummet. Ändå bestod halva klassen av elever med en maskulin könsidentitet.

Låt mig citera några talande stycken ur den statliga utredning SOU 2009:64 som debatterades, och där Anna Ekström sade sig ”stå bakom varje ord i rapporten” efter (!) att jag citerat dessa stycken. Diskussionen handlade om att pojkar presterar 10% sämre än flickorna.

Sid 16:  ”Brist på kunskap och medvetenhet leder tyvärr ofta till en oförmåga bland skolledare, lärare och annan personal i skolan att upptäcka genusstrukturerna.”

Sid 46: ”En vanlig kommentar på landets skolor är: ” vi behandlar alla lika, oavsett kön”. Detta att ”behandla alla lika” är enligt vår uppfattning uttryck för en könsblindhet inför de strukturer som skapar och vidmakthåller föreställningarna om genus.”

Sid 220: ”Sammanfattningsvis kan man säga att det fortfarande finns en genusordning i skolämnenas innehåll som påverkar flickors och pojkars motivation” (observera – i innehållet).

Man kan verkligen fråga sig hur kinesiska skolbarn lyckas utan att dekonstruera den maskulina identiteten – en stor gåta….

Sid 237: under rubriken ”Underprestation som effekt av sociala konstruktioner av manlighet i skolan” kan vi läsa följande: ”Genusteoretiska maskulinitetsteorier (t ex i Connells efterföljd) ser skapande och försvar för hegemonisk maskulinitet som en avgörande mekanism. Den risk som det kan innebära för pojkar att framstå som omanliga gör att de undviker beteenden som kan uppfattas vara feminina. Dit hör att vara duktig i skolan… I avsnittet ovan har jag försökt föra samman några olika förklaringar till pojkars underprestationer som alla [obs: alla!] utgår ifrån att det är maskulinitet/manlig identitet i sig som är boven i dramat. En gemensam utgångspunkt är att social genusordning har avgörande betydelse för pojkars underprestationer i skolan.”

Sid 240: ”I sin analys av svenska pojkars underprestationer i dag knyter Björnsson an till den engelska forskningen och konstaterar sammanfattningsvis det som också beskrivits i föregående avsnitt: Om man tar skolarbetet på allvar riskerar man som pojke att få sin heterosexualitet ifrågasatt .”

Björklund och Anna Ekström. Hur trovärdig är han? Något att betänka noga inför nästa val – där skolfrågan blir allt viktigare för allt fler. I synnerhet alla föräldrar.

Väldigt konstiga förklaringar till pojkars underprestationer. Jag påpekade att problemet inte är att pojkar underpresterar med 10 procent jämfört med flickorna utan att alla (nästan) svenska elever underpresterar – både i ett internationellt (åtminstone europeiskt) perspektiv och i ett tidsmässigt perspektiv. Det är det vi ska analysera. Och som sagt, de två frågor som infann sig och som jag radade upp ovan verkade inte kunna besvaras, eller åtminstone fick jag inget svar från Anna Ekström, idag generaldirektör för Skolverket och vars analys av pojkars underprestationer alltså kan utläsas ovan. Lycka till med att ordna upp i skolan och lycka till med att höja resultaten – Skolverket har vårt fulla förtroende och vi hoppas se alltfler genuspiloter, genuscoacher, genusstrateger, förändringspiloter, genuskonsulter, värdegrundskonsulter och andra experter höja resultaten inom exempelvis matematik  – det här är definitivt rätt metod!

Moira von Wright. Det finns en del galna professorer – men de är galna i bemärkelsen kreativa. Här har vi däremot ett exempel på samhällsdestruktiv galenskap…

Låt oss vandra vidare i det svenska utbildningsväsendet. Moira von Wright är idag rektor för Södertörns högskola (utsedd av regeringen).  Innan dess har hon undervisat och forskat vid Lärarhögskolan och disputerat i pedagogik. Fram tills hon tillträdde som rektor för Södertörns högskola 2010 var hon anställd som professor i pedagogik vid Örebro universitet. Von Wright har skrivit en rapport till Skolverket – en rapport som idag rekommenderas som ”Genus- och jämställdhetslitteratur relevant för lärarutbildare” vid flera svenska universitet. Rapporten har titeln ”Genus och text –  När kan man tala om jämställdhet i läromedel?” (utgiven 1999). Där har von Wright gått igenom fysikläromedlen för gymnasieskolan och kommit fram till att anledningen till att flickor tycks mindre intresserade av fysik ligger i själva ämnets karaktär och den manliga rationalitet ämnet anses präglat av. En stor del av  det traditionella kunskapsstoffet måste plockas bort och ersättas med en ”vardagsförståelse” vilket von Wright menar att flickor skulle tjäna på – vilket säger en del om vad von Wright själv har för kvinnosyn.

…en galenskap som de här personerna uppmuntrar och verkställer.

Hur regeringen kan tillsätta en person med denna rapport på meritlistan är en gåta för många matematiker och fysiker, som uppmärksammade rapporten i media, så att regeringen skulle ha tid på sig att hitta en mer lämplig kandidat. Regeringen valde dock (2010) att gå på Södertörns högskolas styrelses linje. Det är därför lite av hyckleri att nu inför kommande val prata om skolans problem och hur man nu ska göra Sverige till en kunskapsnation (för femtioelfte gången?). Allt det där pratet känns inte längre trovärdigt. Man säger en sak och gör något helt annat. Tomt prat kombinerat med fortsatt absurda handlingar – det är vad jag ser. Några slutsatser från rapporten – citaten talar för sig själva, kommentarer är helt överflödiga. Varning för högt blodtryck hos känsliga läsare, och bär i minnet att denna rapport på intet sätt hamnat i skymundan utan används i lärarutbildningen (!):

Sid 7: ”En jämställd skola arbetar utifrån en respekt för elevens egen livsvärld och världsbild, och en demokratisk undervisning kan då inte handla om att ersätta elevens ”vardagsförståelse” med en ”vetenskaplig” sådan. Enligt Sundgren (1996 s.31) måste det uppstå en dialog för att inte skolan skall utöva symboliskt våld på eleverna genom att påtvinga en given mening.”

Sid 59: ”Faktabaserad, objektiv kunskap utgör vad man i ett feministiskt perspektiv brukar kategorisera som ”manlig” kunskap. Kravet på objektivitet anses ofta utgöra själva grundkriteriet för vetenskaplighet.”

Sid 64: ”Påbjudandet av snäv kunskap med en given mening är inte förenlig med skolans jämställdhetssträvanden.”

Sid 65: ”En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort.”

Sid 16: ”Sylvia Benckert (1997) menar att fysiken som universitetsämne eftersträvar en opersonlig renhet, och en strävan att framstå som höjd över och fri från mänskliga önskningar, och att just denna skenbara opersonlighet och könlöshet är knuten till föreställningar om maskulinitet, vilket bidrar till att göra fysiken ointressant för flickorna.”

Sid 24: ”Man kan, med Sundgren (1996, s. 86ff), ifrågasätta denna tradition som insisterar på förmedlandet av vetenskapliga begrepp och deras tolkningsföreträde, samtidigt som den invaderar vardagsförståelsen genom att också lägga beslag på vardagliga begrepp och ge dem tolkningsföreträde, som t.ex. kraft.”

Sid 24: ”Föreställningen om det vetenskapliga tänkandets självklara överhöghet rimmar illa med jämställdhets- och demokratiidealen… Om man inte uppmärksammar detta riskerar man att göra missvisande bedömningar. T.e.x genom att oreflekterat utgå från att ett vetenskapligt tänkande är mer rationellt och därför borde ersätta ett vardagstänkande.”

Sid 65: ”Det är sannolikt att en jämställd läroplan skulle uppfattas som en utmaning eller en provokation för många lärare och för många i det naturvetenskapliga samfundet som gärna vill se sin egen kunskap behandlad i skolan.”

Man kommer osökt att tänka på Poes law´: ”The core of Poe’s law is that a parody of something extreme by nature becomes impossible to differentiate from sincere extremism. A corollary of Poe’s law is the reverse phenomenon: sincere fundamentalist beliefs being mistaken for a parody of that belief”.

Kan en inspirationskälla för von Wright vara filosofen, lingvistikern och psykolanalytikern Luce Irigaray (född 1930 i Belgien) som haft stort inflytande på den feministiska rörelsen i Europa? I Irigarays essä Le sujet de la science est-il sexue? från 1987 analyseras Einsteins relativitetsteori från ett postmodernt social-konstruktivistiskt genuspespektiv. Hon frågar sig om Einsteins välkända formel E = mc^2 är sexistisk! Hon menar att formeln privilegierar en hög hastighet, nämligen ljusets hastighet, på bekostnad av lägre hastigheter som är mer betydelsefulla inte minst för kvinnor. Einstein anklagas för att vara fixerad vid höga hastigheter, vilket enligt Irigaray reflekterar Einsteins sexistiska inställning.

Rena galenskapen. Men fortsätt ni gärna att prata om Sverige som en kunskapsnation kära politiker, och förvånas varje gång ni ser att resultaten sjunker, och fortsätt att tillsätta de här personerna på viktiga poster, och förvånas sedan över varför resultaten fortsätter att sjunka. Det går bra för Sverige. Sverige är världsledande. I galenskap.

Tanja Bergkvist, fil dr matematik

Påminner om att von Wright även ingår i Forskningsberedningen, som är ett rådgivande organ åt regeringen i forskningsfrågor (!). Som man bäddar får man ligga osv.

Minns ni dikten jag la in nederst i förra inlägget och som  fick återpubliceras om källa angavs? Tidningen Nya Tider har publicerat den:

Han är för tung för mig just nu – tror ni jag gett honom för mycket tonfisk och leverpastej?

Avslutar med att glädja er med min senaste genusartikel, som jag också skrivit för länge sedan men som ännu inte publicerats i den ansedda Tidskriften för Genusvetenskap – vilken fräckhet, den är ju banbrytande, normbrytande och psykbrytande på samma gång och uppfyller därmed alla kriterier för publikation! 😉 Under denna tuffa och handikappade period av mitt liv när jag måste sova sittande, ha armen bunden, klämda nerver, larmknapp på benet och inte ens kan öppna en burk med kaffe själv för att förbli hyperaktiv, och ha ett rullande schema med axelvakter som måste dra i min hand en gång i timmen när den är på väg ur led, knappt kan gå, och fått ställa in alla mina sommarplaner, försöker jag ändå hålla humöret uppe, och tro inte för ett ögonblick att min hjärna lagt ner bara för att jag knappt vågar eller kan röra mig (jag kan ju röra mig, men det är inte värt det när axeln går ur led – kan inte ens lyfta min 5 kg tunga perserkatt, det slutade i en olycka en gång, så han är lite sur nu att jag inte jämt och ständigt bär runt på honom som jag brukade), tvärtom kan det vara nyttigt att hinna nätverka och kommunicera istället, så jag lånar ut min hjärna till andra så länge, till dess jag kan skriva igen själv. Just det – genusartikeln, här är den, och den föranleddes av att ”Tidskriften efterlyser nu abstracts eller artiklar på följande tema:

Oldies Goldies” – Redaktionen noterar att en rad om- och nyläsningar av feministiska och genusvetenskapliga klassiker publiceras mer eller mindre kontinuerligt… Temat är öppet för kritisk nyläsning, hyllning, samtids- och dåtidsreflektion. Redaktionen ser gärna nyläsning genom radikala metodologiska och teoretiska grepp, där äldre text betraktas genom en lins med vetenskaplig hemhörighet någon helt annanstans än där den äldre texten producerades.

Abstract: Skicka ditt abstract på minst 300 ord till tgv@liu.se”

Jag kan också producera galenskap – hur svårt kan det vara?

Det tog nästan fyra långa minuter att forska fram ett genusresultat, med hjälp av The Postmodernism Generator där man kan slumpa fram nya intressanta forskningsartiklar som kombinerar gamla klassiker som redan är inmatade, och sedan lägga till lite eget svammel. Det var lite ansträngande faktiskt, jag fick trycka på refresh-knappen F5 flera gånger tills det kom upp något intressant! Och sedan fick jag klippa ut den intressanta artikeln och klistra in den i Google translate – manuellt! Vilket slitgöra, jag förstår nu att det måste vara tufft att vara genusforskare, hur vet man vilken artikel man ska välja av alla och kan man lita på att Google Translate inte förvränger någon djup insikt? 😉 Eller kanske skapar någon ny insikt ska jag säga – vad intressant, man behöver ju inte alls använda sin egen hjärna – ett helt nytt genusforskningsfält har öppnats upp. Det här introducerande svamlet är alltså en del av artikeln, så ni inte tror något annat. Men här är titeln – det gäller att skriva lika organiserat som genusvetarna:

Den Postsexuella Realismen dekonstruerad som en paradox (refuserad av genusmaffians kontrollorgan)

Av: Tanja Bergkvist, Fil dr matematik

Subdialektisk feminism attackerar och dekonstruerar bakverk

”Sexuell identitet är oupplösligt meningslös”, säger Debord. Är han mentalt störd? Utgångspunkten för en postsexuell rationalism innebär att sammanhanget är en produkt av Gubbslemmet och den kollektiva genusglömskan. Ämnet är kontextberoende i en prekulturell rationalism som innehåller språket som en paradox. Men Lyotard främjar användningen av subdialektisk feminism för att attackera bakverk. Det gör inte jag. Mina föremål interpoleras till en patriarkalisk berättelse som innehåller verkligheten som en maskulin paradox. Man kan säga att Marx antyder användandet av ett patriarkaliskt paradigm med en inneboende irrationalitet för att dekonstruera klasskillnader. Men jag menar att den efterföljande meningslösheten av ett patriarkalt medvetande existerar och befäster hjärnaktiviteten. Utgångspunkten för expressionism innebär att berättande kan användas för att befästa kapitalismen, men bara om sanningen är skild från språk, och om detta inte är fallet, är sexualiteten en social kommentar.

”Klass är omöjligt”, säger Marx. Vad i helvete menas? Å ena sidan, om diskursen gäller, måste vi välja mellan subdialektisk feminism och postsexuell socialism. Samtidigt kan antagandet av realism innebära att verkligheten är en burk, särskilt om Marxs kritik av subdialektisk feminism är ogiltigt. Burroughs analyserar ett subdekonstruktivt paradigm för verkligheten, i biljetten som exploderade, men bekräftar subdialektisk feminism. Därför är föremålet extrapolerat till en konstruktivistisk liberalism som inkluderar narrativitet som helhet. ”Kultur är i grunden död”, säger Lyotard. Det karaktäristiska temat i min kritik av realism är en subkulturell verklighet, där ett dominerande begrepp är skillnaden mellan mark och figur, manligt och kvinnligt, sexuellt och onormalt. ”Sexualiteten är en juridisk fiktion”, säger Derrida. Debord föreslår att man utnyttjar realism för att analysera och ändra sexuell identitet. Således innebär detta att subdialektisk feminism som konst syftar till att ta makten av proletariatet där realismen utnyttjas för att attackera verkligheten.

Patriarkalt berättande

I verk av Tarantino  är ett dominerande begrepp skillnaden mellan öppning och stängning. Men Gaiman upprepar det postkulturella paradigmets diskurs, där han även dekonstruerar den strukturella kapitalismen som varken går att öppna eller stänga eftersom locket fastnat. Därför håller Foucaults essä med om att neostrukturell objektivism har betydelse. Ämnet är interpolerat till en strukturell kapitalism som inkluderar sexualiteten som en irreversibel paradox. Flera dekonstruktioner av löpsedlar, ekonomi och senare meningslösheten, när man undersöker paradigm av berättande, ställer oss inför ett val: antingen prepatriarkalt berättande eller dra slutsatsen att målet med konstnären har en betydande form. Därför är det karakteristiska temat bryggan mellan klass och kön, paradox och mening. Men om expressionism har en brygga så är den postsexuella realismens berättelse utrustad med ett figurativt verktyg.

Ser ni ut så här efter att ha läst min artikel? Jag såg ut så här efter att ha skrivit den i alla fall…

”Språket är elitistiskt”, säger Lacan. Men vad fan är inte det? Om man undersöker subkulturell dialektisk teori, måste man snart välja: antingen subkulturell dekonstruktiv teori eller dra slutsatsen att klass, något paradoxalt, har en inneboende mening. Med tanke på att verkligheten är lika med språket främjar Debord användningen av konstruktiva paradigm för att läsa sexuell identitet. Foucaults modell av subkulturell dekonstruktiv teori hävdar att det kollektiva klarar av sanningen. Det tror inte jag, sanningen om könet måste mörkas för folket, eftersom sexualiteten är en paradox som vill ta makten av proletariatet, som jag visat ovan. Ty om man undersöker det strukturalistiska paradigmet av diskursen, står vi inför ett val: antingen neokonstruktiv sublimering eller dra slutsatsen att verkligheten måste komma från skillnaden mellan skapande och dekonstruktion av rådande ordning. Klass har betydelse, men bara om sanningen är utbytbar med språket, om så inte är fallet, kan vi anta att berättelsen är en produkt av textmässig rationalism utan sexuella begär.

Referenslista: Pomo + min egen galenskap.

Är det ok om ni måste bo i det där gråa dammolnet tills min axel är lagad?

Det faktum att artikeln nobbades av genussamfundet befäster dess karaktär som normbrytande och före sin tid i en tid vid det svarta hålets händelsehorisont  där tiden står lika stilla som hjärnverksamheten hos en aktiv PK-politiker i Almedalen, vilket betyder att mina tankar lyckats fly och därmed är starkare än det svarta genushålets gravitationsfält. Denna fysikaliska insikt strider inte mot någon lag eftersom tankarna ju inte består av partiklar, åtminstone inte mina, däremot kan en partikulär tanke hos genusmaffian manifestera sig som en våg – därav första, andra och tredje vågens feminism osv. Genusvågorna är inte bakgrundsoberoende och därför kan vi bli av med dem genom att dekonstruera hela rumtiden medan de dekonstruerar könet – först klar vinner, och för övrigt kan man genom att sända ut ett polariserat vågburet budskap släcka ut alla genusvågor på nolltid – något som nästan redan skett. Nästa genusartikel ska handla om hur detta gick till – när det är överstökat – vi kan ju inte gå händelserna i förväg så länge vi befinner oss vid det svarta hålets rand där tiden ju står stilla och där vi alla sitter fast tills mitt nästa inlägg kommer upp, vilket beror på hur mina luxationer utvecklas och hur snabbt jag kan få tag i en kirurg som åtgärdar det multidirektionella problemet. Men vi kan ju ses på kommentartsfältet under tiden, som vanligt. 🙂

Relaterat: Filosofiska rummet om genusvansinnet i akademin – jag och Svante Nordin sätter genusmaffians hantlangare på plats. Och glöm inte se videon efter Axessartikeln överst i inlägget– mycket viktig intervju! Här kommer en annan video – en hyllningsvideo till Bulgarien:

Annons

Väst driver på fördumningen av Östeuropa

Fördumningsindustri på export till Östeuropa?

I förra inlägget tipsade två kommentatorer (tipstack till Nordbo och Galne Gunnar) om följande mycket intressanta video: ”Är PK värre än kommunism?” (lite längre ner i inlägget). Här får vi utöver flera intressanta iakttagelser kring och jämförelser mellan PK-fenomenet i väst och det forna kommunistiska systemet i öst höra hur utbildningsreformer dikterade från väst leder till en fördumning i de östeuropeiska länderna. Hittills dock begränsat till vissa akademikerkretsar samt den mediala och politiska eliten. Dvs det har, till skillnad från i väst, ännu inte slagit rot i de breda folklagren. Och det beror dels på att utbildningsväsendet ännu inte är helt tillintetgjort och dels på att folk inte är särskilt naiva. Åren efter 1989 tillkallades allehanda ”experter” från delar av akademin och den politiska sfären från väst för att gästföreläsa vid de bulgariska universiteten, och det här skrattade man gott och länge åt. Bilden av vad väst stod för som odlats bland folket under kommunisttiden raserades på nolltid. Dock kan man uppnå fördumning ändå på sikt med ekonomiska incitament, vi har tex det kontinuerliga pengaflödet från EU (daglig reklam i riks-TV inför och kort efter EU-inträdet 2007) för ”upplysningsprojekt” som envar kunde söka för att göra sig en karriär. Snabbt lärde man sig de mantran och floskler som skulle upprepas för att de utländska ambassadörer och experter som övervakade processen, skulle bli nöjda. Den man inte kan hjärntvätta köper man för pengar. Hur mycket den nya elit som profiterar på det här ekonomiskt och karriärmässigt själv tror på tokigheterna kan man ifrågasätta. Problemet uppstår när det inflytande den får och måste förvalta genom att profitera på det här ska omsättas i praktiken. En opinionsundersökning som presenterades i bulgarisk TV den 10 november 2009 (20-årsjubileet sedan kommunismens fall) talar sitt tydliga språk:

43.2% anser att mer är förlorat än vunnet sedan 1989.

22.5% anser att mer är vunnet än förlorat sedan 1989.

34.3% anser att det väger jämnt.

Vägen in till svensk arbetsmarknad: klipp och klistra för vuxna

På tal om sådant här, ni missade väl inte inslaget i Studio Ett den 13 april om hur invandrare i Sverige skrattade gott (HÄR  eller HÄR) åt den klipp- och klistrakurs som man ordnat åt dem som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd (min 1:30- 2:30): ”Taha i Katrineholm har däremot aldrig haft ett riktigt arbete i Sverige. Under flera år har den före detta taxichauffören från Bagdad varvar SFI, praktikplatser med vad som han kallar ”fåniga pratkurser”… Taha och hans fru skrattar åt situationen, och så berättar Taha om en av alla dessa arbetsmarknadskurser som han gått i  Sverige. ”Nyligen fick vi i uppgift att göra något slags klipp och klistra-kollage om hur vi upplevde Sverige. Vi satt som dagisbarn och klippte ut bilder ur damtidningar”, berättar han. ”Och jag klippte ut bilder på små söta bebisar och på prinsessan Viktoria. Nej dagis… ha ha ha! [otydligt tal och höga skratt]…”.  Klipp- och klistra-kurser kommer väl snart att finnas i universitetens kurskataloger, om momentet inte redan ingår och införts bakvägen, som det obligatoriska genusvansinnet. Gå en kurs i härskarteknik 7.5hp!

Får att återgå till den video jag tänkte lägga upp. Allt han säger stämmer väl överens med de iakttagelser jag själv gjort under de årliga besök jag gjort i Bulgarien sedan jag var 9 månader. Jag besökte förresten några institutioner vid Sofias universitet ett par gånger åren efter 1989 (eftersom min mormor har två systrar som är verksamma som professorer där) och man var ganska oroad över att man accepterat en amerikansk modell där det ingick baseball och gympaövningar under värdefull kurstid – så såg upplägget för blivande akademiker inte ut före 1989. Men det där var bara början, nu är själva kursinnehållet också under attack och fördumningsindustrin är satt i system:

Kort om det postmoderna samhället (wikipedia):

”Ett postmodernt samhälle karaktäriseras av att tilltron till objektiva sanningar raserats, inga ideologier eller religioner anses längre tillförlitliga och tilltron till vetenskapen har gått förlorad. Postmodernismen är en tid då gränser suddas ut, och där ingenting är på förhand givet. Den postmoderna människan är både rot- och rastlös -och livet ses som en serie tillfälliga förflyttningar och rollbyten. I och med att människor i det postmoderna samhället har förlorat tron på objektiva sanningar, finns ingen tillförsikt i att framtiden skulle kunna kontrolleras och styras och engagemanget i kollektiva rörelser raseras. Istället förläggs människors satsningar i hög grad till individuella projekt, och jakten efter nu-upplevelser. Det postmoderna samhället är ett samhälle där var och en ständigt måste skapa och omskapa sitt eget jag och sin egen verklighet.”

Ljushastigheten - ett patriarkalt påfund

Känns detta igen? Vissa forskare, som exempelvis Luce Irigaray (född 1930), som haft stort inflytande på den feministiska rörelsen i Europa, har bidragit med flera kloka insikter. Hon analyserade i sin essä Sujet de la science, sujet sexué? (1987) ”Einsteins relativitetsteori från ett postmodernt socialkonstruktivistiskt genuspespektiv. Hon frågar sig om Einsteins välkända formel är sexistisk. Hon menar att formeln privilegierar en hög hastighet, nämligen ljusets hastighet, på bekostnad av lägre hastigheter som är mer betydelsefulla – inte minst för kvinnor. Einstein anklagas för att vara fixerad vid höga hastigheter, vilket enligt Irigaray reflekterar Einsteins sexistiska inställning.”

Jag hade massa annat att ta upp men den där videon förändrade min planering, så jag återger bara en sak till här (uppdatering: det blev visst flera saker) som är relevant i sammanhanget: Sindra Peterson Årsköld som är docent i biokemi vid Lunds universitet har skrivit en läsvärd artikel i Kemivärlden Biotech: ”Kemist & feminist? Javisst! Men bespara mig genuscoacherna.”

Docent i Lund ifrågasätter genus-infiltrationen av akademin

”För två år sedan blev jag utskälld av Tiina Rosenberg, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet och tidigare frontfigur i FI. Hon skulle presentera genuscertifieringen som hon har utvecklat, som ska göra Lund till ett mer jämlikt lärosäte. Föredraget ingick i en omfattande ledarskapsutbildning, och publiken bestod av trettio intresserade akademiker med ledarskapsuppdrag på olika nivåer. Hon inledde seminariet otydligt, och efter en kort stund räckte min bordsgranne, en man från Lunds tekniska högskola, upp handen. Hon tystnade och vände sig mot honom; han tolkade detta som att han fått ordet och ställde en fråga. Det skulle han inte ha gjort. Med blixtrande ögon vrålade hon: Du är man, jag är kvinna, och därför håller du käften! Hon fortsatte därefter att ömsom skälla ut, ömsom förolämpa hela gruppen, oprovocerat och osammanhängande, i hela 45 minuter. Det var fruktansvärt obehagligt. Jag har aldrig sett ett sådant hat… Tyvärr lurar betydligt farligare bestar i genusdjungeln än en argsint tant och några kontraintuitiva hypoteser. Moira von Wright, professor i pedagogik och rektor för Södertörns högskola, har kritiserat grund- och gymnasieskolans fysikböcker för att de framhåller fysiken som objektiv kunskap.” [se här: 1 , 2 , ”Genus och text” uppmärksammades först av Olle Häggström, professor i matematisk statistik vid Chalmers].

”Som kvinna, fysiker och kemist blir jag förolämpad och upprörd över dessa idéer. Varför angriper man naturvetenskapen, vars oföränderliga kärna står över genus och som dessutom är nyckeln till den rikedom som gör att vi överhuvud taget kan sitta här och spekulera, mätta och friska? Och varför blanda in hypoteser om vår sexualitet i praktiskt jämställdhetsarbete, som ska syfta till lika villkor på arbetsplatsen och inget annat? Huruvida det är arv eller miljö som ger oss våra genusidentiteter är irrelevant i sammanhanget.

Kemi- eller genuskurs? Hur väcker vi de ungas intresse för vetenskap?

Som feminist blir jag snarare rädd. Om förtroendet för jämställdhetsarbetet urholkas kommer vi att se en fruktansvärd backlash, och dyrt vunnen mark kommer att förloras. Därför måste vi omgående hitta tillbaka till huvudspåret: Män och kvinnor ska ha lika villkor, lika möjligheter, lika skyldigheter. Samma lön för samma insatser. Vi no-nonsense-feminister måste förmedla detta tydligt till makthavarna. Välmenta satsningar på omfattande genusutbildningar och obligatoriska seminarier gagnar inte jämställdheten; det är bortkastad tid och bortkastade pengar. Hur ska man då öka jämställdheten inom kemin? Det som är bra för kvinnor sammanfaller med det som är bra för alla; inom akademin innefattar det ostörd tid, tillräckliga resurser, ett rikt nätverk, en mentor, möjligheter att meritera sig, en stimulerande forskningsmiljö. Alla vill ha tillgång till detta, men det är tyvärr fortfarande svårare för  kvinnor än för män att få det. Var därför uppmärksam på kvinnor i din omgivning, särskilt de som befinner sig tidigt i karriären. Tillhandahåll stöd utan att offerförklara henne. Hjälp henne till chansen att briljera – resten sköter sig självt! Utan en enda genuscoach.”

På tal om kemigenus – påminner den intresserade läsaren om mitt gamla inlägg Genuskemi och några klavertramp i det politiskt inkorrekta träsket om några av medias pk-misstag och om hur Skolverket vill ha in ett genus- och etnicitetsperspektiv i kemiböckerna.

Annat läsvärt (och underhållande): professor Bo Rothsteins GENUSBREV till Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS).

Och missa inte Zarembas fortsatta artiklar om den svenska skolan –mycket läsvärda!!!

1. Så tog teknokraterna kommandot över skolan

2. Sverige har slutat undervisa – så förlorade lärarna sitt yrke

3. Så sänkte skolan kraven på läskunnighet 

Skolrelaterat :  Grattis skattebetalare – VR-finansierade projekt med genusanalyser av lärare. Exempel: 4.5 miljoner för ”Genusperspektiv i praktiknära forskning inom högskoleutbildning”. Ur den beviljade projektbeskrivningen:

Forskarna sätter sig på en piedestal och ignorerar studenternas egna teorier

”Tillsammans vill vi utmana en traditionell, hierarkisk vetenskapssyn där forskare sätter sig på eller blir satta på en piedestal, och verka för en deltagarorienterad och erfarenhetsbaserad praktiknära forskning. Det betyder att vi vill sätta fokus på de studerandes och lärarnas/forskarnas egna erfarenheter och bryta dem mot teoretiska utgångspunkter ide skilda utbildningssammanhang som vi i forskargruppen representerar. Vårt gemensamma intresse är att förstå, synliggöra och problematisera frågor som kunskap, kön, klass och etnicitet inom utbildningen och i den yrkesverksamhet som flera av de studerande vistas i parallellt med sin utbildning… Gemensamt kan vi bättre beskriva, förklara och förstå hur en hierarkiskt dominerad utbildningskultur kan motverkas och utjämnas” (Lärarhögskolan, Stockholm!!)

Liknande: Grattis skattebetalare –del 2   (fler VR-projekt med genusinrikting). Exempel: 1.7 miljoner för ”Hur görs djur? Biologi, sexualitet, kön och ”ras” i SVT:s naturprogram”. Ur ansökan:

Hur "etnifieras" naturen i SVT?

”Vilka strömningar, teorier och resultat från biologisk forskning om kön, sexualitet, ras och art används och dramatiseras i naturprogram i svensk TV?… 2.Hur produceras och reproduceras (mänskliga) föreställningar om natur, kultur, kön, sexualitet och reproduktion i skildringarna av djurens liv? Och vad får det för konsekvenser för våra uppfattningar om ”naturligt” och ”onaturligt” vad gäller dessa kategorier? 3. Hur etnifieras naturen, djuren och de människor som avbildas i naturprogrammen? Hur representeras ”svensk” natur och ”svenska” djur och människor i förhållande till exempelvis ”afrikansk” natur? Hur konstrueras ”ras” i förhållande till ”art”?” (Uppsala Universitet, Centrum för Genusvetenskap)

Ny konstform: Doktorsavhandling blev pappersskulptur, UNT  (tipstack till QED, en av mina mest trogna läsare och kommentatorer, jag förstår att du blir förfärad i egenskap av professor 🙂 ) :

Det paradoxalt aggressiva i att strimla sönder sin doktorsavhandling kan förstås om man betänker att vetenskap kan ses som en väv av remsor

”På en soffa i ett vardagsrum i en lägenhet i Eriksberg satt AnnaKarin Kriström och grät av ilska och missmod. På bordet framför låg hennes doktorsavhandling i litteraturvetenskap, De gränslösa böckerna. Hon hade disputerat en månad tidigare, i april 2006. Nu ifrågasatte hon varför hon hade ägnat fem år åt att göra det – hon letade mening men hittade ingen. Plötsligt såg hon emellertid, glasklart, hur avhandlingen strimlades sönder framför henne. En hög remsor låg kvar… Hennes händerbörjade sakta plocka med remsorna. Fläta samman dem. Bygga upp någonting nytt. Insikten slog henne. Hon kunde transformera texten till form. Skapa mening. Några dagar senare gick hon och köpte en dokumentförstörare. Fem år senare står hennes avhandling på ett svart piano. Fem år senare har mycket förändrats. AnnaKarin Kriström reflekterar över det i konstverkens tillblivelseprocess… Bredvid pianot hänger en mjukare skulptur med rundare former. Det var tidigare en avhandling i psykologi; om dyslexi och om språket som bild och tecken. Passande för ändamålet kan man tycka. Precis som hennes egen avhandling om gränslöshet. Eller den bästa vännens, som handlade om den belgiske språkkrossande poeten Michaux. Men hennes skulpturer är inte medvetet skapade med tanke på avhandlingarnas innehåll. – Så funkar det inte, då blir det för mycket tänkande. Jag vill komma bort från det.

Jag och min lillebror med våra doktorsavhandlingar

Det är å andra sidan lätt att hitta intellektuella ingångar till hennes konst. Det paradoxalt aggressiva i att strimla någonting för att sedan kärleksfullt ägna en ansenlig mängd tid åt att göra någonting nytt är ett sätt. Det kunskapsteoretiska i att se vetenskap som en väv (remsorna flätas i tuskaft, ett slags vävteknik) där olika områden krockar och knyts ihop ett annat. Wittgensteins teorier om att språket är en summa av olika språkspel som hänger samman som fibrer i ett rep ett tredje. Men analysen överlåter hon åt andra. Oavsett tolkningsväg har ingen hittills uttryckt att åsikter om att vad hon gör är vanvördigt mot forskningen, men hon utesluter inte att vissa uppfattar det så.”

Jag antar att det blev en ny avhandling, i konstvetenskap? Dubbel doktorsexamen således? I Sverige är allt möjligt. Jag har tjugo ex av min egen avhandling här hemma – det skulle bli en jätteskulptur med matteformler på, måste bara skaffa en strimlingsapparat. Kom hon inte på idén att även strimla sin doktorshatt? Eller examensbeviset? Kanske sin handledare? Eller opponenten? Möjligheterna är ju oändliga… Jag gjorde som bekant själv ett konstverk i vintras – här är det  (nederst) för den som missat 🙂 . Ledsen att även detta inlägg svällde upp, trots att hälften av vad som skulle tas med saknas. Får bli nästa gång… Glöm inte att se den intressanta videon:

Andra intressanta videos: Nobelpristagaren i fysik 2010 (Andre Geim) om politisk korrekthet SE talet HÄR (5 min). Nobelpristagarna 2010 diskuterar aktuella frågor: SE snillen spekulerar HÄR (58 min).

Lästips: Åklagare i Newsmill om  sexköpslag och genustrumpet, Axess diskuterar multikulturalim (var själv bjuden men kunde inte åka, dock kommer debatten upp på Axess Play inom kort), SVD ledare om Axessdebatten, SVD Understrecket om medborgarnas engagemang,  Tino Sanandaji i Svensk Tiskrift om invandring, liberalism och välfärdsstaten,  Maria Eriksson i Svensk Tidskrift om boken ”Den onödige mannen”,  Inlägg i SVD om utbildningsvetenskap, REPLIK i SVD om forskning i skolan, Storkris i Riksdagen: Ylva Johansson hade SD:are i sitt rum,  Thomas Gür: företagsklimat viktigare än SFI, Forskarnas skolsvek (DN) , Verklighetens folk behöver företrädare i politiken (DN).

SuperJante och lösningen på alla orättvisor

Den bulgariska staden Plovdiv

Ursäkta att jag inte bloggat, har fortfarande influensa och är inte helt frisk. Detta skulle egentligen bli en kommentar till förra inlägget, men det blev för långt, så det får bli ett inlägg istället. Dessutom måste jag lyfta fram en kommentar från SuperJante från förra inlägget som utgör lösningen på Sveriges alla genusrelaterade problem :-). Igår hörde jag förresten av en slump ett inslag om bulgarisk folkmusik i Epstein i P1: Umefolk (ca 4 min). Plovdiv Academy Folklore Ensemble från Bulgarien kommer till Umeå. En svensk utbytesstudent berättar: ”Sofia Högstadius [utbytesstudent från Göteborgs musikhögskola] menar att folkmusik har en annan status i media i Bulgarien. Den spelas mycket oftare i den nationella radion och mycket av den nya musik, jämför med schlager [det står ”slager” på sr.se, men jag antar man menar schlager] , som görs skulle av oss svenskar jämföras med folkmusik…” Högstadius berättar: ”Det går inte en dag utan att man hör det liksom på radion eller två TV-kanaler som spelar bulgarisk musik dygnet runt och så där, så det är en helt annan… närvaro av bulgarisk folkmusik.” (LYSSNA)

Just det, en helt annan närvaro av kulturarvet, det levs varje dag. Och ändå har det gått utför sedan 1989, så jag är glad att jag under mina sommarlov där indoktrinerades ordentligt av mina kommunistiska morföräldrar som tog oss barnbarn till alla nationalistiska evenemang som anordnades av kommunistpartiet 😉  utöver då att man levde sitt kulturarv dagligen. Dessutom stärktes folkgemenskapen av att Partiet regelbundet stängde av strömmen och vattnet – då fick man hjälpas åt för att klara det. Ibland satt man i en hiss några timmar eftersom Partiet beslutat att spara el i två timmar. Då blev man ju god vän med grannarna, även om hissen hade en inbyggd mik, men man fick ju anpassa sina samtal lite med den vetskapen, tex inte klaga på Partiet. Det är alltid bra att spara in på el. Det går ju inte nu längre, när utländska företag köpt upp all inhemsk produktion så att man inte har råd att köpa tillbaka sin egen el, så nu blir det ingen hiss alls. Men det är å andra sidan bra för folkhälsan att gå i trappor, om det inte vore för alla nybyggda McDonalds-restauranger som neutraliserar den effekten.

Oavsett kön ska alla kunna brodera en bulgarisk duk. Inte för att man vill vara genusmedveten, utan för att det är en del av kulturarvet, och det ska alla kunna förmedla till nästa generation. "Fel skäl" för genusforskarna?

Nåja, det var ju inte bara bulgarisk kultur och historia vi lärde oss om under våra sommarlov. Vi fick även en genusmedveten uppfostran – även min bror skulle kunna brodera traditionella bulgariska dukar och laga mat, och även jag skulle kunna plöja åkern och laga saker som gick sönder, och bygga saker – och det är väl därför Clas Ohlson är min favoritaffär. Så mycket fanns verkligen inte att välja på på den tiden, bara en sorts skruvar, muttrar och spikar ingick i Partiets femårsplaner (möjligtvis  fanns det fler sorter i dollarbutiken Korekom) medan Clas Ohlson har en massa olika saker som jag hamstrar på mig än idag. Man vet ju aldrig om något går sönder, tex om hela regeringsbygget faller ihop eftersom Alliansen inte skottat kanslihusets tak då man inte kunnat förutse en vinter med snö igen, nu när klimatforskarna sagt att det ska bli varmt och inte kallt. Inte för att jag skulle komma till undsättning, men genom att ha köpt upp hela Clas Ohlsons lager så kommer ju kollapsen att bli oundviklig, och förändring är alltid intressant, fråga bara de svenska förändringsagenterna. Och förutom allt det praktiska så fick vi lära oss Sovjethyllande dikter utantill och recitera vid köksbordet om vi hade gäster. Men även matematikintresset fick jag från mina sommarlov i Bulgarien, eftersom det fanns så bra lärare (läs matematikern Olle Häggströms artikel från 2004 i Axess om de olika undervisnings-kulturerna) var alla grannbarnen fascinerade, de höll på med matematisk induktion och annan bevisföring i 7:e klass. Vad gjorde man i Sverige då? Delade en tårta i fem bitar för 7:e året i rad för att illustrera procent. Och efter 9 års svensk procentpropaganda går det ändå så här (upprinnelsen HÄR sek 15-30: ”Jag har sett att ni vill minska invandringen med 90% och då är min fråga, därav kan man ju dra slutsatsen att ni vill öka invandringen med 10%… Ni vill öka invandringen med 10%”):

Ändå lyckades jag tidigare teckna en optimistisk bild av den svenska matematikforskningen  i Neo men det gällde ju forskningen, inte skolundervisningen. Tyvärr har den bulgariska elitundervisningen man hade under kommunisttiden också demonterats, nu när man har fått lära sig av tillresta gästföreläsare (under de kaotiska åren 1989-1992) att den västerländska jämlikhets- och jämställdhetstanken är det som leder ett samhälle till framgång, och då ska alla vara lika duktiga på allt, och om det inte kan uppnås ska i rättvisans, jämlikhetens och jämställdhetens namn alla vara lika dåliga på allt. Privatiseringen av skolorna har också lett till att man kan köpa sig höga betyg. Så bulgarerna är i allmänhet inte så glada över utvecklingen, i en nyhetssändning på bulgarisk television från 10 november 2009 kunde man ta del av en opinionsundersökning som visade följande om vad medborgarna anser om utvecklingen i landet sedan kommunismens fall 1989:

37.5% anser att utvecklingen går i rätt riktning.

34.3% anser att utvecklingen går i fel riktning.

28.3% anser sig inte kunna bedöma detta.

Nästa fråga:

43.2% anser att mer är förlorat än vunnet sedan 1989.

22.5% anser att mer är vunnet än förlorat sedan 1989.

34.3% anser att lika mycket är vunnet som förlorat sedan 1989.

Det här var ju inte roligt, som tröst måste jag lägga in en liten hyllningsvideo – än finns mycket vackert att glädjas åt:

Men att återuppliva folkmusiken är ett steg i rätt riktning, ett tag efter -89 höll man nästan på att förkasta hela sitt kulturarv i tron att det var skapat av partiet, eller att väst erbjöd ett bättre alternativ. I Bulgarien är ordet demokrati dessvärre nuförtiden intimt förknippat med ordet ”hyckleri” bland folk i gemen. Väldigt tråkigt. Nåja, inte i statstelevisionen, där ”demokratisk” givetvis används som epitet till alla av den nya politiska elitens planerade reformer. Iofs får man kritisera vad regimen sysslar med, till skillnad från före -89, men det är faktiskt ändå svårt att öppet kritisera en politik som officiellt förknippas med begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter.  Man måste ju som modern människa exempelvis förstå att det är en mänsklig rättighet att vara förtryckt av en politisk adel som är lierad med maffia, statlig television och objektiva journalister. Man kan sammanfatta hela problematiken genom att citera en stor svensk politiker (Mona Sahlin) som år 2003 sade (28/12  i SVT) ”Jag tror inte folkomröstningar är gynnsamma för demokratin.”. Det tycker jag väl sammanfattar den europeiska utvecklingen och synen på oss undersåtar. Och låt mig här passa på att citera ur en intressant artikel av Henrik Alexandersson i senaste numret av Neo . I ”Välkommen till kolesterolunionen” skriver han

Satellitbild på hur skattebetalarnas pengar sugs in i det svarta hålet i Bryssel

”Förra våren anordnades en champagnemottagning mot hemlöshet i Europaparlamentet… EU gör saker med människor. Konstiga och dåliga saker. Vi noterade klentroget detta jippo, ett i mängden, på vår väg ut ur parlamentet… Så där håller det på. Cocktails mot jordbävningen på Haiti. Trerätters fransk bjudlunch mot den ”fetmaepidemi” som medborgarna påstås vara offer för. Detta för att nu bara ta några exempel. Det kusliga är att ingen tycks reagera. I Europaparlamentet, precis som i resten av EU-apparaten, lever människor i något slags bubbla. Avståndet till medborgarna och verkligheten är stort och växande… Det världsfrånvända von obenperspektivet går igen i den politiska verksamheten. Få ledamöter lyckas behålla sin ideologiska kompass. (Får de sitta mer än en mandatperiod förefaller det som om ingen är immun.) Uppfyllda av sin egen viktighet gör de saker som deras väljare aldrig skulle acceptera och som de skulle vara motståndare till i sitt hemlands parlament… Men ingenstans är kårandan större än i ministerrådet. Där är det snarare regel än undantag att principer offras för det europeiska projektet. Det förklara till exempel varför vi kan se ett i stort sett borgerligt styrt Europa glida allt längre in i snårig kommandoekonomi – trots att historien gjort allt för attvarna oss från att falla i den fällan. Ack ja. Nämnde jag förresten att EU-nomenklaturan har en egen ”dollarbutik” i Luxemburg – där den får handla champagne, vin, sprit och delikatesser skattefritt?”

Relaterat: Timbro och EU-bördan,  Anne-Marie Pålsson om Lissabonfördraget,  EU – det nya Sovjet (5 min video)?

Johan Lundberg är årets Gunnar Heckscher-stipendiat

Glöm inte höra inslaget Epstein i P1 (knappt fyra minuter) om den bulgariska folkmusiken. Och missa inte att Johan Lundberg, chefredaktör på Axess Magasin, blev tillldelad årets Gunnar Heckscher-stipendium för reformvänlig konservatism, detsamma som jag blev tilldelad förra året för er som minns (med motiveringen ”För att med humor, kraft och brinnande engagemang verkat i opinionsbildande syfte mot den allt mer långtgående genusfixeringen i forskning och samhällsdebatt.”). Maria Abrahamsson (som tidigare erhållit utmärkelsen) bloggar om evenemanget  (jag var dock inte där pga denna hemska influensa). Missa inte heller denna klockrena text från Emils tankar: ”Vad gör alla dessa akademiker hela dagarna?” om det svenska akademikerproletariatet. Och slutligen måste jag lägga ut en kommentar från kommentatorn SuperJante som i förra inlägget fann den bästa lösningen jag sett på problemet med livets orättvisor:

Mångfaldsspecialister på Enheter för lika villkor ska se till att alla får exakt samma förutsättningar, vilket är svårt nu när man inte får plocka barnen redan från BB. Idag kan olika barn välja olika leksaker, vilket kan skapa olikheter i nervbanor och på sikt - ve och fasa - olikheter i tankar. Ändå är "mångfald" målet, hur nu det går ihop...

”På Uppsala universitet tar man orättvisor på stort allvar. Personalavdelningen har en särskild enhet för detta, som heter “Enheten för lika villkor”. Där finns en enhetschef, en mångfaldsspecialist, en utredare,en projektledare, samt två “samordnare för lika villkor”. Tyvärr tycks de redan initialt ha misslyckats med rekryteringen, eftersom alla är kvinnor utom en, vars kön inte säkert framgår av förnamnet. Men det kanske bara beror på att alla andra Enheter för lika villkor sedan tidigare har en manlig dominans som man på detta sätt utjämnar. Hur som helst undrar man vad alla dessa arbetstimmar rent konkret används till. Med sådana eminenta resurser stannar man säkert inte vid att söka eliminera skillnaderna mellan könen (t ex att bara 20% av professorerna är kvinnor). Eftersom “Sveriges officiella hållning i frågan”, som alla vet vid det här laget, är att kön är socialt konstruerat, måste denna brist på proportionalitet bero på orättvisor i denna sociala konstruktion. Alltså är diskriminering av överrepresenterat kön (javisstja, i detta sammanhang heter det positiv särbehandling) befogat. Det finns därför särskilda professurer som bara kvinnor får söka, särskilda pengar för meritering som bara kvinnor får söka, och kvotering till beslutande organ som styrelser, betygsnämnder och anställningsnämnder med mera.

Betydande resurser kan därför säkert sättas in på att på att utjämna även andra orättvisor på samma sätt. Låt oss bara fundera på ett fåtal exempel.

Det naturliga är förstås att hindra eller försvåra för personer vars sociala bakgrund kan tänkas göra det mer sannolikt att de väljer att studera på ett universitet, dvs sådana som har universitetsutbildade föräldrar eller som av andra skäl värderar utbildning högt. Det ger dem orättvist goda förutsättningar att studera i form av självförtroende, intresse och studievana. De bör alltså få ett avdrag från sina antagningspoäng.

Det räcker dock inte med detta, eftersom många av dem som inte har det lika förspänt inte ens kommer på tanken att söka en universitetsutbildning. Därför måste man i rättvisans namn undanta dem från behörighetskraven i t ex matematik, svenska och engelska. De har ju helt enkelt varken haft förutsättningarna eller det sociala stödet att läsa in dessa ämnen. Men för att få dem att söka krävs nog också en rejäl bonus för att de ska vilja ge upp sina löner i kanske bil-, bygg- eller servicesektorn. Det är klart att det är mycket begärt att avstå från en lön som ofta är högre än en doktorandlön och som man haft från kanske 20-årsåldern (vilket ger fina pensionspoäng!). Ett skattefritt bidrag på 15000 i månaden skulle kanske räcka, men bara för dem som kan dokumentera en studieovänlig social bakgrund.

Det var ju tur att man blev antagen innan Enheten för Lika Villkor kom till...

Problemet är bara att den kognitiva förmågan också varierar, och det är ju JÄVLIGT orättvist. Det enda rätta är därför att alla studenter får göra ett antal kognitiva tester, och utifrån hur lätt de har för att räkna, tänka logiskt, se samband och förstå text kan man räkna ut ett index som man sedan dividerar kommande tentaresultat med. Om vi säger att befolkningen som helhet har en förmåga på 1.0 så har en person som presterar strax under detta indexet 0.88. Om denna person t ex får 8 rätt på ett prov med 18 möjliga poäng, så dividerar man dennes tentapoäng med 0.88 och får då strax över 9. Eftersom gränsen för godkänt ofta ligger på 50% (9 av 18) så får denna person det rättvisa betyget Godkänt utifrån sina förutsättningar.

Det var bara två exempel på hur en framsynt, upplyst, inkluderande, och rättvis högskola bör fungera, och vi är redan på god väg. I takt med att fler mångfaldsspecialister, utredare, projektledare, och samordnare för lika villkor anställs kommer vi att kunna tillämpa dessa principer på allt fler orättvisor och deras ofattbart komplicerade samband, så kallad intersektionalitet. Då kommer man t ex att förutom kön också kunna lägga in personens egna – liksom hens föräldrars och farföräldrars – utbildning, betyg, etniska härkomst, sexuella läggning, fysiska och mentala handikapp, längd och hudfärg i ekvationen. Då kan vi komma ytterligare några steg mot ett inkluderande och jämlikt universitet som får sin legitimitet från en bred folklig förankring och där ingen kan mer än någon annan.”

Tack för denna kommentar SuperJante! 🙂 Bli dock inte förvånade om någon tar detta på allvar och en projektbeskrivning identisk med texten ovan går att återfinna i Vetenskapsrådets projektdatabas nästa år, finansierad med några miljarder i kategorin genus. Klicka gärna på länken ovan och sök på genus för att få inspiration – låt oss tömma hela statskassan! Det är bara för var och en av mina bloggläsare att formulera ett inkluderande genusprojekt med mycket intersektionalitet och sedan skicka in (som jag gjorde i SVD och Birger Schlaug tog min ansökan det på allvar, medan VR knappt kunde försvara det och det var ju inte så konstigt). Kategorierna kön, genus, sexuell läggning, klass, etnicitet, religion och funktionshinder (dvs de klassiska) kan med fördel utvidgas med IQ, sjukdomshistoria, uppväxt, familjeförhållanden, motivation, inlärningsförmåga, matvanor, sovvanor, fritidsintressen, bostadsyta och en massa annat som ingen tidigare tänkt på. Alltså: tömma statskassan via VR och sedan använda pengarna till att nedmontera Genusväldet. Är ni med mig? Sista ansökningsdagen för ”stora utlysningen 2011” för genus infaller den 19 april så vi har gott om tid. Det tar ju inte många sekunder att formulera ett genusprojekt. Här kan ni finna inspiration från min egen senaste genusansökan ”Den Postsexuella Realismen dekonstruerad som en paradox.”

SuperJante: det var förresten Enheten för Lika Villkor som var inblandat i detta skräckexemplet på genusväldet.

HBT-certifiering och nationaldagsfirande

Axess Magasin nr 2

Nu har det nya numret av Axess kommit ut! Temat är ”Ideologiska slagfält”. På hemsidan finns flera av artiklarna tillgängliga för den nyfikne och glöm inte att följa Axessbloggen. I min krönika (Certifiering på schemat) skriver jag om att det nu är dags för Folktandvården att ”göra skäl för namnet” och detta innebär att den måste HBT-certifieras av RFSL ”som bevis på sin kompetens att bemöta både personal och patienter som är homo-, bisexuella och transpersoner.” Alla kliniker i Uppsala län ska vara HBT-certifierade 2012 och syftet är att alla ska känna sig välkomna och känna att de kan vara sig själva. Är denna målsättning ny? Man kan då undra hur bemötandet sett ut hittills. Har man ställt patienter mot väggen angående sexuella preferenser och gett vissa sämre tandvård eller kränkt dem? I så fall är det ju illa. För det kan ju inte finnas något annat skäl till att man nu ska utbilda 550 anställda i HBT-frågor om man inte har belägg för att personalen behandlat denna grupp sämre. Har man förresten rätt att fråga patienter om deras sexliv och är det relevant i en tandvårdssituation? Kanske. Lärarnas Riksförbund gav ju som bekant i somras uttryck för åsikten att ”Man kan tycka att alla lärare har en skyldighet att vara öppna med sin sexuella läggning. Man kan fråga sig om det är möjligt att vara en bra lärare om man inte är sann mot sig själv och öppen med sin sexuella läggning.” Men människor kan känna sig kränkta utan att explicit bli tillfrågade, tex genom att någon utgår ifrån att de har en viss läggning. Kanske är det kommentarer i stil med ”Be nu frugan laga soppa” efter en lagning ligger till grund för HBT-certifieringsprojektet? Jag har förståelse för detta, och det kan vara önskvärt att undvika kommentarer som utgår ifrån en viss sexuell läggning, men varför kan inte detta åstadkommas inom ramen för de jämställdhetsplaner och likabehandlingsplaner som alla arbetsgivare enligt lag är skyldiga att årligen upprätta och vid behov uppdatera?

Polisen kritisk mot HBT- utbildningen

Hur ser en HBT-utbildning egentligen ut? År 2007 genomgick 5000 anställda vid Stockholmspolisen en webbaserad HBT-utbildning. Kritiken kunde man läsa om för ett år sedan i ”Ekot granskar” . Jocke Beland, gruppchef för polisens Plattangrupp sa så här: ”Jag tyckte den var mer eller mindre ett påhopp. Väldigt generaliserande och väldigt låg nivå för att den utgick ifrån att alla poliser var mer eller mindre homofober. Det kändes inte bra alls”. Poliserna fick se bilder på människor och gissa om de är svenska eller inte, om de är heterosexuella eller inte, och om olika konstellationer av människor utgör familjer. Belands kommentar: ”Här visar man en bild på en asiatiska och sen står frågan: ”Är det här en svensk?”. Det är för mig en mycket konstig fråga. Det är helt ointressant om hon är svenska eller inte. Har hon blivit utsatt för ett brott eller inte, det är mer intressant. Det känns som ganska mycket bortkastad tid.” En polisman som vill vara anonym säger: ”Man får känslan av att utbildningen är utformad för någon som är sex år gammal. Det känns nästan kränkande att behöva genomgå den.”

Högstadieelever ska lära sig att inte ha några "fördomar"

Detta påminner mig om situationen på Mariaskolan i Stockholm där inbjudna genusexperter visar bilder på ”en höggravid person som ser ut som en man” och därefter frågar eleverna om det är en man eller kvinna. Vilket svaret än blir är det fel och ”fördomsfullt” – alla som sett Oprah Winfrey vet att det finns män (fd kvinnor) som blivit gravida. Så vad är syftet? Att bevisa förekomsten av ”fördomar” för att motivera sitt existensberättigande? Och varför är sexuell läggning prioriterat? Hur är det med upplevd kränkning baserad på andra faktorer? För vilka grupper är det legitimt eller inte att känna sig kränkta? Var går gränsen för en utvidgning av certifiering av svenska myndigheter? Hur skulle jag som älskar snö och vinter känna mig om tandläkaren plötsligt hävde ur sig en kommentar som ”Vad trevligt att våren är på väg!” Motiverar inte detta ett särskilt utbildningspaket för fördomar om årstidspreferenser? Halva befolkningen är snart satt att övervaka att den andra halvan sköter sin verksamhet på ett ”genusmedvetet” sätt. Finns det verkligen inget annat sätt att lösa arbetslösheten på?

Jag har letat fram RFSL:s HBT-certifiering för vård-och omsorgssektorn Utbildningen tar 6-8 månader och måste genomgås av alla anställda och certifikatet måste förnyas vartannat år: ”Omcertifiering efter två år kan ske efter behovsanalys i samarbete med RFSL. Behoven kan exempelvis omfatta faktauppdatering genom kompetensutvecklingsinsatser för personalen” (sid 8). Arbetsplatsen får internutbilda sina anställda efter att ha uppnått HBT-kompetens men minst 70% av de anställda måste ha utbildats av RFSL liksom arbetsplatsens chef, som alltså inte kan ”introduceras av arbetsplatsen” (sid 7). RFSL erbjuder kontinuerlig fyllnadsutbildning av nyanställda och på ringa 6-8 månader kan den nyanställde lära sig att bemöta folk på ett värdigt sätt, något denne verkligen inte skulle kunna göra efter några år på tandläkarlinjen i mötet med lärare, kollegor och patienter. Dessutom mister ju arbetsplatsen sitt HBT-certifikat om den nyanställde inte ställer upp.

Folkandvården ska få HBT-certifikat

”Uppdragsgivarens samtliga anställda skall ha en kunskapsnivå motsvarande en grundutbildning i hbt-frågor samt relevanta fördjupningskunskaper.” (sid 9). Det är tydligen viktigt att HBT-kompetensen synliggörs och ”RFSL har en lång erfarenhet av att genomföra utbildningsinsatser inom alla områden i samhället… Efter en gedigen utbildning med fokus på hbt-frågor, analys och bearbetning av styrdokument samt kvalitetssäkring genom bl.a. tydliga uppföljningsplaner, erhåller uppdragsgivaren ett officiellt hbt-certifikat. Detta certifikat kan sedan användas i egen marknadsföring och kommer att kunna behållas av uppdragsgivaren under förutsättning att företaget/institutionen fortfarande lever upp till de kriterier som ställts upp av RFSL” (sid 4). Kriterierna återfinnes på sid 5 i länken ovan. 6-8 månader med halv- och heldagar i flera steg tar det alltså att lära svenska tandläkare att: ”arbeta för att skapa ett välkomnande och respektfullt bemötande av kunder/patienter/brukare utifrån ett hbt-perspektiv” samt att ”arbeta för att skapa en öppen och inkluderande arbetsmiljö utifrån ett hbt-perspektiv”. Detta inkluderar att inventera ”hur den fysiska miljön för patienten (väntrum, blanketter, webb-sida mm) ser ut” och att ”inventera hur den fysiska och psykosociala miljön för personalen (fikarumsdiskussioner mm) ser ut”. Det är ju ett under att vår civilisation överhuvudtaget kunnat uppstå utan genus- och HBT-konsulter som lärt oss att uppträda trevligt och hyfsat mot våra medmänniskor.

Lästips! Sydsvenskan: Malmöprofessor om lärarutbildningens egentliga problem.

Newsmill: när offer bli förövare (Sakine Madon kommenterar) Jag efterlyser en maktkritisk genusanalys av det här, tack!

Genusnytt: Genusperspektiv på hus. Jag ser att genusforskar-förbundets ordförande Malin Rönnblom som jag citerade i förra inlägget just presenterat ”sin forskning kring stadsplanering, regionutveckling och genus under rubriken ”Staden som relationell och produktiv: planering, politik och visioner ur ett feministiskt perspektiv” för Nätverket Genus och byggd miljö.

Pelle Billing om medfödda könsskillnader och om när kvinnor är normen.

IDAG DEN 3 MARS ÄR DET BULGARIENS NATIONALDAG! Det var den 3:e mars 1878 som Ryssland och Osmanska riket skrev under det fredsavtal (San Stefano-fördraget) som avslutade det rysk-turkiska kriget 1877-1878 och därmed befriades Bulgarien efter att i 500 år ha ingått i det osmanska imperiet. Några sevärda videos dagen till ära: