Genuspedagogik i förskolan – del 3

april 27, 2009

SOU 2006:75 – den roliga fortsättningen (av del 1 och del 2 ): ”Förskolans uppdrag att motverka traditionella könsroller och könsmönster handlar till stor del om att rasera gamla föreställningar om vad som är normalt beteende för pojkar respektive flickor.” Just, det:  rasera – vad konstruktivt! Och när man raserat en föreställning måste man givetvis ersätta den med en annan föreställning – nämligen genusvetarnas. Eller kanske vi inte ska ha någon föreställning om någonting alls?

Hjärnan behöver många olika yttre stimuli för att kunna växa

Hjärnan behöver olika yttre stimuli för att kunna växa

Ledsen genusvetare, men så fungerar inte den mänskliga hjärnan. Den mänskliga hjärnan (om nu genusvetarna anser sig ha en sådan) samlar in information som den strukturerar och bearbetar på optimalt sätt för att kunna hantera omgivningen. Troligtvis vet genusvetarna just detta – det är därför de vet att de måste arbeta med den omgivande miljön: cencurera bland barnböckerna, låta leksakerna passera ”genusfiltret”, erbjuda alternativa upplevelser och så vidare.

Avancerat genusfilter - för vårt eget bästa

Avancerat genusfilter - för vårt eget bästa

Men barnens hjärna kommer trots det att försöka skapa någon sorts struktur för att förstå sin omvärld, och nya intryck kommer med tidens gång att utmana genusvetarnas ambitiösa pedagogik. Genusvetarna måste därför jaga dessa barn livet igenom för att med genusfiltret i högsta hugg springa före den uppväxande ungen innan dess genusbearbetade psyke blir besudlat av alla vuxna människors förlegade syn på varat. Omgivningen är nämligen livsfarlig (och genusvetarna borde fråga sig varför) för genusperspektivets beständighet. Demokrati och tankefrihet i all ära men hur i h-e ska det gå om barnet börjar ifrågasätta genusperspektivet?

Genusvetarna av idag har ingen liten uppgift framför sig – de måste nämligen säkra genuspedagogernas landvinningar för framtida generationer (om sådana nu kommer att existera när genusfolket är färdiga med sitt projekt), men detta låter sig endast göras genom en massiv omstruktureringsprocess av universum. Jag avundas dem inte.

En genusfrälst, som själv valt dagis med genusinriktning för sina barn, berättar hur ”pojkarnas GÖRA och flickornas VARA [är] en underliggande svåråtkomlig klangbotten” och att ”backlashen lurar runt hörnet. I världens mest jämställda land är risken stor att vi dunkar varandras ryggar och är nöjda med det vi redan åstadkommit.”

”Det som åstadkommits”, att döma av förskolepersonal, föräldrar och statens egna offentliga utredning i frågan, är enligt vad jag sett hittills total förvirring. Eftersträvansvärt kanske för en fanatisk rörelse som gör karriär på att förvirra och därefter studera förvirringen och dokumentera resultaten, som får ligga till grund för ytterligare forskning.

Klänningproblemet måste lösas under 2000-talet!

Klänningproblemet måste lösas under 2000-talet!

Vad sägs mer i denna läsvärda artikel? En inbjuden genuspedagog föreläser tydligen för föräldrarna: ””Ofta är det föräldrarna som känner ett starkt och nästan instinktivt motstånd mot ord som genus, jämställdhet och könsroller. De tror väl att man ska stassa ut pojkarna i klänning”, säger Anna Ubysz. Och varför inte, tänker jag. Faktum är att förskolorna har ett lagligt ansvar för de här frågorna.” skriver artikelförfattarinnan, för att lite längre ner i artikeln göra avbön (?): ”De flesta är överens om att genusarbete ska vara något lustfyllt, något som bejakar och berikar barnen snarare än låser eller tvingar.” Vad hände med det lagliga ansvaret för att ”stassa ut pojkarna i klänning” då? Jag försöker bara följa en röd tråd här, som inte är full av självmotsägelser, men det är lika svårt som alltid.

Det finns ett förlag, Vilda, som enligt artikeln jobbat med genusgranskning av böcker sedan 2007 och jobbar med en metod som de kallar ”krammärkning”. ”Krammärkningen betyder att text och bild granskas ur ett demokrati-, jämställdhets- och mångfalds-perspektiv” enligt förläggaren Karin Salmson. Demokrati. Jämställdhet. Mångfald. Hur går detta ihop ur ett genusperspektiv?

Jämställdhet innebär i praktiken (läs valfri genusartikel) att genom aktiv likriktning och tankekontroll få in barnen i samma tankemall (genusvetarnas), genom att ”utmana” och helst ersätta gamla ”förlegade värderingar” och syn på könen, och helst radera ut gränserna och skillnaderna mellan könen, eller åtminstone synen på vad kön är, men helst båda. Mångfaldsperspektivet borde, som jag tolkar ordet om inte någon redan hunnit ändra innebörden vilket ibland sker med kort varsel, handla om att bejaka och acceptera mångfald och därmed olikheter. Demokrati borde slutligen innebära tanke-och yttrandefrihet för barnen, och rätten att själva tolka sin omvärld utan en genusvetare som med pekpinnen i högsta hugg ”förklarar” hur barnet ska tolka att moster Anna har odlat skägg eller varför lille Anton inte vill leka med den nyinköpta könsneutrala genusdockan det tagit åratal av seriös genusforskning att forska fram.

Men även om vi tolkar det som att demokratiperspektivet innebär att integrera mångfalds-och jämställdhetsperspektivet som en del i barnens demokratiska värderingar (vilket vanligen är det som avses) så får jag ändå inte ihop det….svensk genusvetenskap krockar liksom med mångfaldsperspektivet. Flera har för övrigt undrat om böcker verkligen ska genusgranskas, särskilt när barnen inte får välja vilka böcker som förskolorna köper in.

Norge delar inte "den nordiska synen" på könet

Norge delar horribelt nog inte "den nordiska synen" på könet

Åter till statens offentliga utredning. Om det nu nödvändigtvis måste finnas män (genusvetarna är inte helt överens här)  så måste de jobba i förskolorna – och det mååååste vara 50% kvinnor och 50% män där.Tills jag läste SOU 2006:75 så visste jag inte riktigt varför genusvetarna vill ha det så, och efter att ha läst den förstår jag det ännu mindre. Hör och häpna: på sidan 52 under 2.6: ”Män + förskola = jämställdhet?” diskuteras andra länders jämställdhetsarbete i förskolan, där man också vill ha in fler män. Dessa länder vill dock ha in fler män av fel skäl! Bland annat kritiseras det skotska projektet ”Men in childcare” som startades i början av 2000-talet, för att projektet ”bygger i stort sätt enbart på tankar om kvinnors och mäns olikheter. Initiativtagarna till projektet ser män som i grunden olika kvinnor. De bör komma in i förskolan för att fylla en funktion som kvinnor aldrig kan göra.” Detta sticker visst i ögonen på svenska genusvetare.

Även Norge och Belgien kritiseras av samma skäl (sid 54): ”Tankarna om vikten av män till förskolan [i Norge] utgår i mycket från samma perspektiv som finns i arbetet i Belgien och Skottland. Att kön i sig har en viktig funktion. Den nordiska synen är dock att kön är en social konstruktion och att maskulinitet är föränderlig.” (!)

Fy skam på dessa länders genusvetare – att tala om olikheter! Men då kan man fråga sig, och det gör jag, vilket är de svenska genusvetarnas syfte bakom strävan efter fler män inom förskolan? Det finns tydligen ingen ”manlig kompetens” som tillför något som inte kvinnor kan tillföra. Däremot finns ”kvinnlig kompetens” – och den måste in i bolagsstyrelserna genast, annars brakar världen samman – se bara finanskrisen!

Uppdatering: tydligen är det vi matematiker som ligger bakom finanskrisen: DN.


Genuspedagogik i förskolan – del 2

mars 27, 2009

För ett tag sedan skrev jag blogginlägget Genuspedagogik i förskolan – del 1 och tänkte göra en längre serie, men så kom genustrumpeten upp mitt i allt så del 2 blev lite försenad, men här kommer den! 🙂

Könet spökar i genusvetarnas hjärnor

Könet spökar i genus-vetarnas hjärnor

Som ni alla vet är numera genusvetenskapen och extremfeminismen statsbärande ideologi i dagens Sverige. Medborgarna har inget att säga till om detta, utan det är förankrat i tysthet genom olika regeringsbeslut förklätt som jämställdhetssträvan. Ett ställningstagande mot genusvetarnas idéer, hur absurda de än må te sig, betraktas som ett ställningstagande emot jämställdhet mellan män och kvinnor. Jag har påpekat att detta är deras starkaste retoriska grepp för att få bukt med kritiska röster.

Förskolans demokratiska uppdrag är via läroplanen Lpfö 98 kopplat till principen om alla människors lika värde i regeringsformen (en av Sveriges fyra grundlagar, de tre övriga är successionsordningen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen) samt artikel 14 i Europakonventionen. I den svenska demokratiska värdegrunden ingår även genusvetarnas teorier som en nödvändig och oundviklig ingrediens för att uppnå jämställdhet. ”Den nordiska synen är att könet är en social konstruktion” slås det som bekant fast i flera av Statens Offentliga Utredningar om jämställdhet. Glöm hädanefter grundlagens kap 1, § 1: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, det som numera gäller är ”All offentlig makt i Sverige utgår från genusvetarna”, och detta utan att två likalydande riksdagsbeslut med val emellan hållits i enlighet med regelverket för att få ändra/upphäva en grundlag….

Organiserad barnomsorg
har bedrivits i Sverige sedan mitten av 1800-talet. Dagens förskola har sina rötter i barnkrubbornas fattigvård och barnträdgårdarnas pedagogiska filosofi (SOU 2006:75). Den första barnträdgården inrättades 1904, namnet kommer av att barnträdgården grundades på Fröbels pedagogiska filosofi där barnet ses som en planta som bör vårdas och växa i en miljö där självverksamhet och lek var de viktigaste principerna för att barnen skulle växa upp till fria tänkande människor, original – inte kopior. Fröbel ansåg att det var pedagogens främsta uppgift att skapa en miljö, både inre och yttre, där barnets alla inneboende anlag kan utvecklas. Fröbel lade genom sin pedagogiska filosofi och lekmaterial grunden till den moderna förskolan.

Ingår numera i ett statligt könspolitiskt projekt

Ingår numera i ett statligt könspolitiskt projekt

Mycket har hänt sedan dess. I Statens Offentliga Utredning SOU 2006:75 ”Jämställdhet i förskolan” (som utgör slutbetänkandet av Delegationen för jämställdhet i förskolan) konstateras (bla på sid 19) att ”Förskola av den svenska modellen representerar såväl ett barnpedagogiskt som ett könspolitiskt projket” (sic!). Och man är inte sen med att skuldbelägga förskolepersonalen, som anses bära på medvetna och omedvetna föreställningar om kön som smittar av sig på barnen. Man talar tex om ”det dolda språket” (sid 146): ”Med det dolda språket, eller den outtalade och dolda läroplanen, menas då all den symbolik som finns i barnens omgivning och hos pedagogerna. Den engelska forskaren Valerie Walkerdine har i flera studier av förskolan visat att pedagogens dolda förväntningar på barnet innebär att det är pojkarna som ska leva upp till läroplanens uttalade målsättning av ett utforskande, aktivt, ifrågasättande och rörligt barn. Och att flickorna måste följa den outtalade och dolda läroplanen, som önskar ett passivt, lydigt, anpassningsbart och regelföljande barn”.

Bör inte alla barn vara lydiga och regelföljande? Varför ingår detta i den dolda (och underförstått förtryckande) läroplanen och inte i den uttalade läroplanen. Kan det inte vara just detta lydiga och regelföljande beteende hos flickorna som leder till att de senare lyckas bättre i skolan? Men just det ja, vi ska ju ha full anarki i svensk skola – alla barn ska genom destruktiva och utåtagerande handlingar få ge utlopp för sitt kreativa flöde. Som åtgärd sätter man sedan in kuratorer, antimobbningsteam och obligatoriska kurser i ”värdegrundsfrågor” samtidigt som man frågar sig hur det kunnat bli så här trots allt ”värdegrundsarbete”. Motstridiga signaler, är detta bra för barnen? Detta borde man påtala, men det lär inte hjälpa: ”Oavsett vad barnen och föräldrarna har för grundläggande värderingar måste förskolans barn och vuxna enas om en gemensam värdegrund för sin förskola.” (SOU 2006:75 sid 147).

Man skriver att förskolepersonalen, när genusvetarna gör intrång, oftast hävdar att de faktiskt bemöter barnen som individer och inte som kön, men detta vill genusvetarna inte veta av: ”Kanske är det, paradoxalt nog, bilden av Sverige som ett jämställt land som utgör det största hindret för att jämställdhetsarbetet i förskolan ska kunna ta fart” (sid 148).

Garanterad könsneutral lek förutsätter ett allvarligt kromosomfel

Garanterad könsneutral lek förutsätter ett allvarligt kromosomfel

Hur ser då detta jämställdhetsarbete ut i praktiken? Ja, det verkar finnas lika många metoder som genuspedagoger på den lokala orten. Men vissa metoder har fått stort genomslag. En av dessa är så kallad ”kompensatorisk pedagogik”, ett tappert försök till att implementera den könsneutrala överideologin. Till genusvetarnas stora fasa kan jag informera om att helt naturlig  (dvs utan påverkan utifrån i form av vuxna som styr leken)   ”könsneutral lek”(val av icke-könskodade leksaker som pussel med mera istället för könskodade leksaker som bilar och dockor) har forskarna hittills bara funnit hos en typ av barn – nämligen flickor med Turners syndrom, som saknar en X-kromosom och därför kallas X0-genotyper (källa: ”Köner sitter i hjärnan”, prof. Annica Dahlström) .

Kärnan i kompensatorisk pedagogik (sk Hjallipedagogik) är paradoxalt nog en uppdelning av barnen i pojk-respektive flickgrupper,  där man låter flickgruppen ägna sig åt ”pojklekar” och vice versa. I detta förutsätts således att barnen redan beter sig stereotypt utifrån kön och man anser att könsrollerna förstärks om pojkar och flickor leker tillsammans i förskolan. Men samtidigt har ju genusvetarna låtit oss förstå att pojkar och flickors lekbeteende inte har med det biologiska könet att göra – så varför ska man då dela upp dem efter yttre genitalier!? Det förekommer ju, som de själva hela tiden hävdar, stora individuella skillander inom varje könskollektiv – alltså kan denna pedagogiska modell  ha en förstärkande effekt istället för kompensatorisk, om man till exempel sätter en flicka som redan uppvisar ett pojkaktigt beteende i flickgruppen! Således borde genusvetarna istället i logikens namn dela in barnen efter uppvisat beteende om effekten verkligen ska var kompensatorisk. Men ni hör ju själva hur absurt allt detta låter att försöka likrikta ungarna i den heliga könsneutralitetens namn, som om de vore gensuvetarnas egna försökskaniner. Metoden fick genomslag efter det berömda genusexperimenterandet på förskolan Tittmyran i Gävle. Nu har barnen som gick på förskolan dock vuxit upp och flera har börjat studera på gymnasium, men uppföljningen visar att trots att de gått i förskola med jämställdhetsprofil så har de inte valt utbildningar som är annorlunda mot hur tonåringar väljer traditionellt.

En annan standardmetod är att ta bort ”könskodade” leksaker. På exempelvis Svartöstadens förskola i Luleå har man tagit bort alla bilar för att pojkarna genom att leka mest med dem ”könskodade” dem, och detta gav dessa leksaker ”högre status” och de skulle därför avlägsnas (SOU 2006:75, sid 107). Motiveringen: ”Det är vi vuxna som kodar materialet och aktiviteterna, och barnen kommer ändå att möta de mest könskodade leksakerna utanför förskolan.” (!) På förskolan Kullegården i Partille har man istället för att plocka bort något valt att köpa in fler flickleksaker, samtidigt som personalen ”arbetar för att avkoda allt material och ge det samma status” (sid 110). Vilken vanvettig idioti! Är det verkligen vuxna människor vi pratar om här? Det ”pojkkodade materialet kan” enligt de statliga utredarna ”kopplas till hierarkin i genusordningen som ger det pojkar ägnar sig åt ett högre värde.” Och (vi är fortfarande på sid 110 – låt denna sida bli symbolen för hur  mycket idioti som kan rymmas på en enda sida i en svensk statlig utredning) ”Flera förskolor arbetar för att höja statusen på flickornas lekar och material och försöker bryta trenden att pojkar inte kan ägna sig åt det som förknippas med flickor”. Det är nämligen denna preferens hos pojkar att leka med pojkleksaker samtidigt som de inte frivilligt leker med flickleksaker i av genusvetarna önskad utsträckning, medan flickor gärna leker med pojkleksakerna, som leder till den av genusvetarna fastslagna ”pojkmaterialets högre status”.

Många har börjat undra över hur det ser ut i genusvetarnas hjärnor

Många har börjat undra över hur det ser ut i genusvetarnas hjärnor

Och att sitta och anklaga förskolepersonalen och barnen för att agera ”genuspoliser” är helt absurt! Personalen på flera förskolor hävdar i den statliga utredningen att de faktiskt anser att de bemöter barnen som individer – barnet självt sänder ju signaler till omgivningen om vad det gillar eller ogillar, och bemötandet anpassas efter det för att göra barnet nöjt.  Men det vill inte gensuvetarna veta av – barnets signaler ska man tydligen ignorera till förmån för den könsneutrala utopi de förespråkar. Barnet vet inte sitt eget bästa och signalerna beror på en redan ingrodd ”internalisering” av den rådande könsmaktordningen! Kan någon läkare i min läsarskara boka tid för lobotomi av genusvetarnas  hjärnor tack, eller i alla fall en standard scanning med magnetröntgentomografi för att se vilka (om några) hjärncentra som är aktiva i gensuvetarnas hjärnor och därefter sätta in adekvat behandling, möjligen något antipsykotiskt?

Själv fick jag den 27 december tillfälle att debattera i TV mot en genusvetare som ansåg att lekplatser förstärker maktstrukturer. Glöm inte att det är era skattepengar som finansierar idiotin genusvetarna ägnar sig åt och att det är era barn som kommer att ingå i deras ”könspolitiska projekt” samt bli offer för deras experimentlusta. Ta reda på vad som försiggår i dina barns förskola och kontakta media så att vansinnet lyfts fram i offentlighetens ljus!


Genuspedagogik i förskolan – del 1

februari 22, 2009

Genuspedagogik i förskolan – del 1. Detta är den första delen i en längre serie där jag tänkte skriva om genuspedagogernas arbete baserat på en  granskning av deras egna offentliga dokument.

Ingår i ett könspolitiskt projekt

Ingår i ett könspolitiskt projekt

Jag har redan låtit folket få veta (längst ner) att förskola av den svenska modellen representerar såväl ett barnpedagogiskt som ett könspolitiskt projekt. Detta könspolitiska projekt styrs av genusvetarna, som är statligt avlönade för att tänka ut genusteorier och testa och implementera dessa i svensk förskoleverksamhet. Föräldrarna har enligt bestämmelserna ingenting att säga till om: ”Det är viktigt att komma ihåg att det inte är föräldrarna som ska bestämma om en förskola ska arbeta med jämställdhet eller inte. Uppdraget finns formulerat i läroplanen och det är alltid personalen som har det pedagogiska ansvaret.” (SOU 2006:75 sid 120). Med ”läroplanen” avses förskolans läroplan Lpfö 98, och SOU 2006:75 är den statens offentliga utredning från år 2006 som utgör slutbetänkandet av Delegationen för jämställdhet i förskolan med titeln ”Jämställdhet i förskolan – om betydelsen av jämställdhet och genus i förskolans pedagogiska arbete”.

Men vad står det då mer i denna förskolans läroplan Lpfö 98 som ska utgöra grunden för svensk förskoleverksamhet? På sidan 4 slås följande fast: ”Verksamheten skall syfta till att barnens förmåga till empati och omtanke om andra utvecklas, liksom öppenhet och respekt för skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt… Förskolan skall vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Varje barn skall ges möjlighet att bilda sig egna uppfattningar och göra val utifrån de egna förutsättningarna… Alla föräldrar skall med samma förtroende kunna lämna sina barn till förskolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.”

Detta är viktigt och väl värt att lägga på minnet när man granskar diverse andra dokument, och till och med resterande textmassa i Lpfö 98 självt. Som jag påtalade i TV4-debatten den 27:e december, så rymmer denna läroplan ett antal inbyggda motsättningar som innebär att den måste revideras. På flera ställen kolliderar nämligen olika uppdrag med varandra, ett exempel är det jag påtalade i TV4-debatten mot en genusforskare (vars ”forskning” om att lekplatser är könskodade gavs utrymme i DN och fick mig att reagera, en artikel som Pär Ström ursprungligen tipsade mig om), nämligen att uppdraget ”Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller” (Lpfö 98 sid. 4) krockar med uppdraget ”I förskolans uppdrag ingår att såväl utveckla barns förmågor och barns eget kulturskapande som att överföra ett kulturarv – värden, traditioner och historia, språk och kunskaper – från en generaton till nästa.” (Lpfö 98 sid. 5).

Sagan om Askungen - farlig litteratur

Sagan om Askungen - farlig och numera förbjuden litteratur

Att detta är problematiskt framgår även av SOU 2006:75 (sid. 114), där förskolepersonalen i en av utvärderingarna som utredningen granskat skriver följande: ”Vi har diskuterat fram och tillbaka hur vi ska förhålla oss till kulturarvet när det strider mot vårt uppdrag att motverka traditionella könsroller. Till slut har vi valt att lyfta bort vissa titlar från barnens hyllor eftersom vi inte känner att vi kan stå för det böckerna förmedlar. Vi kan komma att läsa dessa böcker i framtiden, tex i samband med teman om hur det var förr i tiden, men vi vill inte att barnen ska bläddra i böckerna där både bild och text förmedlar passivitet för flickor och aktivitet för pojkar.” Hur det var förr i tiden!?

I en annan förskolas utvärdering säger man att ”En medveten pedagog bör först läsa boken för att se vad bokens budskap är. Böcker som upprätthåller de traditionella könsrollerna kan man sortera bort”. Det blir väl flertalet böcker då kan man anta, eftersom det räcker att en mamma står tecknad med en brödkavel i handen, eller ens upprätthåller sig i ett kök på bilden, för att de patriarkala maktstrukturerna ska lysa genom hela berättelsen i genusvetarnas ögon. Jag är förvånad att genusvetarna inte ännu anordnat offentliga bokbål, men det kommer nog.

”Många förskolor ändrar i själva berättelserna, till exempel genom att byta kön på karaktärerna eller genom att ändra i handlingen på något annat vis.” skriver Delegationen för jämställdhet i förskolan (SOU 2006:75, sid. 114). Och framhäver detta som något positivt.

Visste ni att denna censur av litteratur enligt sovjetisk modell pågår i era barns förskolor idag, år 2009! Jag råder alla föräldrar att antingen tillgodose vidareförandet av kulturarvet själva genom att inhandla relevant litteratur (detta borde för övrigt rent strikt kommunen bekosta, då det är ett förskolans uppdrag som missköts, så skicka gärna en räkning till din kommun) eller att sälla sig till det organiserade motstånd som är under uppbyggnad genom att kontakta mig (tanjasblogg@gmail.com) .

Man kan inflika, när man väl insett vidden av detta faktum och hunnit varva ner tryggt förvissad om att staten leder oss alla till avgrundens rand, att ett könsbyte på rollkaraktärer endast ersätter den ena stereotypen med motsatt stereotyp. Det är i sådana här sammanhang jag rekommenderar genusvetarna att läsa matematik för att aktivera sin logiska förmåga.

Man har prisat nyutkomna böcker som tar in genusperspektiv genom att ta in alternativa livsstilar samt regnbågsfamiljer i karaktärerna. Visst kan man göra det, men varför ska allt annat bort!? Återigen, man skapar bara en annan norm, barnen blir inte friare i tanken av att få  förmedlat en alternativ ensidig stereotyp. Och än mer förvirrad bli man när det visar sig regnbågsfamiljerna tydligen ska börja isolera sig och sina barn i egna förskolor – sk ”fredade zoner”. Bara tanken på att man skulle kunna få en fråga som skulle kunna tolkas som ett antagande att man skulle vara heterosexuell antas alltså vara så pass kränkande att det motiverar egna förskolor.

Och de föräldrar som känner sig kränkta och störda av det påtvingade ”genusperspektivet” då? När ska de få ”fredade zoner”? Man konstaterar till och med i SOU 2006:75, vilket är oerhört skrämmande att man gör utan att därmed ompröva sin egen världsbild lite, att föräldrarna oftast inte är med på genuspedagogiken! På sid. 120 konstaterar nämligen Delegationen för jämställdhet i förskolan att man efter genomgång av förskolornas utvärderingar följande: ”Den vanligaste bilden många verkar ha är att jämställdhetsarbetet ofta motarbetas från föräldrahåll när frågan introduceras. Ett sådant exempel kommer från projektet ”Vidgade Vyer” i Östersund. En bit in i arbetet blev motreaktionen från några av pojkarna på den berörda förskolan starka. De motarbetade personalen och det blev mer eller mindre kaos i gruppen. Delar av föräldragruppen ville då att projektet skulle avbrytas och det var nära att personalgruppen gav upp, men med hjälp av handledare jobbade de vidare och till slut löste sig problemen.”

Löste sig problemen? Med andra ord: föräldrarna och barnen resignerade. För genuspedagogiken skulle införas och påtvingas till varje pris, även mot barnens och föräldrars vilja. Man kan bara konstatera: detta är Sovjet, i Sverige år 2009!

En annan inbyggd motsättning i Lpfö 98 gäller återigen uppdraget ”Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller” (Lpfö 98 sid. 4) mot ett annat uppdrag, nämligen uppdraget att stärka barn i deras identitet och kulturella tillhörighet. Bla står i Lpfö 98 sid.5: ”Förskolan skall ta hänsyn till att barn lever i olika livsmiljöer och att barn med de egna erfarenheterna som grund söker förstå och skapa sammanhang och mening.” Och återigen (från sid. 4): ”Verksamheten skall syfta till att barnens förmåga till empati och omtanke om andra utvecklas, liksom öppenhet och respekt för skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt…”. Barnen skall alltså lära sig respektera skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt, vilket är positivt. Men hur ska förskolepersonal kunna göra detta om de inte själva respekterar ovanstående? Eller inte tillåts göra det pga genusvetarna? Det finns för det första barn i svensk förskola från kulturer där de ”traditionella könsrollerna” ses som något naturligt och dessutom som en förutsättning för ett fungerande samhälle. Detta förekommer för övrigt också i en hel del svenska familjer, där familjen själv vill kunna välja sitt sätta att leva utan att behöva må dåligt över att inte leva upp till de senaste genustrenderna.

Hur kommer barnen för övrigt att må när de får motstridiga signaler från föräldrarna respektive förskolepersonal om hur livet, världen och mänskliga relationer ser ut och fungerar? Att könet är en social konstruktion, att inga skillnader finns dem emellan osv. Genusvetarna har inte lyckats förändra vuxenvärlden, så man ger sig på barnen istället, med förhoppning om att kunna åstadkomma ett paradigmskifte. Man kan då fråga sig hur barnen kommer att kunna hantera livet, när de sedan kommer ut i en verklighet de inte känner igen, en helt annan verklighet än den genusvetarna försökt tuta i dem. De kommer att bli dysfunktionella naturligtvis. Så länge genusvetarna inte lyckas förändra hela den omgivande verkligheten först, så ska de låta barnen vara ifred, annars kommer de att bli synnerligen förvirrade redan när de kommer upp i tonåren. Kanske lika förvirrade som genusvetarna.

Synen på vad som är naturligt, är enligt genusvetarna i högsta grad (och i själva verket uteslutande) kulturellt betingat (och inte biologiskt). Säkert är det en kombination av dessa båda, men om synen på vad som är naturligt, och manligt och kvinnligt, är helt kulturellt betingat i genusvetarnas ögon, innebär detta alltså att genusvetarna vill köra över alla kulturella yttringar (dessutom vissa kulturers själva fundament) som inte ”passar”, för att införa sin egen syn. Utan att göra någon bedömning av synen på manligt och kvinnligt i olika kulturer (som genusvetarna för övrigt inte lyckats förändra ens i den svenska kulturen, därav den aldrig sinande strömmen av propagandainsatser i flera decennier nu) så kan man konstatera att genusvetarna inte bara saknar logisk förmåga – de är även kulturimperialister, de vet allt och de vet bäst och världen ska lägga sig platt för dem. Och det är skrämmande att se att medborgarna i detta land faktiskt gör det.

Här går en genusmedveten kvinna till vänster och en genusmedveten man till höger

Här går en genusmedveten kvinna till vänster och en genusmedveten man till höger. Eller?

Och vi ska inte tala om (jag kommer att ta upp dessa dumheter i senare inlägg) den sjuka fixeringen vid yttre attribut hos genusvetarna, och om hur föremål blir ”könskodade”!  Som om saker och ting skulle förändras på ett genomgripande och grundläggande sätt om bara pojkarna hade rosa kjol och flickorna slutade bära rosetter och blommiga klänningar. Vad jag vet så har männen i vissa kulturer klänningsliknande plagg, men jag tror inte svensk feministmaffia anser att jämställdhet mellan könen råder i dessa kulturer. Och jag förstår fortfarande inte det här med Fru Gårman. Feministerna ville ha en kvinna på trafikskylten, men vad säger de om att hon har en kjol, är inte detta något som befäster det stereotypt kvinnliga? Borde inte Fru Gårman ha byxor och snaggat hår? Är det inte så att Herr Gårman faktiskt egentligen hela tiden varit en genusmedveten kvinna med byxor och kort hår, som vänt de traditionellt kvinnliga attributen ryggen? Jag har alltid trott det….

Som i all annan vetenskaplig forskning måste man inleda i liten skala, följa upp resultaten, och därefter eventuellt, efter folkomröstning, massimplementera om resultaten fallit väl ut. Nå, i detta fall är uppföljningstiden ca 18 år, inte förrän då kan vi veta hur gensuvetarnas teorier påverkat barnens identitet och hälsa, så därför borde genusvetarna ta en lång semester i 18 år från och med nu. Alternativet är att gensuvetenskapen faktiskt inte borde betraktas som en vetenskap, och därför inte behöver leva upp till de krav på vetenskaplig stringens som gäller i alla annan forskning. Men en pseudovetenskap baserad på en verklighetsfrämmande ideologi som bara lever och gror i huvudet på några fanatiker borde inte tillåtas få något inflytande i samhället. Särskilt inte på barnen, som är samhällets framtid!


%d bloggare gillar detta: