Haro-föredrag, Axess, att våga ta debatten och kan någon köpa solen till mig?

Varning för jättelångt inlägg!

Oj oj, hur ska det här gå? Jag tänker blogga men vet inte hur jag ska undvika att inlägget blir 10-20 A4-sidor. Men å andra sidan har jag flera gånger i rad klippt av inlägg så egentligen har jag gjort mig förtjänt av att skriva precis hur mycket jag vill idag. 😉 Men vi får se, jag ska försöka hålla det kort men har så mycket att ta upp ju, men möjligtvis kommer jag nu att ta rådet med flera kortare inlägg på allvar. Får jag blogga i omvänd kronologisk ordning? Då börjar jag med helgen. I helgen var jag i Skövde och höll ett föredrag på Haro:s Riksstämma 2013. Jag är själv medlem i Haro och kan rekommendera en titt på hemsidan. Haro:s styrelse och medlemmar består av väl insatta och pålästa kvinnor och män som vet vad de pratar om, och de följer aktivt den vetenskapliga forskningen vad gäller anknytning och mycket annat – ty den som går emot konsensusbubblan kan inte ta sina argument från tomma intet, utan måste hitta vetenskapligt stöd för den där magkänslan vi alla har, men som inte duger som argument i dessa tider så instinkter, DNA, magkänslor och vi själva alla är sociala konstruktioner som är felkonstruerade om vi inte tycker ”rätt”.  Nu var det ju senast igår vi kunde se ett reportage på Aktuellt om hur alltfler föräldrar lokalt runt om i landet börjat organisera sig i protest mot de stora barngrupperna i förskolan. Alltfler föräldrar börjar inse det absurda i att lämna ifrån sig sin 1- eller 2-åring till främlingar 8 timmar om dagen. Och även om ett barn i en grupp på 20 stycken skulle lyckas knyta an till en av fröknarna, så kommer den anknytningen att upphöra plötsligt över en dag, vilket kommer att upplevas som ett trauma för barnet. Det är föräldrarna som ska knyta an till sina barn, inte förskolepersonalen. Och då är gränsen för dagis 2 år – de första två åren ska fokuseras på anknytning till föräldrarna, det har även Eva Rusz sagt.

På Haros Riksstämma träffade jag även Jonas Himmelstrand, grundare till tankesmedjan Mireja  som skrivit två böcker (framförallt rekommenderas ”Att följa sitt hjärta – i jantelagens Sverige” – och här har boken en egen hemsida med recensioner) och han är expert på frågan om hemundervisning. Nu är det nästintill omöjligt idag att hemundervisa i Sverige – man kan ju missa viktig hjärntvätt, och missa att inte lära sig korrekt svenska (se förra inlägget ) och även missa möjligheten att ha på sig hörselskydd i klassrummet för att inte bli galen av allt oljud (ja – elever på lågstadiet idag har en hög med stora arbetarhörselskydd i sina klassrum). I själva verket borde man skicka in en ansökan om hemundervisning med hänvisning till att dagens svenska skola inte kan garantera barnen den utbildning de har rätt till enligt svensk lag.  För att komma in på lärarutbildningen idag räcker det med 0.1 på högskoleprovet vilket är mindre än de 0.4 poäng man får om man tex väljer svarsalternativ C på alla uppgifter.

I vilket fall – föredraget i helgen var nog det bästa jag hållt, och otroligt nog kunde jag även hålla en röd tråd samtidigt som jag fick sagt det mesta jag ville säga. Som vanligt blev det både skratt och gråt. Nåja, inte gråt kanske, men förtvivlan över vissa galenskaper – men jag lugnade alla med att jag är optimist och ser positivt på framtiden, att folk börjar vakna och att vi nog har nått en återvändsgränd när det gäller idioti, vi befinner oss just nu i själva återvändsgränden, och därför ska ni inte bli alltför upprörda längre över absurditeterna. Genusforskarna måste ju trots allt motivera sin existens och det finns inget annat alternativ än att låta projekten och idéerna bli alltmer galna. Dock är det väldigt allvarligt när man raserar utbildningsväsendet och sedan undrar varför svenska elever presterar allt sämre. Det gäller även den högre utbildningen. Ni minns ju att vi tog upp Uppsala-seminariet ”Queera perspektiv på fittan”  i kommentarsfältet till något gammalt inlägg  (inbjudan kom även till mig via mail, då jag prenumererar på genusvansinnets aktiviteter) och så här stod det:

”Seminariet tar sin utgångspunkt i feministisk så kallad fittaktivism, vars strävan generellt sätt syftar till att uppvärdera det kvinnliga könsorganet i synnerhet och den kvinnliga kroppen i allmänhet. Detta sätt att förstå fittbärande kroppar innebär dock en syn på fittan som förknippad med föreställningar om ursprunglig femininitet. Hur kan en transfeministisk och queer fittaktivism bedrivas är temat för detta samtal. Måste talet om fittan till exempel alltid hänga ihop med talet om kvinnor? Efter seminariet går vi tillsammans vidare till centrum för genusvetenskaps lunchrum för postseminarium och fittpyssel. Några av personerna bakom bloggen FittForFight finns där för att inspirera till kreativt pyssel.”

Och bland de medverkande fanns bla en ”fittaktivist, fil Dr i socialantropologi samt forskare och lärare i genusvetenskap vid Stockholms universitet.” Som någon kommentator föreslog – är det inte dags att sätta ihop fittaktivist och fil dr till Fitt. Dr? Och för den som inte anser sig ha en fittbärande kropp, Pitt. Dr? Detta var väl det enda som saknades i inbjudan, som jag för övrigt skrattade högt åt. På något sätt måste man ändå ge dem lite cred för deras kreativa galenskap, inte för att jag har någon som helst personlig erfarenhet av galenskap, inte alls – men jag kan med min välutvecklade emotionella intelligens sätta mig in i exakt hur det skulle kännas att vara sådär galen. 😉 Faktum är att några jag mailade detta till trodde att seminariet var en satir jag skrivit. Där ser man – när verklighet och fantasi flyter ihop går det inte att skilja dem åt längre. Jag förstår att den här överanvändningen kan vara ett sätt att neutralisera en eventuell negativ innebörd i f-ordet, men betänk att resultatet kommer att bli att genusforskare (eller RFSU som vi redan vet) reser runt på skolor och överanvänder det så att det blir en del av elevernas dagliga språkbruk samtidigt som det även fortsättningsvis kommer att användas som skällsord – och vilka tror ni kommer att komma flygande med den skräddarsydda antimobbningsplan som ska åtgärda det här när lärare och föräldrar slår larm? Jo just samma genusmaffia. Frågan är om det handlar om två stridande genusfalanger eller om detta är en medveten strategi för att hålla varandra sysselsatta i all oändlighet?

Jag har en banbrytande idé om hur de lika villkoren ska uppnås – det är aldrig för sent!

Vi vet ju alla numera att det som kommit att kallas ”jämställdhet” och arbetet för ”lika villkor” egentligen handlar om en allmän fördumning av den uppväxande generationen så att den blir mottaglig för än mer socialt konstruerad rappakalja förklätt i ord som ”praktiskt jämställdhetsarbete” och ”lika villkor”. De lika villkoren kan på sikt bara uppnås genom att alla från födseln placeras i en könsneutral och mentalt steril ekologisk kapsel, eller anstalt om man så vill, där de blivande hen-personerna möts av exakt samma fysiska miljö, samma personer och samma upplevelser. Uttryck för skillnader i upplevelse av en och samma miljö eller händelse kan då aktivt upptäckas och motarbetas tills alla känner, upplever och tänker på exakt samma sätt – detta är det enda sättet att uppnå lika villkor och lika förutsättningar för alla. Men om arbetet handlar om exempelvis studenter på universitetsnivå som redan vuxit upp och kan vara olika så inser jag att det behövs ett annat alternativ, kanske en obligatorisk elchocksbehandling som först nollställer alla – jag tror förresten att jag uppnått det flera gånger med mina tentor till studenterna, vilket alltså betyder att man kan jobba genusmedvetet utan att gå kulturmarxistisk bärsärkagång i det offentliga rummet. Borde inte jag få ett pris för mitt arbete? Nej, antagligen inte, men den som vill ge en donation får gärna göra det på min paypalknapp till höger, eftersom er doktor Tanja numera är arbetssökande. Det betyder dock inte att jag är sysslolös, jag har ju ett land att rädda och måste hålla mitt löfte. 🙂

Jag blev lite skadad men det kommer att gå bra, nu kan jag skriva igen!

Dessutom är jag (tillfälligt) handikappad, som ni ser på bilden överst i inlägget, och det är förklaringen till varför jag inte bloggat sedan min KTH-kurs tog slut. Lägligt nog vreds min axel ur led för en månad sedan, just när jag skulle få lite tid över… Och smärtan är ju obeskrivlig så därför kan jag per definition inte beskriva den. Den har tidigare oftast vridits ur led på offentlig plats, bland annat i tunnelbanan och när jag haft föreläsningar – så att studenterna fått rusa fram och bilda läkarteam och vrida den rätt. Den här gången gick det dock inte så bra, den var ur led under 15-20 minuter, en granne kom till slut, och jag fick åka ambulans första gången i mitt liv. Handen var sådär trevligt mörkblå för att något blodkärl kom i kläm, och sedan dess har jag fått ha den bunden och leva enarmad, och med rädsla för att den ska gå ur led igen, varför jag inte kan röra mig och vara sådär hyperaktiv som jag egentligen borde vara, men jag står i operationskö så det här kommer att ordna sig. Man lär sig ganska snabbt att leva enarmad faktiskt. Även att blogga går bra nu, man bara trycker ner shift-knappen med en sax med andra handen för stor bokstav och punkt.

Jag måste nog börja ta det lite lugnt…

Och betänk att det bara är bra att jag opererar den nu, innan jag ger mig ut på gator och torg för att hålla improviserade känsloladdade tal om allt vansinne så att den i stundens hetta vrids ur led igen. Jag frågade läkarna om de inte kunde gjuta in den i cement så att den hålls fixerad fram till operationen, men de sa att de inte jobbar på det sättet, så jag får helt enkelt vara försiktig. Behöver jag nämna att den varit på väg ur led flera gånger redan? Men det har inte hänt igen, och nu kan jag äntligen använda datorn. Och så har jag en larmknapp på mig utifall olyckan skulle vara framme. Så fienden göre sig icke besvär att hälsa på eftersom den kommer att få en ambulans på sig. 😉 Det svåra är när något ramlar ner från någonstans eller man tappar något, då man ju är programmerad (nåja, inte ni kanske, slöfockar, men jag är det 😉 ) att fånga upp det som ramlat på en millisekund, vilket ju är farligt för mig, men efter tre veckor lyckades jag avprogrammera instinkten att fånga upp saker, vilket betyder att det trillar ner en massa saker till höger och vänster här utan att jag reagerar. Jag känner mig ju som en äkta PK-politiker nästan – helt utan reaktionsförmåga och när världen rasar omkring mig går jag bara vidare som om ingenting hänt. Jag kanske borde söka jobb i 7-klövern? 😉

Snart värdelöst?

För att återgå till mitt HARO-föredrag. Fördumningen får ju konsekvenser på alla plan och medan svenska folket är upptaget med könsneutrala omklädningsrum och fittaktivism kan man som exempel nämna det faktum att regeringen fattade beslut om att höja den sk insättningsgarantin från 500.000 kronor till 100.000 euro för ett tag sedan, och bankerna framställer höjningen som något bra eftersom 100.000 euro ju är mer än 500.000 kronor. Idag. Det förstår ju vem som helst att om euron blir värdelös så blir svenska sparares instättningsgaranti värdelös, och bara för att få detta bekräftat  ringde jag upp en av våra största banker för att fråga om det här att koppla instättningsgarantin till euron istället för kronan inte är förenat med risker. ”Eh, ja men det är ju väldigt hypotetiskt… och osannolikt” sa banktjänstemannen, som till en början skröt om hur bra det var att den höjts, för att sedan skylla på regeringen som fattat beslutet. Jag sa att jag inte är intresserad av sannolikheter, det kan jag räkna på själv, utan jag är intresserad av principfrågan – försöker regeringen lura medborgarna? I början på 90-talet bevittnade jag ju med egna ögon en hyperinflation i Bulgarien, och bara den som behövt lämna 10 cm sedlar och en fd månadslön för en kopp kaffe, kan förstå att vi inte är skyddade mot något bara för att vi bor i Sverige, och än mindre när man kopplat svenska sparpengar till euron. Sedan kan Borg säga vad han vill om att Sverige intar en försiktig hållning. Det är handlingarna som räknas, inte pratet. Dags för politikerna att inse det. Så vad kommer att hända när det krisar ute i Europa? Jo, svenska små- (och stor-)sparare kommer att acceptera att bidra ekonomiskt för att ”rädda euron”, eftersom de annars riskerar att förlora sina egna sparpengar.  kanske lika bra att inte ha några pengar då – och istället vara skuldsatt så inflateras skulderna kanske bort? Och vad händer med Genusmaffians pengar? De har ju ändå mest pengar i det här landet. Kommer de att inflateras bort? Är det här vår räddning? 😉

Nu märker jag att jag tappade tråden lite. Måste kolla på en av mina tio listor om vad jag skulle ta upp. Jo, jag ska ju göra lite reklam om två böcker och en tidskrift ju:

1. Jalvings bok ”Absolut Sverige – ett land i förändring” finns nu att beställa. I den finns intervjuer med olika personer i Sverige, i den svenska upplagan även den intervju med mig från 2011 som jag tog upp i inlägget ”Glad nationaldag” där jag även skrev lite om vad ordet demokrati kommit att betyda idag.
2. Gunnar Sandelins och Karl-Olov Arnstbergs ”Invandring och mörkläggning”  Arnstberg är professor i etnologi och Sandelin är en välkänd journalist som vågar säga även det obekväma. Bokens hemsida.
3. Tidskriften DSM  (Debatt, Sanningssökande, Mediakritik) av Jan Gillberg.

Jag prenumererar själv på DSM och har införskaffat de två böckerna, och alltså borde ni också göra det. 🙂 Dessutom har jag träffat tre av de fyra och kan gå i god för att det är väl värt att lyssna på vad de säger och läsa vad de skriver.  Och missa inte att ekonomidocent Tullberg är i farten sedan ett tag:  Brist på demokratisk debatt  och Den rationella nationalstaten  och 4 läsvärda artiklar på Newsmill.

Och nu till nästa ämne – de två Axesskrönikorna från 2012 som jag efter flera försök här på bloggen fortfarande inte lyckats lägga upp på bloggen eftersom jag alltid svävar iväg. 😉 Här är de båda, som publicerats i Axess i juni och augusti (orkar/hinner inte leta upp tidningarna just nu för att få titlarna):

1. Krönika om utbildning:

Min arbetsplats under doktorandtiden

I slutet av april kom Högskoleverkets kvalitetsutvärdering av 189 svenska utbildningar vid 25 högskolor och universitet runt om i landet. Drygt var femte granskad utbildning får underkänt och den som inte rättar till bristerna inom ett år förlorar examensrätten. Ett nytt inslag (!) är att man istället för ”förutsättningar och processer” utvärderat resultaten – genom att granska hur väl studenterna når målen i motsvarande examensbeskrivningar. I Aktuellt 25/4 kunde man se en debatt mellan utbildningsminister Björklund och Camilla Georgsson, ordförande för Sveriges förenade studentkårer, där man är kritisk mot att mäta kvalitén genom att se till resultat. Här vi ser typiska tecken på den förödande rådande mentaliteten. Enligt Georgsson är problemet att ”man därigenom missar många viktiga aspekter, bland annat studenternas egen åsikt om utbildningen.” Björklund kontrade med att ”när man är student på en utbildning så har man inte fullt ut förmågan att se om den håller rätt vetenskaplig kvalitet” varpå Georgsson svarar att studenten minsann absolut kan bedöma både utbildningens kvalitet och föreläsarens kompetens.

Och studenternas ”egen åsikt” om utbildningen behöver givetvis inte alls ha med prestation eller resultat att göra (annars hade man ju varit överens i studion). Bra idé – vi mäter kvalitén genom att fråga studenterna vad de tycker om sin utbildning. ”Vad tycker du om kursen i ordinära differentialekvationer?” Svar: ”Den var kass, det var för lite fokus på hur vi kände oss som människor och för mycket fokus på differentialoperatorerna, det var avhumaniserande och kränkande.”

Jag är själv härdad efter att ha undervisat studenter i över tio år. Det måste påpekas att de flesta studenter har en bra inställning och jobbar hårt för att lyckas. Det kan kanske vara så att man inom matematik är förskonad från diverse influenser. Men tecken på tidsandan stöter man på ändå med jämna mellanrum och vet inte om man ska skratta eller gråta. Ett år var det studenter som krävde en garanti i förväg att de skulle klara tentan om de la åtta timmar om dagen på kursen eftersom det i kurskatalogen stod att den ju motsvarade heltid. Ett annat år var det en grupp förstaårsstudenter som efter första föreläsningen tågade mot mig med bestämda steg med den flera kilo tunga kursboken och ett självförtroende som heter duga och proklamerade: ”Vi räknar med att klara den här kursen utan ett behöva öppna boken”. Krav på att per automatik bli godkänd för åtta timmars arbetsdag och krav på att klara kursen utan att öppna boken – det är ord och inga visor.

Jag kan bara minnas en gång när den nya mentaliteten visat sig gynnsam. Det var när jag hade en grupp lärarstudenter som fulla av vishet och uppror i sinnet efter sin första termin på Lärarhögskolan. ”De har sagt till oss på Lärarhögskolan att det är en del av vår pedagogiska utbildning att ifrågasätta allt ni gör här” var det första man fick höra. Ifrågasätt på ni, svarade jag, det är bara bra att ifrågasätta ett matematiskt bevis, då måste vi gå igenom varje tankesteg ni ifrågasätter och förstå hur allt leder fram till en sats, och om ni inte gillar det ändå kanske ni kan tänka ut ett alternativt bevis till satsen. Det blev en givande termin, och lärarstudenternas ifrågasättandeprocess ledde faktiskt till att de utvecklade ett genuint intresse för matematik – det var en win-win situation. Ibland har man tur och kan utnyttja rådande trender, även om de är galna.

2. Krönika  om matematikens verklighet

Kan individerna i ett samhälle bli för smarta för samhällets bästa?

I förra Axess tog jag upp det här med att intelligenta människor inom vissa akademiska discipliner förespråkar verklighetsfrånvända idéer och vad detta kan tänkas bero. Många känner att delar av genusteorierna som presenteras som fakta inte stämmer med den upplevda verkligheten, och genusforskningen kontrar då med att det är verkligheten som inte hängt med i utvecklingen – teorierna stämmer. Men alla vetenskaper har inte den fördelen att man kan avgöra något slutgiltigt och en gång för alla. Men i rättvisans namn ska sägas att inte ens vi naturvetare kan vara säkra på om det egentligen finns någon verklighet. Man kunde få en inblick i de senaste teorierna kring detta fascinerande ämne i senaste Vetenskapens världs ”Finns verkligheten på riktigt?” (kan ses på SVT Play). För den som redan känner till dubbelspaltexperimentet, Bells olikhet, Schrödingers katt, EPR-paradoxen och Heisenbergs obestämdhetsrelation som erbjuder allehanda intressanta tolkningar av verkligheten (ang determinism, lokal kausalitet, spöklik avståndsverkan, existens av en objektiv verklighet – det är bara att välja vad man ska tro på) så får vi här ytterligare något intressant att grubbla på: är den verklighet vi upplever i själva verket ett hologram, där den egentliga informationen är lagrad vid universums ”rand”? Fysikerna förbereder nu experiment för att testa denna ”holografiska princip”.

I programmet framförs då den i sammanhanget helt naturliga tanken att matematiken inte bara är en mänsklig uppfinning i form av ett verktyg för att beskriva och förutsäga fysikaliska fenomen, utan att den har en oberoende existens som ”den underliggande strukturen” vid randen, och verkligheten är därmed en projektion av ett rent matematiskt objekt – nämligen den samlade matematiskt paketerade informationen vid randen, och därmed är ju matematiken verkligheten. Det finns därmed ingen principiell gräns för vår förmåga att förstå det vi kallar verklighet – i synnerhet inte om man är matematiker.

Ni har säkert alltid undrat hur man kan veta att det finns ett oändligt antal primtal – så här vet vi det!

Jag vet att matematiken för vissa tycks obegriplig och många har fram till universitetsstudierna aldrig ens stött på ett matematiskt bevis, vilket är absurt då bevisföring är matematikens kärna och jag tänkte därför bidra till folkbildningen med ett bevis för att det finns oändligt många primtal. Ett motsägelsebevis, där vi antar att motsatsen till det vi ska bevisa gäller, och visar att detta leder till en motsägelse. För det första kan varje heltal på precis ett sätt skrivas som en produkt av primtal (aritmetikens fundamentalsats), där ett primtal ju är ett tal som bara är delbart med talet 1 och sig självt. Antag nu att det finns ändligt många primtal som vi döper till där är det största primtalet (ett sådant måste ju finnas om de är ändligt många). Låt oss nu bilda talet xxx, alltså produkten av alla primtal och denna produkt plus talet 1. Detta tal Q måste då kunna skrivas som en produkt av primtal (och därmed vara delbart med vart och ett av de primtal av vilka det är en produkt). Men vilka skulle det vara? Delar vi Q med vilket som helst av de existerande primtalen så får vi alltid resten 1, så Q är inte delbart med något av dem. Så antingen måste Q vara ett nytt primtal eller så är det delbart med ett okänt primtal som inte finns med bland de vi antog fanns. Således var antagandet om att det finns ändligt många primtal fel, och därmed har vi visat att det finns oändligt många primtal.

Sådär – ursäkta att ni fick plöja dem, men det är bara bra för era hjärnor att få se ett matematiskt bevis så ni inte blir dementa 🙂 – kaffe och matematiska bevis är det mest effektiva för att stoppa åldrandet, det har min egen forskning visat – och beviset är jag själv, med tanke på all galenskap hade jag ju fått en hjärtattack för länge sedan om jag inte ägnat mig åt den meditation som matematiska grubblerier innebär. En annan metod att förlänga sitt liv är att sänka sin ämnesomsättning, och det enklaste är då att sätta sig i kylskåpet en timme om dagen – om man får plats och inte preppat mat inför den kommande ekonomiska kollapsen, annars kan man ju alltid köpa en frysbox och ställa in den på upptining om ett sekel – då är genusvansinnet garanterat borta, liksom euron och alla nu levande galningar. Vad sägs tex om att skriva en artikel med titeln ”När folket röstar fel är författningsdomstolen sista utposten” ? Citat: ”I politiska diskussioner i Sverige pratar vi sällan om det, men det är tyvärr en svaghet som demokratin har: ibland röstar folk fel.” Jag ska återkomma till Selimovic om ett tag. Och ni (= Dolf) kan lika bra sluta tjata om att jag ska läsa 1984 – varför ska jag det när jag redan lever i det? Det är bara att beskriva verkligheten idag – det blir säkert minst lika bra som den där boken.

Sedan måste ni se Publicistklubbens debatt ”Våga (vägra) ta debatten” – verkligen underhållande att se Linderborg tappa fattningen och motsäga sig själv hundra gånger och vifta med höger-handen mot Josefsson – har hon blivit nazist eller? 😉 Josefsson har min fulla respekt, en av få (det finns faktiskt ett par kvar) journalister man kan ha förtroende för och som säger kloka saker. Väl värd att se denna debatt om huruvida folk ska få prata (tack tack, men vi har redan diskuterat i flera år bakom er rygg) om den förda politikens konsekvenser vad gäller invandringen (man får ju inte säga ”massinvandring” för bara 100.000 pers om året – däremot är det  en ”massavvisning” när 50 personer ska utvisas – och den får man mer än gärna prata om). Det finns en punkt där båda gör en korrekt analys dock – missnöjet med den förda politiken kommer att växa – oavsett om folk ”får” prata om det eller inte i media. Det gäller både EU-frågan och invandringen och kemikalier i vardagen och andra obekväma aspekter av verkligheten där samhället lyckats mindre bra. Ty verkligheten är verkligheten och den är lika verklig för den som tittar ut genom köksfönstret varje dag – oavsett om man i media och på tidningsredaktioner kallar det för ”mångkultur” eller ”multikulturalism” eller uppfinner ännu fler begrepp, så ser vi det vi ser – kalla det vad ni vil – verkligheten förändras inte genom att döpas om. Nåja, personligen ser jag en stor skog när jag tittar ut genom köksfönstret, och bakom skogen finns vatten, och efter det ser jag något slottliknande som tillhör Danderyd (tror jag) men efter det kan man nog skymta lite mångkultur, eller förlåt, jag menar multikulturalism, eller ska det vara mångkulturalism eller multikultur? Jag kan inte hålla isär begreppen länge. Och faktum är att det inte spelar någon roll om man inte har koll på dessa nya begrepp. Som sagt – se debatten om att ta debatten HÄR .

Ty liksom med genusfrågan så löses inga reella problem genom att sätta akademiker vid ritbordet – det vet vi ju vid det här laget – könet existerar fortfarande och har inte dekonstruerats, den kritiska vithetsforskningen har fortfarande inte förändrat min hudfärg, det kommer däremot stranden här ute att göra på bara en månad i sommar, mycket mer effektivt än de kritiska vithetsforskarnas 20-åriga forskning lyckats göra, vilket visar att vi verkligen slösar på skattepengarna, som istället borde gå till mina kommande projekt. För att inte tala om min axeloperation, som hade blivit av direkt om pengarna gått till vården istället för några tusen genusprojekt. Jag tror jag ska skriva en genusrapport: Dekonstruktionen av den hegemoniska vithetsnormen genom att sola och bada på stranden – hur är vithetsnormen kopplad till solaktiviteten och kan en geomagnetisk solvindsinducerad storm påverka maktbalansen på Jorden? Kan vi vidare bryta vithetsnormen genom att låta allt vitt ljus brytas i ett jätteprisma? Får vi en större färgmångfald då? Fysiken, som vi genusforskare egentligen inte tror på, kan som av en slump råka komma till användning här. Denna spektrumstudie syftar till att bygga, cementera och slutligen rikta allt vitt ljus mot ett prisma som bara kommer att kosta hela höstbudgeten.

Att svenska staten går i konkurs måste dock noga vägas mot de fördelar det innebär att låta den vite mannens reflekterade hudfärg passera genom ett mångfaldsprisma, och undersöka om spektrat blir kontinuerligt eller diskret. För särskilt diskret är ju inte den vita mannen som roffar åt sig och tar för sig av allt det goda i världen, medan vi genusforskare står på bar backe och inte får något i ett kvinnofientligt land som Sverige, som för övrigt borde förintas, men före det vill vi undersöka den osynliga mörka struktur som ligger mellan oss och dem som absorberar vissa våglängder – vi vill med andra ord undersöka ett absorptionsspektrum för att förstå vad som ligger mellan oss och den totala oinskränkta makt som vi eftersträvar. Till dess och under hela projektets gång kräver vi för övrigt att solen kommer i vår ägo, vi vill ha ett papper som visar att vi äger solen och ha alla rättigheter till den samt tillhörande solaktivitet, ty utan den förbannade solen hade den vite mannens hy inte varit vit och vi tror att vi genom att manipulera med kärnbränslet där inne kan upplösa vithetsnormen. Vi förbehåller oss rätten att eventuellt upphäva årstiderna genom att räta upp Jordens lutning på 23.5 grader mot banellipsens normal så att det blir jämställt i årstidsfrågan och soltillgången. På så sätt hoppas vi att alla på sikt får samma hudfärg, vilket kommer att platta till alla ojämlika strukturer.

Med vänlig hälsning,

Tanja och genusmaffian i samarbete

Inte för att verka galen, men jag tror att solen tillhör mig faktiskt. Om inte så tänker jag köpa den till mitt genusprojekt.

Nä, nu skojar jag bara – inget samarbete med genusmaffian här inte. Men att äga solen vore ju fördelaktigt. Är det NASA man ska kontakta? Eller utomjordingarna här utanför mitt fönster? Eller är det tillresta genusvetare som könskodar kottarna, jag ser nog lite dåligt… Kanske Bilderberggruppen redan äger solen? Kan ni lägga in något på mitt paypal så jag kan köpa den från dem, undrar vad den kostar? Jag har letat på Blocket men ingen säljer ju solen. Jag trodde man kunde köpa allt för pengar, vad är det här för vansinne!? Nåja – om ingen redan äger den så utropar jag mig till dess ägare nu, jag har trots allt studerat solfläckarna sedan jag var 12 och har en relation med solen som få andra, ni kan inget om solens magnetfält medan jag studerat det dagligen. Jag ser nu att mitt worddokument är 8 sidor, det kanske får räcka nu då? Jag antar att ni redan är jättesura för det här långa inlägget så jag tar nog och slutar nu. Vi ses i kommentarsfältet. Imorgon då antar jag, efter att ni hunnit läsa hela inlägget och sett debatten. 🙂 Jag tror det här blir mitt sista megalånga inlägg faktiskt, jag har också fått nog av att ha en så här oöverskådlig blogg – jag hittar ju inget här själv längre.

Tips –  svensk PK syntax error i SVT Debatt (s)-Expo-Mustafa

Och glöm inte se PK-debatten med Josefsson och Linderborg

Relaterat: Haro – ett ljus i mörkret

Läs även:

Feministisk Gryning inbjuder till konferens 

Förslag: Gör det straffbart att kritisera feminism

Bittergubben om granskande UU-rapport som kartlagt genusbloggarna  (jag har läst rapporten, den är helt undermålig både språkligt och innehållsmässigt ska ta upp den i nästa inlägg tänkte jag).

Aktivarum: intervju om jämställdism, 

Genusdebatten om genusdebatten

Toklandet om tok

Birro, matematikerna och genusflanöser i P1

Axess nr 7/2011

För några veckor sedan utkom det senaste numret av Axess Magasin med tema ”Det kulturella kapitalet”. Flera av artilklarna går att läsa på nätet: Konsten att göra goda affärer, Den goda smakens pris, Litteratur på utförsäljning, Att paketera kulturhistoria, Konsten och kapitalet sitter i samma båt, Attraktionsmakten, Ryska ikoner på väg till Sverige, Klarspråk om Churchill. Och glöm inte att följa Axessbloggen!  Min egen krönika återfinns på sidan 66, här är den:

Birro och matematikerna. Den 10 augusti lanserade Marcus Birro (vars alster jag annars väldigt ofta uppskattar), under rubriken ”Det som inte går att bevisa är en stor del av mitt liv”  en ny konspirationsteori i Expressen – världen styrs av matematiker. Dessa män och kvinnor ska enligt Birro med sina ”staplar, siffror och diagram” regelbundet ägna sig åt att ”förminska allt mänskligt så att det ryms i en uträkning”. Det skulle jag vilja se – det är i så fall ett resultat i Nobelprisklass. Dessutom befolkas tydligen svenska tidningars kultursidor av matematiker (om det ändå vore så väl…) som sönderdelar, krånglar till och silar allt genom genusfilter (!) vilket leder till ”exkludering”, som är ”en vanlig syn bland matematiker” (?). Birro skriver att han kom på kant med matematikerna dagen då hans högstadielärare introducerade ”matematik med bokstäver” och att han då inte fattade någonting, vilket kanske säger mer om svensk matematikundervisning än om Birro.

Hur står det till med matematikkunskaperna?

Låt mig säga ett par saker om matematik och oss matematiker. Medan andra (genusvetare och kanske de kulturskribenter Birro talar om?) ägnar sig åt att göra det enkla och uppenbara komplicerat och totalt obegripligt, arbetar man som matematiker istället hårt och målmedvetet för att göra det komplicerade och invecklade så enkelt och begripligt om möjligt. Och medan det i andra sammanhang (exempelvis på kultursidorna) ses som negativt att generalisera, är detta något som istället är både tillåtet och tillrådligt inom matematiken, och i matematiken kan man dessutom generalisera utan att dra förhastade slutsatser. Vidare, om man generaliserar sina resultat så att de täcker så många fall som möjligt så slipper man behandla varje specialfall, särfall och psykfall var för sig – det är där bokstäverna kommer in – och detta sparar en hel del tid, och skiljer sig alltså från hur man måste arbeta som opinionsbildare, vilket jag lärt mig den hårda vägen. Slutligen vill vi inget hellre än att inkludera så många som möjligt till att ta del av och förstå våra forskningsresultat, men dessvärre tillåts vi oftast inte publicera dem på kultursidorna.

Vad är det för matematiker som sitter på kultursidorna?

Vidare, enligt Birro, låter sig matematiker inte svepas med av känslor, Christer Sturmark är en av matematikerna, och matematikerna försöker beskriva Birros förälskelser med formler! Men Sturmark är ingen matematiker, det är i hög grad känslor som driver matematiker att ägna åratal av sitt liv åt matematiska problem de fascineras av, och även om Birros val av partner skulle kunna förklaras med någon matematisk modell, så försöker (och kan) inte denna modell ersätta Birros känslor eller hans förälskelse – bara beskriva, förklara och förutspå processen.Att syssla med matematik är ren meditation, att befinna sig i ett konstant flow-tillstånd och definitivt en andlig verksamhet. Jag har ett passande lästips till Birro: den teoretiske fysikern Paul Davies böcker, tex ”Gud och den nya fysiken” eller ”I huvudet på Gud”. Annars finns det ett formellt gudsbevis att läsa av matematikern Kurt Gödel – men det innehåller bokstäver. Nä, Birro, det är inte ”matematikernas” fel att du inte orkar läsa kultursidorna, och Humanisternas ”Gud finns nog inte” är inte en ”matematisk slutsats”, som du skriver, (följt av ”tänk om Humanisterna och resten av matematikerna har fel”!). Dels finns mig veterligen inget matematiskt bevis, och funnes det skulle ”nog” inte förekomma i påståendet. Du måste helt enkelt prata om något annat än oss matematiker.

Läs Birros artikel i Expressen. Flera matematiker har reagerat på den, konstigt nog, jag trodde inte vi läste kvällstidningar. Men det är ju tur att Expressen finns, hur skulle vi annars få reda på saker som att MC Hammer håller på att utveckla en sökmotor som ska konkurrera ut Google?

” Det handlar om ett förhållande som går djupare än nyckelorden, sa han enligt CNN.com och hävdade också att den nya sökmotorn kommer att vara bättre än exempelvis Google. Tanken är WireDoo inte bara ska ge direkta resultat av det man eftersöker, utan även information om relaterade ämnen. Sökmotorn säljs in med de effektfulla orden: ”Search once and see what’s related”, rapporterar CNN.com.”

Det ska bli intressant att tömma dammsugaren

För den som har gmail låter inte det där som något nytt. Om jag tex skriver ett mail till en professor för att fråga om multipla rötter ingår i kursen så dyker det genast (och då menar jag verkligen genast – medan jag skriver mailet) upp en gardin i högermarginalen i min gmail med information om hur man får multipla orgasmer, hur man multiplicerar med Jalusimetoden, att de multinationella företagen drar ner lönerna och att multipel skleros oftare drabbar kvinnor – allt relaterat till de polynom med multipelrötter jag skrev om i mailet. Det ska bli intressant att se hur MC Hammers internetverktyg kommer att se ut. Expressen kunde istället skriva om något mer relevant ämne, som den sökmotor jag själv utvecklar just nu för att dammsuga nätet på likasinnade, och som jag kallar Den Virtuella Dammsugaren – DVD. Men det kan ju inte Expressen känna till, eftersom projektet är hemligt och jag inte har släppt ut sökmotorn än, och det beror bland annat på att den är för bra. Den skulle till exempel kunna upptäcka att det är jag som ligger bakom den här bloggen, och den informationen kan kapas av grävande journalister och nå media, något som vore förödande för mig. Jag kan redan se rubrikerna framför mig: ”Expressen avslöjar: Tanja B ligger bakom Tanja B:s blogg!” Och vi vet ju redan hur ett drev kan se ut, och det har jag verkligen inte tid med nu.

Så här kan det se ut på Aftonbladets kultursidor när matematikerna varit framme

För att återgå till Birros artikel, det finns mycket mer att säga om den, men jag orkar faktiskt inte, och jag förstår inte att så många matematiker reagerade på den, men här kommer ett till lästips till Birro: ” The Fifth Miracle: The Search for the Origin and Meaning of Life” och så glömde jag ju att rekommendera matematikern Ian Stewarts böcker.  Fast mest av allt skulle jag vilja rekommendera lite grundläggande Calculus och det vore bra om Birro kunde få med sig alla ”matematiker” på de svenska tidningarnas kultursidor, så skulle vi kunna bilda en liten studiecirkel. Det skulle iofs betyda att jag måste umgås med kulturnissar IRL – men vad gör man inte för kampen? 🙂

Andra matematiker som bloggat om Birros artikel: Elin Ottergren här och Olle Häggström här. Bloggen Susanna’s Crowbar om artikeln här. Jag hoppas ni hörde matematikern Gunnar Berg i Filosofiska rummet 25 september: ”Finns matematiken?” och för den som istället vill lyssna på ett genusprogram så kan jag rekommendera ett äldre filosofiskt rum: ”Genusperspektivet och forskningens frihet” där jag själv medverkade förra året och missa inte Filosofiska Rummet nu på söndag, som har titeln ”Makt och förtryck”  – gäster är kulturvetaren Petra Ragnerstam, kulturjournalisten Per Svensson, filosofen Jeanette Emt. Alltså en massa matematiker som tänker sönderdela världen i dess minsta beståndsdelar och lägga in de söndersmulade resterna i ett stapeldiagram.

Kan man (eller jag menar kvinna) som kvinna helt enkelt bara gå ut och gå? Vem äger utomhuset, irrandet, flanerandet och vem äger egentligen P1:s Kulturradion?

Och på tal om radio så kom jag just på att jag ju glömt lyfta fram ett jätteintressant genusprogram jag råkade höra i somras (30 juni): 45 minuter värdefull programtid till ”Kulturradion på spaning – Vart ska jag gå? Ut?” Här kan vi höra framstående genusforskare granska flanösbegreppet. Kan man som kvinna verkligen bara gå ut och gå? Ja, det var faktiskt vad jag själv gjorde denna sommardag med radion på i mobilen i hopp om att få höra ett vettigt program. Istället blev det det här:

”Ordet flanör hör det förra sekelskiftet till, men det här programmet handlar nu inte om männen på gatan. Kan det paradoxalt nog ligga ett stråk av revolt i ordet flanös idag? En kvinna som flanerar avsiktslöst utan stegräknare. Är det över huvud taget möjligt att röra sig på det sättet längre? Vad är det som driver gåendet? Vems är utomhuset? När övergår strosandet till irrandet? Vad betyder gå av sig? Katarina Wikars promenerar en stund med författaren Maja Lundgren, diskuterar flanösstrategier med Ulrika Dahl, lektor i genusvetenskap medan radioproducenten Jenny Teleman vandrar i de fotspår hon som nioåring trampade upp på kyrkogården. Lars Hermansson går meditativt och Kristina Törnqvist läser Söndag mellan Odengatan, Birger Jarlsgatan och Roslagsgatan av Anne-Marie Berglund.”

Och jag funderade faktiskt på att förlänga min promenad till radiohuset för att delta i debatten, men innan jag hann ändra färdriktning hade de redan pratat klart om flanerandet, på 45 minuter, konstigt nog.  Man kan lyssna på det här (mp3).

Med dessa visdomsord inleds programmet:

Åt vilket håll ska man egentligen gå? Vad händer när stan tar slut? Var hamnar man om man tar fel buss? Detta dilemma undersöks av ledande genusforskare på spaning efter ett genusperspektiv på gåendet och irrandet.

”Man måste komma till en punkt liksom när stroset rinner ner från huvudet och tanken ner i axlarna genom magen och sätter sig i benen – då sätter det sig mellan knäet och foten. Det är där, som det sitter, och litegranna i blicken. Och efter någon stund så kommer du in i en rytm, som gör att… inte bara benen går av sig självt, det gör de litegrann liksom, de drar dig. Men att du också får de här korta impulserna: jag ska gå hitåt. Nej förresten! Jag gör inte det, jag går hit. Nej, jag vill gå dit mot det där ljuset, den där gatan har bättre ljus, det vill jag gå upp i! Näääe, här tog ljuset slut! Jag svänger här, och går vidare, det här blir mycket längre, men det gör ju ingenting för där borta ser jag en brandbil som jag vill se. Och så snurrar jag och så plötsligt kommer man till en busshållplats –det här var ju inte min buss! Ah, men det gör ingenting, jag tar den här bussen och åker till Södra Station, det blir ju helt bakvänt, men sen fortsätter jag, jag skulle egentligen in till Gamla Stan och fika, fast nu hamnade jag ju faktiskt nästan hemma, nä jag går hem istället.” * musiktrudilutt * och så tar nästa genus-gå-expert vid:”Ibland så går jag, tills stan tar slut, jag tror inte det är nyfikenheten, jag ser inte så mycket, lärde mig tidigt att inte se män rakt in i ögonen, så jag går inte runt på gatorna och flörtar, jag bara går, det är ganska likgiltigt åt vilket håll! Ibland kan jag bestämma en rutt och sedan, helt plötsligt, ta av åt ett annat håll. Det spelar ingen roll…. Jag går helt enkelt av mig – tills stan tar slut.” osv med mera ändlöst babbel. Lyssna själva. Flanösstrategier!?

Jag har redan nött ner golvet framför tavlan flera millimeter

Låt mig informera dessa genus-gå-experter om hur vanligt folk flanerar och går – vanligt folk går till jobbet, jobbar, och går sedan hem. Möjligtvis går de till affären och handlar, eller går en promenad i skogen till helgen. De har inte tid att genus-gå utan mål och mening för att sedan tömma statskassan på pengar i sin analys av gåendet. Min egen flanösstretegi är att varje dag på väg hem gå runt på genusvetenskapliga institutionens tak medan jag grubblar på ett olösligt matteproblem. På så sätt hoppas jag kunna nöta ner eländet inom ett decennium. Måste ju jobba på alla fronter. 😉 OBS! Pär Ström (som bloggar på Genusnytt) är aktuell med en artikel på SVD Brännpunkt, en reaktion på denna artikel, och idag kom ytterligare en replik på samma artikel (Pär Ström är förresten även aktuell med rapporten ”Storebror på facebook” (gratis pdf ). Pelle Billing har bloggat om debatten i ”Politiskt förslag paketeras som kvinnofråga.” där vi också får veta att strävan efter 50/50-könsfördelning på arbetsplatser finns inskrivet i Diskrimineringslagen. Pär Ström avslutar sin artikel i SVD med ”Problemets kärna är en missuppfattning av vad jämställdhet är. Många tror numera att jämställdhet är att det finns lika många personer av vardera könet i samhällets alla vinklar och vrår. Medan jämställdhet egentligen är samma rättigheter och skyldigheter för könen. Sedan får utfallet bli vad det blir.”

Det kan man ju tycka, men faktum är att prop 2005/06:155  (Nya mål i jämställdhetspolitiken) som klubbades igenom våren 2006 fastställde följande:

”Regeringen anser att det nya förslaget till mål tar sikte på att beskriva vilket resultat som skall nås genom att kvinnor har samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter som män. Regeringen [obs! Regeringen våren 2006] finner därför, i likhet med flera av remissinstanserna, att förslaget till mål på ett bättre sätt avspeglar vad som utmärker ett jämställt samhälle” (jag har tidigare tagit upp detta i ”När lika möjligheter blev 50/50”)  så politikernas jämställdhetsbegrepp har uppenbarligen ett annat innehåll. Likaså är det lagstadgat att kvinnor och män ska fördela det obetalda hushållsarbete jämnt (ett av de fyra delmålen i samma prop 2005/06: 155 – även om flera remissinstanser ställde sig frågande till hur kontrollen ska ske): ”En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet”. Det är här värt att notera att man i all sin genusmedvetenhet glömt att lagstadga hur samkönade par ska fördela hushållsarbetet!

Att diska är en kvinnofälla. En man som diskar utvecklar däremot sin potential.

Igår valde tydligen moderatstämman att ta bort formuleringen ”jämn fördelning av oavlönat hushållsarbete” i förslaget till partiets nya idéprogram. Filippa Reinfedts uttalande ”Ärligt talat, människors värde definieras inte av hushållsarbete. Vi ska inte berätta för människor hur de ska fördela sitt hushållsarbete” har citerats flitigt i alla medier och är idag en riksnyhet. Ärligt talat, ska vi vara imponerade? Får jag steka pannkakorna helt själv i fortsättningen? Tack, tack snälla politiker – äntligen har ni gjort er förtjänta av skattepengarna! För en moderat röst får du frihet att diska i ditt eget kök – otroligt generöst! Förresten, så länge vi har de gällande jämställdhets-politiska målen, och så länge jag är ensamstående och måste göra allt hushållsarbete själv, så kräver och förväntar jag mig givetvis att få hit en skattefinansierad man som gör den andra hälften av mitt hushållsarbete. Minst en gång i veckan måste han komma och diska, dammsuga, byta kattsand, tvätta och röja bland mina postits-lappar! 🙂  Var finns formuläret för en ansökan? Ska man skicka den till Försäkringskassan eller direkt till Regeringskansliet?

Intervju i Riksdag & Departement och Ian Wachtmeister håller Rebelltal

Längst nere till höger - där är jag 🙂

I förra veckan blev jag kontaktad av en journalist från tidningen Riksdag och Departement som undrade vad jag tyckte om det svenska genusvansinnet. Det borde väl vara ganska uppenbart vid det här laget att genusindustrin utgör ett hot mot civilisationen så som vi tills nyligen kände den, men sådär kan man ju inte säga rakt ut och skrämma slag på en hårt arbetande journalist som vill rapportera om läget i landet, utan man får linda in det lite. Det är illa nog att akutmottagningarna blir överbelagda just när jag lagt upp ett nytt inlägg, så i det avseendet utgör min blogg givetvis ett hot mot folkhälsan, men detta hot måste ändå vägas mot den fullständiga utplåning som hotar. Nu kanske ni tycker att jag överdriver, kanske kjoltyget har pms eller något tänker ni, men det kan jag ju inte ha eftersom könshormoner är socialt konstruerade påfund av det maktfullkomliga patriarkat som fabulerat fram en teori om fortplantning – hur det egentligen går till kunde vi nyligen läsa om i den högt rankade vetenskapliga tidskriften DN, på Idagsidan, där man varje dag presenterar nya intressanta rön från genusvetarhåll, vi minns tex alla hur man i en skola framgångsrikt jobbar med att i anatomiundervisningen (!) slå hål på myten om aktiva spermier och passiva ägg och bilden av könsorganen som komplementära.

Hur lyckas de?

I själva verket förökar sig de ledande forskarna i landet, nämligen genusforskarna, föredömligt nog genom delning. Hur de lyckas med detta konststycke är en fråga många andra forskare ställer sig – hur kan en genuspilot bli till flera tusen mot dagens slut, och hur kan avhandlingshögen med genusvansinne växa exponentiellt och hur kan de producera så många nya insikter när delningen inom genusforskarsamfundet rent tekniskt innebär att evolutionen ju stannat av? Svaret på den frågan är att genusforskarna samverkar med normala människor inom andra vetenskapsområden (det var en komplimang, jag vill inte kränka någon genusforskare genom att förpassa honom eller henne till normalitetens skräphög) och därför pågår fortfarande en utveckling. Mötena finansieras bla av det anrika Vetenskapsrådet, som tex beviljat 11 miljoner till en genusforskare som i sin beviljade projektansökan  skrev: ”Naturvetare kan vara ovana vid vetenskapsteori och -kritik, och frågande inför varför och hur ett genusperspektiv på naturvetenskaplig forskning ska kunna anläggas.” Det här säger en hel del om VR, och det illustrerar också på ett pedagogiskt sätt hur man på bara några decennier kan rasera en nation genom att i små och oändligt många genussteg angripa alla samhälls- och vetenskapsområden, samtidigt som man nedmonterar tankeförmågan. Det har varit väldigt framgångsrikt, det är väl det minsta man kan säga, och som vanligt föregår genusforskarna själva med gott exempel och visar oss andra vägen genom att nedmontera sin egen tankeförmåga först, och sedan föröka sig genom delning hela dagarna på genuskonferenser.

Genusperspektiv på kemi?

Men de har också ett väldigt effektivt sätt att producera sina artiklar – genom att klicka på F5 några gånger i minuten på The Postmodernism Generator får man ständigt nya flumartiklar om genus och annat. Jag har själv satt ihop några slumpgenererade artiklar som jag sedan klistrat in i Google translate och det var så jag skrev min artikel ”Den Postsexuella Realismen dekonstruerad som en paradox”  som ni alla känner till :-). Utöver ambitionen att rasera hela utbildningsväsendet och den moderna fysikens grundvalar (och även kemin måste ha ett genus- och etnicitetsperspektiv )är man i full färd med att genuscertifiera akademin (läs om hur Uppsala Universitet stod emot genusinfiltrationen  – nu ska man dock föra in det bakvägen genom att införliva det i det ordinarie ”jämställdhetsarbetet”) liksom att göra alla kommun- och landstingsanställda genusmedvetna (se tex inlägget om Ljungby kommun) – alla ska vi följa med Genusmaffian ner i avgrunden. Brottsligheten ökar eftersom poliserna måste gå på genuskurser istället för att bekämpa brott, polisen tycker dock att HBT-utbildningen är kränkande att behöva genomgå för att den tycks vara utformad för någon som är sex år gammal (vem är det egentligen som har fördomar?) och en kränkning tar man inte lätt på i Sverige, det betyder att ytterligare en genuspilot måste skickas ut på slagfältet för att lära de anställda att hantera den kränkning den förra genuspiloten utsatte dem för. Och det är därför man kan se genuspiloter, mångfaldscoacher, värdegrundsexperter och känslostrateger stå i en lång kö utanför snart varje arbetsplats, där näste man (eller kvinna) behövs för att reparera de skador den förre orsakade på de anställdas hjärnvävnad. Det är därför vi har en sjunkande arbetslöshet i Sverige, detta och Fas 3 – bra jobbat Reinfeldt!!!

För att komma till saken, rubriken på intervjun i R&D lyder ”På kollisionskurs med feminismen” (på förstasidan) och ”Hon går på tvärs mot feministströmmen” (på intervjusidan, fast gentligen har ju dagens genusvansinne inte mycket med feminism att göra) men jag hade gärna sett en rubrik i stil med ”Jodens undergång 2012 ingen myt” – eftersom det ju är det det handlar om egentligen, men jag förstår att journalisten inte ville skapa samhällspanik. Här är intervjun, jag fastnade i mitt lilla förord. Inser ni att jag helt själv hade kunnat driva en hel dagstidning? Jag återkommer till det, när det första numret är ute :-).

Sid 13 i veckans Riksdag & Departement

Hon är ung, hon är påläst och hon borde vara svenska feministernas värsta mardröm. Tanja Bergkvist driver en blogg där hon är skoningslös i sin kritik mot de svenska genusexperterna. Bloggen är lika informativ som underhållande.Här skildras hur statliga forskningspengar, drygt en halv miljon kronor, satsas på att under tre år kartlägga trumpeten som genussymbol och som ”markör för manlighet”. Man kan också få ta del av hur mycket bättre livet blev i Karlskoga kommun när snöröjningen började genomföras på ett genusmedvetet sätt. Tanja Bergkvists intresse för de här frågorna väcktes för bara tre år sedan när hon läste en artikel om könskodade lekplatser. Hon tyckte idén lät knäpp. Dessutom rimmade den inte med förskoleplanen. Tanja Bergkvist skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet och sedan var bollen i rullning. Sedan dess har det gått snabbt. Tanja Bergkvist har lusläst statliga utredningar, rapporter, styrdokument och avhandlingar och kan citera långa haranger ur dem utantill. Det mesta av hennes polemiska udd är riktat mot insatserna inom utbildningsområdet, där genusteoretikerna har varit särskilt aktiva.

Det finns alltid pengar till att anlägga ett genusperspektiv

Hennes dom över Genussverige är hård: – Genusforskarna har lyckats inbilla politikerna att det krävs genusteorier för att lösa alla problem. Det är helt sjukt att politikerna har gått på detta. – Och nu tar sig genusvetarna in på alla discipliner på universiteten och har lyckats skaffa sig stort inflytande hos bland andra Vetenskapsrådet som de får miljontals kronor från i stipendier. Medan hela Utbildningssverige håller på att genuscertifieras, ser Tanja Bergkvist också hur ett slags genuspolitiskt komplex etableras. Alla högskolor anlitar genusexperter, som nästan alltid i sin forskning kommer fram till att mer forskning behövs. Mer pengar tillförs och det forskas vidare i ett till synes evigt kretslopp. De grupper som visar sig inte vara mottagliga för genusevangeliet, ska enligt den rådande normen få mer utbildning på området. De som däremot visat sig mottagliga, ska erbjudas ännu mer av samma vara. På så sätt är utkomsterna tryggade under överskådlig tid, anser hon. – Det är ett smart sätt att jobba på. Jag tycker gärna att genusforskarna ska få bedriva sin forskning. Problemet är bara att de vill implementera sin forskning inom alla andra vetenskapsområden. Tanja Bergkvist förnekar inte att det finns strukturer i samhället som gynnar män. Studier visar att manliga studenter överskattar sin förmåga medan kvinnliga studenter underskattar sin.– Visst kan många män hålla varandra om ryggen. Men genusforskarna gör precis samma sak. De bygger upp samma maktstrukturer som de anklagar männen för att ha gjort. Det råder extremt sned könsfördelning bland genusvetarna, säger hon. Trots sin myckna kritik har Tanja Bergkvist nästan inte fått några mothugg alls av landets genusexperter. Själv tror hon att det beror på att hon inte uppfattas som något hot. – De är säkert sura, men jag får nog inga problem så länge deras penningflöde inte stryps. Och det lär dröja länge.

Ralph Hermansson

Ian Wachtmeister höll ett inspirerande tal igår

Eftersom jag figurerade på förstasidan i veckans R&D kunde jag lika bra lägga ner planerna på att hålla låg profil den här veckan, så jag accepterade en inbjudan att komma till en konservativ talarpub igår – där ingen mindre än Ian Wachtmeister höll ett inspirerande tal om rebellism, och ni minns ju alla att jag blev utnämnd till Årets Rebell 2009 av just Ian Wachtmeister :-). Wachtmeister delade med sig av sina erfarenheter och tog upp det faktum att för de styrande politikerna är Verkligheten den största fienden. Så är det ju också för genusforskarna, och Wachtmeister gav ”genusperspektivisterna” (som han kallar dem) ett särskilt hedersomnämnande – när det har gått så långt att ett ”genusperspektiv” ska införlivas i all verksamhet på det absurda sätt som görs idag ”då har man tagit steget ut i avgrunden”, sade han.  Wachtmeister (som bla skrivit boken Rebellerna, här ljudbok) täckte flera viktiga områden och hade förberett sig väl med flera fullskrivna  A4-sidor och det var en fröjd att lyssna till någon som helt enkelt bara talade klarspråk, men som också kunde sätta in utvecklingen i ett historiskt perspektiv. Det är inte ofta man hör någon tala klarspråk i Sverige idag, åtminstone inte offentligt, minns bara hur Jalving fick oss att sätta kaffet i halsen  för inte så länge sedan – sådär kan man väl inte bara säga – som det… är? 🙂

Jag var ju tvungen att föreviga det här!

Wachtmeister tittade också i sin kristallkula och förutspådde det inte helt osannolika scenariot att (m) och (s) går ihop i nästa val, ”eftersom det inte finns så mycket som skiljer dem åt längre”, men också för att de är ”maktpartier”, som säger och gör vad som helst för att klamra sig fast vid makten. Sedan kunde publiken ställa frågor eller dela med sig av sina egna erfarenheter, och en som var där var Mattias Karlsson, som vi alla känner till från inlägget SD och genus-vansinnet där  jag tog upp Mattias Karlssons interpellationsdebatt rörande den sk jämställdhetsintegreringen (trots att jag spammade ut mitt relaterade blogginlägg till halva riksdagen var det bara Karlsson som tog upp det här till debatt!) och att jag tagit upp det uppmärksammades sedan i Corren: SD, hönor och ägg – måste jag göra journalisternas jobb!? Han bekräftade det Wachtmeister sa om att vissa politiker gör vad som helst för att hålla sig kvar vid makten, genom att påtala det intressanta faktum att flera politiker i de andra partierna ger SD uppmuntran och stöd i det tysta men när kameran slås på är man mycket noga med att ta avstånd ifrån partiet. Det måste vara väldigt frustrerande att vara företrädare för ett parti man inte längre känner igen sig i, men har man inget annat att falla tillbaka på kanske man inte har något val – då måste man sitta i kammaren och trycka på en knapp resten av livet och göra som EU-direktiven eller partiledaren säger åt en. Men är det ett värdigt liv? Själv är jag just nu mest orolig för att hela utbildningsväsendet kommer att kollapsa, så genustrumpeter och annat kan tyckas roligt men skrattet kommer att fastna i halsen den dag Vetenskapsrådet byter namn till Genusrådet och hela det vetenskapliga samfundet gått i landsflykt. Så här sa förra årets Nobelpristagare i fysik, Andre Geim:

Här är en video från min egen kristallkula:

Ström och Billing resonerar och genusforskare vill separera teoretisk genusforskning från jämställdhetspolitik!

Ni har väl inte missat diskussionen om dagens jämställdhetsdebatt mellan civilingenjör Pär Ström (blogg) och läkaren Pelle Billing (blogg) (teknisk support Matte Matik (blogg) ) – glömde ju nästan av att tipsa om den! Se de fyra delarna nedan (totalt drygt 30 min):

Jag vill minnas (se artikeln ”Vad har genusforskning med jämställdhet att göra?” i det forskningspolitiska nyhetsbrevet Genusperspektiv nr 5-6/08 sid 5 i denna pdf ) att jämställdhet och genus var två separata områden. Detta enligt genusforskarna själva:

Vad har teoretisk genusforskning med jämställdhetsarbete att göra, frågar sig nu även kritiska genusforskare

”I processen för att vinna legitimitet i vetenskapssamhället har ett avståndstagande från politiken och ett fokus på grundforskningsfrågor varit centralt. Att Nationella sekretariatet för genusforskning sedan i juli i år förutom att stödja och främja genusforskningen även har uppdraget att informera om och vidareutveckla metoder för jämställdhetsintegrering fick flera av deltagarna på hearingen att lyfta frågan om relationen mellan teoretisk genusforskning å ena sidan och jämställdhetspolitik, jämställdhets-praktik och tillämpad jämställdhets-forskning å den andra. Flera uttryckte också kritik och oro över att sekretariatets dubbla uppdrag ska leda till att genusforskning och jämställdhetsforskning blandas ihop, att jämställdhetsforskning ska vinna mark på genusforskningens bekostnad och att den senare därigenom förlorar i legitimitet, bredd och kritisk potential. Genusforskarna Malin Rönnblom [ordförande för Sveriges Genusforskarförbund] och Ulrika Dahl var två av kritikerna. – Vi talar väldigt mycket om att forskningen skall vara applicerbar i relation till politiken, det blir nästan som en beställar – utförardiskussion. Hur blir det med grundforskningen inom fältet, frågade sig Rönnblom.”

Under rubriken ”Heteronormativ ordning” kan vi läsa mer om detta:

”Ulrika Dahl fokuserade på att jämställdhetsforskning till skillnad från genusforskning riskerar att upprätthålla bland annat en heteronormativ ordning. – En poäng med genusbegreppet är att det inte bara rymmer män och kvinnor utan olika sorters maskuliniteter och femininiteter. Om det är så att genusforskning blir synonymt med jämställdhetsforskning eller jämställdhetsintegrering så har vi ett problem eftersom alla vet att jämställdhetspolitik handlar om två dikotoma kön som har en relation till varandra.”

Alltså: inte bara kvinnor och män utan ”olika sorteras maskuliniteter och femininiteter”. Vad betyder det? Att genusforskarna upptäckt att det finns individer? Vilken banbrytande upptäckt. Då är det ju hög tid att lägga ner genusforskningen. Eller ska alla de nya ”könen” i form av det gränsöverskridande kontinuum av personligheter mellan traditionellt manligt och kvinnligt beteende ses som en genusvetenskaplig angelägenhet? Och varför ska, med självinsikterna ovan i åtanke,  genusforskarna sköta den så kallade jämställdhetsintegreringen, som ju är praktiskt jämställdhetsarbete? (I inlägget Iiiinte 80 miljoner till!!!! får vi veta hur det gick  och vad de kommunanställda tyckte ). Ur regeringsbeslutet om jämställdhetsintegrering:

Varför antog man uppdraget?

”Regeringen uppdrar åt Göteborgs universitet (Nationella sekretariatet för genusforskning) att ge stöd till statliga myndigheters arbete med jämställdhetsintegrering. Uppdraget omfattar följande uppgifter:

– vidareutveckla metoder för jämställdhetsintegrering,

– skapa ett forum för erfarenhetsutbyte om jämställdhetsintegrering,

– informera om jämställdhetsintegrering, och

– skapa förutsättningar för ett långsiktigt stöd för jämställdhetsintegrering.

I uppdraget ingår att samråda med berörda parter, såsom statliga myndigheter, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), länsstyrelserna, universitet och högskolor samt andra berörda aktörer. Universitet ska även följa arbetet med jämställdhetsintegrering i EU och andra internationella organ liksom det arbete som bedrivs inom kommuner och landsting till följd av regeringens beslut om ekonomiskt stöd till arbetet med jämställdhetsintegrering i kommuner, landsting och samverkansorgan.”

Det här teleskopet som jag haft sedan jag var tolv år ledde mig till matematiken

En sann genusforskare och idealist hade tackat nej för att inte avlegitimera forskningsfältet genom att blanda ihop genusforskning med jämställdhetsarbete, som man ju oroas över. Det hade gynnat oss alla och inte minst de intervjuade kommunanställda i Iiinte 80 miljoner till.  Dessutom hade det besparat oss inte bara 80 miljoner utan hela 225 miljoner kronor,  vilket hade räckt för att inhandla ett teleskop till varje elev i landet och därmed minska den sociala snedrekryteringen till universitet och högskolor, för att inte tala om könsfördelningen inom tekniska ämnen, se bara på genusforskarnas egen fina statistik, med 70-100% kvinnor och 0-30% män på de egna arbetsplatserna. Det gäller ju att leva som man lär. Men först måste man ju se till att alla andra inte lever som man själv gör, utan istället som man hade tänkt sig, för det gäller ju att tänka först och handla sedan, och genusforskarna, som redan är så förtryckta och helt saknar inflytande, ska man inte ge pekpinnar åt. I synnerhet inte deras egna pekpinnar.

Under en jubileumshearing då Nationella sekretariatet för genusforskning fyllde tio beklagade alltså de deltagande genusforskarna (sid 5 i pdf:en) att genusforskningen måste värja sig mot anklagelser om att ligga närmare politiken än andra vetenskapliga discipliner. Detta till trots kritiserar Genusforskarförbundet forskningspropositionens utformning i hur ”genusforskningen behandlas” och ställer i en intervju (se artiklarna ”Leijonborg: ”Forskarna skall inte underordna sig en politisk agenda”” och ”Genusforskningens roll tonas ner i nya propositionen” på sid 2 i pdf:en) dåvarande forskningsminister Lars Leijonborg mot väggen med följande ord:

”Förbundet är också kritiskt till att regeringen inte nämner behovet av genusforskning på något av de områden som man valt att prioritera: medicin teknik och klimat. Detta trots att det finns oerhört angelägna fält för genusvetenskaplig forskning inom samtliga tre områden. Varför har ni valt bort genusforskningen i detta sammanhang?”

Leijonborg gav genussamfundet svar på tal under förra mandatperioden

Leijonborg bemöter kritiken: ”Jag känner mig väldigt lite träffad av den kritiken. Jag tycker att man faller på eget grepp om man i ett tidigare sammanhang tidigare säger att politiska skrivningar är för inskränkta. Då ska man väl inte efterlysa politiska beställningar på andra områden heller.” Bra av Leijonborg att genomskåda dubbelmoralen här! Men sådana är genusforskarna – de vill ha allt och inget – det ska finnas  tusen olika kön men ändå inga kön. Hur ska de ha det? Kanske borde regeringen bevilja pengar för en utredning kring genusforskningens legitimitet. Genusforskarna verkar ju själva uppenbarligen oroade över den. På tal om genusforskning, läs gärna Timbro-rapporten (från 2005) ”Viljan att flyta medströms”  (en granskning av svenska genusavhandlingar 2005) av Susanna Hakelius Popova. På tal om Timbro, Eva Cooper har kommit ut med boken ”Myten om det andra könet” (44 kr, Bokus), se hennes artikel i SVD Brännpunkt från 8 mars: ”De röda kvinnorna är en myt” vilket jag hade missat men upptäckte i och med QED:s tips om Brännpunktsartikeln ”Timbro backar till 50-talet i diskussion om jämställdhet” från 30 april skriven av två borgerliga feminister, en fd riksdagsledamot för (m) och fil dr i genusvetenskap, och en medlem i fp samt ledamot av Timbros borgerliga framtidskommission. Jag har inte läst boken än, så kan inte uttala mig, men har just beställt den.

Flickorna gjorde inte alls som läraren ville, och läraren missade att se detta som ett stort engagemang i skolarbetet

Sedan har vi fortsatt uppmärksamhet kring Kristina Anderssons nya avhandling ”Lärare för förändring – att synliggöra och utmana föreställningar om naturvetenskap och genus” som jag bloggat om tidigare HÄR. I artikeln ”Genusmedvetna NO-lärare nyckeln till förändring” har Nationella Sekretariatet för genusforskning (se Sekretariatets uppdrag i Svensk Författningssamling) skrivit om den.  Under underrubriken ”Dubbel bestraffning av flickor” kan vi läsa: ”Lärarna uppfattade det till exempel som att flickorna egentligen inte var så intresserade av den tekniska verksamheten utan främst försökte vara dem till lags. Det fanns tillfällen då barnen motbevisade detta, men då såg inte läraren det. Som exempel berättar Kristina Andersson om ett tillfälle då en förskollärare gjorde en övning tillsammans med en grupp flickor där de skulle lägga olika föremål i vatten för att undersöka vilka som flöt.

– Läraren ville att de skulle lägga i en sak i taget, men barnen hittade små plastpärlor och började kasta i hela nävar av dem. I den här situationen visade flickorna ett stort engagemang och de gjorde inte alls som läraren ville, men läraren blev bara irriterad.

Kristina Andersson beskriver det som att flickor utsätts för en form av dubbel bestraffning – när de gör det som läraren förväntar sig av dem beskrivs de som oengagerade men när de tar egna initiativ är även det fel.

– Jag tror att man måste jobba mycket tuffare med de här frågorna på lärarutbildningen. Det finns en retorik i dag om att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar, men på ett omedvetet plan kan vi styras av någonting helt annat, säger hon.”

Men här kommer den riktiga blodtryckshöjaren, under underrubriken ”En naturvetenskap som lockar fler” kan vi läsa:

En vetenskapstradition där resultaten ses som sanningar lockar inte elever till naturvetenskap enligt genusmaffian

”Kristina Andersson tycker att det är särskilt intressant att studera undervisningen i naturvetenskap eftersom de naturvetenskapliga ämnena har sin grund i en vetenskapstradition där resultaten ses som sanningar. Det beskrivs ofta som ett problem att ungdomar inte är tillräckligt intresserade av de naturvetenskapliga ämnena, men Kristina Andersson tycker att man borde fråga sig vad ointresset beror på i stället för att lägga problemet hos ungdomarna. Hon tror till exempel att ämnena skulle kunna locka fler elever om det gavs större utrymme till diskussion. – Elever uttrycker ofta att de tycker att undervisningen i naturvetenskap är okreativ. De tycker att det handlar för mycket om att bara producera ett korrekt svar och att det finns för lite utrymme för egna idéer.”  (läs mer i detta pressmeddelande om avhandlingen – det är viktigare med genuskunskap än ämneskunskap för att undervisa i naturvetenskap, eller se mitt aprilskämtsinlägg om detta).

Om lärarna hade fått spendera mer tid med själva fysiken, och mindre på genusvansinne under sin studietid, hade undervisningen faktiskt kunnat bli kreativ, som den var förr i tiden, jag tänker på mina gamla gymnasielärare i fysik, kemi och matematik, som alla var avdankade lektorer (inte i genus utan i sina ännen) från Lunds universitet, och inte kunde något om genus – hur kunde de se förbi könsstrukturerna och få nästan hela klassen att gå vidare till universitetsstudier i naturvetenskap?

Periodiska systemet - en förtryckande struktur

Så ”Resultaten ses som sanningar” – vad sjukt, som om det skulle kunna gå att fastställa något på experimentell väg och se det som ett entydigt förtryckande faktum. Som om en fysiker ska smälla upp ett atomnummer i ansiktet på en elev och förstöra elevens kreativa hjärnflöde för all framtid. Ska vi verkligen ha en sådan skola? I en modern svensk genusmedveten skola ska man istället i sann demokratisk genusanda ”diskutera” sig fram till vilket atomnummer ett ämne har, och varje elev har lika rätt att uttrycka sin åsikt i frågan och räkna efter eget godtycke på det nationella provet. Alla inser ju för övrigt att det periodiska systemet bara är en social konstruktion, och inte ens det – det är baserat på en dröm som en galning vid namn Mendelejev hade på 1800-talet, och varför ska en modern svensk genusmedveten fysiker behöva slava under det? Jag har själv löst flera av mina forskningsproblem i sömnen, och även om bevisen stämmer så utgör de ändå en privat social konstruktion som en genusforskare kan dekonstruera i sitt psykotiska tillstånd av storhetsvansinne när andan faller på, vilket den gör dagligen. Varför ska en matematiker rätta sig efter några skruttiga axiom som är flera tusen år gamla? I sann radikal andra borde hela matematikens grundvalar raseras, för det är inte bara logiken som spökar utan axiomen är också en patriarkal kvarleva som tillhör mänsklighetens kulturarv, och ett kulturarv hör verkligen inte ihop med en modern genusmedveten demokrati, där varje åsikt i form av axiom, atomnummer eller annat elände har lika rätt att existera, och inte bara existera utan i själva verket utgöra grunden för varje individs unika vetenskapliga föreställning om verkligheten. Om nu verkligheten finns, man har ju i ett genusmedvetet land också rätt att ifrågasätta det, och bör kanske göra det, liksom hela sin existens, vilket man får anledning att göra rätt ofta i ett genusinfiltrerat land, kanske dagligen. Åtminstone de dagar man sätter på datorn…

Hur könar maskinerna de anställda på arbetsplatserna?

Lästips! ”Lära sig att lära sig är omöjligt utan ordentliga faktakunskaper”   av matematik-professor Olle Häggström (i Skolvärlden 15/2003). Kreativitet förutsätter en hel del faktakunskaper, kanske inte i genusforskning, men i alla normala ämnen. Inget illa menat, genusforskningen vill ju inte se sig som ingåendes i någon förtryckande normalitetsnorm. Man vill även hjälpa andra ämnen ut ur den förtryckande rationalitetsnorm som hittills rått. I september kan man besöka Symposium on Interferometric Investigations of Physical Knowledges and Gender in the Making (tipstack till QED), med följande syfte: ”The aim of this symposium is to explore and to construe existing gaps and possible articulations between gender and science studies with regard to physics and the material sciences. The meeting will function as a starting point to open up novel research perspectives for examining the gender dimensions in the history, epistemology and social studies of physical sciences.” och vi kommer att få svar på följande intressanta frågeställning: ”What is the role of machines and instruments in doing gender at scientific workplaces and their division of labour? Can the acquisition of experimental skills be explained on the grounds of genderings in the machine-human interactions?” Jag har själv en verktygslåda hemma från Clas Ohlson som säkert tidvis gett mig en maskulin identitet, tex när jag hängde ut från fönstret på 8:e våningen för att spika fast ett hönsnät på utsidan av fönstret så att katterna skulle kunna sitta och titta på utsikten utan att falla ner. Eller vad det mitt kvinnliga beskyddargenus? Är inte det här ett tema för en hel genusavhandling? Hur könskodas man när syftet bär kvinnligt genus men själva utförandet kräver ett manligt genus och en manlig verktygslåda?

Genusmedveten snöröjning behövs när efterblivna svenskar stampar jordgolv

Tack vare Anders Borgs insatser slipper vi alla att stampa på ett jordgolv resten av livet. Var det hans egen sysselsättning innan han invandrade till Riksdagen?

Jag ser att Markus har namnsdag idag, så jag vill passa på att gratulera min vän Markus! Jag hoppas förresten att du ställer upp som min livvakt på FreedomFest? (Glöm inte anmäla er!) Det är det minsta du kan göra efter alla år jag stått ut med dig! 😉 Dessutom har du inget val, du måste göra det i egenskap av befäl för min livvaktsstyrka. Jag har fortfarande nära 4000 olästa mail med socialt kapital att mobilisera i kampen mot fördumningsindustrin så det ligger faktiskt i allas vårt intresse att jag överlever. Dessutom måste du fixa datorn åt mig, eftersom den är full av smulor och mellanslagstangentenfungerarintelängre! Hur tror du jag ska kunna blogga då och rädda landet? Du har ändå inget bättre för dig, du står antagligen fortfarande och stampar jordgolv, för att citera Anders Borg från den 13 april i år, alltså för mindre än två veckor sedan, (och ursäkta att jag länkar till en politiskt inkorrekt sida,  det hade jag inte behövt göra om tex SVD, DN, Expressen, Aftonbladet, Corren, Göteborgsposten eller Newsmill tagit upp det  här) i Riksdagen: ”Utan invandring hade vi stått och stampat på ett jordgolv”. Hur vet han det? Finansminister Anders Borg kan ju inte ens addera tre tal  (35+9+15=60) och hur trovärdig är han då? Jag hade gärna gett honom privatlektioner om det inte vore under min värdighet, eller snarare kompetens – mannen måste ju gå om lågstadiet medan jag ju har lektorskompetens (för att inte tala om alla mina andra aktuella titlar 😉 ).   Vad är det förresten för fel med att stampa jordgolv, det hade behövts en fast grund att stå på i det här landet, i synnerhet när politikerna, proffstyckarna och alla deras indoktrinerade karriärlystna marionetter lyckats luckra upp det sunda förnuftet på så kort tid. Jag hittade förresten ett bra citat: ”Vår kultur är den första av alla kulturer som systematiskt ägnat sig åt att aktivera den mänskliga dumheten, vårda den, klä den och förse den med uttrycksmöjligheter.”

En sådan uttrycksmöjlighet är genusvansinnet. Här har vi en aktuell artikel på Newsmill: Därför behövs genusmedveten snöröjning:

Genusperspektiv på snöröjning - en snilleblixt under Jämställd Göra Lära-utbildningen i Karlskoga kommun

”Stina Kållberg, informatör för Karlskoga kommun där man har tillämpat jämställd snöröjning nu i vår, beskriver vad det går ut på. Det började som en hemuppgift till sista dagen på en JGL-utbildning (Jämställd Göra Lära) för avdelningschefer och ledningsgrupp från Karlskoga kommuns samhällsbyggnads-förvaltning. Det var på hösten, vintersäsongen närmade sig och gatuchefen, en av deltagarna på utbildningen ställde frågan: vad händer om vi ser på snöröjningen ur jämställdhetsperspektiv? Det som kom fram var att ringleder och bilvägar röjdes före gång- och cykelvägar. Traditionellt manliga domäner prioriterades, lastbilar och arbetsplatser med övervägande manliga anställda. Bilar prioriterades före cyklande och de som åker kollektivt, färdsätt som i större utsträckning används av kvinnor. Detta gjordes givetvis inte medvetet utan följde den tradition som gällt sedan årtionden tillbaka, kanske ännu längre. Numera gör vi annorlunda. Gång-/cykelvägar och busshållplatser har generellt högre prioritet eftersom en decimeter snö är svårare att ta sig fram i med cykel än med bil, även snöplogkanter vid busshållplatser måste tas omhand tidigare.”

Smutsar inte genuspiloterna ner miljön?

Patriarkatet ska minsann trampa i sin egen snöskit – det är ju trots allt den manliga konsumtionen som orsakat klimatförändringarna och all snö (se tex artikeln ”Bråttom få in genusperspektiv i klimatforskningen” i det forskningspolitiska nyhetsbrevet från Nationella sekretariatet för genusforskning). Parallellt med detta drivs kampen om kvinnors rätt till samma möjligheter att åka bil, flyg och konsumera, minst lika mycket som männen i jämställdhetens namn. Då blir klimatförändringarna åtminstone jämställda och om hela mänskligheten dör ut så var det ändå värt det eftersom alla hade lika möjligheter att bidra till Jordens undergång. På tal om undergången, jag hade visst fel i mitt förförra inlägg när jag under översta bilden skrev att det saknades ett genusperspektiv på sprängämnen, det finns faktiskt forskning kring genusperspektiv på landminor (se här och här):

“To date, the international community has paid very little attention to the gender dimensions of landmines. There are numerous rhetorical statements about women and children as innocent victims of landmines, but little documentation, research and analysis. This note provides initial thoughts on how a gender perspective could be beneficial in looking at landmines. In assessing the gender dimensions of landmines it should be stressed that each situation should be looked at on its own merits, as generalizations do not always apply across all situations. Women and men tend to do different work and have different responsibilities. In many parts of the world affected by landmines, women and men tend to spend their days differently. Women tend to hold primary responsibility for household work and for the health care of family members and the care of dependants. Women are often the ones who care for the victims of landmines… Women’s work is often not valued and can be invisible to outsiders… Concrete implications: Given the gender division of labour, women and men (girls and boys) often have different risks of exposure to land-mines. Given that it is often women and girls who are responsible for gathering fuel or fetching water, they may run greater risks in some areas. Men’s responsibilities and greater mobility may, however, put them at greater risk in other areas.” (källa)

Lysande idé

Jag förstår inte hur man kan vara så smart, att konstatera att kvinnor löper större risk att trampa på minor i vissa områden, medan männen löper större risk i andra områden – allt beroende på vem som rör sig mest i det minerade området! Och att få det internationella samfundet att se det som en genusfråga och ösa pengar över genusforskarna. Ungefär som när man i SOU 2009:64 (sid 221 här) konstaterar att det är lika stora , och ibland till och med större större, variationer inom könskollektiven som mellan dem när det gäller skolprestationer, och därför inför ett nytt genusbegrepp enligt följande (mer i detta inlägg):

”Genussensitiv undervisning innebär enligt Sinnes att variationer inom kön är lika viktiga som variationer mellan könen. Denna modell kan då sägas inte ha ett av könen, utan båda, i fokus för intresset.”

Det självklara, att prestationen beror på individen i första hand och inte könet, har gjorts till en genusfråga! Man har båda könen i fokus för intresset, och därför är skolundervisningen en köns/genusfråga. Är det konstigt att det går utför? Men nu måste jag komma till saken, jag tänkte lägga upp min krönika i senaste Axess, hade ju glömt det. Och ni vet ju redan allt det här eftersom ni så klart plöjt hela min blogg och från ”Om bloggen” vet ni att detta var det första jag skrev om i en svensk dagstidning: Genusvetare förvirrar barnen  – en reaktion på följande DN-artikel om ”könskodade” lekplatser, här läsarreaktioner och om en slumrande folkopinion och folkliga protester och sedan ringde TV 4 och undrade om jag ville prata med genusvetaren i Nyhetsmorgon – här Youtubeklippet.

Axess: Jämställdhet eller galenskap?

Dina skattepengar går till könsbyten på bestick.

Miljöpartiet gick i mars ut med att man avser satsa åtskilliga miljoner för att få in genuspedagoger i alla förskolor [minns förresten deras tidigare genusanalys av sedlar]. Jämställdhet och lika möjligheter är något som alla ställer upp på, men vi är alltför många som vet vad genusarbetet innebär rent konkret. I SOU 2006:75 konstateras inledningsvis (s 19) att: ”Förskola av den svenska modellen representerar såväl ett barnpedagogiskt som ett könspolitiskt projekt”. Det könspolitiska projektet börjar dock bli bisarrt. Liksom så mycket annat ingår det numera i en utbredd försumningsindustri. I Ystads Allehanda kunde man den 17/8-10 läsa om två genuspedagogers verksamhet i Simrishamns kommun – en miljon kronor hade man fått från SKL för år 2009 för att ”bedriva jämställdhetsarbete” i kommunen, och nu berättar man om den framgångsrika verksamheten i en intervju. Vi får bla veta att man på ett möte hållt upp en kniv och en gaffel, och alla (personal på barn- och utbildningsförvaltningen satta att ”genusutbildas”) svarade att gaffeln är mest feminin. Då bytte man ut kniven mot en sked, och plötsligt var det skeden som var feminin! ”Vi hade gjort ett könsbyte på bestick!”, förklarar genuspedagogen stolt i intervjun,  som fortsätter i samma anda: ”Om jag sitter bredbent som en man på stolen tittar folk konstigt på mig. Vi är så styrda av vårt samhälle, säger Helena Magnusson och vräker sig på stolen så att folk runtomkring verkligen vänder på huvudet och glor.” (se detta blogginlägg för fler detaljer). Att låta genuspedagoger göra könsbyten på bestick och vräka sig på en stol inför publik, det är vad kommunerna satsar pengar på. Några ytterligare exempel på hur det konkreta arbetet går till kan vi läsa om i SOU 2006:75.

* Stoppa pojkarna i dörröppningen: pojkarna rusar först ut på gården, medan flickorna inväntar varandra. Detta bäddar för en framtida könsmaktsordning. Man kan notera att det som anses förkastligt när det gäller pojkar, samtidigt är eftersträvansvärt när det gäller flickor.

* Könsavkoda leksaker: på vissa förskolor har man tagit bort alla bilar för att pojkarna ”könskodade” genom att leka för mycket med dem. Det ”pojkkodade materialet kan” enligt de statliga utredarna ”kopplas till hierarkin i genusordningen som ger det pojkar ägnar sig åt ett högre värde”.

Vargen och rödluvan befäster den skadliga normen att jägaren är en man

* Kulturarvet: förskolepersonalen skriver i en utvärdering: ”Vi har diskuterat fram och tillbaka hur vi ska förhålla oss till kulturarvet när det strider mot vårt uppdrag att motverka traditionella könsroller. Till slut har vi valt att lyfta bort vissa titlar från barnens hyllor eftersom vi inte känner att vi kan stå för det böckerna förmedlar. Vi kan komma att läsa dessa böcker i framtiden, tex i samband med teman om hur det var förr i tiden, men vi vill inte att barnen ska bläddra i böckerna där både bild och text förmedlar passivitet för flickor och aktivitet för  pojkar.” Utredningen lyfter dock fram ett sätt att hantera det här: ”Många förskolor ändrar i själva berättelserna, till exempel genom att byta kön på karaktärerna eller genom att ändra i handlingen på något annat vis.” Den statligt sanktionerade genuspropagandan är problematiskt eftersom det faktiskt inte går att bli av med den. Acceptans skapar utrymme för ”fördjupning” och ”breddning”, medan ett öppet och uttalat motstånd (se tex min krönika i Axess nr 9/2010 angående genusutbildningen av kommunanställda) ses som ett tecken på behovet av ännu mer genuspropaganda eftersom det visar på fördomar – så hur man än gör vinner genusforskarna. Det är därför dags att börja lyfta fram det konkreta innehållet i verksamheten, bortom slagorden om jämställdhet.

Axess nr 3 är ute!

Jag fick inte plats att ta med mer i Axess, men värt att uppmärksamma är också Föräldrarnas motstånd (sid 120): ”Den vanligaste bilden många verkar ha är att jämställdhetsarbetet ofta motarbetas från föräldrahåll när frågan introduceras. Ett sådant exempel kommer från projektet ”Vidgade Vyer” i Östersund. En bit in i arbetet blev motreaktionen från några av pojkarna på den berörda förskolan starka. De motarbetade personalen och det blev mer eller mindre kaos i gruppen. Delar av föräldragruppen ville då att projektet skulle avbrytas och det var nära att personalgruppen gav upp, men med hjälp av handledare jobbade de vidare och till slut löste sig problemen.” Löste sig? Hur då kan man undra…

Man kan alltså notera att uppdraget om att ”motverka traditionella könsmönster och könsroller” krockar med uppdraget ”I förskolans uppdrag ingår att såväl utveckla barns förmågor och barns eget kulturskapande som att överföra ett kulturarv – värden, traditioner och historia, språk och kunskaper – från en generaton till nästa.” (Lpfö sid 5). Vi får även en krock med följande från Lpfö 98: ”Verksamheten skall syfta till att barnens förmåga till empati och omtanke om andra utvecklas, liksom öppenhet och respekt för skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt” för att inte tala om ”Alla föräldrar skall med samma förtroende kunna lämna sina barn till förskolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.”

Relaterat: 145 miljoner för könsbyten på bestick,  Metaforen om aktiva spermier och passiva ägg förstärker könsnormer! , Är genusvetarnas verksamhet laglig?, Genusarbete smulades sönder, Genuspedagogik i förskolan: del 1 , del 2 , del 3,  del 4 , 2-årsdagen sedan Nyhetsmorgon!, Iiiinte 80 miljoner till!

OBS! Temat för senaste Axess är ”Den marknadsförda människan”. Flera av artiklarna går att läsa på nätet: Alla ska med  – till PR-byrån,  Global och lokal skönhet , Nätets Narcissister,   Falsk autenticitet, Det sanna Finland?, Den talangfulle MR Wahlström, När USA pånyttföddes, Godtyckliga betyg skadar skolan, En känslomässig kapprustning (och resten återfinns i tidningen) För den som har tidningen (teckna prenumeration eller köp på Pressbyrån) så kan man läsa en trevlig insändare som är publicerad på sidan 9:

Tack, Tanja!

Tack för Tanja Bergkvists lysande krönikor som med stilistisk elegans blottlägger genusvansinne och ”fördumningsindustrins” framfart. Att dessa tröttsamma och nedbrytande fenomen ges företräde framför sunt förnuft vågar allt färre påtala i klartext. Jag ser fram mot nästa tillfälle att läsa Tanja Bergkvists verbala dissektion av någon stollighet”. Anders G Lindblom.

Vad roligt! 🙂 Kanske var en reaktion på min förra krönika ”Sjukt i sjukvården” om mångkulturell utbildning i tidpassning (!)  eller någon av de andra. Tänk om man hade kunnat skriva om galenskaperna på heltid, då hade det blivit en hel ny dagstidning! Just det, och glöm inte se seminariet Den marknadsförda människan på Axess Play (28 min)!