Birro, matematikerna och genusflanöser i P1

oktober 21, 2011
Axess nr 7/2011

Axess nr 7/2011

För några veckor sedan utkom det senaste numret av Axess Magasin med tema ”Det kulturella kapitalet”. Flera av artilklarna går att läsa på nätet: Konsten att göra goda affärer, Den goda smakens pris, Litteratur på utförsäljning, Att paketera kulturhistoria, Konsten och kapitalet sitter i samma båt, Attraktionsmakten, Ryska ikoner på väg till Sverige, Klarspråk om Churchill. Och glöm inte att följa Axessbloggen!  Min egen krönika återfinns på sidan 66, här är den:

Birro och matematikerna. Den 10 augusti lanserade Marcus Birro (vars alster jag annars väldigt ofta uppskattar), under rubriken ”Det som inte går att bevisa är en stor del av mitt liv”  en ny konspirationsteori i Expressen – världen styrs av matematiker. Dessa män och kvinnor ska enligt Birro med sina ”staplar, siffror och diagram” regelbundet ägna sig åt att ”förminska allt mänskligt så att det ryms i en uträkning”. Det skulle jag vilja se – det är i så fall ett resultat i Nobelprisklass. Dessutom befolkas tydligen svenska tidningars kultursidor av matematiker (om det ändå vore så väl…) som sönderdelar, krånglar till och silar allt genom genusfilter (!) vilket leder till ”exkludering”, som är ”en vanlig syn bland matematiker” (?). Birro skriver att han kom på kant med matematikerna dagen då hans högstadielärare introducerade ”matematik med bokstäver” och att han då inte fattade någonting, vilket kanske säger mer om svensk matematikundervisning än om Birro.

Hur står det till med matematikkunskaperna egentligen?

Hur står det till med matematikkunskaperna?

Låt mig säga ett par saker om matematik och oss matematiker. Medan andra (genusvetare och kanske de kulturskribenter Birro talar om?) ägnar sig åt att göra det enkla och uppenbara komplicerat och totalt obegripligt, arbetar man som matematiker istället hårt och målmedvetet för att göra det komplicerade och invecklade så enkelt och begripligt om möjligt. Och medan det i andra sammanhang (exempelvis på kultursidorna) ses som negativt att generalisera, är detta något som istället är både tillåtet och tillrådligt inom matematiken, och i matematiken kan man dessutom generalisera utan att dra förhastade slutsatser. Vidare, om man generaliserar sina resultat så att de täcker så många fall som möjligt så slipper man behandla varje specialfall, särfall och psykfall var för sig – det är där bokstäverna kommer in – och detta sparar en hel del tid, och skiljer sig alltså från hur man måste arbeta som opinionsbildare, vilket jag lärt mig den hårda vägen. Slutligen vill vi inget hellre än att inkludera så många som möjligt till att ta del av och förstå våra forskningsresultat, men dessvärre tillåts vi oftast inte publicera dem på kultursidorna.

Vad är det för matematiker som sitter på kultursidorna?

Vad är det för matematiker som sitter på kultursidorna?

Vidare, enligt Birro, låter sig matematiker inte svepas med av känslor, Christer Sturmark är en av matematikerna, och matematikerna försöker beskriva Birros förälskelser med formler! Men Sturmark är ingen matematiker, det är i hög grad känslor som driver matematiker att ägna åratal av sitt liv åt matematiska problem de fascineras av, och även om Birros val av partner skulle kunna förklaras med någon matematisk modell, så försöker (och kan) inte denna modell ersätta Birros känslor eller hans förälskelse – bara beskriva, förklara och förutspå processen.Att syssla med matematik är ren meditation, att befinna sig i ett konstant flow-tillstånd och definitivt en andlig verksamhet. Jag har ett passande lästips till Birro: den teoretiske fysikern Paul Davies böcker, tex ”Gud och den nya fysiken” eller ”I huvudet på Gud”. Annars finns det ett formellt gudsbevis att läsa av matematikern Kurt Gödel – men det innehåller bokstäver. Nä, Birro, det är inte ”matematikernas” fel att du inte orkar läsa kultursidorna, och Humanisternas ”Gud finns nog inte” är inte en ”matematisk slutsats”, som du skriver, (följt av ”tänk om Humanisterna och resten av matematikerna har fel”!). Dels finns mig veterligen inget matematiskt bevis, och funnes det skulle ”nog” inte förekomma i påståendet. Du måste helt enkelt prata om något annat än oss matematiker.

Läs Birros artikel i Expressen. Flera matematiker har reagerat på den, konstigt nog, jag trodde inte vi läste kvällstidningar. Men det är ju tur att Expressen finns, hur skulle vi annars få reda på saker som att MC Hammer håller på att utveckla en sökmotor som ska konkurrera ut Google?

” Det handlar om ett förhållande som går djupare än nyckelorden, sa han enligt CNN.com och hävdade också att den nya sökmotorn kommer att vara bättre än exempelvis Google. Tanken är WireDoo inte bara ska ge direkta resultat av det man eftersöker, utan även information om relaterade ämnen. Sökmotorn säljs in med de effektfulla orden: ”Search once and see what’s related”, rapporterar CNN.com.”

När jag är klar ska jag tömma dammsugaren

Det ska bli intressant att tömma dammsugaren

För den som har gmail låter inte det där som något nytt. Om jag tex skriver ett mail till en professor för att fråga om multipla rötter ingår i kursen så dyker det genast (och då menar jag verkligen genast – medan jag skriver mailet) upp en gardin i högermarginalen i min gmail med information om hur man får multipla orgasmer, hur man multiplicerar med Jalusimetoden, att de multinationella företagen drar ner lönerna och att multipel skleros oftare drabbar kvinnor – allt relaterat till de polynom med multipelrötter jag skrev om i mailet. Det ska bli intressant att se hur MC Hammers internetverktyg kommer att se ut. Expressen kunde istället skriva om något mer relevant ämne, som den sökmotor jag själv utvecklar just nu för att dammsuga nätet på likasinnade, och som jag kallar Den Virtuella Dammsugaren DVD. Men det kan ju inte Expressen känna till, eftersom projektet är hemligt och jag inte har släppt ut sökmotorn än, och det beror bland annat på att den är för bra. Den skulle till exempel kunna upptäcka att det är jag som ligger bakom den här bloggen, och den informationen kan kapas av grävande journalister och nå media, något som vore förödande för mig. Jag kan redan se rubrikerna framför mig: ”Expressen avslöjar: Tanja B ligger bakom Tanja B:s blogg!” Och vi vet ju redan hur ett drev kan se ut, och det har jag verkligen inte tid med nu.

Så här kan det se ut på Aftonbladets kultursidor när matematikerna varit framme

Så här kan det se ut på Aftonbladets kultursidor när matematikerna varit framme

För att återgå till Birros artikel, det finns mycket mer att säga om den, men jag orkar faktiskt inte, och jag förstår inte att så många matematiker reagerade på den, men här kommer ett till lästips till Birro: ” The Fifth Miracle: The Search for the Origin and Meaning of Life” och så glömde jag ju att rekommendera matematikern Ian Stewarts böcker.  Fast mest av allt skulle jag vilja rekommendera lite grundläggande Calculus och det vore bra om Birro kunde få med sig alla ”matematiker” på de svenska tidningarnas kultursidor, så skulle vi kunna bilda en liten studiecirkel. Det skulle iofs betyda att jag måste umgås med kulturnissar IRL – men vad gör man inte för kampen? 🙂

Andra matematiker som bloggat om Birros artikel: Elin Ottergren här och Olle Häggström här. Bloggen Susanna’s Crowbar om artikeln här. Jag hoppas ni hörde matematikern Gunnar Berg i Filosofiska rummet 25 september: ”Finns matematiken?” och för den som istället vill lyssna på ett genusprogram så kan jag rekommendera ett äldre filosofiskt rum: ”Genusperspektivet och forskningens frihet” där jag själv medverkade förra året och missa inte Filosofiska Rummet nu på söndag, som har titeln ”Makt och förtryck”  – gäster är kulturvetaren Petra Ragnerstam, kulturjournalisten Per Svensson, filosofen Jeanette Emt. Alltså en massa matematiker som tänker sönderdela världen i dess minsta beståndsdelar och lägga in de söndersmulade resterna i ett stapeldiagram.

Kan man som kvinna bara gå ut och gå utan stegräknare?

Kan man (eller jag menar kvinna) som kvinna helt enkelt bara gå ut och gå? Vem äger utomhuset, irrandet, flanerandet och vem äger egentligen P1:s Kulturradion?

Och på tal om radio så kom jag just på att jag ju glömt lyfta fram ett jätteintressant genusprogram jag råkade höra i somras (30 juni): 45 minuter värdefull programtid till ”Kulturradion på spaning – Vart ska jag gå? Ut?” Här kan vi höra framstående genusforskare granska flanösbegreppet. Kan man som kvinna verkligen bara gå ut och gå? Ja, det var faktiskt vad jag själv gjorde denna sommardag med radion på i mobilen i hopp om att få höra ett vettigt program. Istället blev det det här:

”Ordet flanör hör det förra sekelskiftet till, men det här programmet handlar nu inte om männen på gatan. Kan det paradoxalt nog ligga ett stråk av revolt i ordet flanös idag? En kvinna som flanerar avsiktslöst utan stegräknare. Är det över huvud taget möjligt att röra sig på det sättet längre? Vad är det som driver gåendet? Vems är utomhuset? När övergår strosandet till irrandet? Vad betyder gå av sig? Katarina Wikars promenerar en stund med författaren Maja Lundgren, diskuterar flanösstrategier med Ulrika Dahl, lektor i genusvetenskap medan radioproducenten Jenny Teleman vandrar i de fotspår hon som nioåring trampade upp på kyrkogården. Lars Hermansson går meditativt och Kristina Törnqvist läser Söndag mellan Odengatan, Birger Jarlsgatan och Roslagsgatan av Anne-Marie Berglund.”

Och jag funderade faktiskt på att förlänga min promenad till radiohuset för att delta i debatten, men innan jag hann ändra färdriktning hade de redan pratat klart om flanerandet, på 45 minuter, konstigt nog.  Man kan lyssna på det här (mp3).

Med dessa visdomsord inleds programmet:

Vilket håll ska jag gå?

Åt vilket håll ska man egentligen gå? Vad händer när stan tar slut? Var hamnar man om man tar fel buss? Detta dilemma undersöks av ledande genusforskare på spaning efter ett genusperspektiv på gåendet och irrandet.

”Man måste komma till en punkt liksom när stroset rinner ner från huvudet och tanken ner i axlarna genom magen och sätter sig i benen – då sätter det sig mellan knäet och foten. Det är där, som det sitter, och litegranna i blicken. Och efter någon stund så kommer du in i en rytm, som gör att… inte bara benen går av sig självt, det gör de litegrann liksom, de drar dig. Men att du också får de här korta impulserna: jag ska gå hitåt. Nej förresten! Jag gör inte det, jag går hit. Nej, jag vill gå dit mot det där ljuset, den där gatan har bättre ljus, det vill jag gå upp i! Näääe, här tog ljuset slut! Jag svänger här, och går vidare, det här blir mycket längre, men det gör ju ingenting för där borta ser jag en brandbil som jag vill se. Och så snurrar jag och så plötsligt kommer man till en busshållplats –det här var ju inte min buss! Ah, men det gör ingenting, jag tar den här bussen och åker till Södra Station, det blir ju helt bakvänt, men sen fortsätter jag, jag skulle egentligen in till Gamla Stan och fika, fast nu hamnade jag ju faktiskt nästan hemma, nä jag går hem istället.” * musiktrudilutt * och så tar nästa genus-gå-expert vid:”Ibland så går jag, tills stan tar slut, jag tror inte det är nyfikenheten, jag ser inte så mycket, lärde mig tidigt att inte se män rakt in i ögonen, så jag går inte runt på gatorna och flörtar, jag bara går, det är ganska likgiltigt åt vilket håll! Ibland kan jag bestämma en rutt och sedan, helt plötsligt, ta av åt ett annat håll. Det spelar ingen roll…. Jag går helt enkelt av mig – tills stan tar slut.” osv med mera ändlöst babbel. Lyssna själva. Flanösstrategier!?

Text

Jag har redan nött ner golvet framför tavlan flera millimeter

Låt mig informera dessa genus-gå-experter om hur vanligt folk flanerar och går – vanligt folk går till jobbet, jobbar, och går sedan hem. Möjligtvis går de till affären och handlar, eller går en promenad i skogen till helgen. De har inte tid att genus-gå utan mål och mening för att sedan tömma statskassan på pengar i sin analys av gåendet. Min egen flanösstretegi är att varje dag på väg hem gå runt på genusvetenskapliga institutionens tak medan jag grubblar på ett olösligt matteproblem. På så sätt hoppas jag kunna nöta ner eländet inom ett decennium. Måste ju jobba på alla fronter. 😉 OBS! Pär Ström (som bloggar på Genusnytt) är aktuell med en artikel på SVD Brännpunkt, en reaktion på denna artikel, och idag kom ytterligare en replik på samma artikel (Pär Ström är förresten även aktuell med rapporten ”Storebror på facebook” (gratis pdf ). Pelle Billing har bloggat om debatten i ”Politiskt förslag paketeras som kvinnofråga. där vi också får veta att strävan efter 50/50-könsfördelning på arbetsplatser finns inskrivet i Diskrimineringslagen. Pär Ström avslutar sin artikel i SVD med ”Problemets kärna är en missuppfattning av vad jämställdhet är. Många tror numera att jämställdhet är att det finns lika många personer av vardera könet i samhällets alla vinklar och vrår. Medan jämställdhet egentligen är samma rättigheter och skyldigheter för könen. Sedan får utfallet bli vad det blir.”

Det kan man ju tycka, men faktum är att prop 2005/06:155  (Nya mål i jämställdhetspolitiken) som klubbades igenom våren 2006 fastställde följande:

”Regeringen anser att det nya förslaget till mål tar sikte på att beskriva vilket resultat som skall nås genom att kvinnor har samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter som män. Regeringen [obs! Regeringen våren 2006] finner därför, i likhet med flera av remissinstanserna, att förslaget till mål på ett bättre sätt avspeglar vad som utmärker ett jämställt samhälle” (jag har tidigare tagit upp detta i ”När lika möjligheter blev 50/50”)  så politikernas jämställdhetsbegrepp har uppenbarligen ett annat innehåll. Likaså är det lagstadgat att kvinnor och män ska fördela det obetalda hushållsarbete jämnt (ett av de fyra delmålen i samma prop 2005/06: 155 – även om flera remissinstanser ställde sig frågande till hur kontrollen ska ske): ”En jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet”. Det är här värt att notera att man i all sin genusmedvetenhet glömt att lagstadga hur samkönade par ska fördela hushållsarbetet!

Att diska är en kvinnofälla. En man som diskar utvecklar däremot sin potential.

Att diska är en kvinnofälla. En man som diskar utvecklar däremot sin potential.

Igår valde tydligen moderatstämman att ta bort formuleringen ”jämn fördelning av oavlönat hushållsarbete” i förslaget till partiets nya idéprogram. Filippa Reinfedts uttalande ”Ärligt talat, människors värde definieras inte av hushållsarbete. Vi ska inte berätta för människor hur de ska fördela sitt hushållsarbete” har citerats flitigt i alla medier och är idag en riksnyhet. Ärligt talat, ska vi vara imponerade? Får jag steka pannkakorna helt själv i fortsättningen? Tack, tack snälla politiker – äntligen har ni gjort er förtjänta av skattepengarna! För en moderat röst får du frihet att diska i ditt eget kök – otroligt generöst! Förresten, så länge vi har de gällande jämställdhets-politiska målen, och så länge jag är ensamstående och måste göra allt hushållsarbete själv, så kräver och förväntar jag mig givetvis att få hit en skattefinansierad man som gör den andra hälften av mitt hushållsarbete. Minst en gång i veckan måste han komma och diska, dammsuga, byta kattsand, tvätta och röja bland mina postits-lappar! 🙂  Var finns formuläret för en ansökan? Ska man skicka den till Försäkringskassan eller direkt till Regeringskansliet?


Greider om matte och galenskaper i SVD

september 18, 2011
Jag

Det är bäst att jag hjälper till att utbilda framtidens samhällsbyggare

Jag ber om ursäkt för bloggstilleståndet och att jag därigenom försenat den stundande  samhällsrevolutionen med en månad. Jag har förflyttat mig fysiskt och mentalt till KTH sedan några veckor, där jag just nu undervisar deltid på SF1624 Algebra och geometri på Farkostteknik och Samhällsbyggnadsprogrammet. Man vill ju gärna att den farkost som ska ta oss ut ur solsystemet om samhällsrevolutionen mot all förmodan misslyckas ska vara välbyggd och funktionell, och dessutom kan vi komma att behöva ta med oss ett par framtida samhällsbyggare. Någon genusfri planet ska det väl finnas i Universum om vi genomsöker det tillräckligt noga. Inte genusfri i den meningen att genus är betydelselöst – genuset på en normal planet är ju som bekant noll , medan vi kommer att ha genus 1 om vi bosätter oss på en torus och genus 2 om vi hittar en planet som utan att gå sönder kan deformeras till en tekopp med två handtag, om den nu inte redan såg ut så från början. Man kan ju undra hur Jorden egentligen ser ut med tanke på att genusvetarna har upptäckt minst åtta genus, men så är det ju också genusforskningens uppgift att rasera gamla vetenskapliga föreställningar lanserade av det maktfullkomliga Patriarkatet. Hur man byter genus på kroppar kan man förresten få reda på om man går en topologikurs på KTH eller vid SU, eller så kan man läsa om det själv, exempelvis på sidan 161 i boken Basic Topology (Armstrong)  under rubriken ”Surgery”-  detta borde verkligen intressera genusforskarna.

surgery topology

Surgery topology. Den här kursen tentade jag i Lund för hundra år sedan vill jag minnas. Det borde intressera genusforskarna att matematikerna funnit en metod att reducera genuset till noll. Jag hoppas kursen fortfarande går.

Cosmic Background Explorer

Cosmic Background Explorer sändes ut 1989

De förtryckarstrukturer vi ser runt omkring oss idag härrör faktiskt från tidernas begynnelse. Som bekant fick två fysiker Nobelpriset 2006 för att med hjälp av COBE-satelliten ha upptäckt de små variationer i den kosmiska bakgrundstrålningen som kort efter Big Bang, under den inflationistiska fasen av universums utvecklig, blåstes upp till de orättvisor vi ser idag – allt för att Universum inte behagade vara homogent i begynnelsen. Därför är det helt motiverat att genusforskarna och deras hjärntvättade marionetter letar med ljus och lykta efter minsta avvikelse och undersöker varje beteendemönster noga – om inte alla gör exakt lika mycket av allt kan det bli katastrofala konsekvenser; exempelvis har en färskt och viktig kartläggning som Johan Hakelius uppmärksammat oss på  visat att kvinnor stryker i snitt 14 minuter om dagen, medan män bara stryker – ve och fasa – i fyra minuter! Min egen kartläggning av kartläggningen visar att genusvetarna själva stryker runt 1440 minuter om dygnet (dvs hela dygnet utan avbrott) och övervakar oss alla, och att de själva tilldelar kvinnliga sysslor ett lägre värde genom att se mekande med bilen som mer värt än strykning. Själv skulle jag aldrig gå in i en bilmotor och sitta där och andas in giftiga ångor flera timmar i sträck, inte bara för att jag inte har någon bil eftersom jag promenerar till KTH, utan också eftersom vi ju ser vad som händer när genusforskare som vill fixa till statistiken sitter i bilmotorn alldeles för länge – det händer något irreversibelt med hjärnan.

Kampen mot galenskaperna måste föras samtidigt på alla plan.

Kampen mot galenskaperna måste föras samtidigt på alla plan.

Fast för två veckor sedan åkte jag faktiskt T-bana till KTH, och då blev jag haffad av en för mig okänd professor som frågade om jag var Tanja Bergkvist, och när jag sa ja (efter att ha studerat honom noga och insett att han inte kunde vara en genusforskare på jakt efter mig), så utbrast han ”Du är min idol! Jag läser allt du skriver! Vad roligt att du jobbar här!” Det var ju roligt. 🙂 Men nu till något tråkigt. Marcus Birro skrev en krönika i Expressen nyligen: ”Det som inte går att bevisa är en stor del av mitt liv” som upprört flera matematiker. Jag trodde inte att vi matematiker läste kvällstidningar, men eftersom jag ju ändå är självutnämnd talesperson för alla i det här landet som tänker logiskt (jag innehar ju titeln Fanbärare för Folkvett ) så tog jag upp detta i en Axesskrönika, som jag kommer att publicera på bloggen när nästa Axess utkommer, dvs om två veckor. Det är uppenbart att Birro, som annars brukar skriva bra texter, har förväxlat oss matematiker med någon annan yrkesgrupp. Och det påminner mig om att jag måste tipsa om det senaste numret av Axess Magasin och som ni ser kan ni läsa flera av artiklarna på nätet, och glöm inte följa allt på Axessbloggen. I min krönika i det numret tog jag upp den nyutkomna rapporten På spaning efter framtidens skola (PDF ) och jag har ju redan skrivit om det i inlägget Nya svenska skolinsikter  så jag ska inte säga mer om det, men som ni ser så har rapportförfattarna gjort ett finns cirkeldiagram på sidan 16 med tre (icke-överlappande, vilket också framgår av den ställda frågan) fält med procentsatserna 47, 48 och 6 och det betyder att cirkeldiagrammet totalt representerar 101%, vilket bekräftar rapportens innehåll om behovet av mer matteundervisning.

Ingen har väl missat debatten i SVD om matematikundervisningen! Läs här inlägg, replik och slutreplik:

 Jan Björklund har blivit grundlurad

Intellekt i toppform skapar framtidschanserna

Svår matte ska inte stoppa elever

Olle Häggström, professor i matematisk statistik vid Chalmers

Olle Häggström, professor i matematisk statistik vid Chalmers

Rena galenskapen, man saknar ord. Per Acke Orstadius, fd lärare och lärarutbildare (!) har fått ett bra svar av Johan Wendt, generalsekreterare för Mattecentrum. Det är skrämmande att förstnämnda person varit lärarutbildare, men det bekräftar ju att förfallet, idiotin och de försämrade kunskaperna har ett ursprung, och det ursprunget sitter inte i eleverna utan i sådana som Orstadius. Med den inställningen är det inte konstigt att det går utför (jag rekommenderar som vanligt matematikprofessor Olle Häggströms debattinlägg i skolfrågan: Skolans sak är vår!). Som om allt detta inte är nog, kommer geniet Göran Greider ut på Newsmill med artikeln ”Sundhetstecken att svenska elever inte gillar matte”  (och till höger om artikeln kan man i vanlig ordning se resterande debattinlägg i samma ämne, jag har inte hunnit läsa dem själv än men kommer att göra det nu ikväll), som en upprörd docent på KTH tipsade mig om i förra veckan med hjärtat i halsgropen, eftersom det är vi som utbildar framtidens ingenjörer, medan Greider bara sitter och jäser i sin soffa som ännu inte rasat ihop eftersom någon som läst hållfasthetslära RÄKNAT UT hur den ska byggas för att inte göra det, med hänsyn tagen till variabler som att Greider kan gå upp i vikt osv. Så här skriver Greider:

”Att svenska elever enligt många internationella undersökningar tycks prestera sämre i matematik än tidigare är faktiskt inte enbart en dålig nyhet. För det betyder också att de uppväxande släktena i matteundervisningen känt vittringen av just det där gamla, konservativa, ja, det som disciplinerar och som tar ifrån oss frihet och skaparlusta.”

De hopkrullade dimensionerna

De hopkrullade dimensionerna

Vad är detta för rappakalja (för att använda Svante Nordins ord om gensuvansinnet i Filosofiska Rummet)!!? Ändå fascineras Greider av att ”Vi ser bara tre dimensioner. Matematikerna kan räkna med uppåt ett dussin.” Vi kan i själva verket räkna med hur många vill rent tekniskt, även om det kan vara svårt att föreställa sig hur en motsvarande verklighet skulle se ut. Låt mig därför förklara det: om man skulle dra ut en av Greiders hjärnceller till ett fullkornsspaghetti, så skulle detta på avstånd se ut som ett endimensionellt objekt om bara Greider är tillräckligt långt borta, vilket man ju får hoppas, men om man skulle närma sig den till bristningsgränsen utdragna hjärncellen så skulle man inse att den i själva verket har två dimensioner och att man kan vandra runt på den då den har en yta, så alltså var det som såg endimensionellt ut på håll i själva verket tvådimensionellt. Om detta och mycket mer kan Greider läsa i Brian Greenes ”Ett utsökt universum (40 kr på Bokus ) om han inte redan läst den. Greider måste ju ha läst flera tusen böcker vid det här laget, men antagligen i fel ämnen, och därför kan jag även rekommendera matematikerm Ian Stewarts böcker.  Jag antar att han och alla ni andra redan läst Simon Singhs ”Fermats Gåta”, annars gör det!

Men sedan skriver Greider även en del sanningar (och jag ber om ursäkt att jag blir nyanserad här), som att svenska skolelever faktiskt tråkas ut av matematikundervisningen i grundskolan. Men detta beror inte på Björklund, som Greider hävdar har

 ”gått i bräschen för både mer av auktoritär betygssättning och till och med för speciella matematikklasser, där genierna ska samlas för sig. Min känsla är den att Jan Björklund antagligen är en av de sämst lämpade för att ge matematiken en ny chans hos skoleleverna. Han kan nästan symbolisera den pedagogik som låst matematiken vid tristessen… I den konservativa skolrevolution som Björklund anfört ingår också den självklara idén att det är bra med fler läxor. Och visst, läxor är ibland nödvändigt och bra. Men i många fall förvärrar läxorna bara de problem som finns och det gäller inte minst i matematiken. Jag har då och då suttit sena kvällar med min dotter som alltså på fritiden – långt från varje lärare – ställts inför matteproblem som det inte finns en chans i världen att lösa om inte en lärare är där”

Det behövs inte toppmoderns IT-utrustning och nyslipade parkettgolv i skolan för att lära sig matte

Det behövs inte toppmodern IT-utrustning och nyslipade parkettgolv i skolan för att få upp skolresultaten. En sandlåda räcker gott och väl, se bara på genusforskarna, som sitter i en hela dagarna.

Ett: man behöver inte vara ett geni för att gå i matematikklass/spetsutbildning, för 30 år sedan var det den normala nivån på undervisningen. Och det är inte Björklunds pedagogik som lett till tristessen utan vänsterns flumpedagogik där varje elev ska lära sig att lära sig i en evig ”lärandeprocess” som läraren inte ska lägga sig i eftersom varje elevs inneboende potential ska leda till att denna själv ska uppfinna de metoder de behöver – vilket oftast tar hela grundskoletiden. Och det är här det som Greider kallar frihet och skaparlusta kommer in. Om läraren lär eleverna hur de ska tänka och resonera på matematiklektionerna så kommer de inte att behöva en lärare i närheten när de ska göra sina läxor. Men det förutsätter ju att man inte har problem med grundläggande stoff som de fyra räknesätten och manipulation av algebraiska uttryck mm. Men eftersom det i Sverige ofta tar nio eller tolv år att lära ut det mest grundläggande (medan det är överstökat på några år i andra länder, läs Häggströms Det är dags att göra upp räkningen i Axess) så kommer man aldrig till det där spännande Greider pratar om. Jag minns när jag hade ett gästlektorat på deltid på SSHL och lärde eleverna att förstå och genomföra induktionsbevis, de var riktigt fascinerade och kände sig väldigt stolta över att de förstått något som man i Sverige sysslar med först på universitetsnivå. Själv lärde jag mig matematisk induktion i en sandlåda i Bulgarien under en sommarlovsdag när grannbarnen som gick i 7:e klass visade mig det. Det visar också att det inte behövs mer pengar, fler specialpedagoger, fackpedagoger, datorer, nymålade bänkar och tredimensionella tavlor i skolorna, utan kunniga lärare som kan sitt ämne, elever som tar skolarbetet på allvar så att man kan gå vidare i ämnet, och en inställning bland lärarutbildare som skiljer sig starkt från Orstadius.

Det hjälper varken med genusforskare som kommer till skolorna för att ”problematisera” strukturer och hierarkier eller andra allvetande konsulter som ska prata fram ett självförtroende hos barnen genom att låta dem skriva komplimanger till varandra på lappar (ja, så illa är det!), ett genuint självförtroende hos skolelever vad gäller skolarbetet skapar man givetvis bäst genom att spendera tid på att lära dem att behärska ämnena, det duger inte att fortsätta i gamla hjulspår och sedan hyra in självförtroendecoacher.

Varje lärare boerde ha enb sådan här skalärprodukttröja

Varje lärare borde ha en sådan här skalärprodukttröja

Och därför är Björklunds satsning helt rätt, och katederundervisning är bra. Så när Greider skriver (och jag instämmer): ”Men matematiken måste framförallt släppas ut ur sin genibur och bli någonting som varje människa kan känna är spännande.” så undrar jag på vilket sätt en satsning på mer matematik skulle utgöra ett hinder för det här. Och det är inte Björklund som ska ge matematiken en mening (Greider avslutar ju med: ”Men Jan Björklund är knappast mannen som kan ge matematiken en mening.”) utan matematiklärarna. Jag kan tänka mig att Greider i själva verket förläst sig på populärvetenskaplig litteratur och inser att matematiken är så mycket större än vad skolan ger sken av, men då ska han inte klaga på Björklund utan på sådana som Orstadius. Och för att kunna nå upp till en nivå där man kan uppleva ”frihet och skaparglädje” måste man ta sig igenom en massa annat stoff först. Om Greider vill räkna på flera dimensioner är det en fördel om han vet vad en vektor är, och ett koordinatsystem, och kan en massa räkneregler, annars kommer han ingenvart.

Ett Calabi Yau-rum för Greider att grubbla på

Ett Calabi Yau-rum för Greider att grubbla över

Det finns liksom en koppling mellan Greiders filosofiska dagdrömmar om flera dimensioner och grundläggande matematikkunskaper. För att förstå den djupare innebörden av de många dimensioner han talar om och som förekommer i strängteorin måste han även förstå något om Calabi-Yau rum, annars kan han inte förstå hur man ska packa ihop de extra rumsdimensionerna. Här återstår dessutom en massa forskning, men för att kunna ta del av den, och för att inte tala om för att kunna känna ”skaparglädje”, måste Greider läsa matematikerprogrammet i fyra-fem år och sedan doktorera i fem år på Calabi Yau-rum och därefter samarbeta med de ledande forskarna på området och resa jorden runt i flera år och leva på postdoc-stipendier. Kanske tjugo år senare, efter flera års slit och besatthet och undervisning av den framtida matematikergenerationen, när professuren närmar sig, kommer ett genombrott. Det är nämligen sådana ”mattegeniers” hårda arbete som gjort att Greider kan ligga i soffan och läsa populärvetenskaplig litteratur som söndagslektyr. Och det går inte att nå dit utan en seriös matematikundervisning i skolan.

Det gäller att börja i tid, envariabeln ska avklarad innan barnet fyller ett år.

Det gäller att börja i tid, envariabeln ska avklarad innan barnet fyllt ett år.

Men jag instämmer i att matematiklärarna borde ha fler inslag med sådan här verklighetsanknytning (iofs vet vi ju inte om de extra dimensionerna finns, men hur ska vi ta reda på det om vi inte jobbar med det?) bara att ta upp sådant här kan skapa ett matematikintresse hos eleverna, och sedan är det ju verkligen på tiden att man inför bevisföring, som är matematikens kärna, redan på högstadiet eller gymnasiet. Det finns ingen anledning till att man inte skulle kunna det här, eftersom det uppenbarligen går i Kina, Korea, Japan, Ryssland, Bulgarien m fl. Om man inte är en övertygad rasbiolog som tror att just de svenska eleverna inte har den förmågan, så borde man kanske undersöka lite närmare om det kan vara något man gör fel i svensk skolundervisning. Som att inte gå vidare till nästa nivå när det är dags, eftersom det skulle ”kränka” de elever som inte hunnit göra läxan eller orkat anstränga sig. Och därför stampar man på samma ställe i nio år. Under tiden kommer genusvetare och specialpedagoger för att kartlägga barnens självförtroende. Nyligen kunde vi läsa i DN att

”Dyslektiska elever som får intensiv lästräning under några månader gör större framsteg än elever som specialundervisas på vanligt sätt. Intensivträningen tycks ha samma goda effekt på elever med matteproblem.”

Notera det senare. Jaaa… kan det verkligen vara så att träning ger färdighet!? Vilket genombrott för svensk pedagogisk forskning! Ska denna särskilt utarbetade modell med ”intensivträning” kanske normaliseras. Då kanske gruppen ”elever med matteproblem” delvis försvinner? Vidare kan vi läsa att

 ”Förutom att eleverna klarar målen får de en tilltro till den egna förmågan att lära”.

Ja men helt otroligt, behövs det inte speciella självförtroendecoacher med utbildning i emotionell kompetens för det här? Och genusforskare? Och fackpedagoger utan kunskaper i något ämne? Har vi en hel konsultmarknad i onödan? Fick eleverna tilltro till sin förmåga genom att klara målen? Var det inte det jag just skrev ovan? Det var min personliga erfarenhet men nu verkar det som om det kan gälla rent allmänt – otroligt!

Elin Ottergren - en annan bloggande matematiker!

Elin Ottergren - en annan bloggande matematiker!

Matematikdoktoranden Elin Ottergren har också bloggat om Greiders artikel  och gör en bra jämförelse med grammatik som förutsättning för språkinlärning. Få tycker att grammatik är jätteroligt i sig ( jag tyckte dock det, men jag är ju galen  🙂 ) men det är nödvändigt. Nåja, i dessa tider vet man inte, man kanske har skippat det också eftersom det är ”tråkigt”. Läs resten av inläggen på Newsmill om detta: Matematik bör vara en del av allmänbildningen m fl. Neeej, nu fick jag ju inte plats med den formel jag skulle lägga upp till Greider – inlägget är redan på 16.000 tecken inkl blanks!  Får bli i nästa inlägg! 🙂 Så detta medellånga inlägg är alltså en stor framgång för mig – det kunde ha blivit dubbelt så långt. Fast egentligen var det bara formeln jag skulle lägga upp – varför blir det alltid så här?! 🙂

Just det, glömde ju att skicka en hälsning till mina morföräldrar den 9:e september, Bulgariens fd nationaldag. Här kommer hälsningen:


%d bloggare gillar detta: