Mitt anförande i Riksdagen

mars 11, 2010
Hur skildras Sveriges historia

Hur skildras Sveriges historia?

I onsdags var jag i Uppsala och lyssnade på det intressanta Timbro-seminariet ”Finns det en officiell svensk historieskrivning” – för den intresserade går det att se videoinspelning i efterhand. Många kloka synpunkter framfördes, UNT har skrivit en artikel om seminariet. Jag hade tänkt ställa en fråga till Dick Harrison men dessvärre hade han ett flyg att passa och var tvungen att lämna seminariet innan frågestunden inleddes, så det blev inget av det. Med tanke på att fokus ska ligga på 1900-talet i det nya verket ”Sveriges historia” för vilket han är huvudredaktör så ville jag fråga hur det kommer sig att just Yvonne ”genussystemet” Hirdman ska ansvara för bandet 1920-1970 och Kjell ”Tidsignal” Östberg (för övrigt medlem i Socialistiska partiet) ska skriva historien från 1970-talet och framåt (något som inte alls nämndes under seminariet), och om inte detta riskerar att också ge en viss bild av historien som inte behöver bli mer objektiv än den förra bilden, vilket ju är det dilemma som diskuterades under seminariet. Här har jag skrivit ett blogginlägg om Harrisons intressanta teori om att Sverige och svenskar bara funnits i 100 år vilket ju innebär att det senaste stora standardverket från 60-talet om svensk historia då bara rymmer knappt halva den tidsrymd under vilken Sverige och svenskar existerat, och vilket land och vilket folk är det då som skildras i alla övriga band i Harrisons standardverk (med tanke på verkets titel) som kommer ut nu under 2010 och som sträcker sig från 1350-1921? Men jag fick aldrig tillfälle att ställa den frågan, däremot fick jag äran att samtala med moderatorn, Uppsalaprofessorn i vetenskapshistoria Tore Frängsmyr som agerat föredömligt genom att våga rikta offentlig kritik mot den planerade genusmärkningen vid Uppsala Universitet.

Camilla Lindberg var en av initiativtagarna till gårdagens seminarium

Camilla Lindberg: en av initiativtagarna till gårdagens seminarium

Igår den 10 mars anordnades ett seminarium i Riksdagen med titeln ”Genus – vägen till jämställdhet?” om genus och jämställdhet i utbildningsväsendet på initiativ av riksdagsledamöterna Camilla Lindberg (fp), Eva Johnsson (kd) och Betty Malmberg (m). I panelen satt jag, Carina Hägg (s) och SACO:s ordförande Anna Ekström som är regeringens utredare och leder DEJA – Delegationen för jämställdhet i skolan, som i somras (juli 2009) kom ut med sitt delbetänkande SOU 2009:64: ”Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det?” Moderator var Siewert Öholm som är redaktör för tidningen Världen Idags näringlivsbilaga. Den genuspedagog som var inbjuden till panelen meddelade dessvärre förhinder kvällen innan. I det 9-sidiga kommittédirektivet 2008:75 till Delegationen för jämställdhet i skolan framgår att uppdraget består bland annat i att ”utveckla kunskap om jämställdhet i skolan”, ”identifiera områden där ytterligare kunskap om jämställdhet och genus behövs” samt (sid 7-8) ”kartlägga flickors och pojkars studievanor och undersöka skolarbetets inverkan på deras psykosociala hälsa”, ”sammanställa en kunskapsöversikt om samt analysera orsakerna till skillnaderna mellan pojkars och flickors resultat och prestationer liksom deras attityder till studier och till skolan” och att ”ur ett könsperspektiv belysa hur resurserna i skolan fördelas och analysera effekterna av användningen av resurserna,” samt ”i samverkan med högskolor med relevant kompetens inom området sammanställa och utvärdera metoder för att bryta traditionella könsmönster och könsroller”. I slutbetänkandet, som kommer i slutet av 2010, ska man föreslå ”lämpliga åtgärder” baserade på den genusanalys man nu tagit fram.

Anna Ekström är ordförande i SACO och leder DEJA

Anna Ekström är ordförande i SACO och leder DEJA

Anna Ekström inledde med ett anförande om innehållet i delbetänkandet SOU 2009:64 i allmänna ordalag och betonade vikten av ett aktivt jämställdhetsarbete i skolorna och om att vara observant på vilka orsaker som kan tänkas ligga bakom skillnader mellan pojkars och flickors skolresultat och betyg (som bekant har pojkar i genomsnitt 10% lägre betyg än flickor) och hon nämnde brittiska studier där man djupdykt i fenomenet ”antipluggkultur” som enligt dessa formas som en försvar för den maskulina identiteten, och hon nämnde att den här antipluggkulturen och vissa andra yttringar är specifika för Västvärlden, i kontrast till Östeuropa och många asiatiska länder. Ekström tog även upp flickors stress och psykiska ohälsa samt hur vi trots att jämställdhetsarbetet är ett prioriterat område i Sverige kan se att de traditionella könsbundna valen till gymnasielinje kvarstår (detta gäller även elever som gått på förskolor med jämställdhetsprofil, sk ”genusdagis” , min anm) och hon påpekade också helt korrekt att undersökningar visar att pojkar tenderara att överskatta sina kunskaper och förmågor medan flickor tenderar att underskatta sina.

Mitt anförande

Mitt anförande om skolan och jämställdheten baserat på slutsatserna i SOU 2009:64

Efter Anna Ekström höll jag ett anförande innan paneldebatten tog vid, och som av en händelse har jag ju läst igenom SOU 2009:64 och bloggat om den i fem delar (se länkar nedan) så jag hade ju en del att säga om detta delbetänkande som Anna Ekström ansvarat för och enligt egen utsago stödjer genom att hon ”står för vartenda ord i rapporten” (yttrat under paneldebatten). Nu pratade jag, liksom Anna Ekström i 20 minuter, och på den tiden inser ju vem som helst att jag fick ganska mycket sagt 😉 men jag kan ta upp det jag nu minns på rak arm. Jag inledde med att ifrågasätta huruvida en jämställdhetsanalys verkligen är vad som behövs för att förklara de försämrade resultaten i svensk skola, även pojkars 10% lägre betyg, och om det faktum att pojkar stökar och därmed tar mer plats och tid inte kan åtgärdas genom att ge lärarna ökade befogenheter vad gäller att hålla ordning i klassen (jämför tex en japansk klass med 40 tysta och ordningssamma elever), detta skulle ju kunna resultera i att flickorna får mer undervisningstid och utrymme, men detta rimmar ju å andra sidan illa med den idétradition som många jämställdhetsforskare företräder där hierarkier och maktstrukturer ska plattas till vilket i skolsammanhang innebär att läraren inte ska betraktas som en auktoritet utan som en jämlik klasskamrat (jämför genuscertifieringen i Lund där universitetsläraren ska reflektera över sin maktsituation gentemot eleven).

En inverterad genusordning i klassrummet ska slå ut den manliga primaten och dra upp pojkarnas betyg

En inverterad genusordning i klassrummet ska slå ut den manliga primaten och dra upp pojkarnas betyg

sid 240 kan man exempelvis läsa: ”För det första så synes maskulinitet, i vart fall i den västerländska kulturen, formas i en viss motsättning till de ideal som gäller i skolan eller till och med i motsättning till skolan som institution.” – frågan är då om man inte ska undersöka vilka ideal som egentligen råder i västerländska skolor, utöver den obligatoriska granskningen av maskuliniteten? Är en genusanalys av svensk skola det som behövs? Och om man nu vill studera könsskillnader – är det klokt att utgå ifrån det ensidiga axiomet om ett försvar av hegemonisk maskulinitet som grunden för pojkars attityder till studier? Och varför problematiseras inte flickors attityder till studier – har vi inte ett allmänt problem gällande attityder till studier överhuvudtaget, eller ett problem gällande studierna i sig – jag påpekade att Sverige börjar hamna långt nere i de internationella undersökningarna gällande kunskaper i matematik och naturvetenskap – både flickor och pojkars resultat försämras, sedan att pojkar i Sverige presterar 10% sämre än de flickor som presterar sämre än för några decennier sedan är kanske inte det som bör vara prioriterat område för en skattefinansierad undersökning.

I DEJA:s rapport görs nämligen en analys av pojkars beteende samt ”antipluggkultur” baserad på pojkarnas behov av att skapa, upprätthålla och försvara en hegemonisk maskulinitet samt ett behov av att distansera sig från kvinnligt könskodat beteende (och ”dit hör att vara duktig i skolan”, se citat nedan)  – man ser genomgående det maskulina identitetsskapandet som ”boven i dramat” för de 10% lägre meritpoängen (se citat nedan) och detta återkommer genomgående i hela rapporten. Jag ifrågasatte att en ”dekonstruktion av maskuliniteten” utförd av våra jämställdhetsforskare vid universitet och lärosäten (som på de genusvetenskapliga institutionerna för övrigt till 70-100% utgörs av kvinnor – se själva här. Hur lever de själva upp till certifieringsmålet 50/50?) kan avhjälpa situationen i svensk skola både vad gäller prestationerna, attityder till studier och mental hälsa? Nu skulle ju jämställdhet studeras men även då, inte ett ord om att trycka på ordning och reda och krav på någon form av uppförande för att tex stökiga pojkar ska ta mindre plats, eftersom ju könet är en social konstruktion så kan könsskillnader i beteende endast avhjälpas genom att konstruera om den sociala konstruktion av kön som undervisande personal gjort sig skyldig till.

Låt mig citera de stycken från SOU 2009:64 som jag tog upp i mitt anförande och resonerade kring:

Sid 16:  ”Brist på kunskap och medvetenhet leder tyvärr ofta till en oförmåga bland skolledare, lärare och annan personal i skolan att upptäcka genusstrukturerna… Skolans personal kan omedvetet genom de förväntningar som riktas mot flickor respektive pojkar vara medskyldiga till att reproducera könsstereotypa värderingar, exempelvis genom att tillåta att pojkar dominerar i klassrummet och samtidigt är mindre flitiga och ansvarstagande i skolan.” (denna meningsbyggnad står rapportförfattarna för).

Sid 46: ”En vanlig kommentar på landets skolor är: ” vi behandlar alla lika, oavsett kön”. Detta att ”behandla alla lika” är enligt vår uppfattning uttryck för en könsblindhet inför de strukturer som skapar och vidmakthåller föreställningarna om genus, och som begränsar ytterst begränsar livsvalen för flickor och pojkar, och för kvinnor och män. Det är bristen på kunskap som är upphovet till den tyvärr alltför vanliga oförmågan bland skolledare, lärare och annan personal i skolan att upptäcka genusstrukturerna.”

Sid 220: ”Sammanfattningsvis kan man säga att det fortfarande finns en genusordning i skolämnenas innehåll som påverkar flickors och pojkars motivation” (observera – i innehållet).

Pojkar underpresterar för att försvara sin maskulina identitet?

Pojkar underpresterar för att försvara sin maskulina identitet mot duktiga flickor?

Sid 237 under rubriken ”Underprestation som effekt av sociala konstruktioner av manlighet i skolan” kan vi läsa följande: ”Genusteoretiska maskulinitetsteorier (t ex i Connells efterföljd) ser skapande och försvar för hegemonisk maskulinitet som en avgörande mekanism. Den risk som det kan innebära för pojkar att framstå som omanliga gör att de undviker beteenden som kan uppfattas vara feminina. Dit hör att vara duktig i skolan… I avsnittet ovan har jag försökt föra samman några olika förklaringar till pojkars underprestationer som alla [obs: alla!] utgår ifrån att det är maskulinitet/manlig identitet i sig som är boven i dramat. En gemensam utgångspunkt är att social genusordning har avgörande betydelse för pojkars underprestationer i skolan”

Sid 240: ”I sin analys av svenska pojkars underprestationer i dag knyter Björnsson an till den engelska forskningen och konstaterar sammanfattningsvis det som också beskrivits i föregående avsnitt: Om man tar skolarbetet på allvar riskerar man som pojke att »få sin heterosexualitet i frågasatt «.”

Och här kommer ett exempel på en helt fenomenal åtgärd mot genusordningen – genussensitiv undervisning (sid 221): ”Ett exempel på ett försök att utveckla en teoretisk modell över möjligheter att hantera genus i undervisning gör Sinnes (2006). Hon beskriver, ur feministiskt perspektiv, tre olika ansatser i undervisning i naturvetenskap som grundas på likhets- respektive särartsfeminism samt en som hon benämner genussensitiv. Genussensitiv undervisning innebär enligt Sinnes att variationer inom kön är lika viktiga som variationer mellan könen. Denna modell kan då sägas inte ha ett av könen, utan båda, i fokus för intresset.”

Låt mig tänka – båda könen i fokus för intresset, variationerna inom könskollektiven är lika viktiga (och stora också faktiskt vilket både Ekström tog upp och vilket också står i rapporten) som mellan dem – detta perspektiv har vi redan idag, och det tillämpas – det heter ”individanpassad undervisning”, påpekade jag inför den vakna publiken som nickade instämmande. Men nu kan man alltså med inspiration från annan genusforskning lansera det nya begreppet ”genussensitiv undervisning” och därmed få forskningsanslag och inrätta nya expertfunktioner. Smart. Jag vill råda politikerna att hålla ögonen öppna på befintliga metoder som förkläs i nya ord med epitetet ”genus”.

Från vänster: Anna Ekström, Siewert Öholm, Carina Hägg, Tanja Bergkvist

Fr vänster: Anna Ekström, Siewert Öholm, Carina Hägg, Tanja Bergkvist

Angående mina citat påpekade Ekström under paneldebatten att det finns stycken i rapporten som citerar annan genusforskning (dock citerar man den ju av ett skäl, och jag såg ingen kritik eller invändning mot den forskning man citerade) och det gäller exempelvis detta korta stycke om genussensitiv undervisning bland de 252 sidorna, men när jag tog upp de andra citaten jag radat upp ovan (sid 16, sid 46, sid 220, sid 237) så fick hon tillstå att det faktiskt var rapportförfattarnas egna ord och analys. Och detta kombinerat med uttalandet om att Ekström står för varje ord i rapporten samtidigt som hon ju lett hela arbetet får åtminstone mig att misstänka att denna analys delas av Ekström, vilket ju är helt i sin ordning. Den delas dock inte av mig.

Ang citatet ovan från sid 16 ovan tog jag under debatten upp det anmärkningsvärda i att man skuldbelägger lärarkår och skolledare och anser att deras bristande insikt i genusfrågan är en orsak till pojkars problem med flit och ansvarstagande. Man kan för övrigt fråga sig varpå denna (alltför generaliserande) uppfattning grundar sig vad gäller pojkars flit och ansvarstagande. Det faktum att studier visar på detta kan ju bero på att pojkar kanske inte vill ge intryck av att ha ansträngt sig, eftersom det ger högre status att visa att man klarar sig bra utan att ha lagt ner en massa tid, och detta gäller i större utsträckning för pojkar än för flickor, något som Ekström instämde i. Är det då ett allvarligt jämställdhetsproblem att (vissa) pojkar inte vill erkänna hur mycket de pluggat? Ekström nämnde att studier visar att pojkar faktiskt lägger ner precis 10% mindre tid på läxläsning än flickorna. Och föjldfrågan som då infinner sig för mig är om detta beror på ”görandet av kön” där pojkar försöker skapa sig en manlig identitet, och varför pojkarna tog skolarbetet på större allvar och lade ner mer tid på läxläsning för några decennier sedan, innan genusvetarna börjat dekonstruera maskuliniteten och i en tid när det maskulina beteendet var mindre kontroversiellt (eller ska jag säga mer tillåtet) än idag. Och återigen kan man fråga sig om det inte också har att göra med att andra ideal genomsyrar samhället idag och att detta inte alls har med genus att göra? Var förresten inte dessa beteenden med flit och ansvarstagande även ”manligt könskodade” för inte alltför länge sedan – och varför är de då inte längre det? Denna fråga berörs överhuvudtaget inte.

Kunskaper eller egenskaper - det är frågan

Kunskaper eller egenskaper - det är frågan

Så här sade etnologen Jonas Frykman redan 1998: ”Nutidens skola ska hjälpa varje elev att utvecklas och ”hitta sig själv”, ”bli en bra människa”, att inte vara rasist, inte mobba, inte skämmas utan vara stolt över sin religion, sin klass, sitt kön etc. Ja, det finns ett helt personlighetsutvecklande program som eleven förväntas omfatta efterhand. I fokus står inte kunskaper utan egenskaper. Skolan koncentrerar sig på att göra individen till Någon. Dagens skola har fastnat i Den Goda Viljans Tragik.” Carina Hägg (s) lät mig under paneldebatten få veta att man inte kan dra alla genusvetare över en kam, utan att genusforskningen håller på med många olika saker, och mitt svar på det var givetvis att jag enbart pratar om de rapporter jag läst och indirekt då om de genusvetare som ansvarar för just dessa rapporter och inget annat. I mitt anförande nämnde jag dock att genuspedagoger, genuspiloter, jämställdhetscoacher, genusstrateger, jämställdhetsutvecklare mfl tar allt större plats inom alla politiska områden. Carina Hägg lät mig under paneldebatten veta att genusvetare och genusforskare inte alls har ambitionen att ta sig in överallt, men detta kan man enkelt motbevisa genom att exempelvis studera det forskningspolitiska nyhetsbrevet Genusperspektiv där vi ser att ”genusperspektivet” måste in i allt ifrån klimatfrågan till polisväsendet, skolan, vården, akademin, läromedlen osv  (jag kan rada upp hundra områden till, kontinuerligt genusnyhetsflöde vad gäller denna forsknings ambitioner återfinns här) liksom alla de statliga utredningar om jämställdhet som bedrivs inom alla tänkbara områden och som leds av just genusvetare, eftersom de anses vara experter på jämställdhet, men frågan är om det är sunt att alla jämställdhetsanalyser utgår ifrån en maktkamp mellan könen? Man har som bekant i det senaste numret av Genusperspektiv reagerat på genusvetarnas utsatthet bla som en reaktion på KDU:s utspel för ett tag sedan.

Tanja citerade ur vår rapport - var är närmsta sandhög?

Tanja citerade ur vår rapport - var är närmsta sandhög?!

Under slutet av paneldebatten vände sig moderatorn Siewert Öholm mot Anna Ekström och sa att det hon talat om under sitt inledande anförande gällande jämställdhet i skolan i allmänna ordalag ju lät bra, men att ”efter Tanjas citat från rapporten” så kändes det lite mer problematiskt, vilken också avspeglades i den efterföljande debatten. Detta påminner mig om Filosofiska Rummet från i Söndags (som jag måste lyssna på en gång till och skriva ner lite kring, har inte hunnit det ännu) där Lunds Universitets fd rektor Göran Bexell precis i inledningen av programmet kallade (min 2:53-2:56) slutrapporten för genuscertifiering för ”en mycket välskriven och välstrukturerad rapport” men när jag längre fram i programmet började citera från denna rapport och gå in på dess innehåll bla i form av de konkreta kriterier som ska tillämpas så fick jag höra från Bexell (min 31:50-32:14) att ”texten är inte att uppfattas på det sättet”, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att jag läste innantill och det ju är denna rapport som ligger till grund för Fysicums hela genuscertifieringsarbete (en delmängd av exakt dessa kriterier återkommer nämligen i denna enkät) samtidigt som den aktuella genusmärkningen vid Uppasla Universitet också hämtat sina kriterier från just denna slutrapport, vilket måste tyda på att man inte ändrat uppfattning gällande kriterierna.

Sammanfattningsvis: när man undersöker vad som rent konkret döljer sig bakom alla fagra ord om  jämställdhetsarbete och genusperspektiv så märker man en viss obekvämhet från de ansvarigas sida. Om man nu menade något helt annat än det man skrev – varför skrev man då inte det? Helt obegripligt för mig som matematiker, liksom för flertalet andra normalt fungerande människor.

Uppdatering: Världen Idag om genusdebatten i Riksdagen.

Relaterat:

Är genusvetarnas verksamhet laglig?

Skolgenus  (del 1 om SOU 2009:64)

Från DEJA till Rismodellen (del 2 om SOU 2009:64)

DEJA, genuspedagoger och Göran Perssons motionsrunda i studion (del 3 om SOU 2009:64)

Mattegenus i det Butlerska vektorrummet (del 4 om SOU 2009:64)

DEJA:s matteproblem (del 5 om SOU 2009:64)

Årets rebell enligt Ian Wachtmeister (Om DEJA:s konferens ”Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det?” i andra halvan av inlägget)

Projekt Implicit – bär du på fördomar eller ”föreställningar” om ”verkligheten”?

Grattis skattebetalare! (några statligt finansierade projekt för kartläggning av genusordning i skolan och manlighet som lärarproblem)

LÄSTIPS!

1) Bloggen Aktivarum har skrivit om debatten i Filosofiska Rummet: del 1, del 2.

2) ”Kvinnokamp har blivit blå och rosa kläder” (Felicia Sværen):

”I dag på internationella kvinnodagen bör vi uppmärksamma behovet av ett jämställdhets­arbete som myndigförklarar vuxna individers livsval och som har rättigheterna i fokus men tillåter varje människa att vara jämställd med utgångspunkt i individen och inte från en strukturell så kallad könsmaktsordning”

3) ”Vi är misstänksamt fördomsfria i Sverige” (Fredrik Lindström):

”I en färsk undersökning säger nästan hälften av svenskarna att de tror att deras åsikter överensstämmer med vad de flesta andra tycker.Det är en världsledande siffra. I landet som ligger vid individualismens frontlinjer tycker vi, till synes paradoxalt, alltmer som alla andra. Om udda och extrema åsikter någon gång dyker upp, brukar svenskarna anstränga sig att frysa ut dem, blixtsnabbt stämpla dem som ”osunda”. Yttrandefrihet? Nej, håll ihop! Vi försöker med våra anpassade åsikter forma en ny gemenskap som ersättning för den vi offrade när vi självförverkligade oss.Det är knappast förvånande att ju svagare gruppidentitet människor känner, desto mer ångestladdat blir det att uttrycka en egen åsikt. Det är allmänmänskligt.”

På tal om Fredrik Lindström och svensk skola:

Jag läste förresten att en vänsterpartist motionerat om att införa ett tredje kön och det må väl vara hänt om det finns människor som kommer att må bättre av detta och bli trygga i sin identitet, och det är betydligt bättre att bedriva politik genom att skriva motioner än att, som Lars Ohly gjorde för att locka väljare till (v) i valrörelsen 2006 – smygrunka (ursäkta språkbruket) framför valstugan: 

Annonser

Skolgenus

augusti 10, 2009

Det genuserade klassrummet under luppen

Det genuserade klassrummet under luppen

Jag har just plöjt igenom det 250-sidiga delbetänkandet av DEJA – Delegationen för jämställdhet i skolan, som kom nu i juli, med titeln ”Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det?” (SOU 2009:64). I slutbetänkandet, som kommer om ett år, ska man föreslå ”lämpliga åtgärder” baserade på den genusanalys man nu tagit fram i detta delbetänkande. Som bekant gäller att den som kritiserar en genusanalys egentligen är förblindad av sin egen delaktighet i genusordningen och därför utgör ett levande bevis på dess existens. Alltså kanske jag inte borde förstärka genusvetarnas teorier genom att ta upp dessa rapporter. Men eftersom det huvudsakligen inte är genusvetare som läser min blogg så tar jag mig friheten att skriva om ytterligare en i raden av alla genusflumanalyser som ska göra världen till en bättre plats.

Nämnde jag förresten att jag besökte en genuskonferens i torsdags? 🙂 Det var inget mindre än 6th European Conference on Gender Equality in Higher Education som ägde rum vid Stockholms Universitet, ett stenkast från Matematiska Institutionen. Här klev jag helt sonika – modig som jag är – in i ett rum fullt av världsledande genusforskare! Det fanns många seminarier att välja bland, och jag kom i sista stund och valde att besöka ”Here and even longer…” som hölls av socialantropologen Steven Sampson (1, 2) eftersom jag bedömde att detta föredrag inte skulle ge mig den typ av posttraumatiskt stressyndrom som de övriga seminarierna. Tyvärr kom jag in lite sent – när det bara var tio minuter kvar av föredraget, men jag hann under den stunden höra flera kloka ord från docent Sampson.

Mål: omvänd genusordning som slår ut den manliga primaten

Lärandemål: omvänd genusordning som slår ut den manliga primaten

Därefter kom den 45 minuter långa frågestunden, och det var också då det riktigt etablerade genustänket manifesterades. Ingen verkade veta att det satt en kvinnlig matematiker mitt ibland dem och det var därför extra intressant eftersom man diskuterade kvinnor i tekniska ämnen. Bland annat var någon i publiken bekymrad över att de tekniska och naturvetenskapliga ämnena åtnjöt högre status eftersom de var ”manligt könsmarkerade”, och hur viktigt det därför var att få in fler kvinnor i de ämnena. Frågan är om det är genusvetare som pratar maktstrukturer som kan ordna detta? Eller kanske en riktigt bra föreläsning i matematik? Väldigt svårt val… 🙂

Jag höll låg profil
så att genusvetarna inte skulle anpassa sina reflexioner efter mina politiskt inkorrekta tankegångar och eventuella ifrågasättanden eftersom jag ville få en så verklighetstrogen bild av genusmaskineriet som möjligt och inte rubba någons tankegångar – som ni vet så kan ju observatören påverka händelseförloppet och det skulle ju förstöra hela syftet med mitt besök. Dessutom skulle de ju få problem med att jag skulle framstå som en förebild som kvinnlig matematiker och att då förkasta deras teorier och säga att jag är glad att jag hann plugga klart och odla ett genuint intresse för fysik och matematik innan genusmaskineriet gjorde intåg – det skulle bara göra dem ledsna och förvirrade, att jag hade massvis med manliga föreläsare under fem år som student utan att känna av manliga härskartekniker och utan att bli behandlad annorlunda i klassrummet för att jag var kvinna.

Genusmedveten matematik

Framtidens utmaning: Genusmedveten matematik

Mina manliga professorer var så inne i sina formler på tavlan att de nog inte ens lade märke till vem som satt i klassrummet, eller om någon satt där alls, och vi var så inne i hans undervisning att vi inte tänkte på varken hans eller vårt eget kön. Medan genusvetarna numera rekommenderar (genom obligatoriska jämställdhetsplaner och genuscertifiering) att föreläsaren måste ha könet i åtanke ”hela tiden” under undervisningsprocessen. Jag tror att det var just för att föreläsaren tänkte på matematik – och inte på postmodernistiskt genusflum, som vi studenter faktiskt klarade våra tentor. Tentor som för övrigt, om genuscertifieringen går igenom, måste genomsyras av ett ”relevant genusperspektiv”. Och dessutom måste hälften av examinatorerna vara kvinnor – så det skulle betyda att ganska många studenter skulle slippa tentor i dagsläget, eller kanske jag som kvinna skulle kunna bli frilansande examinator som i egenskap av mitt underrepresenterade kön flyger runt i landet och korsförhör manligt könskodade studenter (kodade av den manliga professorn) på könsneutrala differentialekvationer och kvadratiska könsinverterade matriser av olika rang som följer en hierarkisk struktur som representerar den skenande genuspordningens manliga primat.

För att återgå till genuskonferensen. Det roligaste var när en genusvetare utbrast (övers från engelska): ”Även nu är det väldigt få kvinnor på de tekniska utbildningarna, och tänk då om vi [genusvetare] inte varit verksamma de senaste 20 åren – jag kan bara tänka mig hur illa det hade sett ut då!” Det var då jag var påväg (men avstod från) att påpeka att att det är en långt högre andel kvinnliga studenter på de tekniska och naturvetenskapliga utbildningarna i Ryssland & Östeuropa, Kina och Japan än i Sverige – men där har ingen (ännu) sett röken av några genusvetare. Om vi fryser alla andra variabler skulle man kunna tänka sig att det är genusvetarnas fel att andelen i Västeuropa är så mycket lägre, men å andra sidan håller ju inte detta resonemang eftersom det finns så många andra faktorer som inverkar som landets historia (i Östeuropa var det av naturliga skäl mer ofarligt att satsa på matematik och naturvetenskap, och dessutom satsades det på dessa ämnen i elitskolor, delvis för att kamma hem olympiaderna för att bevisa kommunismens överlägsenhet, men ändå…) och den mentalitet som råder med mera.

När en flicka är duktig måste pojken bli dålig för att upprätthålla sin hegemoniska maskulinitet

Om en flicka är duktig vill alla pojkar vara dåliga för att kunna upprätthålla den hegemoniska maskuliniteten

Och apropå mentalitet så odlas vidare enligt SOU 2009:64 en ”antipluggkultur” bland pojkar i skolan, och denna kultur, liksom förklaringen till varför pojkar i genomsnitt har 10% lägre betyg än flickor, kan enligt genusvetarna i rapporten vara ett resultat av en motreaktion som uppstått mot de idag kvinnligt könskodade beteendena ”läxläsning”, ”hårt arbete” och ”disciplin” (dygder som alltså i en svunnen tid varit manligt könskodade) där pojkarna alltså måste distansera sig ifrån dessa för att kunna upprätthålla en hegemonisk maskulinitet (!). Men om man nu med dagens genusvetenskap som främsta verktyg kunde dekonstruera maskuliniteten (eller helst avskaffa den), så skulle man kunna förhindra detta förfall, som naturligtvis inte har någonting att göra med genusvetarnas påverkan på samhällsklimatet där osynliga strukturer styr skolresultaten istället för elevens ambitioner eller lärarens kompetens, såvida man inte avser genuskompetens då – för den är givetvis alfa-omega. Det viktiga är att fortsätta följa idétraditionen med en anti-auktoritär skola där alla blir lika dåliga med betoning på ”lika”. För övrigt, är inte maskuliniteten delvis ett resultat av årtusenden av kvinnlig partnerselektion!?

Men man har också lite problem med att ens beskriva verkligheten under forskningens gång, eller låta de intervjuade lärarna göra detta, eftersom en korrekt beskrivning av sakernas tillstånd i sig anses utgöra en risk för att man ”cementerar” uppfattningen om manligt/kvinnligt. Inget bra utgångsläge för en analys i mina ögon… Jag märker nu att jag inte ens hinner börja redogöra för DEJA:s delbetänkande SOU 2009:64 i detta inlägg, så jag får göra det i nästa blogginlägg istället. Mycket roligt fanns emellertid att läsa på dessa 252 sidor, som måste förmedlas till medborgarna! Det är för övrigt också syftet med delbetänkandet enligt egen uppgift – att sprida resultatet av denna genusanalys – och det är just vad jag ska göra i nästa inlägg! 🙂

Genus-genen sitter i X-kromosomen

Genus-genen sitter i X-kromosomen

Jämställdhetsdebatten går visst vidare. I lördags gick två moderater ut i SVD och hävdade att: ”Statistiken antyder att det skulle finnas en sekreterargen och en vårdgen (kvinnlig), samt en byggnadsgen och en motorgen (manlig). Ett sådant antagande saknar dock vetenskapligt stöd.” Tur att de gick ut med detta kontroversiella uttalande i Brännpunkt! Jag trodde verkligen att det fanns sådana gener, liksom en blogg-gen, diska-gen, skruva-i-en-lampa-gen och en genus-gen, något som enligt hjärnforskare jag varit i kontakt med på KI ännu inte finns, men att de på regeringens uppdrag är i färd med att konstruera sådana gener, som är helt könsneutrala.

Uppdatering: Välskriven kolumn i dagens SVD av Sofia Nerbrand: ”Jämlikhet blandas ihop med likformighet… Det finns en utbredd, men felaktig, föreställning att vi bara kan behandlas jämlikt om vi är likadana och könlösa. Tankefiguren om behovet att avköna oss är i själva verket totalitär och fasansfull.”


%d bloggare gillar detta: