Genuspedagogik i förskolan – del 3

april 27, 2009

SOU 2006:75 – den roliga fortsättningen (av del 1 och del 2 ): ”Förskolans uppdrag att motverka traditionella könsroller och könsmönster handlar till stor del om att rasera gamla föreställningar om vad som är normalt beteende för pojkar respektive flickor.” Just, det:  rasera – vad konstruktivt! Och när man raserat en föreställning måste man givetvis ersätta den med en annan föreställning – nämligen genusvetarnas. Eller kanske vi inte ska ha någon föreställning om någonting alls?

Hjärnan behöver många olika yttre stimuli för att kunna växa

Hjärnan behöver olika yttre stimuli för att kunna växa

Ledsen genusvetare, men så fungerar inte den mänskliga hjärnan. Den mänskliga hjärnan (om nu genusvetarna anser sig ha en sådan) samlar in information som den strukturerar och bearbetar på optimalt sätt för att kunna hantera omgivningen. Troligtvis vet genusvetarna just detta – det är därför de vet att de måste arbeta med den omgivande miljön: cencurera bland barnböckerna, låta leksakerna passera ”genusfiltret”, erbjuda alternativa upplevelser och så vidare.

Avancerat genusfilter - för vårt eget bästa

Avancerat genusfilter - för vårt eget bästa

Men barnens hjärna kommer trots det att försöka skapa någon sorts struktur för att förstå sin omvärld, och nya intryck kommer med tidens gång att utmana genusvetarnas ambitiösa pedagogik. Genusvetarna måste därför jaga dessa barn livet igenom för att med genusfiltret i högsta hugg springa före den uppväxande ungen innan dess genusbearbetade psyke blir besudlat av alla vuxna människors förlegade syn på varat. Omgivningen är nämligen livsfarlig (och genusvetarna borde fråga sig varför) för genusperspektivets beständighet. Demokrati och tankefrihet i all ära men hur i h-e ska det gå om barnet börjar ifrågasätta genusperspektivet?

Genusvetarna av idag har ingen liten uppgift framför sig – de måste nämligen säkra genuspedagogernas landvinningar för framtida generationer (om sådana nu kommer att existera när genusfolket är färdiga med sitt projekt), men detta låter sig endast göras genom en massiv omstruktureringsprocess av universum. Jag avundas dem inte.

En genusfrälst, som själv valt dagis med genusinriktning för sina barn, berättar hur ”pojkarnas GÖRA och flickornas VARA [är] en underliggande svåråtkomlig klangbotten” och att ”backlashen lurar runt hörnet. I världens mest jämställda land är risken stor att vi dunkar varandras ryggar och är nöjda med det vi redan åstadkommit.”

”Det som åstadkommits”, att döma av förskolepersonal, föräldrar och statens egna offentliga utredning i frågan, är enligt vad jag sett hittills total förvirring. Eftersträvansvärt kanske för en fanatisk rörelse som gör karriär på att förvirra och därefter studera förvirringen och dokumentera resultaten, som får ligga till grund för ytterligare forskning.

Klänningproblemet måste lösas under 2000-talet!

Klänningproblemet måste lösas under 2000-talet!

Vad sägs mer i denna läsvärda artikel? En inbjuden genuspedagog föreläser tydligen för föräldrarna: ””Ofta är det föräldrarna som känner ett starkt och nästan instinktivt motstånd mot ord som genus, jämställdhet och könsroller. De tror väl att man ska stassa ut pojkarna i klänning”, säger Anna Ubysz. Och varför inte, tänker jag. Faktum är att förskolorna har ett lagligt ansvar för de här frågorna.” skriver artikelförfattarinnan, för att lite längre ner i artikeln göra avbön (?): ”De flesta är överens om att genusarbete ska vara något lustfyllt, något som bejakar och berikar barnen snarare än låser eller tvingar.” Vad hände med det lagliga ansvaret för att ”stassa ut pojkarna i klänning” då? Jag försöker bara följa en röd tråd här, som inte är full av självmotsägelser, men det är lika svårt som alltid.

Det finns ett förlag, Vilda, som enligt artikeln jobbat med genusgranskning av böcker sedan 2007 och jobbar med en metod som de kallar ”krammärkning”. ”Krammärkningen betyder att text och bild granskas ur ett demokrati-, jämställdhets- och mångfalds-perspektiv” enligt förläggaren Karin Salmson. Demokrati. Jämställdhet. Mångfald. Hur går detta ihop ur ett genusperspektiv?

Jämställdhet innebär i praktiken (läs valfri genusartikel) att genom aktiv likriktning och tankekontroll få in barnen i samma tankemall (genusvetarnas), genom att ”utmana” och helst ersätta gamla ”förlegade värderingar” och syn på könen, och helst radera ut gränserna och skillnaderna mellan könen, eller åtminstone synen på vad kön är, men helst båda. Mångfaldsperspektivet borde, som jag tolkar ordet om inte någon redan hunnit ändra innebörden vilket ibland sker med kort varsel, handla om att bejaka och acceptera mångfald och därmed olikheter. Demokrati borde slutligen innebära tanke-och yttrandefrihet för barnen, och rätten att själva tolka sin omvärld utan en genusvetare som med pekpinnen i högsta hugg ”förklarar” hur barnet ska tolka att moster Anna har odlat skägg eller varför lille Anton inte vill leka med den nyinköpta könsneutrala genusdockan det tagit åratal av seriös genusforskning att forska fram.

Men även om vi tolkar det som att demokratiperspektivet innebär att integrera mångfalds-och jämställdhetsperspektivet som en del i barnens demokratiska värderingar (vilket vanligen är det som avses) så får jag ändå inte ihop det….svensk genusvetenskap krockar liksom med mångfaldsperspektivet. Flera har för övrigt undrat om böcker verkligen ska genusgranskas, särskilt när barnen inte får välja vilka böcker som förskolorna köper in.

Norge delar inte "den nordiska synen" på könet

Norge delar horribelt nog inte "den nordiska synen" på könet

Åter till statens offentliga utredning. Om det nu nödvändigtvis måste finnas män (genusvetarna är inte helt överens här)  så måste de jobba i förskolorna – och det mååååste vara 50% kvinnor och 50% män där.Tills jag läste SOU 2006:75 så visste jag inte riktigt varför genusvetarna vill ha det så, och efter att ha läst den förstår jag det ännu mindre. Hör och häpna: på sidan 52 under 2.6: ”Män + förskola = jämställdhet?” diskuteras andra länders jämställdhetsarbete i förskolan, där man också vill ha in fler män. Dessa länder vill dock ha in fler män av fel skäl! Bland annat kritiseras det skotska projektet ”Men in childcare” som startades i början av 2000-talet, för att projektet ”bygger i stort sätt enbart på tankar om kvinnors och mäns olikheter. Initiativtagarna till projektet ser män som i grunden olika kvinnor. De bör komma in i förskolan för att fylla en funktion som kvinnor aldrig kan göra.” Detta sticker visst i ögonen på svenska genusvetare.

Även Norge och Belgien kritiseras av samma skäl (sid 54): ”Tankarna om vikten av män till förskolan [i Norge] utgår i mycket från samma perspektiv som finns i arbetet i Belgien och Skottland. Att kön i sig har en viktig funktion. Den nordiska synen är dock att kön är en social konstruktion och att maskulinitet är föränderlig.” (!)

Fy skam på dessa länders genusvetare – att tala om olikheter! Men då kan man fråga sig, och det gör jag, vilket är de svenska genusvetarnas syfte bakom strävan efter fler män inom förskolan? Det finns tydligen ingen ”manlig kompetens” som tillför något som inte kvinnor kan tillföra. Däremot finns ”kvinnlig kompetens” – och den måste in i bolagsstyrelserna genast, annars brakar världen samman – se bara finanskrisen!

Uppdatering: tydligen är det vi matematiker som ligger bakom finanskrisen: DN.

Annonser

%d bloggare gillar detta: