Genuspedagogik i förskolan – del 4

juni 10, 2009

Fortsättning på del 1, del 2, del 3.

Vägra dammsuga!

Vägra dammsuga!

Innan förskolan fick sin egen läroplan fanns sk vägledande arbetsplaner från Socialstyrelsen (den första kom 1975, den sista 1981). Ingen av dessa hade som krav att förskolan skulle ”motverka traditionella könsrollsmönster”. 1987 kom ett pedagogiskt program där det stod att förskolan ”ska ge barnen stöd i att utveckla en trygg könsidentitet” samt ”verka för jämställdhet”. Det var på den tiden då jämställdhet avsåg lika möjligheter och rättigheter, inte likriktning av tankar och beteende. Man handlar kanske idag i god tro i övertygelsen om att likriktning av beteendet ska ge barnen möjlighet att senare (när de blir myndiga?) göra ett rationellt val av vilket kön de vill tillhöra? För något ”könslöst” samhälle är inte i sikte, av biologiska skäl. År 1998 blev Skolverket tillsynsmyndighet för förskolan och i samband med detta fick förskolan sin första läroplan Lpfö 98 där det uttryckligen står att  ”traditionella könsroller ska motverkas”. Intressant nog är det tidigare vägledande ”förskolan ska ge barnen stöd i att utveckla en trygg könsidentitet” borta, även om genuspedagogerna troligtvis är övertygade om att dagens verksamhet bidrar till detta.

En genuspromenad om dagen kan räcka för att krossa Patriarkatet

En genuspromenad om dagen kan räcka för att krossa Patriarkatet

Ingen (?) vet heller varför dagens jämställdhetsarbete går ut på att exakt 50% av vardera könet måste göra ett visst val för att det ska anses råda jämställdhet. Om inte med morötter så med tvång, och tydligen kan man också dansa sig till jämställdhet i dagens förskola och dansar man utanför den sk ”genusramen” kan man få ett pris i den ansedda jämställdhetstävlingen ”Genomtänkt genustänk”. Den som tänker rätt blir alltså belönad av staten – priser, utmärkelser, medieutrymme och karriärer får en skjuts. Varför påminner detta mig om det kommunistiska lyckoriket i fd Östeueropa? Alla dansar i kjol, och i sånger som ”En bonde i vår by” sjunger man omväxlande ”Och bonden tar en man” istället för ”Och bonden tar en fru” (se ovanstående pdf sid 3 längst ner). Kan genusvetarna inte hitta på en egen könsneutral sång istället för att ändra i kulturarvet? Det senare strider nämligen mot Lpfö (sid 5).

I ytlighetens tidevarv gäller det att klä sig jämställt, men i logikens namn, borde inte dagens genusvetare se en klänningprydd taliban som långt framskriden i jämställdhetsavseende och därmed en förebild för alla byxförsedda talibaner här hemma? Man kan också gå på ”Genuspromenader” och under promenadens gång diskutera genus – fullständigt banbrytande! En genuspromenad är så mycket mer än en vanlig promenad – köp lärarahandledningen för 150 kronor! Här ges som ni ser också en fördjupad förståelse för svensk grammatik: ”Verb är sådant man gör, tex kön.” Man kan köna vardagen, förskolan, sitt barn, sitt barns leksaker, sin promenad eller sig själv.

Med genusglasögonen på kan man se dolda strukturer

Med genusglasögonen på inser man genast att livet är ett helvete

I SOU 2006:75 påpekas att det inte är säkert att det märks vid ett första besök huruvida förskolan når upp till jämställdhetsmålen. Men den som har ”genusglasögonen” på (jag har letat förgäves och fortfarande inte hittat någon som säljer genusglasögon) ”behöver nog inte gå längre än till hallen för att upptäcka det……Barnen trivs, peronalen trivs och föräldrarna är nöjda. Men som vi redan konstaterat, behöver inte trivsel automatiskt betyda att en förskola är jämställd.” (sid 58). Här kom alltså det skriftliga beviset för att genusvetarnas mål inte är att skapa trivsel bland barnen och nöjda föräldrar utan att genomföra sina planer utan hänsyn till konsekvenser och inblandade parters känslor eller välmående. ”Den svenska förskolan är och har sedan länge varit ett jämställdhetspolitiskt projekt” (sid 57), och på sid 19 kallar man förskolan ett ”könspolitiskt projekt”. Jag undrar hur många föräldrar som är medvetna om detta? Dock finns det en möjlighet till förändring, genom politisk aktivitet, eftersom (sid 19): ”Detta gör att förskolefältet öppnar för ideologiska och politiska motsättningar relaterade till köns-och jämställdhets-uppfattningar”.

Är normalfördelningen en illa dold fallossymbol?

Är normalfördelningen en illa dold fallossymbol?

I SOU 2006:75 påpekas att det är viktigt att visa att det finns många sätt att vara på, och givetvis är det det, men nu ska detta tydligen ske på ett sätt som innebär att man inte kan lära ut acceptans och tolerans för det avvikande eftersom det ju inte finns varken något ”normalt” eller ”avvikande”: ”Det kan låta konstigt att tolerans och acceptans inte är den bästa vägen att gå, men problemet med detta synsätt är att det ofta saknar maktperspektiv” (sid 151)! Varför kan man inte acceptera statistiska avvikelser utan att därigenom lägga mindre värde i det som är mer sällan förekommande? Här finns ett tydligt mönster i genusvetarnas tankesätt: det som är statistiskt sett mer sällsynt kallas på fackspråk för en avvikelse, men detta blandar genusvetarna ihop med avvikelse i bemärkelsen avvikande från en norm (i bemärkelsen ”rätt beteende”) och därför kan man alltså ersätta den som genusvetarna anser vara den befintliga (och givetvis underförstått förtryckande) normen och ta bort stämpeln ”avvikande” genom att få upp statistiken – därav sanktioneringen av tvång i jämställdhetens namn. Det är genusvetarna själva som i sitt paranoida tillstånd av storhetsvansinne tilldelar det mer sällsynta ett lägre värde, eller så tilldelar de alla oss andra den synen utan att vi blivit tillfrågade.

En genusfälla...

Modell av genusfälla...

I den nyutkomna boken ”100 möjligheter istället för 2” (avses de 100 olika typerna av kön som genusvetarna på senare  lanserat? Jag trodde det var fem, eller åtta – uppenbarligen har jag inte följt utvecklingen på genusområdet tillräckligt noga) lanseras sex nya jämställdheter: Lekfull, Utseendemässig, Vänskaplig, Känslomässig, Kroppslig och Språklig jämställdhet. ”Boken handlar om genusfällor och genuskrux i vardagen. Genusfällor är situationer där vi könar barnen och gör dem till flickor och pojkar.” Låt genusvetarna hålla på med sitt avköningsprojekt (synd bara att skattebetalarna betalar notan) men det kommer ändå aldrig att lyckas eftersom man måste manipulera naturen för att genomföra detta ordentligt, och hur många genusvetare har en med.dr. i bagaget? Vad menas för övrigt med ”kroppslig jämställdhet”!?

..och ett genuskrux

...och ett genuskrux

Man kan befara att en ny doktor Mengele  är i antågande, om det inte vore för det enkla faktum att genusvetarnas utbildningsbagage består i postmodernistiskt marxistiskt flum som inte förser dem med någon medicinsk expertis, snarare tvärtom. Det är alltså en fin balansgång och ett risktagande i att uppmana genuskollektivet att verkligen studera medicin för att övertyga sig om att vissa statistiskt klarlagda genomsnittsskillnader mellan könen existerar, åtminstone så länge verksamheten åtnjuter statligt stöd. Det är verkligen synd att de som förespråkar sann jämställdhet och särartsfeminister kastas ut ur det slutna genuskollektivet.


Två postmodernistiska verktyg

Två viktiga postmodernistiska verktyg

Det forskas just nu även intensivt på hur manligheten kan rekonstrueras med postmodernismens feministiska teoretiska verktyg och under tiden håller man ett vakande öga på verkligheten utanför, så inte någon av misstag ”associerar till naturlighet” (i en forskningsartikel i Health Care Anal (2009) 17:144–157 kritiseras potenslinjen.se för att förstärka genusordningen: ”Forskarna menar att företaget genom associationer till naturlighet och normalitet ideologiskt sett konstruerar  en svensk ’Viagraman’.” osv, se länken ovan) Ja, så kan det gå om man inte raserar könsrollerna redan i förskolan, då växer pojkar upp i tron att de är män, och flickor i tron att de är kvinnor. Ni minns säkert att redan lekplatserna könar barnen och förstärker maktstrukturer, och barnen könskodar lekplatsens föremål, och alla agerar de ”genusvakter” åt varandra, i en evigt nedåtgående genusspiral som onekligen kommer att leda till världens undergång. Att vi 70-talister överlevde är en ren och skär slump.

PS! Pär Ström har spelat in en ny video om strukturell diskriminering på sin Genusnytt Youtubekanal – se den här!

Annonser

De farliga olikheterna

april 19, 2009

Likformighet - inte bara ett matematiskt begrepp

Likformighet - inte enbart ett matematiskt begrepp

Aldrig har man väl skådat en tid där det talats så mycket om mångfald samtidigt som hatet mot olikheterna manifesterats så tydligt genom att alla avvikelser ses som något av ondo som måste bekämpas, och fanbärarna i kampen mot olikheter och avvikelser är framförallt (men inte bara) genusvetarna. Konstigt nog är dessa motpoler – hyllandet av mångfalden och bekämpandet av olikheter, båda sanktionerade av staten, som dessutom stödjer dessa motstridiga trender ekonomiskt – samtidigt. Varför är det så? Kanske något att grubbla på för den som aldrig ställt sig frågan.

Efter att ha läst Pär Ströms och Camilla Lindbergs artiklar (här och här) på Newsmill så upptäckte jag en tredje (ganska kort) artikel, skriven av Josefine Arlesten, en ”23-årig genusvetare, blivande pedagog och gymnasielärare i samhällskunskap och historia”. Om det finns någon mer som verkligen är av liknande uppfattning kring sakernas tillstånd som framförs i denna artikel så kan det vara på sin plats att nyansera bilden lite – för allas vårt bästa – men framför allt för genusvetarnas – om de någonsin vill komma framåt i sin verksamhet och verkligen är genuint intresserade av att åstadkomma något konkret och verklighetsförankrat. Då måste några av dem vara beredda att ompröva sin världsbild på åtminstone någon punkt, annars får de ägna även de kommande decennierna åt att ”problematisera” allt mellan himmel och jord ur ett genusperspektiv – men å andra sidan verkar ju detta senare mer och mer framstå som ett självändamål.

Godtycklig matematik - eftersom alla är lika värda

Godtycklig matematik - eftersom vi alla är lika mycket värda

”Pedagog” säger mig för övrigt inte mycket mer än att det är någon som det är tänkt ska lära ut och undervisa andra i ett ämne. Det finns en grupp pedagoger i USA som i matematikundervisningen tycker att man inte ska lära barnen att 1+1=2 (och så vidare för alla tal och alla räkneoperationer) eftersom alla svar är att betrakta som lika mycket värda då alla barnen är lika mycket värda, och att påstå att ett barn svarat fel utgör en kränkning av elevens okränkbara värde. Någon som känner igen denna typ av associationskedja? Jag väntar med spänning på att denna banbrytande pedagogik ska ta hela Sverige med storm – klimatet är minst sagt bäddat för detta.

Så här skriver genusvetare Josefine Arlesten i Newsmillartikeln: ” Så vitt jag vet är inte Lindberg, varken pedagog eller forskare. Vore hon det, borde hon veta att forskning om mäns och kvinnors olikheter hör hemma på 1800-talet och i socialdarwinismens tidevarv. Det finns ingen forskning som idag kan belägga att mäns och kvinnors olikheter är biologiskt betingade. Däremot existerar det motsatta. Forskning som bedrivs i dag pekar mot att mäns och kvinnors beteende beror på miljö, och inte könsorganets utformning”.

DNA-spiralen - hatad av genusvetarna. Självhat?

Vissa hatar DNA-spiralen Självhat?

För det första är arv och miljö inte frikopplade ifrån varandra, utan via det forskningsområde som kallas epigenetik länkas dessa samman på ett fascinerande sätt som innebär att generna stängs och och på via epigenetiska mekanismer som dels är ärftliga och dels känsliga för miljöpåverkan. Kort sagt innebär detta att hur vi lever idag påverkar redan nästa generation på ett genetiskt plan, dock inte genom att arvsmassan förändras (som i fallet med mutationer) utan genom en ärftlig reglering av vilka gener som kommer till uttryck.

För det andra så är det ett medicinskt faktum att könshormonerna inte bara påverkar sexualiteten, utan i hög grad hela hjärnan och därmed vårt beteende. Hur ska man ska tolka ”Det finns ingen forskning som idag kan belägga att mäns och kvinnors olikheter är biologiskt betingade.” Vilka olikheter avses – alla? Vissa olikheter är naturligtvis beroende av arv, andra miljö, och åter andra en kombination av dessa. Artikelförfattaren borde fråga sig varför genusvetarna driver på för en finansiering av medicinsk forskning speciellt inriktad på kvinnor. Kvinnor uppvisar exempelvis som numera är allmänt känt andra typer av symptom vid hjärtbesvär än män. Hon borde också fråga sig varför transsexuella vill behandlas med könshormoner, och fråga en sådan person, eller en läkare, vilka biologiska och beteendemässiga förändringar som äger rum när man exempelvis injicerar testosteron i en kvinnokropp. Vidare har jag redan i ett tidigare inlägg tagit upp det faktum att de enda barn som man observerat leker helt ”könsneutralt” (föredrar spel och pussel framför dockor och bilar) är flickor med Turners syndrom, som saknar en X-kromosom (X0-genotyper).

Sedan skulle jag gärna vilja ta del av den forskning som artikelförfattaren nämner: ”Däremot existerar det motsatta. Forskning som bedrivs i dag pekar mot att mäns och kvinnors beteende beror på miljö, och inte könsorganets utformning.” Återigen – avses allt beteende? För i så fall är detta banbrytande! Eller kan det vara så att man inte kan kategorisera mänskligt beteende i allt eller inget? En sådan förenklad världsbild existerar nog inte i någon forskning – inte ens i genusforskningen.

Låt oss titta på ”typiskt manliga” och ”typiskt kvinnliga” egenskaper, där ”typisk” innebär att en egenskap är statistiskt sett mest förekommande hos det ena könet, inte att det därmed utgör normen i bemärkelsen ”önskvärt” eller ”rätt”, så att vi inte får genusvetarna att sätta kaffet i halsen redan här.

Jag tar mig friheten att använda två figurer från en mycket välskriven artikel av Germund Hesslow, professor i neurofysiologi. Vi vet ju att skillnaderna mellan könen när det kommer till olika egenskaper oftast är genomsnittliga och att det råder stor överlappning (dock inte alla egenskaper, som exempelvis barnafödande).

Figur 1

Figur 1

I figur 1 ovan har vi fördelningen av en viss egenskap hos grupperna A och B (tex grupperna kvinnor och män). Egenskapen kan vara mer eller mindre uttalad/stark, man kan till exempel tänka sig att ju längre till höger desto mer riskbenägen – för att ta ett exempel på en egenskap. Trots att den genomsnittliga skillnaden mellan grupperna är liten så ser man att andelen individer som kommer över en viss nivå X av riskbenägenhet är många gånger större i B än i A.

Figur 2

Figur 2

I figur 2 ovan ser man hur variationen av en egenskap skiljer sig åt mellan grupperna A och B trots att genomsnittet är detsamma för grupperna, återigen med resultatet att andelen individer över nivån X är mångdubbelt fler i B än i A.

Jag skulle vilja fråga genusvetarna följande: vad är problemet med att det finns skillnader, att ovanstående fördelningar inte alltid sammanfaller för varje beteende eller egenskap? Och är det inte bättre att detta i så fall är biologiskt betingat, än socialt? Att anse att allt beteende är en konsekvens av sociala konstruktioner, när det inte är så, omöjliggör faktiskt ert uppdrag att utplåna alla skillnader – såvida ni inte vill tillgripa rent medicinska metoder.

Genusvetarartikeln avslutas med: ”Jag avslutar med en fråga riktad till Lindberg (och alla fundamentala liberaler): Camilla, du säger att en sann liberal anser att det är självklart att människor skall ha lika värde, men hur kommer det sig då att så många liberaler blundar för de strukturer som missgynnar både män och kvinnor?”

Jag antar att hon menar ”fundamentalistiska” och inte ”fundamentala” men som genusvetare är man ju som alla vet fri att omformulera ordens innebörd och eventuell kritik avfärdas regelmässigt som en bekräftelse på de postulerade förtryckarstrukturerna.

Vart är vi påväg?

Vart är vi påväg?

Men till saken angående uttalandet ovan: vad har dagens genusforskning med människors lika värde att göra? Snarare genomsyras ju hela disciplinen av en klart bristande respekt för människor som individer, deras olikheter, fria vilja och egna val. Den som i genusvetarnas ögon väljer ”fel” har inte valt, utan är offer för yttre omständigheter i form av manliga förtryckarstrukturer och allsköns härskartekniker. Gnäll (och ”problematisering”) likt genusvetarnas för knappast civilisationen framåt utan utgör snarare en tragisk bromskloss där alla resurser läggs på ett nytt Sovjetprojekt, och effekten av dess existens kommer att bli en civilisationsmässig, och möjligtvis även evolutionär, tillbakagång  – att vi aldrig lär oss av historien….


Genuspedagogik i förskolan – del 2

mars 27, 2009

För ett tag sedan skrev jag blogginlägget Genuspedagogik i förskolan – del 1 och tänkte göra en längre serie, men så kom genustrumpeten upp mitt i allt så del 2 blev lite försenad, men här kommer den! 🙂

Könet spökar i genusvetarnas hjärnor

Könet spökar i genus-vetarnas hjärnor

Som ni alla vet är numera genusvetenskapen och extremfeminismen statsbärande ideologi i dagens Sverige. Medborgarna har inget att säga till om detta, utan det är förankrat i tysthet genom olika regeringsbeslut förklätt som jämställdhetssträvan. Ett ställningstagande mot genusvetarnas idéer, hur absurda de än må te sig, betraktas som ett ställningstagande emot jämställdhet mellan män och kvinnor. Jag har påpekat att detta är deras starkaste retoriska grepp för att få bukt med kritiska röster.

Förskolans demokratiska uppdrag är via läroplanen Lpfö 98 kopplat till principen om alla människors lika värde i regeringsformen (en av Sveriges fyra grundlagar, de tre övriga är successionsordningen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen) samt artikel 14 i Europakonventionen. I den svenska demokratiska värdegrunden ingår även genusvetarnas teorier som en nödvändig och oundviklig ingrediens för att uppnå jämställdhet. ”Den nordiska synen är att könet är en social konstruktion” slås det som bekant fast i flera av Statens Offentliga Utredningar om jämställdhet. Glöm hädanefter grundlagens kap 1, § 1: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, det som numera gäller är ”All offentlig makt i Sverige utgår från genusvetarna”, och detta utan att två likalydande riksdagsbeslut med val emellan hållits i enlighet med regelverket för att få ändra/upphäva en grundlag….

Organiserad barnomsorg
har bedrivits i Sverige sedan mitten av 1800-talet. Dagens förskola har sina rötter i barnkrubbornas fattigvård och barnträdgårdarnas pedagogiska filosofi (SOU 2006:75). Den första barnträdgården inrättades 1904, namnet kommer av att barnträdgården grundades på Fröbels pedagogiska filosofi där barnet ses som en planta som bör vårdas och växa i en miljö där självverksamhet och lek var de viktigaste principerna för att barnen skulle växa upp till fria tänkande människor, original – inte kopior. Fröbel ansåg att det var pedagogens främsta uppgift att skapa en miljö, både inre och yttre, där barnets alla inneboende anlag kan utvecklas. Fröbel lade genom sin pedagogiska filosofi och lekmaterial grunden till den moderna förskolan.

Ingår numera i ett statligt könspolitiskt projekt

Ingår numera i ett statligt könspolitiskt projekt

Mycket har hänt sedan dess. I Statens Offentliga Utredning SOU 2006:75 ”Jämställdhet i förskolan” (som utgör slutbetänkandet av Delegationen för jämställdhet i förskolan) konstateras (bla på sid 19) att ”Förskola av den svenska modellen representerar såväl ett barnpedagogiskt som ett könspolitiskt projket” (sic!). Och man är inte sen med att skuldbelägga förskolepersonalen, som anses bära på medvetna och omedvetna föreställningar om kön som smittar av sig på barnen. Man talar tex om ”det dolda språket” (sid 146): ”Med det dolda språket, eller den outtalade och dolda läroplanen, menas då all den symbolik som finns i barnens omgivning och hos pedagogerna. Den engelska forskaren Valerie Walkerdine har i flera studier av förskolan visat att pedagogens dolda förväntningar på barnet innebär att det är pojkarna som ska leva upp till läroplanens uttalade målsättning av ett utforskande, aktivt, ifrågasättande och rörligt barn. Och att flickorna måste följa den outtalade och dolda läroplanen, som önskar ett passivt, lydigt, anpassningsbart och regelföljande barn”.

Bör inte alla barn vara lydiga och regelföljande? Varför ingår detta i den dolda (och underförstått förtryckande) läroplanen och inte i den uttalade läroplanen. Kan det inte vara just detta lydiga och regelföljande beteende hos flickorna som leder till att de senare lyckas bättre i skolan? Men just det ja, vi ska ju ha full anarki i svensk skola – alla barn ska genom destruktiva och utåtagerande handlingar få ge utlopp för sitt kreativa flöde. Som åtgärd sätter man sedan in kuratorer, antimobbningsteam och obligatoriska kurser i ”värdegrundsfrågor” samtidigt som man frågar sig hur det kunnat bli så här trots allt ”värdegrundsarbete”. Motstridiga signaler, är detta bra för barnen? Detta borde man påtala, men det lär inte hjälpa: ”Oavsett vad barnen och föräldrarna har för grundläggande värderingar måste förskolans barn och vuxna enas om en gemensam värdegrund för sin förskola.” (SOU 2006:75 sid 147).

Man skriver att förskolepersonalen, när genusvetarna gör intrång, oftast hävdar att de faktiskt bemöter barnen som individer och inte som kön, men detta vill genusvetarna inte veta av: ”Kanske är det, paradoxalt nog, bilden av Sverige som ett jämställt land som utgör det största hindret för att jämställdhetsarbetet i förskolan ska kunna ta fart” (sid 148).

Garanterad könsneutral lek förutsätter ett allvarligt kromosomfel

Garanterad könsneutral lek förutsätter ett allvarligt kromosomfel

Hur ser då detta jämställdhetsarbete ut i praktiken? Ja, det verkar finnas lika många metoder som genuspedagoger på den lokala orten. Men vissa metoder har fått stort genomslag. En av dessa är så kallad ”kompensatorisk pedagogik”, ett tappert försök till att implementera den könsneutrala överideologin. Till genusvetarnas stora fasa kan jag informera om att helt naturlig  (dvs utan påverkan utifrån i form av vuxna som styr leken)   ”könsneutral lek”(val av icke-könskodade leksaker som pussel med mera istället för könskodade leksaker som bilar och dockor) har forskarna hittills bara funnit hos en typ av barn – nämligen flickor med Turners syndrom, som saknar en X-kromosom och därför kallas X0-genotyper (källa: ”Köner sitter i hjärnan”, prof. Annica Dahlström) .

Kärnan i kompensatorisk pedagogik (sk Hjallipedagogik) är paradoxalt nog en uppdelning av barnen i pojk-respektive flickgrupper,  där man låter flickgruppen ägna sig åt ”pojklekar” och vice versa. I detta förutsätts således att barnen redan beter sig stereotypt utifrån kön och man anser att könsrollerna förstärks om pojkar och flickor leker tillsammans i förskolan. Men samtidigt har ju genusvetarna låtit oss förstå att pojkar och flickors lekbeteende inte har med det biologiska könet att göra – så varför ska man då dela upp dem efter yttre genitalier!? Det förekommer ju, som de själva hela tiden hävdar, stora individuella skillander inom varje könskollektiv – alltså kan denna pedagogiska modell  ha en förstärkande effekt istället för kompensatorisk, om man till exempel sätter en flicka som redan uppvisar ett pojkaktigt beteende i flickgruppen! Således borde genusvetarna istället i logikens namn dela in barnen efter uppvisat beteende om effekten verkligen ska var kompensatorisk. Men ni hör ju själva hur absurt allt detta låter att försöka likrikta ungarna i den heliga könsneutralitetens namn, som om de vore gensuvetarnas egna försökskaniner. Metoden fick genomslag efter det berömda genusexperimenterandet på förskolan Tittmyran i Gävle. Nu har barnen som gick på förskolan dock vuxit upp och flera har börjat studera på gymnasium, men uppföljningen visar att trots att de gått i förskola med jämställdhetsprofil så har de inte valt utbildningar som är annorlunda mot hur tonåringar väljer traditionellt.

En annan standardmetod är att ta bort ”könskodade” leksaker. På exempelvis Svartöstadens förskola i Luleå har man tagit bort alla bilar för att pojkarna genom att leka mest med dem ”könskodade” dem, och detta gav dessa leksaker ”högre status” och de skulle därför avlägsnas (SOU 2006:75, sid 107). Motiveringen: ”Det är vi vuxna som kodar materialet och aktiviteterna, och barnen kommer ändå att möta de mest könskodade leksakerna utanför förskolan.” (!) På förskolan Kullegården i Partille har man istället för att plocka bort något valt att köpa in fler flickleksaker, samtidigt som personalen ”arbetar för att avkoda allt material och ge det samma status” (sid 110). Vilken vanvettig idioti! Är det verkligen vuxna människor vi pratar om här? Det ”pojkkodade materialet kan” enligt de statliga utredarna ”kopplas till hierarkin i genusordningen som ger det pojkar ägnar sig åt ett högre värde.” Och (vi är fortfarande på sid 110 – låt denna sida bli symbolen för hur  mycket idioti som kan rymmas på en enda sida i en svensk statlig utredning) ”Flera förskolor arbetar för att höja statusen på flickornas lekar och material och försöker bryta trenden att pojkar inte kan ägna sig åt det som förknippas med flickor”. Det är nämligen denna preferens hos pojkar att leka med pojkleksaker samtidigt som de inte frivilligt leker med flickleksaker i av genusvetarna önskad utsträckning, medan flickor gärna leker med pojkleksakerna, som leder till den av genusvetarna fastslagna ”pojkmaterialets högre status”.

Många har börjat undra över hur det ser ut i genusvetarnas hjärnor

Många har börjat undra över hur det ser ut i genusvetarnas hjärnor

Och att sitta och anklaga förskolepersonalen och barnen för att agera ”genuspoliser” är helt absurt! Personalen på flera förskolor hävdar i den statliga utredningen att de faktiskt anser att de bemöter barnen som individer – barnet självt sänder ju signaler till omgivningen om vad det gillar eller ogillar, och bemötandet anpassas efter det för att göra barnet nöjt.  Men det vill inte gensuvetarna veta av – barnets signaler ska man tydligen ignorera till förmån för den könsneutrala utopi de förespråkar. Barnet vet inte sitt eget bästa och signalerna beror på en redan ingrodd ”internalisering” av den rådande könsmaktordningen! Kan någon läkare i min läsarskara boka tid för lobotomi av genusvetarnas  hjärnor tack, eller i alla fall en standard scanning med magnetröntgentomografi för att se vilka (om några) hjärncentra som är aktiva i gensuvetarnas hjärnor och därefter sätta in adekvat behandling, möjligen något antipsykotiskt?

Själv fick jag den 27 december tillfälle att debattera i TV mot en genusvetare som ansåg att lekplatser förstärker maktstrukturer. Glöm inte att det är era skattepengar som finansierar idiotin genusvetarna ägnar sig åt och att det är era barn som kommer att ingå i deras ”könspolitiska projekt” samt bli offer för deras experimentlusta. Ta reda på vad som försiggår i dina barns förskola och kontakta media så att vansinnet lyfts fram i offentlighetens ljus!


Genuspedagogik i förskolan – del 1

februari 22, 2009

Genuspedagogik i förskolan – del 1. Detta är den första delen i en längre serie där jag tänkte skriva om genuspedagogernas arbete baserat på en  granskning av deras egna offentliga dokument.

Ingår i ett könspolitiskt projekt

Ingår i ett könspolitiskt projekt

Jag har redan låtit folket få veta (längst ner) att förskola av den svenska modellen representerar såväl ett barnpedagogiskt som ett könspolitiskt projekt. Detta könspolitiska projekt styrs av genusvetarna, som är statligt avlönade för att tänka ut genusteorier och testa och implementera dessa i svensk förskoleverksamhet. Föräldrarna har enligt bestämmelserna ingenting att säga till om: ”Det är viktigt att komma ihåg att det inte är föräldrarna som ska bestämma om en förskola ska arbeta med jämställdhet eller inte. Uppdraget finns formulerat i läroplanen och det är alltid personalen som har det pedagogiska ansvaret.” (SOU 2006:75 sid 120). Med ”läroplanen” avses förskolans läroplan Lpfö 98, och SOU 2006:75 är den statens offentliga utredning från år 2006 som utgör slutbetänkandet av Delegationen för jämställdhet i förskolan med titeln ”Jämställdhet i förskolan – om betydelsen av jämställdhet och genus i förskolans pedagogiska arbete”.

Men vad står det då mer i denna förskolans läroplan Lpfö 98 som ska utgöra grunden för svensk förskoleverksamhet? På sidan 4 slås följande fast: ”Verksamheten skall syfta till att barnens förmåga till empati och omtanke om andra utvecklas, liksom öppenhet och respekt för skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt… Förskolan skall vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Varje barn skall ges möjlighet att bilda sig egna uppfattningar och göra val utifrån de egna förutsättningarna… Alla föräldrar skall med samma förtroende kunna lämna sina barn till förskolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.”

Detta är viktigt och väl värt att lägga på minnet när man granskar diverse andra dokument, och till och med resterande textmassa i Lpfö 98 självt. Som jag påtalade i TV4-debatten den 27:e december, så rymmer denna läroplan ett antal inbyggda motsättningar som innebär att den måste revideras. På flera ställen kolliderar nämligen olika uppdrag med varandra, ett exempel är det jag påtalade i TV4-debatten mot en genusforskare (vars ”forskning” om att lekplatser är könskodade gavs utrymme i DN och fick mig att reagera, en artikel som Pär Ström ursprungligen tipsade mig om), nämligen att uppdraget ”Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller” (Lpfö 98 sid. 4) krockar med uppdraget ”I förskolans uppdrag ingår att såväl utveckla barns förmågor och barns eget kulturskapande som att överföra ett kulturarv – värden, traditioner och historia, språk och kunskaper – från en generaton till nästa.” (Lpfö 98 sid. 5).

Sagan om Askungen - farlig litteratur

Sagan om Askungen - farlig och numera förbjuden litteratur

Att detta är problematiskt framgår även av SOU 2006:75 (sid. 114), där förskolepersonalen i en av utvärderingarna som utredningen granskat skriver följande: ”Vi har diskuterat fram och tillbaka hur vi ska förhålla oss till kulturarvet när det strider mot vårt uppdrag att motverka traditionella könsroller. Till slut har vi valt att lyfta bort vissa titlar från barnens hyllor eftersom vi inte känner att vi kan stå för det böckerna förmedlar. Vi kan komma att läsa dessa böcker i framtiden, tex i samband med teman om hur det var förr i tiden, men vi vill inte att barnen ska bläddra i böckerna där både bild och text förmedlar passivitet för flickor och aktivitet för pojkar.” Hur det var förr i tiden!?

I en annan förskolas utvärdering säger man att ”En medveten pedagog bör först läsa boken för att se vad bokens budskap är. Böcker som upprätthåller de traditionella könsrollerna kan man sortera bort”. Det blir väl flertalet böcker då kan man anta, eftersom det räcker att en mamma står tecknad med en brödkavel i handen, eller ens upprätthåller sig i ett kök på bilden, för att de patriarkala maktstrukturerna ska lysa genom hela berättelsen i genusvetarnas ögon. Jag är förvånad att genusvetarna inte ännu anordnat offentliga bokbål, men det kommer nog.

”Många förskolor ändrar i själva berättelserna, till exempel genom att byta kön på karaktärerna eller genom att ändra i handlingen på något annat vis.” skriver Delegationen för jämställdhet i förskolan (SOU 2006:75, sid. 114). Och framhäver detta som något positivt.

Visste ni att denna censur av litteratur enligt sovjetisk modell pågår i era barns förskolor idag, år 2009! Jag råder alla föräldrar att antingen tillgodose vidareförandet av kulturarvet själva genom att inhandla relevant litteratur (detta borde för övrigt rent strikt kommunen bekosta, då det är ett förskolans uppdrag som missköts, så skicka gärna en räkning till din kommun) eller att sälla sig till det organiserade motstånd som är under uppbyggnad genom att kontakta mig (tanjasblogg@gmail.com) .

Man kan inflika, när man väl insett vidden av detta faktum och hunnit varva ner tryggt förvissad om att staten leder oss alla till avgrundens rand, att ett könsbyte på rollkaraktärer endast ersätter den ena stereotypen med motsatt stereotyp. Det är i sådana här sammanhang jag rekommenderar genusvetarna att läsa matematik för att aktivera sin logiska förmåga.

Man har prisat nyutkomna böcker som tar in genusperspektiv genom att ta in alternativa livsstilar samt regnbågsfamiljer i karaktärerna. Visst kan man göra det, men varför ska allt annat bort!? Återigen, man skapar bara en annan norm, barnen blir inte friare i tanken av att få  förmedlat en alternativ ensidig stereotyp. Och än mer förvirrad bli man när det visar sig regnbågsfamiljerna tydligen ska börja isolera sig och sina barn i egna förskolor – sk ”fredade zoner”. Bara tanken på att man skulle kunna få en fråga som skulle kunna tolkas som ett antagande att man skulle vara heterosexuell antas alltså vara så pass kränkande att det motiverar egna förskolor.

Och de föräldrar som känner sig kränkta och störda av det påtvingade ”genusperspektivet” då? När ska de få ”fredade zoner”? Man konstaterar till och med i SOU 2006:75, vilket är oerhört skrämmande att man gör utan att därmed ompröva sin egen världsbild lite, att föräldrarna oftast inte är med på genuspedagogiken! På sid. 120 konstaterar nämligen Delegationen för jämställdhet i förskolan att man efter genomgång av förskolornas utvärderingar följande: ”Den vanligaste bilden många verkar ha är att jämställdhetsarbetet ofta motarbetas från föräldrahåll när frågan introduceras. Ett sådant exempel kommer från projektet ”Vidgade Vyer” i Östersund. En bit in i arbetet blev motreaktionen från några av pojkarna på den berörda förskolan starka. De motarbetade personalen och det blev mer eller mindre kaos i gruppen. Delar av föräldragruppen ville då att projektet skulle avbrytas och det var nära att personalgruppen gav upp, men med hjälp av handledare jobbade de vidare och till slut löste sig problemen.”

Löste sig problemen? Med andra ord: föräldrarna och barnen resignerade. För genuspedagogiken skulle införas och påtvingas till varje pris, även mot barnens och föräldrars vilja. Man kan bara konstatera: detta är Sovjet, i Sverige år 2009!

En annan inbyggd motsättning i Lpfö 98 gäller återigen uppdraget ”Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller” (Lpfö 98 sid. 4) mot ett annat uppdrag, nämligen uppdraget att stärka barn i deras identitet och kulturella tillhörighet. Bla står i Lpfö 98 sid.5: ”Förskolan skall ta hänsyn till att barn lever i olika livsmiljöer och att barn med de egna erfarenheterna som grund söker förstå och skapa sammanhang och mening.” Och återigen (från sid. 4): ”Verksamheten skall syfta till att barnens förmåga till empati och omtanke om andra utvecklas, liksom öppenhet och respekt för skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt…”. Barnen skall alltså lära sig respektera skillnader i människors uppfattningar och levnadssätt, vilket är positivt. Men hur ska förskolepersonal kunna göra detta om de inte själva respekterar ovanstående? Eller inte tillåts göra det pga genusvetarna? Det finns för det första barn i svensk förskola från kulturer där de ”traditionella könsrollerna” ses som något naturligt och dessutom som en förutsättning för ett fungerande samhälle. Detta förekommer för övrigt också i en hel del svenska familjer, där familjen själv vill kunna välja sitt sätta att leva utan att behöva må dåligt över att inte leva upp till de senaste genustrenderna.

Hur kommer barnen för övrigt att må när de får motstridiga signaler från föräldrarna respektive förskolepersonal om hur livet, världen och mänskliga relationer ser ut och fungerar? Att könet är en social konstruktion, att inga skillnader finns dem emellan osv. Genusvetarna har inte lyckats förändra vuxenvärlden, så man ger sig på barnen istället, med förhoppning om att kunna åstadkomma ett paradigmskifte. Man kan då fråga sig hur barnen kommer att kunna hantera livet, när de sedan kommer ut i en verklighet de inte känner igen, en helt annan verklighet än den genusvetarna försökt tuta i dem. De kommer att bli dysfunktionella naturligtvis. Så länge genusvetarna inte lyckas förändra hela den omgivande verkligheten först, så ska de låta barnen vara ifred, annars kommer de att bli synnerligen förvirrade redan när de kommer upp i tonåren. Kanske lika förvirrade som genusvetarna.

Synen på vad som är naturligt, är enligt genusvetarna i högsta grad (och i själva verket uteslutande) kulturellt betingat (och inte biologiskt). Säkert är det en kombination av dessa båda, men om synen på vad som är naturligt, och manligt och kvinnligt, är helt kulturellt betingat i genusvetarnas ögon, innebär detta alltså att genusvetarna vill köra över alla kulturella yttringar (dessutom vissa kulturers själva fundament) som inte ”passar”, för att införa sin egen syn. Utan att göra någon bedömning av synen på manligt och kvinnligt i olika kulturer (som genusvetarna för övrigt inte lyckats förändra ens i den svenska kulturen, därav den aldrig sinande strömmen av propagandainsatser i flera decennier nu) så kan man konstatera att genusvetarna inte bara saknar logisk förmåga – de är även kulturimperialister, de vet allt och de vet bäst och världen ska lägga sig platt för dem. Och det är skrämmande att se att medborgarna i detta land faktiskt gör det.

Här går en genusmedveten kvinna till vänster och en genusmedveten man till höger

Här går en genusmedveten kvinna till vänster och en genusmedveten man till höger. Eller?

Och vi ska inte tala om (jag kommer att ta upp dessa dumheter i senare inlägg) den sjuka fixeringen vid yttre attribut hos genusvetarna, och om hur föremål blir ”könskodade”!  Som om saker och ting skulle förändras på ett genomgripande och grundläggande sätt om bara pojkarna hade rosa kjol och flickorna slutade bära rosetter och blommiga klänningar. Vad jag vet så har männen i vissa kulturer klänningsliknande plagg, men jag tror inte svensk feministmaffia anser att jämställdhet mellan könen råder i dessa kulturer. Och jag förstår fortfarande inte det här med Fru Gårman. Feministerna ville ha en kvinna på trafikskylten, men vad säger de om att hon har en kjol, är inte detta något som befäster det stereotypt kvinnliga? Borde inte Fru Gårman ha byxor och snaggat hår? Är det inte så att Herr Gårman faktiskt egentligen hela tiden varit en genusmedveten kvinna med byxor och kort hår, som vänt de traditionellt kvinnliga attributen ryggen? Jag har alltid trott det….

Som i all annan vetenskaplig forskning måste man inleda i liten skala, följa upp resultaten, och därefter eventuellt, efter folkomröstning, massimplementera om resultaten fallit väl ut. Nå, i detta fall är uppföljningstiden ca 18 år, inte förrän då kan vi veta hur gensuvetarnas teorier påverkat barnens identitet och hälsa, så därför borde genusvetarna ta en lång semester i 18 år från och med nu. Alternativet är att gensuvetenskapen faktiskt inte borde betraktas som en vetenskap, och därför inte behöver leva upp till de krav på vetenskaplig stringens som gäller i alla annan forskning. Men en pseudovetenskap baserad på en verklighetsfrämmande ideologi som bara lever och gror i huvudet på några fanatiker borde inte tillåtas få något inflytande i samhället. Särskilt inte på barnen, som är samhällets framtid!


%d bloggare gillar detta: