Mattegenus i det Butlerska vektorrummet

augusti 30, 2009

Genusvetarna tillhör en urartad art

Våra monofyletiska genusvetare tillhör alla en urartad art

Det här var ju mitt längsta blogguppehåll någonsin – 7 dagar. Men det beror på att terminsstart sammanfaller med omtentaperioden och jag har fått prioritera mina lärljungar vilket ju också ska ses som ett led i kampen för ett bättre samhälle, som i övrigt är på nedåtgående trend i folkbildningssammanhang vilket tragiskt nog bidrar till upprätthållandet av statsapparatens byråkratiska regelverk och minutiösa kontroll av medborgarnas mentala verksamhet i ett samhälle där pengarna avdelas, så som sig bör i en högtstående civilisation präglad av andlig upphöjdhet, till att jämna ut de patriarkala strukturerna genom att räkna procenttal för varje offerkategori som kan tänkas ut för statliga forskningspengar i feministernas djupt rubbade medvetande som fortfarande försöker hämta sig från den chockvåg som gick genom etablissemanget den dagen Roks hävdade att män är djur, något som varje biolog jag känner ställer sig oförstående till, eftersom vi alla är djur. Möjligtvis inte genusvetarna då, som snarare tycks vara någon sorts monofyletisk svamp, vilket innebär att de alla härstammar från samma ursprungliga svampart och att inga andra nu levande eller utdöda arter utanför denna grupp har sitt ursprung i denna minst sagt urartade art som kallas för genusvetare.

Apropå procenttal, måste tipsa om en läsvärd artikel i Sydsvenskan (tipstack till QED): ”Kvoteringens magiska siffra”. Citerar sista stycket här: ”Men 40 procent har blivit en magisk siffra i kvoteringspolitiken. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har numera målsättningen att, just det, 40 procent av brandkåren skall bestå av kvinnor. För att nå det målet är man beredd att sänka de så kallade fyskraven, en trosviss myndighetschef motiverar detta med att brandskyddet måste ”spegla samhället”. Vilket påminner om hur en rektor för Polishögskolan reflekterade över att polisutbildningen borde vara öppen också för rullstolsburna, de hinder som fanns skulle nog kunna undanröjas. Ett exempel på myndigheten i rollen som curlingförälder, man vill sopa bort alla hinder, alla skall ha tillträde till allt.Tanken är vacker, men problematisk. Om ett bra samhälle är ett samhälle där alla bokstavligt är representerade är utgångspunkten att jag inte riktigt kan lita på att någon av annat kön, sexuell läggning eller annat etniskt ursprung kan företräda mig. Mångfaldsambitionen blir paradoxalt nog att ty sig till sin spegelbild. Det är ingen tvekan om att kön, sexuell läggning eller vilket land man är född i kan utgöra hinder i arbetsliv och karriär. Men jag tror inte att lösningen är det omvända, att räkna de tidigare hindren som merit. ”

Den heterosexuella matrisen

Exempel på heterosexuell matris

Fast frågan är om jag skulle vilja bli representerad av en genusvetare… Innan jag tar ställning till om detta är logiskt möjligt och förenligt med naturlagarna måste jag först ta en titt på vad representationsteorin kan säga mig i ärendet. Representationsteori studerar som bekant abstrakta algebraiska strukturer genom att representera deras element som linjära transformationer i vektorrum och överfört till genusvansinne innebär detta att studera abstrakta patriarkala strukturer som sociala konstruktioner i det genuserade rummet. Konkretiseringen av ett abstrakt algebraiskt objekt genom att beskriva det med hjälp av en matris svarar i Genusland mot den heterosexuella matrisen, som någon gärna får förklara innebörden av, men här är definitionen från wikipedia: Illusionen av en inre genuskärna innefattar synen på handlingarna som ett uttryck för att en individ är en kvinna, istället för att det är det som skapar en kvinna. Denna illusion (föreställningar) (re)produceras diskursivt för att reglera sexualiteten inom den obligatoriska heterosexualiteten, dvs. den samhälleligt dominerande idén att den könsbestämda kroppen måste anta ett med det biologiska könet sammanhängande genus, sexuellt begär och sexuell praktik. Detta system av tvingande kopplingar refererar Butler till som den heterosexuella matrisen. Genom denna matris, som kräver en genusordning med två identifierbara kön, blir kroppar begripliga.” Genuskärnan är alltså kärnan av genusavbildningen, dvs mängden av element i definitionsmängden (här genusordningen) som avbildas på nollelementet. Genuskärnan utgör alltså nollrummet, och allt utanför det är värderummet och där finns till skillnad från i genuskärnan något av värde att studera.

Och om Judith Butler bara hade läst lite matte och om hon nu velat ändra på något genom sin abstrakta teoribildning hade hon förstås bara inverterat denna matris, som egentligen är en en 2×1-matris då den består av ”två identifierbara kön” och därmed är den en vektor och låter sig inte inverteras, men det förstår givetvis inte Butler som tror att alla matriser är lika kvadratiska som hennes egna hjärnceller. Jag ser här i en gammal artikel i SVD från 2005 en enklare förklaring av matrisen: ”Hon [Judith Butler] talar om den heterosexuella matrisen, en kulturell förståelse av kroppar, kön och sexualitet som gör att könsrollerna uppfattas som ”normala””. Det Butler egentligen måste mena, låt mig fixa till hennes teori lite här, är att den heterosexuella matrisen är en egenvektor innehållandes könen , säg v=\left(\begin{array}{c} X\\ Y\end{array}\right) och att denna egenvektor förblir opåverkad, bortsett från en konstant (egenvärdet \lambda ) efter att den matris A som innehåller genusordningen våldfört sig på vektorn (det som Butler felaktigt kallar den heterosexuella matrisen), och värdet på \lambda bestäms av Patriarkatets omfattning. Vi har alltså Av=\lambda v, dvs \left(\begin{array}{cc} a & b\\ c & d\end{array}\right)\cdot \left(\begin{array}{c} X\\ Y\end{array}\right)=\lambda \left(\begin{array}{c} X\\ Y\end{array}\right) där elementen a,b,c,d i A representerar genusordningen som är föränderlig i tid och rum och därför tilldelas olika värden beroende på omständigheterna.

Kleins flaska - en kropp med genus 2

Kleins flaska - en intressant kropp med genus 2

Jag inser just att jag har mer gemensamt med genusvetenskapen än jag anade, och därför måste den störtas med de matematiska metoder som kan överföras till genustrams. Judith Butler är ju riktigt fascinerande: ”Genus är således att betrakta som en social kategori påtvingad en könad kropp. Butler nöjer sig dock inte med det utan menar att själva den dikotomi som uppstår mellan kön och genus i sig är att betrakta som problematisk och den förutsätter att kroppen finns innan den får sin könsbestämda betydelse. Detta medför ett antagande om att verkligheten skapas diskursivt, dvs. genom specifika sätt att tala om, uppfatta och konstruera den sociala världen. Diskursen fungerar som normerande social praktik och verkar genom det tänkande subjektets talhandlingar. Sålunda uppfattas även det biologiska könet genom en samhällelig diskurs, vilket medför att det biologiska könet snarare bör betrakta som lika kulturellt konstruerat som genus, då kön alltid redan är genus. Utifrån detta finns det således ingen anledning att separera på kön och genus eftersom genus refererar och förhåller sig till ett redan existerande genussystem, inte ett ”underliggande” kön. Butler lyckas därmed upphäva distinktionen mellan natur och kultur respektive kropp och identitet. Det biologiska könet blir relevant genom genusfunktionen och genus är den faktor genom vilken förtrycket verkar på människan. Om genus inte är knutet till kön, blir genus ett slags handling som kan sprida sig över de gränserna som påläggs könens skenbart binära karaktär.” Att ”kroppen finns innan den får sin könsbestämda betydelse” är alltså problematiskt – ha ha 🙂 ja, det kan jag tänka mig är ett riktigt dilemma för genusvetarna! Men vad är genusfunktionen och varför har jag inte stött på den tidigare? Är genusfunktionen matrisen A ovan som verkar på den heterosexuella egenvektorn? Måsta vara så – äntligen börjar jag fatta vad genusvetarna sysslar med!!! 🙂

En feministisk intersektionell analys är lösningen på Allt!

En feministisk intersektionell analys är lösningen på allt!

Apropå genus så måste jag ju fortsätta skriva om DEJA:s rapport. Man försvarar för det första sin undersökning av skillnader i prestationer (för det ingick ju i kommittédirektivet) med att det bidrar till förståelsen av hur genus konstrueras, sid 203: ”Att undersöka den generella könsskillnaden kan ändå hävdas vara analytiskt/teoretiskt intressant därför att insikter om vari denna består kan hjälpa oss att förstås både vilka generella mekanismer som bidrar till elevers prestationer och hur genus konstrueras.” Den analys finns inte idag av ett samhällsfenomen där inte genusteori om könsmaktsordning och ”görandet av kön” är en pusselbit för den grundläggande förståelsen av fenomenet. Sid 206: ”De statistiska analyserna pekar sammanfattningsvis på att åtminstone en del av förklaringen ligger i att flickor lägger ner mer tid och engagemang på skolarbetet. Den sista slutsatsen leder rapportförfattarna till nya frågor om varför pojkar arbetar mindre och man konstaterar att det är i attityder och förhållningssätt kopplade till manlighet och kvinnlighet som svaren på frågan om könsskillnaderna orsak sannolikt måste sökas.” och (sid 237): ”Genusteoretiska maskulinitetsteorier ser skapande och försvar för hegemonisk maskulinitet som en avgörande mekanism... I avsnittet ovan har jag försökt föra samman några olika förklaringar till pojkars underprestationer som alla utgår ifrån att det är maskulinitet/manlig identitet i sig som är boven i dramat… En gemensam utgångspunkt är att social genusordning har en avgörande betydelse för pojkars underprestationer i skolan. Fast om nu högre studier leder till ökade möjligheter till pengar, makt och inflytande – hur kan då antipluggkulturen bland pojkarna producera en könsmaktsordning längre fram? Borde inte alla hemliga manliga nätverk inviga pojkarna i hemliga pluggklubbar eftersom de vet att högre studier leder till framgång? Finns det inte en manlig sammansvärjning längre? Och är det plötsligt OK att i Genussverige framställa pojkar som offer om den föreslagna åtgärden mot orättvisan innebär att man avskaffar maskulinitet? Ändamålen helgar medlen.

Lösningen på försämrade prestationer bland svenska elever är avskaffandet av maskuliniteten

Lösningen på försämrade prestationer bland svenska elever är avskaffandet av maskuliniteten

Genusvetarna vill alltså hjälpa pojkarna i skolarbetet genom att eliminera den manliga identiteten. Så att de får ännu bättre möjligheter att göra karriär. Jag måste ha missbedömt genusvetarnas goda vilja… Men sedan kvoterar man bort dem med lite lagstiftning ju, det viktiga är att alla antar exakt samma attityd till skolarbetet och annat. Något man påpekar inte ser så bra ut idag (sid 211): ”I ytterligare en rapport från Skolverket (2004 b) där variation analyseras visas att flickor utgör 89 procent av dem som både har mycket goda betyg och ger uttryck för bland annat de demokratiska värderingar som också är en del av skolans mål.” Pojkarna vill alltså inte få sin maskulina identitet avskaffad, något som väl kan antas ingå i de demokratiska värderingarna som ju utgår ifrån att könet är en social konstruktion. Hur ska vi avmaskulinisera pojkarna så att de börjar plugga? Jag hade för mig att testosteronet ger en tävlingsinstinkt som visst leder pojkarna till målmedvetet pluggande.  Men så specificerar man lite på sid 240: ”För det första så synes maskulinitet, i vart fall i den västerländska kulturen, formas i en viss motsättning till de ideal som gäller i skolan eller till och med i motsättning till skolan som institution.” Just det ja – idealen i svensk skola – ”värdegrunden” och ”genusordningen” som vill avskaffa den manliga identiteten och utplåna könet med mera – är det konstigt att maskuliniteten ”formas i motsättning till de ideal som gäller i skolan”? Frågan är då: ska vi avskaffa könet eller få ordning på skolan – vilket har bäst utsikt att lyckas, och vilket är mest humant?

Och den psykiska ohälsan då enligt DEJA-rapporten? Givetvis spelar genusordningen in här – det har givetvis en avgörande roll, frågan är bara varför eleverna mår sämre nu än förut, när man inte hade ett helt genusartilleri att sätta in för att få in mänskligheten på rätt spår? I ärlighetens namn ger man en kompletterande förklaring genom att citera från avsnittet om ungdomars hälsa i Socialstyrelsens Folkhälsorapport för 2009 (sid 248): ”Individualiseringen har ökat bland dagens ungdomar, vilket innebär en utveckling där människor prioriterar sina egna mål i livet framför till exempel tradition, religion och nationens eller gruppens intressen. Den vetenskapliga litteraturen ger ett visst stöd för att individualisering och andra närliggande kulturella förändringar kan ha bidragit till ökningen av psykiska besvär.[19]. I den så kallade World Value Study genomförs upprepade enkätundersökningar av vuxnas värderingar i nästan 100 länder [21]. De värderingar som skiljer sig mest åt mellan länderna sammanfattats i två dimensioner. I den första ställs en positiv attityd till traditionella auktoriteter såsom Gud, den egna nationen och föräldrarna mot en uppfattning som är mer i frågasättande och sekulär, det vill säga icke-kyrklig. I den andra dimensionen ställs människors inriktning mot överlevnad och materiella villkor mot en strävan mot individuellt självförverkligande. Svenskar har enligt denna studie högst grad av i frågasättande och sekulära värderingar, och störst strävan till självförverkligande.”

Har terapisoffan ersatt skolbänken?

Har terapisoffan ersatt skolbänken?

Lästips (från 1998): Om Jonas Frykman (professor i etnologi) och skolan (tipstack till Mats): ”Jonas Frykman försöker hitta förklaringar inom skolan och kommer till en helt annan slutsats. Han menar att ointresset för att läsa vidare grundläggs i den individcentrerade svenska skolan, i dess kultur och sätt att arbeta. Framåtrörelse saknas. Dagens skola har en helt annan inriktning. Här finns inte kollektivet och de givna reglerna i centrum utan just individerna och deras personliga förutsättningar. Frykman säger: ”Nutidens skola ska hjälpa varje elev att utvecklas och ”hitta sig själv”, ”bli en bra människa”, att inte vara rasist, inte mobba, inte skämmas utan vara stolt över sin religion, sin klass, sitt kön etc. Ja, det finns ett helt personlighetsutvecklande program som eleven förväntas omfatta efterhand. I fokus står inte kunskaper utan egenskaper. Skolan koncentrerar sig på att göra individen till Någon. Dagens skola har fastnat i Den Goda Viljans Tragik. Med sin extrema individorientering låser den eleverna vid deras ursprungsidentitet. De berövas leken med alternativa identiteter, dagens elevroll rymmer inget annat än att vara ”sig själv”… Men varför är skolan så historielös, varför underkänna sina egna erfarenheter? Det finns ju en gedigen kunskap om vad som fungerar. Varför inte använda den? Jag efterlyser en skola med spelplanskaraktär, där lärandet står i centrum.”

Nu måste man istället fixa till allt i efterhand (men än finns det hopp) eftersom man sänkte kraven för inte kränka någon och för att ge eleven mer tid att ”finna sig själv” och grubbla över sin roll i Universum och välja sin identitet oberoende av något annat,  men som vi vet kan för många valmöjligheter faktiskt förvirra (The Paradox of Choice).


%d bloggare gillar detta: