Genusanalys av transportsektorn – del 1

juni 17, 2009
Genusperspektiv på kollektivtrafiken

Genusperspektiv på kollektivtrafiken

I Kommunikationskommitténs slutbetänkande från 1997 står skrivet att ”jämställdhetsaspekter ska genomsyra all verksamhet inom transportområdet” och att ”jämställdhet ingår som ett del av de transportpolitiska målen” och är ”en av de övergripande frågor som ska sätta prägel på hela transportpolitiken.” I det här blogginlägget ska vi reda ut vad jämställdhet i kollektivtrafiken egentligen innebär (rapportförfattaren använder enligt egen uppgift köns-, könsmakts-, genus- och jämställdhetsperspektiv synonymt, se fotnot sid 6). Det får bli ett blogginlägg i minst två eller tre delar, med tanke på det omfattande bakgrundsmaterial som finns, där jag hade tänkt behandla blott 32 sidor av hundratals. Nämligen första delen av en statlig offentlig utredning på temat från år 2001.

År 1999 beslutade regeringen om Jämit, Jämställdhetsrådet för transporter och IT. Detta råd har som uppgift att bland annat ”följa och analysera olika jämställdhetsfrågor inom IT- och transportområdet, sammanställa jämställdhetsinriktad kunskap om dessa områden, initiera studier på angelägna områden samt skapa opinion och sprida kunskap i form av bl.a. seminarier och informationsaktiviteter.” Minns att man inrättade Nationella Sekretariatet för genusforskning år 1998 efter ett beslut året innan, och det var då allt det här med genomsyrandet av genusperspektiv överallt kom igång på allvar. Till sekretariatets uppgifter hör som jag tidigare skrivit om att ”överblicka genusforskningen i Sverige, aktivt sprida dess resultat både inom och utanför universitetet, arbeta för ett ökat medvetande om genusperspektivets betydelse samt analysera dess status och utvecklingsmöjligheter inom alla vetenskapsområden.”

Efter tips med länk från kommentator på bloggen har jag tittat närmare på SOU 2001:43: ”Underlagsrapporter till Jämits slutbetänkande Jämställdhet – transporter och IT”: (alltså underlaget till den nästföljande Statens Offentliga Utredning SOU 2001:44: ”Jämställdhet – transporter och IT”). SOU 2001:43 består av tre delar, och jag har tittat på den första delen: ”Kön i kön – En studie av politikers och tjänstemäns tal om jämställdhet och kollektivtrafik i Östergötland.”, som tagits fram på uppdrag av Jämit, Trafikrådet i Östergötland samt Rikstrafiken. Är jag helt dum i huvudet som sitter och läser sådant här undrar ni nu. Ja kanske, men inte dummare än dem som beställer dylika rapporter. 😉 Jag ska inte kommentera dem som skriver dem, eftersom de ju bara gör sitt jobb.

Inledningsvis: ”Tillsammans med andra byggs gemensamma sanningar upp, som bildar den rådande eller hegemoniska diskursen inom området. Kunskapen om kollektivtrafiken ligger inte öppen för en ren och orörd läsning. Den har skapats och omskapas ständigt i ett myller av gamla, nya och delvis modifierade idéer. Det är i den sociala interaktionen politiker, tjänstemän och andra aktörer emellan, som kunskap och sanningar om kollektivtrafik alstras. Intervjuerna reflekterar med andra ord bilder av en socialt konstruerad kollektivtrafikvärld. Fältet är inte oföränderligt. Andra tolkningar och synsätt, så kallade motdiskurser, än den dominerande diskursens kan då och då göra sig gällande.”

Och så kommer vi in på det teoretiska ramverk som ligger till grund för analysen: ”Den metateoretiska fond och feministiska förståelseram jag valt att utgå ifrån i denna studie är sexual difference…Denna teorietiska riktning innebär att kön ses som beroende av våra sociala konstruktioner av manligt och kvinnligt, men att den kroppsliga könsskillnaden mellan män och kvinnor också spelar en roll. Det är en skillnad som gör skillnad. En kroppslig könsskillnad ligger alltid i botten, en kroppens fakticitet, som gör att vissa sociala konstruktioner företrädesvis förknippas med individer men en kvinnokropp och andra med en mans. Det är inte en slump som avgör vilken kropp som ska träffas av vissa sociala konstruktioner, utan detta är beroende av kön. Men det är viktigt att betona diversiteten, vilket bland annat filosofen och en av företrädarna för sexual differenceinriktningen, Rosi Braidotti, gör. Det finns, menar hon, skillnader mellan kvinnor och män, mellan kvinnor och kvinnor och inom varje kvinna. Det är med andra ord inte så att könsskillnaden är en enda, utan denna varierar och får skilda betydelser i olika historiska och kulturella kontexter.”

Man blir upplyft i en annan dimension av genussvammel

Man blir upplyft i en annan dimension av allt genussvammel

Vilken unik insikt, vilket skarpsinne! Det finns ”skillnader mellan kvinnor och män, mellan kvinnor och kvinnor och inom varje kvinna.” Det ska till en feministisk filosof för att fastställa detta uppenbara men ändock så djupt obegripliga och abstrakt formulerade faktum. Jag känner mig plötsligt så upplyst och liksom upplyft i en annan högre dimension av det flyktiga varat och utanför den kulturella kontexten där kön skapas, gestaltas och återskapas likt ett frö som växer upp i Patriarkatets förgängliga mylla.

Och efter att denna känsla infunnit sig kan man inte låta bli att läsa vidare i SOU 2001:43: ”Inom detta fält har Luce Irigaray varit en föregångare. Tanken inom sexual differencefältet att könsskillnad är en skillnad som gör skillnad kan härledas till hennes arbeten. Hon har också visat att könsskillnad inte getts någon betydelse i det västerländska tänkandet i stort. Detta kommer jag särskilt att knyta an till i detta arbete. I namn av det mänskliga har tanke och språk i vetenskapshistorien i själva verket utgått från ett universellt manligt subjekt – det fallocentriska subjektet [Begreppet fallocentrism har sitt ursprung i Jacques Lacans lingvistiska tolkning av psykoanalysen, där det manliga – fallos – ses som normen för ett allmänmänskligt begär] . I sitt arbete Speculum, tydliggör Irigaray att det rationella subjektet inom vetenskapen har varit manligt, men omarkerat, fram till Freud och Lacan. Berättelserna har haft en vit, västerländsk man som utgångspunkt, utan att i klartext redogöra för detta.”

”Subjektet var en slags universellt gällande norm för det mänskliga som i själva verket utgick från det manliga, dock utan att tala om det i denna benämning. Med psykoanalysen synliggörs det maskulina i talet om fallos, där tecknet fallos blir målet för ett allmänt mänskligt begär, ett tecken för det allas begär strävar efter. Subjektet blir alltså – i och med Freuds och Lacans psykoanalytiska tänkande – benämnt och markerat med kön. Och det kön som får ett namn är det manliga. Med benämningen blir det tydligt att det är ett maskulint tecken det är fråga om. Det kvinnliga saknas, det är oartikulerat. Irigaray utvidgar vyn från den morfologiska könsskillnaden till en bredare kulturell och språklig skillnad. Endast en enda betydelseekonomi har varit rådande i det västerländska tänkandet: Den manliga, den fallogocentriska. Här har alltså könsskillnad inte getts någon betydelse. Mot bakgrund av teorin får frågeställningarna fördjupad karaktär. Hur ser den rådande diskursen ut inom kollektivtrafikområdet artikulerad av tjänstemän och politiker i Östergötand?”

Fallossymbolen - en felvänd buss?

Fallos-symbolen - en felvänd buss?

Om nu detta varit en akademisk avhandling så är detta begripligt – man är redan van vid det här laget – med detta är alltså underlaget till en Statens Offentliga Utredning om jämställdhet i transportsektorn, detta ska politiker och diverse remissinstanser läsa, fördjupa sig i och komma med utlåtanden kring (om de vågar),  och det är skattebetalarna som betalar för den ”fördjupade frågeställningen” kring kollektivtrafiken. Man skulle kunna tro att detta blott är inledningen, vilket det iofs är, men man skulle kunna tro att fortsättningen blir mer konkret och att åtminstone något vettigt kommer fram på vägen, men icke. I vanlig ordning finner man självmotsägelser och abstrakt teoretiserande kring kön, genus och en kritisk granskning av icke-frälsta meningsmotståndare som inte vet sitt eget bästa, liksom mot halvupplysta som förvisso tänker på kön, men ”inte jämt” (!). Mer om detta i kommande inlägg, vi måste ju först förstå det (dvs texten ovan) som ligger till grund för förståelsen av hur jämställdhet och kollektivtrafik hänger ihop.

Ty hur annars, utan detta fördjupade medvetande, ska man någonsin med rent samvete kunna sätta sig i en buss igen, utan att vara medveten om den fallogocentrism som har sitt ursprung i den lingvistiska tolkningen av psykoanalysen? Bussens fallocentriska utformning i form av en parallellepiped symboliserar männens överordning i det kollektiva trafikmedvetenadet. Jag tycker definitivt att bussens geometriska och psykoanalytiskt förankrade gestaltning i form av en fallossymbol visar på det allmänmänskliga begäret att åka buss – vilket egentligen inte är något annat än ett uttryck för penisbegär, därav det större antalet kvinnor som åker kollektivt.

Via sträckan AB:s förlängning når man även punkt G

Via bussträckan AB:s förlängning når man även punkten G

Att använda bussen som ett transportmedel för att ta sig från punkt A till punkt B är en bieffekt av det omättliga begäret att via denna fallossymbol i själva verket ta sig till punkt G, nämligen G-punkten. Denna min fördjupade analys av den fördjupade analysen och som följer den önskade jämställdhetsdiskursen i transportsektorn måste jag genast skicka in till den transpolitiska expertgruppen, om det nu finns någon sådan. I annat fall till någon genusvetenskaplig tidskrift, efter att ha broderat ut den med en queeraspekt och kryddat den med en intersektionell analys där maktordningarna huserar i olika samverkande skikt runt hela bussen – det jag skulle vilja kalla bussens intersektionella genusaura. När ska man anlägga ett genusperspektiv på bilindustrin? Här behövs massor av anslag till ny banbrytande forskning!

Annonser

%d bloggare gillar detta: