Genusvetarna – offer och slagträn?

mars 1, 2010
Finns det andra sätt att förbättra situationen för kvinnor i offentlig sektor än via en postmodern genusanalys?

Finns det andra sätt att förbättra situationen för kvinnor i offentlig sektor än via en postmodern genusanalys?

Jag ser till min glädje att tankesmedjan Timbro är aktiv i jämställdhetsdebatten. I seminariet ”Jämställdhet på norska” nu på onsdag 3 mars  diskuteras rapporten ”Kvotering – inte bara en kosmetisk reform” där effekterna av den norska kvoteringslagen granskas. Jag har dessvärre ingen möjlighet att närvara men kommer att se debatten på webben efteråt! Förra veckan kunde man i Världen Idag- artikeln ”Valfrihet ökar jämställdheten” läsa om Eva Westerbergs nyutkomna rapport ”Välfärdens hjältar”: ”Med fler arbetsgivare att välja mellan och möjligheter att starta egen verksamhet ökar såväl välbefinnandet som möjligheterna för de anställda inom vårdsektorn… I en undersökning bland Vårdförbundets medlemmar uppger de som arbetar i privata vårdföretag att de i större utsträckning känner uppskattning, har friheten att bestämma hur arbetet ska utföras och får gehör för sina idéer.” Något att tänka på för vänsterfeministerna… Dessutom fann jag följande rapport från 2005: ”Viljan att flyta medströms” av Susanna Hakelius Popova, med en granskning av svenska genusavhandlingar – denna rapport måste jag ju läsa! 🙂

I senaste numret av det forskningspolitiska nyhetsbrevet Genusperspektiv 1/2010 kan vi på sid 4 i denna pdf läsa att ””Genusvetarna” blir slagträn i debatten” bland annat som en reaktion på KDU-artikeln i SVD för ett tag sedan . Att ordet genusvetarna är skrivet med citationstecken tolkar jag som att något av följande gäller för genusvetare: 1) de finns egentligen inte eller 2) de är en social konstruktion. Jag antar att man syftar på alternativ 2, och framför allt är då genusvetarna en social konstruktion i huvudet på de kritiker som är trötta på att genusperspektivet måste implementeras överallt och att de som driver denna utveckling framåt kommit att kallas genusvetare eftersom de själva kallar sig för genusvetare. Bland annat skriver Malin Rönnblom, ordförande Sveriges genusforskarförbund i denna debattartikel följande:

”Inte minst är föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig grupp genusvetare som alla företräder samma åsikter och som forskar om samma frågor problematisk.”

Hur görs kön i ICA:s grönsaksdisk?

Hur görs kön i ICA:s grönsaksdisk och hur påverkar det paprikakonsumtion, könsroller och vilken färg en given paprika antar?

Givetvis utgör inte genusvetarna en enhetlig grupp med exakt samma åsikter som alla forskar i samma frågor, utan de forskar i alla politiska liksom andra vetenskapliga områden – alltifrån medicin (nytt område: ”genusmedicin” – får genusvetarna nu forska om det som varit tabu för läkarkåren?) till frågor rörande brandmännens utrustning och görande av kön (senast för 10 miljoner), och hyser därmed flera tusen olika åsikter, den ena galnare än den andra, som samverkar på ett för befolkningen och samhällsutvecklingen skadligt sätt. Då alla grundläggande antaganden är identiska (könsmaktsordningen, patriarkatet, strukturerna, hegemonisk maskulinitet mm) så manifesterar sig dessa åsikter inom alla områden på ett tämligen förutsägbart sätt, så förutsägbart att jag själv borde söka 10 miljoner för att beskriva hur ”kön görs” i dubbel bemärkelse i matkön eller grönsaksdisken i den lokala ICA:n och därefter ta jobb som jämställdhetskonsult för alla stora matkedjor. Allt för att utvecklingen inte ska stanna av! Ja, kanske hela konsumtionen skulle stanna av för alltid om jag inte gjorde denna forskningsrapport, och det är väl sådana argument som fått även borgerliga partier på fall.

Visa mig gärna den genusforskare vid en genusvetenskaplig institution som fått doktorera och fortsätter att forska samtidigt som hon/han exempelvis vågar kalla sig för särartsfeminist eller inte har teorin om en könsmaktsordning som grundbult i sitt teoribygge utan förutsättningslöst inte antar existensen av det som ska bevisas. Att det förekommer så många olika åsikter beror på att genusvetarna just forskar inom så många olika områden – nämligen alla områden man kan tänka sig eftersom genusperspektivet anses vara nödvändig inom absolut alla sfärer för all framtida forskning och samhällsutveckling. Här har vi ett färskt exempel: ordföranden för genusforskarförbundet, Malin Rönnblom, som skrivit debattartikeln ovan har just tilldelats 3 miljoner kronor för ett forskningsprojekt om svenska universitets och högskolors jämställdhetsarbete:  ”Vår uppgift är att ställa kritiska frågor”:

”Jag vill studera vilka problem som universitetens jämställdhetsarbete avser att lösa, vilka lösningar som presenteras och hurvida problem och lösningar hänger ihop. Genom att studera hur jämställdhet ”görs” i akademin blir det förhoppningsvis möjligt att synliggöra jämställdhetsarbetets möjligheter och begränsningar… Genuforskingen är fortfarande, och bör kanske alltid vara, ett kritiskt fält som ifrågasätter självklarheter både inom och utom akademin.”

För ingen annan forskare skulle väl kunna komma på den vansinniga idén att koppla en lösning till det problem man identifierat? Att lösning och problem kan och bör hänga ihop måste te sig oerhört fascinerande och vara en inkörsport till ett helt nytt och okänt paradigm för vissa genusforskare. Och hur ”görs jämställdhet” inom akademin? Det räcker inte att ge andra instruktioner om hur de ska jobba med jämställdhet utan denna process måste övervakas och observeras kontinuerligt som ett underlag för forskningen om att ”göra jämställdhet”.

En elit av genusforskare kan vara oförenlig med de egna jämställdhetssträvandena

En elit av genusforskare är oförenlig med de egna jämställdhets-strävandena

Låt mig även påminna om att genusvetare som byggt upp excellensmiljöer nu måste låta undersöka denna sin egen verksamhet ur ett jämställdhetsperspektiv. Se Genusperspektiv 4/2009. På sid 4 i denna pdf under ”Får jämställdhet plats på framtidens universitet?” står att läsa följande: ”Excellenssatsningarna och elitiseringen av högre utbildning korresponderar inte med jämlikhets- och jämställdhets-strävandena inom akademin”. Man har alltså problem med sina egna excellenssatsningar och efterlyser nya feministiska metoder för att ”kritiskt belysa elit och excellens inom akademin”! Detta enligt Solveig Bergman, föreståndare för Nikk –  ett ”tvärnordiskt kunskapscentrum för könsforskning och jämställdhet” finansierat av Nordiska Ministerrådet. Läs HÄR om de tre excellenscentra för genusvetenskap som finns i Sverige. På sikt planeras som synes ett ”Europeiskt centrum för excellent transnationell genusforskning” i Sverige dit alla Europas genusforskare kommer att vallfärda i vansinne och extas. Detta centrum kan komma att förläggas i traken Linköping/Örebro för den som har flyttplaner, eller för den som vill söka genusjobb och tjäna storkovan genom att övervaka hur kön görs i detta excellenscentrum eller ”kritiskt belysa” denna elits verksamhet ur ett antielitistiskt jämställdhetsperspektiv.

För att återgå till Rönnbloms debattartikel om hur genusvetarna görs till slagträn i debatten. Så länge som alla statliga utredningar som handlar om jämställdhet uppdras åt just genusvetare så kommer genusvetarna att vara en utsatt grupp i debatten om jämställdhet. Därför rekommenderar jag regeringen att sluta uppdra dessa utredningar som syftar till politiskt jämställdhetsarbete åt genusvetare, utan att istället tillsätta en intersektionell grupp bestående av ett representativt tvärsnitt av befolkningen till att jobba med jämställdhetsutredningarna. Så var det problemet löst och gensuvetarna kan fortsätta att forska i lugn och ro utan att oroa sig för att hamna i den politiska hetluften. Då slipper Rönnblom beklaga sig över att ”Sammanblandningen mellan forskning och politik är ständigt återkommande” från kritikernas håll. Jag vill heller inget hellre än att genusforskningen håller sig borta från politiken – tänk att jag och ordföranden för Sveriges Genusforskarförbund har samma vision! 🙂

145 miljoner kostade det att under 2008-9 göra statligt anställda genusmedvetna

145 miljoner för att 2008-9 göra statligt anställda riktigt genusmedvetna

Nu kan man gå en distansutbildning i ”Jämställdhetsintegrering med intersektionellt perspektiv” 7.5 hp arrangerat av Forum för genusvetenskap och jämställdhet i Linköping och finansierat av JÄMI. Program JÄMI (”Jämställdhetsintegrering i staten”) har under 2008-2009 kostat skattebetalarna 145 miljoner, pengaflödet fortsätter uppenbarligen, och denna kurs vänder sig till alla statligt anställda som vill bli genusmedvetna. Min kurs i Härskarteknik 7.5 som jag bedriver helt ideellt är också fortfarande öppen för anmälan, för den som missat den. Glöm inte att antagningskravet är genomgånget politiskt korrekt IQ-test.

Slutligen en kommentar om genusmärkningen vid Uppsala Universitet. Utifrån vissa artiklar i media (tex ”Genusmärkning kan läggas i malpåse” eller detta SVT-inslag) skulle man kunna tro att någon har backat i frågan, men jag har tagit del av områdesnämndens skrivelse angående genusmärkningen efter att remissyttrandena inkommit, och faktum är att det bara är ”det belastade begreppet genusmärkning” (som ju skulle ersätta det andra belastade begreppet ”genuscertifiering” för att ”undvika mindre lämpliga associationer”)  som eventuellt ska skrotas. Av det 12-sidiga dokumentet som kom den 11 februari framgår att det man egentligen (?) avsett med genusmärkning var ”något i stil med märkning av verksamheten med avseende på genus.” Enligt arbetsgruppen har institutionerna och fakultets-nämnderna  sammanblandat ovanstående två (?) och denna olyckliga sammanblandning anser man vara skälet till kritiken mot genusmärkningen och att  debatten blivit ”skev” av att man använt kortformen ”genusmärkning” om ”syften eller åtgärder som har en komplex karaktär” (sid 10):

”Arbetsgruppen var inte bekväm med begreppet [genuscertifiering] utan sökte istället andra formuleringar för verksamheten och menade i brist på bättre ”något i stil med märkning av verksamheten med avseende på genusmedvetenhet”. Av och till i rapporten avsåg gruppen utnyttja termen ”genusmärkning” som en kortform av vad man menade. De remissinstanser som lämnat negativ kritik har nästan uteslutande valt kortformen och kritiserat begreppet. Arbetsgruppens diskussion och förslag till benämning av verksamheten och synpunkterna i yttrandena visar möjligen hur svår eller t.o.m. skev debatten kan bli när kortformer används om syften eller åtgärder som har en komplex karaktär.”

Genusvetarna - missförstådda genier och före sin tid

Genusvetarna - missförstådda genier före sin tid

Detta är helt i linje med genusfanatikernas sedvanliga sätt att resonera – de är missförstådda, denna gång till följd av komplexiteten i sitt förslag. Hur menar de att ”kortformen genusmärkning” skiljer sig ifrån det den är en förkortning av? Kanske lästes förslaget med alla sina uttryckliga detaljer inte med genusglasögonen på, och kanske är genusmärkningens fullskaliga genomförande för övrigt en förutsättning för att kunna förstå förslaget? I Genusland kan man givetvis även börja i den änden. Angående att tillsätta en arbetsgrupp för fortsatt utredning kring genusmärkningen (möjligtvis under annat namn) kommer detta att tas upp till avgörande vid områdesnämndens sammanträde den 24 mars. Remissinstansernas alla synpunkter och missuppfattningar gör att ett fortsatt arbete måste föregås av ytterligare utredningsarbete och (sid 11) ”Ett fortsatt utredningsarbete kan även tjäna som grund för att skapa en större samsyn inom vetenskapsområdet om vad arbetet med jämställdhets- och genusfrågor syftar till.” Borde man inte klargjort detta tydligt i ett tidigt skede, helst i samband med förslaget, om man nu ville ha gehör för sitt förslag? Eller kan först punkta upp åtgärder och ingripanden och sedan i efterhand och i samförstånd bestämma sig för vad syftet ska vara? Vidare skyller man genomgående på ”statsmakterna”, som exempelvis på sidan 9:

”Å ena sidan motsätter sig några remissinstanser vad de kalla ”hegemoni” för vissa teorier på politisk grund och hänvisar till argumentation från andra tidsperioder. Å andra sidan uppställer statsmakterna politiska mål för universitetens verksamhet, vilka i högskolelagen anges som främjande av: hållbar utveckling, jämställdhet, förståelse av internationella förhållanden, breddad rekrytering.” Men vem är det som tolkar begreppet jämställdhet? Och vem bestämmer vad som utmärker ett jämställt universitet och ett jämställt samhälle? Jag vill inte göra bördan tyngre för en utsatt grupp, men kan det vara genusvetarna…

Uppdatering! Roligt läsning av Bitte Assarmo (länk till hennnes artikel på Secong Opinion): ”Vem ska du rösta på i höst – Fredrik eller Ursula?”

Annonser

%d bloggare gillar detta: