Vad var det jag sa?

januari 29, 2011
Aktuellt 28 januari

Ur SVT Aktuellt kl 21.00 den 28 januari

Det var ett intressant sammanträffande. I måndags nämnde jag i mitt inlägg att min 7-åring kommer hem från skolan och säger minst tre gånger i veckan att hon är ”trött på att vi bara pratar om att man ska vara snäll, man ska inte mobbas, man ska inte vara dum” osv. Att hålla på med detta på ett överdrivet och tvångsmässigt sätt en alldeles för stor andel av tiden verkar alltså leda till understimulering, enligt min egen privata observation. Och så igår,  när jag tittade på Aktuellt (min 17:52 och framåt – Aktuellt 28 jan, textat)  visar det sig att Skolverket kommit med en rapport på just det temat. Notera (min 19:36 och framåt) ”Skolverket har tittat på de åtta vanligaste programmen i skolan och dömer ut samtliga. Inget av programmen mot mobbning fungerar. Och allra sämst går det om man följer programmen till punkt och pricka. Då är utsikten att minska mobbningen minst. Några insatser leder till och med till att mobbningen ökar på skolorna. Det handlar om kamratstödjare, medling och schemalagd livskunskap. Exakt hur det leder till mer mobbning vet man inte, men när man har intervjuat lärare och elevr i studien säger de så här om tex livskunskap: Både lärare och elever vittnar om komplikationer med de här särskilda lektionerna schemalagt för alla klasser, att det blir tråkigt, tjatigt och konstgjort, att det känns artificiellt. Och tjatar man så tappar eleverna respekten för frågor som rör just värderingar, menar Skolverket.”

Minut 21:30 och framåt: ”[Undersökningen] involverar 10.000 elever. Men vad ska skolorna göra då?…Genom denna undersökning vet vi vad som fungerar. Ingen behöver köpa dyra program utan man kan följa Skolverkets egna rekommendationer. De går ut på att utbilda personal, kartlägga egna problem, analysera behoven och involvera eleverna. Det som hjälper är tex att ha rastvakter som patrullerar otrygga delar av skolan, att ha tydliga ordningsregler och disciplinåtgärder för mobbarna” osv. Se resten av inslaget, bla intervju med grundaren av en av de mest kritiserade metoderna: SET-metoden.

Ur pressmeddelandet på Skolverkets hemsida:

”Skolverket rekommenderar inget program mot mobbning

Skolverket har gjort en omfattande utvärdering av metoder som används mot mobbning och är kritiskt till att använda färdiga programkoncept. Alla åtta granskade program innehåller inslag som är såväl effektiva som ineffektiva eller rentav riskerar att öka mobbningen. Skolverket kan därför inte rekommendera att skolorna använder något av de granskade programmen fullt ut i arbetet mot mobbning.

10 000 elever i årskurs 4-9 vid totalt 39 skolor har deltagit i studien. De åtta program som undersökts är Friends, SET, Lions Quest, Olweusprogrammet, Farstametoden, Skolkomet, Skolmedling och StegVis. Studien bygger på enkätundersökningar och intervjuer. Den har pågått i tre år och har utförts av sju forskare under ledning av Skolverket. Studien är unik eftersom den omfattar stora mängder kvalitativa och kvantitativa data.

Vad sägs om lite vanlig hederlig undervsining?

Vad sägs om lite vanlig hederlig undervsining?

Alla program innehåller insatser som kan vara effektiva men också insatser som är ineffektiva och insatser som kan leda till att elever kränks. Två insatser riskerar att leda till ökad mobbning. Det handlar om schemalagda särskilda lektioner för alla klasser och elever som fungerar som observatörer eller rapportörer – till exempel kamratstödjare. I motsats till tidigare studier visar den här rapporten att flickor är lika utsatta som pojkar. En helt ny upptäckt är också att insatser fungerar olika för pojkar och flickor. Studien visar att det som hjälper för pojkar till och med kan ha negativ effekt för flickor och tvärtom. Det lär oss att mobbning är ett komplext problem som inte går att motverka bara genom en enda universalmetod. Inget av de utvärderade programmen tar hänsyn till pojkar och flickors olika behov av insatser.

– De manualbaserade programmen är ett trubbigt verktyg i kampen mot mobbning. Vi förespråkar istället att man utgår från Skolverkets allmänna råd och systematiskt skapar en strategi utifrån skolans unika förutsättningar, säger Annika Hjelm, undervisningsråd på Skolverket.”

Hur mycket ska vi slå vad om att genusforskarna ger sig in i detta och får några miljarder för att revidera och fullända programmen  genom att inkludera ett genusperspektiv? Rekommenderad läsning: Morgonsur om värdegrunder: del Idel II ,del III.

Jag och Roland

Jag och Roland, som nu ligger på sjukhus

Men egentligen var det inte det jag skulle skriva om, jag är ganska utmattad av att ha gråtit hela dagen ända sedan i morse och fram till nu. Vi just hem efter att ha spenderat hela dagen på djursjukhus, en av katterna har insjuknat och det var så pass allvarligt så han fick remitteras vidare och till slut läggas in. Det är inte roligt att hålla sitt älskade husdjur som alltid varit friskt, medan han får lugnande för att ens kunna undersökas, och känna honom bli som spaghetti i famnen, man får ju ganska obehagliga tankar, och sedan framåt kvällen fortfarande inte ha svar på vad det är och hur det kommer att gå. 😦 Nu har vi ju tre katter till, och de är friska och krya. Efter att ha förlorat den katt vi hade från jag var 7 till 16 så antar jag att det var mitt undermedvetna som talade till mig när det några år senare blev två katter, och sedan två till, för att aldrig mer bli utsatt för den smärta det innebär att förlora sitt enda husdjur. Iofs gör det lika ont ändå, ingen annan katt kan ersätta just honom, men förlusten blir inte total. Och det kan ju också ordna sig, veterinärerna är duktiga och jag litar på att de gör allt. Så därför är jag inte så upplagd att skriva nu i det här tillståndet, och då är det väl tur att någon annan  redan skrivit det jag tänkt säga, nämligen (på tal om den diskussion som uppstod i förra inlägget) Olle Häggström, som är professor i matematik vid Chalmers, i texten ”Lära sig att lära sig” är omöjligt utan ordentliga faktakunskaper” (2003):

Häggström

Professor Olle Häggström

”Vad bör skolundervisningen prioritera: faktakunskaper eller högre förståelse? Svaret verkar givet, ty vem vill väl idag försvara det tröstlösa tragglandet av utantilläxor framför träning i generella färdigheter som informationssökning, kritiskt tänkande, och övergripande analys? Den svenska pedagogikforskningens nestor Torsten Husén berömmer sig i essäsamlingen ”Bokslut” (2002) om att ha varit tidigt ute med att torgföra uppfattningen att ”förmågan att själv söka och finna kunskap [är] viktigare än att tillägna sig uppslagsboksmässiga data” I den parlamentariska Gymnasiekommitténs betänkande tidigare i år betonas (på specifika ämneskunskapers bekostnad) ”generella kunskaper [som exempelvis] kommunikativ förmåga, förmåga att lära om och nytt, och problemlösningsförmåga” och ”ett föränderligt arbetsliv där gymnasieskolan är en av byggbitarna i det livslånga lärandet”.

Jag vill emellertid ifrågasätta den kunskapssyn som citaten ovan ger uttryck för, och som utgör den idag förhärskande uppfattningen bland lärarutbildare och pedagoger. I det följande ämnar jag först visa att ryktena om faktakunskapernas snara sista förbrukningsdatum är starkt överdrivna, för att sedan diskutera förhållandet mellan fakta och mer generella färdigheter, och till sist försöka komma fram till några praktiska slutsatser.

Låt oss försöka tänka oss en undervisning där specifika fakta prioriterats bort till förmån för de ”högre ordningens kunskaper” som nämnts ovan. En sådan undervisning kommer att handla om att tillämpa ett antal generella strategier för sådant som informationssökning, problemlösning och kritiskt tänkande.

Strategin för kritisk textanalys kommer då att bestå av att ställa sig, och söka besvara, ett antal frågor om texten och dess innehåll, såsom ”Vad är orsak och vad är verkan?”, ”Rör det sig om en artskillnad eller bara en gradskillnad?” och ”Håller författaren isär normativa och deskriptiva utsagor?”. Den som ger sig i kast med att tillämpa ett sådant formulär på exempelvis en fackbok eller en tidningsartikel kommer emellertid snabbt att finna att detta båtar föga om man inte samtidigt har kunskaper att luta sig emot inom det specifika område som texten behandlar – analysen måste ha ett innehåll.

På liknande sätt förhåller det sig med informationssökning. Den som inte redan har grundläggande kunskaper inom ett område har mycket svårt att finna och tillgodogöra sig mer avancerad kunskap inom samma område – vad skall man leta efter, vad är relevant, och hur skall det man finner tolkas?

Ett kraftfullt verktyg då man skall tillgodogöra sig ny kunskap är att söka paralleller och analogier mellan det nya och något som redan är välbekant. För detta krävs naturligtvis att man bär på ett stort batteri av välbekanta förhållanden – faktakunskaper! Det är i sammanhanget värt att notera att det oftast (men inte alltid) är till störst nytta med kunskaper som hör till ungefär samma ämnesområde som de nya man stöter på. För den som för första gången har att ta ställning till Bohrs atommodell med elektroner som rör sig i banor runt atomkärnan, kan det vara till stor hjälp av att tänka på planeternas banor kring solen, medan exempelvis nationalekonomins konjunkturcykler eller hinduismens cykliska tidsuppfattning inte ger lika gott stöd för tanken.

Den allra viktigaste färdigheten när det gäller förmågan att hämta in ny kunskap är att kunna läsa. De första skolåren handlar läsinlärning om att tolka följder av bokstäver som i tur och ordning ljud, ord och meningar. Men för de elever som lämnat ”Mor ror”-stadiet för att ta itu med mer avancerade meningar som exempelvis ”Arbetarrörelsen tog åt sig hela äran av efterkrigstidens välfärdsbygge” är svårigheterna med att tillgodogöra sig texten på en helt annan nivå: Vad menas med välfärdsbygget? Vilket krig avses? Vilka grupperingar räknas till arbetarrörelsen? Här krävs återigen faktakunskaper.

(Matematikämnet kräver en delvis separat, men i hög grad parallell, diskussion. Här är de rena faktakunskaper som behövs avsevärt färre än i de flesta andra ämnen; lite tillspetsat kan man säga att utifrån ett litet antal axiom och definitioner kan det mesta annat härledas. De debattörer som förkastar faktainlärning i andra ämnen brukar istället angripa den repetitiva och ”själlösa” träning i basfärdigheter – främst de fyra räknesätten och bråkräkning – som präglar mycket av matematikundervisningen, och hävda att denna är onödig i och med dagens tillgång till elektroniska hjälpmedel. Vad de då förbiser är att endast idog träning i att räkna kan ge den känsla för räknesätten och för talen och deras decimalrepresentationer som behövs för att kunna använda dem i praktiken. Utan denna känsla, där talen upplevs som konkreta storheter, har eleven inte heller någon möjlighet att tillgodogöra sig nästa abstraktionsnivå: algebran.)

Googla själv och skit i andra

Googla själv och skit i andra

Självklart är alla de högre färdigheter som diskuterats ovan viktiga, och skolan bör göra vad den kan för att förse eleverna med dessa. Men vi har sett att detta inte är möjligt att åstadkomma om man skjuter förmedlandet av faktakunskaperna åt sidan – dessa utgör en nödvändig bas för de högre färdigheterna. Då det nu är fastslaget inställer sig nästa fråga – vilka faktakunskaper skall eleven lära sig?… De flesta håller nog med om att idealet är en mix av dessa nivåer, men om var tonvikten skall ligga föreligger en hel del meningsskiljaktigheter. Det finns sympatiska argument om demokrati, medbestämmande och lust att lära, för att eleven skall ha det största inflytandet över stoffet. Tyngre skäl väger emellertid emot detta. Ett uppenbart sådant är att den elev som ägnat alltför stor andel av sin skoltid åt att studera Tolkiens sagovärld eller Britney Spears, är illa rustad för arbetsliv och fortsatta studier…. Valet av lärostoff kan alltså inte huvudsakligen överlåtas på eleven. Läs hela artikeln HÄR . Fler läsvärda artiklar av Häggström: Skolans sak är vår! , Det är dags att göra upp räkningen , Mörk bild av den svenska skolan, Eleverna har mycket dåliga förkunskaper i matematik, Respektera elevers olikheter och differentiera undervisningen, Matematikbrev till ledarsidan, Kritiskt tänkande eller flum? Alla skolinlägg här.

Annat lästips: etnologen Jonas Frykman (1998): Från raka puckar till familjemys: ”Nutidens skola ska hjälpa varje elev att utvecklas och ”hitta sig själv”, ”bli en bra människa”, att inte vara rasist, inte mobba, inte skämmas utan vara stolt över sin religion, sin klass, sitt kön etc. Ja, det finns ett helt personlighetsutvecklande program som eleven förväntas omfatta efterhand. I fokus står inte kunskaper utan egenskaper. Skolan koncentrerar sig på att göra individen till Någon. Dagens skola har fastnat i Den Goda Viljans Tragik.”

Minns att det var Olle Häggström som startade den här viktiga debatten: Genusväldet intar Södertörns högskola, mer om vansinnet i von Wright och tekoppen. Ber om ursäkt för eventuella stavfel i detta inlägg, orkar inte korrläsa vad jag skrivit idag. Mina tankar är hos min katt Roland.

Annonser

Skolinspektionen räknar pronomen

juni 3, 2010
Hur konstrueras en rektor?

Hur konstrueras en rektor?

Den 1 juni, vilket jag först sammanblandade med 1 april, publicerades en artikel på SVD Brännpunkt med rubriken ”Nästan bara män i fysikböckerna” skriven av Ann-Marie Begler som är generaldirektör för skolinspektionen, och Josefin Brüde Sundin, utredare på Skolinspektionen, som även skrivit boken ”Vad gör rektorer hela dagarna?” : ”Den handlar inte om vad rektorer bör göra, utan om vad de faktiskt gör och hur vi skall förstå och tolka detta… Ledarskap är ingen genusneutral praktik och det vi vet om ledarskap är framförallt grundat på studier av manliga ledare.” Och i abstracten till Brüde Sundins avhandling ”En riktig rektor. Om ledarskap, genus och skolkulturer” kan man läsa: ”Den emotionella dimensionen betonas, bland annat hävdas att rektorernas position emellan olika intressenter och delkulturer utgör en anledning till att de befinner sig i ett emotionellt spänningsfält. Konturerna av ett genuskontrakt urskiljs, där kulturella föreställningar om kvinnor och män blir tydliga, och som rektorerna har att förhålla sig till. Studien belyser hur en riktig rektor (för att anspela på titeln till avhandlingen) konstrueras i samspelet mellan många olika aktörer.” Hur konstrueras en rektor!? Verkligen ett avhandlingsämne i tiden. Är det bara jag som inbillar mig att halva befolkningen är satt att övervaka vad den andra gör på DDR-manér och att det tycks finnas en stark koppling mellan övervakningsindustrin och genusindustrin? Jag skulle gärna se att regeringen tillsatte en utredning om vad utredarna egentligen utreder (tex med titeln ”Vad gör utredarna hela dagarna?”) och jag är beredd att leda denna meta-utredning så att vi kan få ordning på saker och ting snarast.

Genus

The SOU generator

Nyligen kom som bekant de statliga utredningarna SOU 2010:10 samt SOU 2010:33 där man granskade läromedlen i historia respektive samhällskunskap ur ett genusperspektiv. I dessa avancerade uppdrag, utförda av en professor från Örebro, ingick att räkna och jämföra antalet kvinnor och män i text samt på bilderna. Detta skulle, om det inte vore för den höga arbetslösheten, kunna automatiseras genom att en nybörjarstudent på KTH under sin lunchrast skriver ett program genom vilket man kör läroböckerna. Slutsatserna kan också förprogrammeras och hämtas automatiskt efterhand, eller genereras ur en kompott med genusrappakalja så att det låter politiskt korrekt, kanske en student i lingvistik med inriktning på syntax kan hjälpa till här om man vill kunna producera nytt originellt svammel, men annars finns det redan gott om standardfraser man kan mata in manuellt och använda sig av. Men givetvis vore det rent strategiskt en fördel om det kunde produceras svammel som inte går att tolka av en normal människa, eftersom detta skulle föranleda en ny statlig utredning där flera tunga aktörer skulle behöva medverka. Den som inte vill tro att vissa texter som presenteras i Sverige år 2010 verkligen är skrivna av människor har kanske inte helt fel, flera av mina bloggläsare har sedan länge insett att många statliga utredare förmodligen hämtar automat-genererade artiklar från The Postmodernism Generator (klicka på F5 för att generera en ny artikel).

Så här skriver man i Brännpunktsartikeln (som jag blev uppmärksammad på via Camilla Lindbergs blogg) om den aktuella utredningen som heter ”Fysik utan dragningskraft”:

En kvinnlig fysiker

En kvinnlig fysiker

”I ett vanligt läromedel i fysik för grundskolan finns 14 bilder på personer som utför tekniska arbetsuppgifter. Samtliga dessa personer är män. I samma bok finns 16 bilder på personer som associeras till vetenskap. 14 av dessa är män. Skolinspektionen lägger i dag fram en granskning av undervisningen i fysik i grundskolan… Det är förvånande att år 2010, i ett läromedel, finna en så stor obalans mellan könen när det gäller att i bild beskriva mäns och kvinnors roller inom ett viktigt samhällsområde. Mot bakgrund av att många elever i grundskolan dessutom tycker att fysik är svårt och tråkigt är det ytterst beklagligt att läromedelsförlagen inte tar uppgiften att engagera alla elever med större seriositet.”

Menar utredarna allvar? Ska en jämn könsbalans vad avser bilderna i boken vara avgörande för att engagera eleverna och få dem intresserade av fysikämnet? Eftersom detta nämns i både rubrik och inledning kan man tro att denna brist är den mest relevanta man funnit. Visst skulle det vara bra att lägga in bilder på kvinnliga fysiker i högre utsträckning om fördelningen är så ojämn som anges, men att det skulle ha ett avgörande inflytande på (de kvinnliga) elevernas intresse för fysik är tveksamt. Då kan en kvinnlig fysiklärare spela en större roll, men störst roll spelar nog lärarens (oavsett kön) egen entusiasm, kunskaper och sätt att framställa ämnet. Att många elever tycker att ”fysik är svårt och tråkigt” kan hänga ihop med att ett svårt ämne som man inte behärskar till slut känns tråkigt – därför är det viktigt att man satsar på att skapa en genuin förståelse för fysikämnets karaktär hos eleverna, vilket även förutsätter matematiska färdigheter, så att ämnet känns hanterbart. Detta kan inte åtgärdas med en bildanalys. Bilder i all ära men för att odla ett intresse för fysik måste man fokusera på just fysik. Sedan kan inte varje steg i lärandeprocessen vara rolig, ibland kommer belöningen senare. Det här fokuset på samtidig tillfredsställelse på alla möjliga plan är inte rimligt.

Det finns alltid en koppling till verkligheten

Det finns alltid en koppling till verkligheten men möjligtvis inte alltid till elevens personliga vardagssysslor. Fysik kan vara lika fascinerande ändå, kanske just därför.

Eleverna får inte tillgång till hela det spektrum av kunskaper och färdigheter som kursplanen säger att de ska få. Både i undervisningen och i läromedlen läggs tyngdpunkten på att beskriva naturvetenskapliga resultat. Hur kunskapen kan användas hamnar i skymundan. Om det överhuvudtaget tas upp är det flyktigt, i samband med historiska tillbakablickar, som presenteras långt bak eller i tonade rutor vid sidan om. Målet i kursplanen om att åstadkomma en mer hållbar samhällsutveckling och att utveckla omsorg om natur och människor är i stort sett helt frånvarande i samtliga av de tre granskade läromedlen. Undervisningen förefaller fokusera på färdiga fakta. Indirekt förmedlar läromedlen en känsla av att här finns ingen plats för människor eller de utmaningar och problem som samhället behöver lösa. En undervisning som använder läromedel som fastnat i historiska lagar och samband utan att diskutera kunskapens användning och relatera till viktiga aktuella samhällsfrågor och även framtida sådana, kan knappast bidra till utbildningens grundläggande syften… Innehållet behöver kopplas tydligare till elevernas vardag och oftare knytas till samhällslivet och aktuella händelser… Elevernas intressen, åsikter och delaktighet behöver beaktas och ses som en tillgång i strävan efter att öka elevernas lust att lära fysik. Detsamma gäller elevernas kreativitet och nyfikenhet.”

Formel

Fokus på "färdiga fakta" och "historiska lagar" är en förutsättning för att kunna bli en kreativ forskare

Vad är det för fel med tonade rutor vid sidan om, det blir ju mer synligt än att väva in det i texten? Det viktiga är väl att läraren tar upp det. Undervisningen ”förefaller fokusera på färdiga fakta.” Är det fysiklagarna som åsyftas eller? Det är ju tragiskt att man i just fysikämnet ska behöva nämna de universella naturlagar (där en hel del kända samband för övrigt kan härledas av eleven om han/hon har någorlunda matematikkunskaper) som den moderna människan forskat fram under de senaste århundradena och som är centrala för en fysiker och dessutom kan uttryckas på ett elegant sätt med matematik. Varför ska man göra det och komplicera saker när man istället kan prata om att det är viktigt att värna om sina medmänniskor? Eller stimulera fysikintresset genom att lägga in fler bilder på kvinnor som jobbar på kärnkraftverk, istället för att ”fastna i historiska lagar”. Kanske eleverna kan få uppfinna och presentera sina egna fysiklagar, som inte är kända för fysikersamfundet ännu? Möjligheterna är oändliga om man bara har ett öppet sinne. Saken är bara att det är just ”färdiga fakta” och ”historiska lagar” som behövs för att åstadkomma en hållbar utveckling, åtminstone vad avser det tekniska. En hållbar samhällsutveckling åstadkommes enklast genom att förse eleverna med de grundläggande kunskaper som är nödvändiga för att kunna gå vidare till högre utbildning. När beslutades det att ett mål med fysikundervisningen är att utveckla omsorg om medmänniskor? Omsorgen om skoleleverna innebär att vi får en uppväxande generation som med gott självförtroende och med relevanta faktakunskaper lämnar skolan. Faktakunskaper i fysik utesluter för övrigt inte kreativitet, utan är snarare en förutsättning för den! Detta är givetvis mer uppenbart för en forskande fysiker än för en utredare på Skolinspektionen. Fysikböckerna är för övrigt fulla av konkreta tillämpningar när det kommer till problemlösning, om än inte knutna till ”aktuella händelser”. Det är svårt att få in ett helt personlighetsutvecklande program för eleven i varje fysikkapitel – ska man avdela tid till detta så måste annat nedprioriteras – varje elev har en egen vardagserfarenhet och hur ska fysikläraren kunna klämma in alla individers behov i kapitlet om värmelära? Vad menas med att beakta elevernas ”åsikter” i citatet ovan (separerat från att beakta ”intressen” dessutom) i strävan att öka lusten att lära fysik? Avses åsikten kring huruvida termodynamikens andra huvudsats är relevant för utbildningen eller inte? Man kan väl knappast avse politiska åsikter, så uttalandet måste tolkas som att eleven ska få ha en åsikt om hur utbildningen i ämnet ska gå till och läggas upp, innan han eller hon inhämtat kunskaper i ämnet! Eller hur ska man förstå detta?

”Betydelsen av kunniga och engagerade lärare för elevers lust att lära fysik är otvetydig i granskningen… Dock undervisar flera lärare i fysik trots att de saknar utbildning.”

Inger Enkvist är professor i spanska och en flitig skoldebattör

Inger Enkvist är professor i spanska och en flitig skoldebattör

En viktig poäng, kunniga och engagerade lärare. Och det är oroande är dock att lärare som saknar utbildning undervisar i fysik. Grunden för detta står bla att finna i SOU 1999:63 ”Att lära och leda. En lärarutbildning för samverkan och utveckling” vars förslag radades upp i en proposition som röstades igenom kort därefter och realiserades 2001, för mer info se ”Skolan – ett svenskt högriskprojekt” av Inger Enkvist. Enligt Enkvist talas det i utredningen om att utbilda ”flexibla” lärare som blir ”behöriga att arbeta i de flesta undervisningssammanhang”och i utredningen konstateras: ”När samhället nu omvandlas i en allt snabbare takt kan vi idag ännu mindre än tidigare peka ut vilka kunskaper som kommer att vara relevanta när dagens elever kliver ut i morgondagens samhälle”. Poängen är visst att man ska ”lära sig att lära” men detta kan man inte göra utan att först inhämta äldre kunskaper, eller ska varje generation uppfinna hjulet på nytt?  Som Enkvist påpekar: ”Att forskarna utvecklar ämnena påverkar inte skolutbildningens grunder, eftersom skolutbildning behövs för att förstå vad forskarna upptäckt.”

Det kan behövas bredvidläsningslitteratur i skolan

Det kan behövas bredvid-läsnings-litteratur i skolan

Vi minns ju den förra artikeln om genus och kritiken av fysikböcker som uppmärksammades på Newsmill av en matematiker och en fysiker (jag bloggade om detta här och här) Kritikerna har inte helt fel i att skollitteraturen delvis är skriven på ett ointressant sätt, jag själv fick knappast upp ögonen på matematik och fysik via den, utan snarare blev jag inspirerad av populärvetenskapliga böcker – det var så jag också förstod att skolmatematiken och skolfysiken utgjorde viktiga verktyg. Så när man har åtgärdat genusproblemet med bilderna föreslår jag en komplettering av befintlig litteratur med några inspirerande populärvetenskapliga böcker, tex den teoretiske fysikern Paul Davies böcker varav flera finns på svenska, eller den världsberömde kosmologen Steven Hawkings och gärna matematikern Ian Stewarts böcker. För att förstå att vetenskapliga framsteg kräver tid och ansträngning, och samtidigt få en inblick i aktuell matematik, rekommenderar jag boken ”Fermats gåta” av Simon Singh där man kan läsa historien om hur det tog Andrew Wiles 7 år av hängivet arbete att bevisa Fermats stora sats som matematiker hade försökt bevisa under 350 år utan att lyckas. Med ”Svenska kryptobedrifter: hur Arne Beurling knäckte den tyska chiffertrafiken” kan man kombinera historieundervisningen med matematikundervisningen och så vidare. Eller så kan de som eventuellt ska skriva om kurslitteraturen i fysik låta sig inspireras av dessa.

Etnologen Jonas Frykman - också skoldebattör

Etnologen Jonas Frykman - också skoldebattör

Lästips från 1998: ”Han [Jonas Frykman] menar att ointresset för att läsa vidare grundläggs i den individcentrerade svenska skolan, i dess kultur och sätt att arbeta… Frykman säger: ”Nutidens skola ska hjälpa varje elev att utvecklas och ”hitta sig själv”, ”bli en bra människa”, att inte vara rasist, inte mobba, inte skämmas utan vara stolt över sin religion, sin klass, sitt kön etc. Ja, det finns ett helt personlighetsutvecklande program som eleven förväntas omfatta efterhand. I fokus står inte kunskaper utan egenskaper. Skolan koncentrerar sig på att göra individen till Någon. Dagens skola har fastnat i Den Goda Viljans Tragik. Med sin extrema individorientering låser den eleverna vid deras ursprungsidentitet.”

I en artikel skriven av etnologen Frykman, ”Fostran till hopp och leda” som återfinns i Enkvist bok ”Skolan – ett svenskt högriskprojekt” kan man läsa följande:

Fostran eller fakta?

Frykman anser att svensk skola fastnat i den goda viljans tragik

”Thomas Ziehe är numera välkänd innehavare av Adorno-professuren i Frankfurt. Som en av de mer idérika forskarna inom fältet ungdom och postmodern barndom har han vågat fråga sig vad avritualiseringen av skolan betytt för ungas självuppfattning och identitet. De problem vi känner från Sverige med vikande intresse för framtiden, leda och vantrivsel i skolan är nämligen inte unika, även om de blivit särskilt märkbara här. Vad han hjälpt till att klargöra är det motsägelsefulla förhållandet mellan det faktum att skolorna å ena sidan blivit mer informella, att elever och lärare kommit varandra närmare och tonen blivit mänskligare  – och å andra sidan elevernas växande uppgivenhet inför sin egen förmåga. Varför blir de alla inte mer optimistiska när de bemöts som hela människor, så som avsikten var? Finns det rent av både pedagogiska och mänskliga vinster att hämta i att göra skolan till en mycket annorlunda – speciell – verklighet istället för att göra den till en mysig och mer hemlik plats där var och en ska bemötas individuellt? Det Ziehe pekar på är att barnen under skolåren – trots att de inte själva gärna vill det – vinner på att ingå i en fostrande och tydling lärlingskultur… Ziehe illustrerar med ett exempel från undervisning i dans: Jag sätter på en skiva och ber barnen dansa fritt… Utelämnade åt sin egen fantasi finner de sällan den stora variationen utan upprepning, vanan, det manierade. I stället för fritt, blir beteendet repetitivt och tråkar ut dem. För att bryta deras låsning drar jag då upp en kritcirkel runt deras vänstra fot. Och så ber jag dem dansa utan att flytta foten utanför kritstrecket. Deras rörelser blir alltså överdeterminerade – formade i relation till verkligheten utanför dem. Snart upptäcker de själva hur de tvingas hitta på helt nya steg – de uppfinner nya danssteg för att möta de hinder som har skapats åt dem… Kritcirkeln behövs för att eleverna ska komma utanför sig själva. Annars råkar de ut för vad Ziehe kallat ”en för tidig identitetsstängning”. Möter de inte en annorlunda värld som hela tiden provocerar dem tenderar de att bli självrefererande, instängda i sin egen värld… Att skolan blivit mer informell och mänsklig är i och för sig inget fel. Svårigheterna börjar när läraren tror att undervisningen skall anpassas efter det subjektiva och privata – barnet – istället för att eleven skall gå in i en kollektiv lärlingskultur.”

Jag lovar att detta är mitt sista kilometerlånga inlägg!


Genusarbete smulades sönder

februari 9, 2010
Alla måste komma ut exakt samtidigt!

Alla måste komma ut exakt samtidigt! Några sekunders skillnad kan påverka förskolans jämställdhetssträvanden och resultera i ett mini-Patriarkat som avspeglar och reproducerar det omgivande samhället

Igår den 8 februari var det en artikel i DN Insidan om genusdagis (sid 26-27) där jag medverkade som kritiker. I artikeln förklarar man (Ängsbackens genusmedvetna förskola) att ”En vanlig missuppfattning om genusmedvetna förskolor är att det är barnen man försöker ändra på. I själva verket är tanken att de vuxna ska ändra sitt beteende – eftersom de vuxna genom sitt bemötande tvingar (sic!) barnen att leva upp till de vuxnas, ofta omedvetna, föreställningar om pojkar och flickor och hur de ska bete sig… För tre år sedan började de diskutera genus, det vill säga sociala könsroller, som begrepp på förskolan… Sedan kom genuskonsulter till skolan och filmade pedagogerna på Ängsbacken.” Dessa filmer visade att ”vissa barn fick vänta på andra – och vem som väntade på vem var en könsfråga. Killarna fick mer plats helt enkelt.” Utöver att själv ha observerat det så har jag har läst i SOU 2006:75 om hur upprörda genuspedagoger vittnar att killarna rusar ut  först på gården när det är dags att gå ut. Detta är givetvis ytterst allvarligt och riskerar att traumatisera mänskligheten flera generationer framåt, så det är dags att sätta in genusinspektörer, genuspiloter, förändringspiloter och jämställdhetsutvecklare redan nu! Genom att stoppa pojkarna redan i dörröppningen kan dagispersonalen dekonstruera deras av det omgivande samhället socialt konstruerade hegemoniska maskulinitet och därigenom förstärka pojkarnas känsla av att vara köns- och identitetslösa, så att de helt enkelt, som man säger, kan ”få vara sig själva” utan negativa yttre influenser från vuxenvärlden (utöver genusvetarnas absolut nödvändiga påverkan då) och därigenom ges makten att i framtiden själva konstruera sin könsidentitet när de känner sig mogna för det – hur mycket man nu kan mogna i en omgivning genomsyrad av genusvetare. Genusvetarna står utanför de strukturer vi andra är insyltade i och inte kan komma ur. Det finns en medicinsk term som beskriver just det tillståndet när man står utanför den verklighet alla andra befinner sig i – det tillståndet kallas psykos! I detta fall genuspsykos. Och det är genusvetarnas ödesbestämda uppgift att i sitt psykotiska tillstånd av storhetsvansinne visa oss andra var skåpet ska stå, nämligen till vänster om extremvänstern där genusvansinnet vanligen håller till, om vi undantar feminist-marxismens senaste offer då – moderaten Per Schlinggenus, som genusvetarna drogat ner med postkolonial feminsim i ett försök att kuppa Alliansen. Låt oss inte underskatta hjärntvättens fanbärare.

Utvecklandet av strategiskt tänkande hotar genusidustrin - bättre att låta bli

Utvecklandet av strategiskt tänkande kan på sikt hota hela genusidustrin - bättre att låta bli

Jag kommenterar bara kort i DN att genusvansinnet i förskolan är vuxenterapi och slöseri med skattepengar och jag uppmanar förskolorna att istället satsa på att exempelvis lära barnen spela schack eller tennis – alltså aktivera dem istället för att sitta och diskutera genus, normer, könsroller, kön, queerteorier, sociala konstruktioner och ”hur man tänkte förr i tiden” (vilket man måste tillägga så fort man syndat genom att läsa en saga om en prins som räddar en prinsessa, DN sid 27. Enligt förskolans läroplan Lpfö 98 har man nämligen en skyldighet att föra över kulturarvet, och då får man inte byta kön på rollkaraktärer och ändra på handlingen i alla sagor, även om man uppmanas göra det i flertalet, liksom att inhandla sk ”krammärkt litteratur” vilket innebär att böckerna är granskade ur ett ”demokrati-, jämställdhets- och mångfaldsperspektiv”). Som sagt, det är bara att rasera några årtusenden av civilisationsbygge och börja på ny genuskula, nu när vi alla insett att allt vi trodde oss veta om verkligheten visat sig vara falskt. Det inkluderar såväl det vardagliga livet som (det vi trodde var) kunskaper om universums uppbyggnad, galaxhoparnas struktur, kemiska reaktioner som i själva verket är sociala konstruktioner där observatören skapar den kemiska föreningen i ett tillstånd av inbillat förstånd, för att inte tala om livets ursprung – våra förfäder damp för några miljoner år sedan plötsligt ner på Jorden, könslösa och fina, varefter en märklig process tog vid som varade i tusentals år där den struktur som idag kallas för Patriarkatet fick ett avgörande inflytande på all mänsklig utveckling  (liksom på djurvärldens då ju även dessa visar tendenser till könsroller och könsspecifika beteenden) där en könsmaktsordning baserad på postkolonial teori  dominerade under hundratusentals år långt innan själva kolonialismen, eftersom kolonialism och förtryckarstrukturer legat inbäddade i universums struktur och innersta väsen ända från början, närmare bestämt genom de Calabi-Yau-rum som strängteorin använder sig av och som varken matematiker eller fysiker ännu förstår sig på, men som genusvetarna med sin enorma hjärnkapacitet nu lyckats avkoda och de har därigenom rullat upp de extra patriarkala dimensioner som legat gömda för blotta ögat och som blåstes upp under den inflationistiska fasen av universums expansion direkt efter Big Bang. Det är dessa välkända strukturer vi kan beskåda idag – inte konstigt att Fysikum i Lund samarbetar med Tiina Rosenberg i genuscertifieringsprojektet – tänk vad lite tvärvetenskaplig forskning kan åstadkomma! Se sid 28 här:

”Genuscertifiering på Fysicum. Tre viktiga faser:

1. Infiltration, Information och Utbildning.”

Infiltration! Tack för ärligheten åtminstone!

Genussmulor

Genussmulor var det enda som blev kvar efter flera års "genusmedvetenhet"

Dagisgenuspionjären Kajsa Wahlström säger i DN-artikeln: ”Den första kullen som gick ut från Björntomten och Tittmyran (två kända genusdagis, min anm) efter omgörningen blev en chock för skolpersonalen i Gävle. Flickorna upplevdes som stökiga, fast de i praktiken bara gavs lika stor plats som pojkarna. Det tog bara ett par dagar så smulades det ner. Flickorna stod stilla och pojkarna tog fram knytnävarna, samma pojkar som tidigare hade kunnat prata om känslor, hur de ville ha saker och ting utan att slåss, och samma flickor som var vara vid att tillåtas ta plats”. Oj, skolpersonalen måste verkligen ha tvingat fram könsrollerna med sitt ogenomtänkta och destruktiva bemötande – på bara några dagar lyckades skolpersonalen rekonstruera allas kön och rasera genusvetarnas mångåriga arbete med att ”bara låta barnen få vara sig själva”.  Och uppföljningen och resultatet då? ”Ja, trots att de skolats i förskola med jämställdhetsprofil så har de inte valt utbildningar som är annorlunda mot hur tonåringar väljer traditionellt.” Genusvetarna borde givetvis ha förföljt ungarna från vaggan och ända ut i arbetslivet. Med mer fokuserat, koncentrerat och konstant genusarbete hade allt kunnat bli annorlunda….

Axess 2 2010

Axess 2 2010

Nu har det nya numret av Axess Magasin kommit ut: ”Eliternas reträtt”. Här kan man läsa hur vänstern band kvinnorna vid spisen (Anita du Rietz) , om antielitismens höga pris (Nathan Shachar) om demokrati på nätet (Lotta Gröning) , om eliternas abdikering (Johan Lundberg) och mycket mer. Anita du Rietz har skrivit boken ”Svenskornas företagsamma historia” Ur hennes artikel i senaste Axess: ”Ett radikalfeministiskt genusperspektiv och teorier om könsmaktsordningen påbjuder omtolkningar så att entreprenörskap förknippas med en manlig förtryckarroll. Den starkt maskuliniserade bilden av företagandet gör att kvinnoföretagandet blir en avvikelse. Med utgångspunkt från en tänkt ojämlikhet mellan könen blir slutsatsen att kvinnor är så förtryckta att lagstiftning och kvotering blir det enda sättet för kvinnor att få makt och framgång. Det har de senaste decennierna varit legitimt att undervisa om radikalfeminism när vi istället skulle ha studerat vår egen historia. Genom att lyfta fram starka och nydanande entreprenörskvinnor skulle fler ha fått lära sig vilka goda förebilder kvinnor historiskt har varit i Sverige, vilket kunnat inspirera kvinnor till djärva satsningar med ett livligare företagande som resultat än vad vi har idag.”

Standardmodellen för elementarpartiklar var farlig kunskap som kunde spä på "orättvisor"

Standardmodellen för elementarpartiklar var farlig kunskap som kunde skapa "orättvisor"

På sid 56 i Axess har jag skrivit en krönika om skolan. Bland annat tar jag upp ett minne från min högstadietid då jag frågade min fysikfröken i högstadiet om jag fick låna hem en populärvetenskaplig bok om elementarpartiklar. Hennes korta svar löd: ”Nä, det tycker jag inte, för då kommer du ju att kunna mer än de andra”. Att inhämta kunskaper utom lärarens kontroll kunde tydligen skapa ”orättvisor”. Så istället för den populärvetenskapliga boken som tydligen hotade skolans rättvisesträvanden fick det bli mammas gamla kursbok i fysik från 70-talet om halvledarkomponenter, som jag sparat som ett barndomsminne. Frågan är vad som händer med de barn som inte får tillgång till litteratur som intresserar dem varken i skolan eller i hemmet. Det är nämligen samma sorts personer som den här lärarinnan som samtidigt gapar över den sociala snedrekryteringen.

Så här ska etnologen Jonas Frykman ha sagt redan på 90-talet: ”Nutidens skola ska hjälpa varje elev att utvecklas och ”hitta sig själv”, ”bli en bra människa”, att inte vara rasist, inte mobba, inte skämmas utan vara stolt över sin religion, sin klass, sitt kön etc. Ja, det finns ett helt personlighetsutvecklande program som eleven förväntas omfatta efterhand. I fokus står inte kunskaper utan egenskaper. Skolan koncentrerar sig på att göra individen till Någon. Dagens skola har fastnat i Den Goda Viljans Tragik.

Bildningsresan

Bildningsresan

Apropå svenskt skolväsende så vill jag passa på att rekommendera boken ”Bildningsresan” skriven av författaren, ledarskapskonsulten (och fd lektor i rättsvetenskap) Leif Alsheimer som jag hade äran att träffa och samtala med igår. Andra intressanta böcker som rör utbildningsväsendet är professor Inger Enkvists ”Feltänk” och ”Skolan – ett svenskt högriskprojket”. Läs gärna hennes Axessartikel från i somras: ”Därför lyckas asiatiska elever.” Jag vill också tipsa om ett läsvärt blogginlägg  jag fann och låt mig citera från blogginnehavarens (Stig Moberg) artikel på Newsmill:

”Vänsterns skolpolitik präglas av okunskap, kunskapsförakt och är djupt orättvis. Rättvisa är inte att hålla alla på samma låga nivå, utan att acceptera olikheter och ge alla möjligheten att utveckla sin fulla potential. Om jag skulle sänka mig till vissa vänsterdebattörers debattnivå så skulle jag påstå att man vill sänka folkets förmåga till logiskt och matematiskt tänkande, eftersom ett sådant folk är lättare att manipulera.”

En flitig skoldebattör är matematikprofessorn Olle Häggström – läs alla hans välskrivna inlägg i skoldebatten!

Men för att återgå till genusdebatten, fil dr Roland Poirier Martinsson skrev igår i SVD om sin syn på dagens statsfeminsim (”Kapitulera inte för statsfeminismen”): ”Vad mera är, jag anser att den ekonomistiska strukturfeminismen är en antiintellektuell och frihetsfientlig humbugdoktrin, som morgondagens vetenskapshistoria kommer att sortera bland frenologi och animal magnetism.” och reaktionerna lät inte vänta på sig, här en av en kränkt ekonom (fann detta på Maria Abrahamssons blogg ) som inte vill att hans ämne ska förknippas med statsfeminismen (ironi) :-). Och så pågår kvoteringsdebatt i DN ser jag (1 , 2, 3, 4), uppdaterar den med kloka ord från Sanna Rayman HÄR.

OBS! Den som söker jobb på Sensus studieförbund kan numera välja mellan tre kön: han, hon eller hen. Varför måste man välja förresten – varför inte alla tre? Det  finns uppenbarligen för mycket att välja på i dagens samhälle, något som tas upp på ett underhållande sätt i denna video, som jag även lagt upp vid ett tidigare tillfälle – men den är väl värd att ses om:

Värd att se om är även Pentagon om Selma Lagerlöf. Svensk skola inom en snar framtid?

Relaterat: Skolgenus (9 inlägg), Dagisgenus (5 inlägg)

Uppdatering: Moira von Wright går idag i försvar på Newsmill. Hon hävdar att Häggström och Holst ”misstolkat” hennes Genus och text och att ”Detta missförstånd beror troligtvis på att jag uttryckte mig otydligt när jag skrev att skolan behöver ändra på kunskapsinnehållet. Vad jag avsåg var att läromedlen behöver ändra på hur de framställer fysikämnet.” Men detta är ju en lögn då det är svart på vitt det som står i Genus och text (som hon inte tar avstånd ifrån):”En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort”

Jag har tidigare bloggat om denna debatt: Genusväldet intar Södertörns högskola och mer om vad som står i Genus och text i von Wright och tekoppen. Vad kan misstolkas?


Mattegenus i det Butlerska vektorrummet

augusti 30, 2009

Genusvetarna tillhör en urartad art

Våra monofyletiska genusvetare tillhör alla en urartad art

Det här var ju mitt längsta blogguppehåll någonsin – 7 dagar. Men det beror på att terminsstart sammanfaller med omtentaperioden och jag har fått prioritera mina lärljungar vilket ju också ska ses som ett led i kampen för ett bättre samhälle, som i övrigt är på nedåtgående trend i folkbildningssammanhang vilket tragiskt nog bidrar till upprätthållandet av statsapparatens byråkratiska regelverk och minutiösa kontroll av medborgarnas mentala verksamhet i ett samhälle där pengarna avdelas, så som sig bör i en högtstående civilisation präglad av andlig upphöjdhet, till att jämna ut de patriarkala strukturerna genom att räkna procenttal för varje offerkategori som kan tänkas ut för statliga forskningspengar i feministernas djupt rubbade medvetande som fortfarande försöker hämta sig från den chockvåg som gick genom etablissemanget den dagen Roks hävdade att män är djur, något som varje biolog jag känner ställer sig oförstående till, eftersom vi alla är djur. Möjligtvis inte genusvetarna då, som snarare tycks vara någon sorts monofyletisk svamp, vilket innebär att de alla härstammar från samma ursprungliga svampart och att inga andra nu levande eller utdöda arter utanför denna grupp har sitt ursprung i denna minst sagt urartade art som kallas för genusvetare.

Apropå procenttal, måste tipsa om en läsvärd artikel i Sydsvenskan (tipstack till QED): ”Kvoteringens magiska siffra”. Citerar sista stycket här: ”Men 40 procent har blivit en magisk siffra i kvoteringspolitiken. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har numera målsättningen att, just det, 40 procent av brandkåren skall bestå av kvinnor. För att nå det målet är man beredd att sänka de så kallade fyskraven, en trosviss myndighetschef motiverar detta med att brandskyddet måste ”spegla samhället”. Vilket påminner om hur en rektor för Polishögskolan reflekterade över att polisutbildningen borde vara öppen också för rullstolsburna, de hinder som fanns skulle nog kunna undanröjas. Ett exempel på myndigheten i rollen som curlingförälder, man vill sopa bort alla hinder, alla skall ha tillträde till allt.Tanken är vacker, men problematisk. Om ett bra samhälle är ett samhälle där alla bokstavligt är representerade är utgångspunkten att jag inte riktigt kan lita på att någon av annat kön, sexuell läggning eller annat etniskt ursprung kan företräda mig. Mångfaldsambitionen blir paradoxalt nog att ty sig till sin spegelbild. Det är ingen tvekan om att kön, sexuell läggning eller vilket land man är född i kan utgöra hinder i arbetsliv och karriär. Men jag tror inte att lösningen är det omvända, att räkna de tidigare hindren som merit. ”

Den heterosexuella matrisen

Exempel på heterosexuell matris

Fast frågan är om jag skulle vilja bli representerad av en genusvetare… Innan jag tar ställning till om detta är logiskt möjligt och förenligt med naturlagarna måste jag först ta en titt på vad representationsteorin kan säga mig i ärendet. Representationsteori studerar som bekant abstrakta algebraiska strukturer genom att representera deras element som linjära transformationer i vektorrum och överfört till genusvansinne innebär detta att studera abstrakta patriarkala strukturer som sociala konstruktioner i det genuserade rummet. Konkretiseringen av ett abstrakt algebraiskt objekt genom att beskriva det med hjälp av en matris svarar i Genusland mot den heterosexuella matrisen, som någon gärna får förklara innebörden av, men här är definitionen från wikipedia: Illusionen av en inre genuskärna innefattar synen på handlingarna som ett uttryck för att en individ är en kvinna, istället för att det är det som skapar en kvinna. Denna illusion (föreställningar) (re)produceras diskursivt för att reglera sexualiteten inom den obligatoriska heterosexualiteten, dvs. den samhälleligt dominerande idén att den könsbestämda kroppen måste anta ett med det biologiska könet sammanhängande genus, sexuellt begär och sexuell praktik. Detta system av tvingande kopplingar refererar Butler till som den heterosexuella matrisen. Genom denna matris, som kräver en genusordning med två identifierbara kön, blir kroppar begripliga.” Genuskärnan är alltså kärnan av genusavbildningen, dvs mängden av element i definitionsmängden (här genusordningen) som avbildas på nollelementet. Genuskärnan utgör alltså nollrummet, och allt utanför det är värderummet och där finns till skillnad från i genuskärnan något av värde att studera.

Och om Judith Butler bara hade läst lite matte och om hon nu velat ändra på något genom sin abstrakta teoribildning hade hon förstås bara inverterat denna matris, som egentligen är en en 2×1-matris då den består av ”två identifierbara kön” och därmed är den en vektor och låter sig inte inverteras, men det förstår givetvis inte Butler som tror att alla matriser är lika kvadratiska som hennes egna hjärnceller. Jag ser här i en gammal artikel i SVD från 2005 en enklare förklaring av matrisen: ”Hon [Judith Butler] talar om den heterosexuella matrisen, en kulturell förståelse av kroppar, kön och sexualitet som gör att könsrollerna uppfattas som ”normala””. Det Butler egentligen måste mena, låt mig fixa till hennes teori lite här, är att den heterosexuella matrisen är en egenvektor innehållandes könen , säg v=\left(\begin{array}{c} X\\ Y\end{array}\right) och att denna egenvektor förblir opåverkad, bortsett från en konstant (egenvärdet \lambda ) efter att den matris A som innehåller genusordningen våldfört sig på vektorn (det som Butler felaktigt kallar den heterosexuella matrisen), och värdet på \lambda bestäms av Patriarkatets omfattning. Vi har alltså Av=\lambda v, dvs \left(\begin{array}{cc} a & b\\ c & d\end{array}\right)\cdot \left(\begin{array}{c} X\\ Y\end{array}\right)=\lambda \left(\begin{array}{c} X\\ Y\end{array}\right) där elementen a,b,c,d i A representerar genusordningen som är föränderlig i tid och rum och därför tilldelas olika värden beroende på omständigheterna.

Kleins flaska - en kropp med genus 2

Kleins flaska - en intressant kropp med genus 2

Jag inser just att jag har mer gemensamt med genusvetenskapen än jag anade, och därför måste den störtas med de matematiska metoder som kan överföras till genustrams. Judith Butler är ju riktigt fascinerande: ”Genus är således att betrakta som en social kategori påtvingad en könad kropp. Butler nöjer sig dock inte med det utan menar att själva den dikotomi som uppstår mellan kön och genus i sig är att betrakta som problematisk och den förutsätter att kroppen finns innan den får sin könsbestämda betydelse. Detta medför ett antagande om att verkligheten skapas diskursivt, dvs. genom specifika sätt att tala om, uppfatta och konstruera den sociala världen. Diskursen fungerar som normerande social praktik och verkar genom det tänkande subjektets talhandlingar. Sålunda uppfattas även det biologiska könet genom en samhällelig diskurs, vilket medför att det biologiska könet snarare bör betrakta som lika kulturellt konstruerat som genus, då kön alltid redan är genus. Utifrån detta finns det således ingen anledning att separera på kön och genus eftersom genus refererar och förhåller sig till ett redan existerande genussystem, inte ett ”underliggande” kön. Butler lyckas därmed upphäva distinktionen mellan natur och kultur respektive kropp och identitet. Det biologiska könet blir relevant genom genusfunktionen och genus är den faktor genom vilken förtrycket verkar på människan. Om genus inte är knutet till kön, blir genus ett slags handling som kan sprida sig över de gränserna som påläggs könens skenbart binära karaktär.” Att ”kroppen finns innan den får sin könsbestämda betydelse” är alltså problematiskt – ha ha 🙂 ja, det kan jag tänka mig är ett riktigt dilemma för genusvetarna! Men vad är genusfunktionen och varför har jag inte stött på den tidigare? Är genusfunktionen matrisen A ovan som verkar på den heterosexuella egenvektorn? Måsta vara så – äntligen börjar jag fatta vad genusvetarna sysslar med!!! 🙂

En feministisk intersektionell analys är lösningen på Allt!

En feministisk intersektionell analys är lösningen på allt!

Apropå genus så måste jag ju fortsätta skriva om DEJA:s rapport. Man försvarar för det första sin undersökning av skillnader i prestationer (för det ingick ju i kommittédirektivet) med att det bidrar till förståelsen av hur genus konstrueras, sid 203: ”Att undersöka den generella könsskillnaden kan ändå hävdas vara analytiskt/teoretiskt intressant därför att insikter om vari denna består kan hjälpa oss att förstås både vilka generella mekanismer som bidrar till elevers prestationer och hur genus konstrueras.” Den analys finns inte idag av ett samhällsfenomen där inte genusteori om könsmaktsordning och ”görandet av kön” är en pusselbit för den grundläggande förståelsen av fenomenet. Sid 206: ”De statistiska analyserna pekar sammanfattningsvis på att åtminstone en del av förklaringen ligger i att flickor lägger ner mer tid och engagemang på skolarbetet. Den sista slutsatsen leder rapportförfattarna till nya frågor om varför pojkar arbetar mindre och man konstaterar att det är i attityder och förhållningssätt kopplade till manlighet och kvinnlighet som svaren på frågan om könsskillnaderna orsak sannolikt måste sökas.” och (sid 237): ”Genusteoretiska maskulinitetsteorier ser skapande och försvar för hegemonisk maskulinitet som en avgörande mekanism... I avsnittet ovan har jag försökt föra samman några olika förklaringar till pojkars underprestationer som alla utgår ifrån att det är maskulinitet/manlig identitet i sig som är boven i dramat… En gemensam utgångspunkt är att social genusordning har en avgörande betydelse för pojkars underprestationer i skolan. Fast om nu högre studier leder till ökade möjligheter till pengar, makt och inflytande – hur kan då antipluggkulturen bland pojkarna producera en könsmaktsordning längre fram? Borde inte alla hemliga manliga nätverk inviga pojkarna i hemliga pluggklubbar eftersom de vet att högre studier leder till framgång? Finns det inte en manlig sammansvärjning längre? Och är det plötsligt OK att i Genussverige framställa pojkar som offer om den föreslagna åtgärden mot orättvisan innebär att man avskaffar maskulinitet? Ändamålen helgar medlen.

Lösningen på försämrade prestationer bland svenska elever är avskaffandet av maskuliniteten

Lösningen på försämrade prestationer bland svenska elever är avskaffandet av maskuliniteten

Genusvetarna vill alltså hjälpa pojkarna i skolarbetet genom att eliminera den manliga identiteten. Så att de får ännu bättre möjligheter att göra karriär. Jag måste ha missbedömt genusvetarnas goda vilja… Men sedan kvoterar man bort dem med lite lagstiftning ju, det viktiga är att alla antar exakt samma attityd till skolarbetet och annat. Något man påpekar inte ser så bra ut idag (sid 211): ”I ytterligare en rapport från Skolverket (2004 b) där variation analyseras visas att flickor utgör 89 procent av dem som både har mycket goda betyg och ger uttryck för bland annat de demokratiska värderingar som också är en del av skolans mål.” Pojkarna vill alltså inte få sin maskulina identitet avskaffad, något som väl kan antas ingå i de demokratiska värderingarna som ju utgår ifrån att könet är en social konstruktion. Hur ska vi avmaskulinisera pojkarna så att de börjar plugga? Jag hade för mig att testosteronet ger en tävlingsinstinkt som visst leder pojkarna till målmedvetet pluggande.  Men så specificerar man lite på sid 240: ”För det första så synes maskulinitet, i vart fall i den västerländska kulturen, formas i en viss motsättning till de ideal som gäller i skolan eller till och med i motsättning till skolan som institution.” Just det ja – idealen i svensk skola – ”värdegrunden” och ”genusordningen” som vill avskaffa den manliga identiteten och utplåna könet med mera – är det konstigt att maskuliniteten ”formas i motsättning till de ideal som gäller i skolan”? Frågan är då: ska vi avskaffa könet eller få ordning på skolan – vilket har bäst utsikt att lyckas, och vilket är mest humant?

Och den psykiska ohälsan då enligt DEJA-rapporten? Givetvis spelar genusordningen in här – det har givetvis en avgörande roll, frågan är bara varför eleverna mår sämre nu än förut, när man inte hade ett helt genusartilleri att sätta in för att få in mänskligheten på rätt spår? I ärlighetens namn ger man en kompletterande förklaring genom att citera från avsnittet om ungdomars hälsa i Socialstyrelsens Folkhälsorapport för 2009 (sid 248): ”Individualiseringen har ökat bland dagens ungdomar, vilket innebär en utveckling där människor prioriterar sina egna mål i livet framför till exempel tradition, religion och nationens eller gruppens intressen. Den vetenskapliga litteraturen ger ett visst stöd för att individualisering och andra närliggande kulturella förändringar kan ha bidragit till ökningen av psykiska besvär.[19]. I den så kallade World Value Study genomförs upprepade enkätundersökningar av vuxnas värderingar i nästan 100 länder [21]. De värderingar som skiljer sig mest åt mellan länderna sammanfattats i två dimensioner. I den första ställs en positiv attityd till traditionella auktoriteter såsom Gud, den egna nationen och föräldrarna mot en uppfattning som är mer i frågasättande och sekulär, det vill säga icke-kyrklig. I den andra dimensionen ställs människors inriktning mot överlevnad och materiella villkor mot en strävan mot individuellt självförverkligande. Svenskar har enligt denna studie högst grad av i frågasättande och sekulära värderingar, och störst strävan till självförverkligande.”

Har terapisoffan ersatt skolbänken?

Har terapisoffan ersatt skolbänken?

Lästips (från 1998): Om Jonas Frykman (professor i etnologi) och skolan (tipstack till Mats): ”Jonas Frykman försöker hitta förklaringar inom skolan och kommer till en helt annan slutsats. Han menar att ointresset för att läsa vidare grundläggs i den individcentrerade svenska skolan, i dess kultur och sätt att arbeta. Framåtrörelse saknas. Dagens skola har en helt annan inriktning. Här finns inte kollektivet och de givna reglerna i centrum utan just individerna och deras personliga förutsättningar. Frykman säger: ”Nutidens skola ska hjälpa varje elev att utvecklas och ”hitta sig själv”, ”bli en bra människa”, att inte vara rasist, inte mobba, inte skämmas utan vara stolt över sin religion, sin klass, sitt kön etc. Ja, det finns ett helt personlighetsutvecklande program som eleven förväntas omfatta efterhand. I fokus står inte kunskaper utan egenskaper. Skolan koncentrerar sig på att göra individen till Någon. Dagens skola har fastnat i Den Goda Viljans Tragik. Med sin extrema individorientering låser den eleverna vid deras ursprungsidentitet. De berövas leken med alternativa identiteter, dagens elevroll rymmer inget annat än att vara ”sig själv”… Men varför är skolan så historielös, varför underkänna sina egna erfarenheter? Det finns ju en gedigen kunskap om vad som fungerar. Varför inte använda den? Jag efterlyser en skola med spelplanskaraktär, där lärandet står i centrum.”

Nu måste man istället fixa till allt i efterhand (men än finns det hopp) eftersom man sänkte kraven för inte kränka någon och för att ge eleven mer tid att ”finna sig själv” och grubbla över sin roll i Universum och välja sin identitet oberoende av något annat,  men som vi vet kan för många valmöjligheter faktiskt förvirra (The Paradox of Choice).


%d bloggare gillar detta: