Skolinspektionen räknar pronomen

juni 3, 2010
Hur konstrueras en rektor?

Hur konstrueras en rektor?

Den 1 juni, vilket jag först sammanblandade med 1 april, publicerades en artikel på SVD Brännpunkt med rubriken ”Nästan bara män i fysikböckerna” skriven av Ann-Marie Begler som är generaldirektör för skolinspektionen, och Josefin Brüde Sundin, utredare på Skolinspektionen, som även skrivit boken ”Vad gör rektorer hela dagarna?” : ”Den handlar inte om vad rektorer bör göra, utan om vad de faktiskt gör och hur vi skall förstå och tolka detta… Ledarskap är ingen genusneutral praktik och det vi vet om ledarskap är framförallt grundat på studier av manliga ledare.” Och i abstracten till Brüde Sundins avhandling ”En riktig rektor. Om ledarskap, genus och skolkulturer” kan man läsa: ”Den emotionella dimensionen betonas, bland annat hävdas att rektorernas position emellan olika intressenter och delkulturer utgör en anledning till att de befinner sig i ett emotionellt spänningsfält. Konturerna av ett genuskontrakt urskiljs, där kulturella föreställningar om kvinnor och män blir tydliga, och som rektorerna har att förhålla sig till. Studien belyser hur en riktig rektor (för att anspela på titeln till avhandlingen) konstrueras i samspelet mellan många olika aktörer.” Hur konstrueras en rektor!? Verkligen ett avhandlingsämne i tiden. Är det bara jag som inbillar mig att halva befolkningen är satt att övervaka vad den andra gör på DDR-manér och att det tycks finnas en stark koppling mellan övervakningsindustrin och genusindustrin? Jag skulle gärna se att regeringen tillsatte en utredning om vad utredarna egentligen utreder (tex med titeln ”Vad gör utredarna hela dagarna?”) och jag är beredd att leda denna meta-utredning så att vi kan få ordning på saker och ting snarast.

Genus

The SOU generator

Nyligen kom som bekant de statliga utredningarna SOU 2010:10 samt SOU 2010:33 där man granskade läromedlen i historia respektive samhällskunskap ur ett genusperspektiv. I dessa avancerade uppdrag, utförda av en professor från Örebro, ingick att räkna och jämföra antalet kvinnor och män i text samt på bilderna. Detta skulle, om det inte vore för den höga arbetslösheten, kunna automatiseras genom att en nybörjarstudent på KTH under sin lunchrast skriver ett program genom vilket man kör läroböckerna. Slutsatserna kan också förprogrammeras och hämtas automatiskt efterhand, eller genereras ur en kompott med genusrappakalja så att det låter politiskt korrekt, kanske en student i lingvistik med inriktning på syntax kan hjälpa till här om man vill kunna producera nytt originellt svammel, men annars finns det redan gott om standardfraser man kan mata in manuellt och använda sig av. Men givetvis vore det rent strategiskt en fördel om det kunde produceras svammel som inte går att tolka av en normal människa, eftersom detta skulle föranleda en ny statlig utredning där flera tunga aktörer skulle behöva medverka. Den som inte vill tro att vissa texter som presenteras i Sverige år 2010 verkligen är skrivna av människor har kanske inte helt fel, flera av mina bloggläsare har sedan länge insett att många statliga utredare förmodligen hämtar automat-genererade artiklar från The Postmodernism Generator (klicka på F5 för att generera en ny artikel).

Så här skriver man i Brännpunktsartikeln (som jag blev uppmärksammad på via Camilla Lindbergs blogg) om den aktuella utredningen som heter ”Fysik utan dragningskraft”:

En kvinnlig fysiker

En kvinnlig fysiker

”I ett vanligt läromedel i fysik för grundskolan finns 14 bilder på personer som utför tekniska arbetsuppgifter. Samtliga dessa personer är män. I samma bok finns 16 bilder på personer som associeras till vetenskap. 14 av dessa är män. Skolinspektionen lägger i dag fram en granskning av undervisningen i fysik i grundskolan… Det är förvånande att år 2010, i ett läromedel, finna en så stor obalans mellan könen när det gäller att i bild beskriva mäns och kvinnors roller inom ett viktigt samhällsområde. Mot bakgrund av att många elever i grundskolan dessutom tycker att fysik är svårt och tråkigt är det ytterst beklagligt att läromedelsförlagen inte tar uppgiften att engagera alla elever med större seriositet.”

Menar utredarna allvar? Ska en jämn könsbalans vad avser bilderna i boken vara avgörande för att engagera eleverna och få dem intresserade av fysikämnet? Eftersom detta nämns i både rubrik och inledning kan man tro att denna brist är den mest relevanta man funnit. Visst skulle det vara bra att lägga in bilder på kvinnliga fysiker i högre utsträckning om fördelningen är så ojämn som anges, men att det skulle ha ett avgörande inflytande på (de kvinnliga) elevernas intresse för fysik är tveksamt. Då kan en kvinnlig fysiklärare spela en större roll, men störst roll spelar nog lärarens (oavsett kön) egen entusiasm, kunskaper och sätt att framställa ämnet. Att många elever tycker att ”fysik är svårt och tråkigt” kan hänga ihop med att ett svårt ämne som man inte behärskar till slut känns tråkigt – därför är det viktigt att man satsar på att skapa en genuin förståelse för fysikämnets karaktär hos eleverna, vilket även förutsätter matematiska färdigheter, så att ämnet känns hanterbart. Detta kan inte åtgärdas med en bildanalys. Bilder i all ära men för att odla ett intresse för fysik måste man fokusera på just fysik. Sedan kan inte varje steg i lärandeprocessen vara rolig, ibland kommer belöningen senare. Det här fokuset på samtidig tillfredsställelse på alla möjliga plan är inte rimligt.

Det finns alltid en koppling till verkligheten

Det finns alltid en koppling till verkligheten men möjligtvis inte alltid till elevens personliga vardagssysslor. Fysik kan vara lika fascinerande ändå, kanske just därför.

Eleverna får inte tillgång till hela det spektrum av kunskaper och färdigheter som kursplanen säger att de ska få. Både i undervisningen och i läromedlen läggs tyngdpunkten på att beskriva naturvetenskapliga resultat. Hur kunskapen kan användas hamnar i skymundan. Om det överhuvudtaget tas upp är det flyktigt, i samband med historiska tillbakablickar, som presenteras långt bak eller i tonade rutor vid sidan om. Målet i kursplanen om att åstadkomma en mer hållbar samhällsutveckling och att utveckla omsorg om natur och människor är i stort sett helt frånvarande i samtliga av de tre granskade läromedlen. Undervisningen förefaller fokusera på färdiga fakta. Indirekt förmedlar läromedlen en känsla av att här finns ingen plats för människor eller de utmaningar och problem som samhället behöver lösa. En undervisning som använder läromedel som fastnat i historiska lagar och samband utan att diskutera kunskapens användning och relatera till viktiga aktuella samhällsfrågor och även framtida sådana, kan knappast bidra till utbildningens grundläggande syften… Innehållet behöver kopplas tydligare till elevernas vardag och oftare knytas till samhällslivet och aktuella händelser… Elevernas intressen, åsikter och delaktighet behöver beaktas och ses som en tillgång i strävan efter att öka elevernas lust att lära fysik. Detsamma gäller elevernas kreativitet och nyfikenhet.”

Formel

Fokus på "färdiga fakta" och "historiska lagar" är en förutsättning för att kunna bli en kreativ forskare

Vad är det för fel med tonade rutor vid sidan om, det blir ju mer synligt än att väva in det i texten? Det viktiga är väl att läraren tar upp det. Undervisningen ”förefaller fokusera på färdiga fakta.” Är det fysiklagarna som åsyftas eller? Det är ju tragiskt att man i just fysikämnet ska behöva nämna de universella naturlagar (där en hel del kända samband för övrigt kan härledas av eleven om han/hon har någorlunda matematikkunskaper) som den moderna människan forskat fram under de senaste århundradena och som är centrala för en fysiker och dessutom kan uttryckas på ett elegant sätt med matematik. Varför ska man göra det och komplicera saker när man istället kan prata om att det är viktigt att värna om sina medmänniskor? Eller stimulera fysikintresset genom att lägga in fler bilder på kvinnor som jobbar på kärnkraftverk, istället för att ”fastna i historiska lagar”. Kanske eleverna kan få uppfinna och presentera sina egna fysiklagar, som inte är kända för fysikersamfundet ännu? Möjligheterna är oändliga om man bara har ett öppet sinne. Saken är bara att det är just ”färdiga fakta” och ”historiska lagar” som behövs för att åstadkomma en hållbar utveckling, åtminstone vad avser det tekniska. En hållbar samhällsutveckling åstadkommes enklast genom att förse eleverna med de grundläggande kunskaper som är nödvändiga för att kunna gå vidare till högre utbildning. När beslutades det att ett mål med fysikundervisningen är att utveckla omsorg om medmänniskor? Omsorgen om skoleleverna innebär att vi får en uppväxande generation som med gott självförtroende och med relevanta faktakunskaper lämnar skolan. Faktakunskaper i fysik utesluter för övrigt inte kreativitet, utan är snarare en förutsättning för den! Detta är givetvis mer uppenbart för en forskande fysiker än för en utredare på Skolinspektionen. Fysikböckerna är för övrigt fulla av konkreta tillämpningar när det kommer till problemlösning, om än inte knutna till ”aktuella händelser”. Det är svårt att få in ett helt personlighetsutvecklande program för eleven i varje fysikkapitel – ska man avdela tid till detta så måste annat nedprioriteras – varje elev har en egen vardagserfarenhet och hur ska fysikläraren kunna klämma in alla individers behov i kapitlet om värmelära? Vad menas med att beakta elevernas ”åsikter” i citatet ovan (separerat från att beakta ”intressen” dessutom) i strävan att öka lusten att lära fysik? Avses åsikten kring huruvida termodynamikens andra huvudsats är relevant för utbildningen eller inte? Man kan väl knappast avse politiska åsikter, så uttalandet måste tolkas som att eleven ska få ha en åsikt om hur utbildningen i ämnet ska gå till och läggas upp, innan han eller hon inhämtat kunskaper i ämnet! Eller hur ska man förstå detta?

”Betydelsen av kunniga och engagerade lärare för elevers lust att lära fysik är otvetydig i granskningen… Dock undervisar flera lärare i fysik trots att de saknar utbildning.”

Inger Enkvist är professor i spanska och en flitig skoldebattör

Inger Enkvist är professor i spanska och en flitig skoldebattör

En viktig poäng, kunniga och engagerade lärare. Och det är oroande är dock att lärare som saknar utbildning undervisar i fysik. Grunden för detta står bla att finna i SOU 1999:63 ”Att lära och leda. En lärarutbildning för samverkan och utveckling” vars förslag radades upp i en proposition som röstades igenom kort därefter och realiserades 2001, för mer info se ”Skolan – ett svenskt högriskprojekt” av Inger Enkvist. Enligt Enkvist talas det i utredningen om att utbilda ”flexibla” lärare som blir ”behöriga att arbeta i de flesta undervisningssammanhang”och i utredningen konstateras: ”När samhället nu omvandlas i en allt snabbare takt kan vi idag ännu mindre än tidigare peka ut vilka kunskaper som kommer att vara relevanta när dagens elever kliver ut i morgondagens samhälle”. Poängen är visst att man ska ”lära sig att lära” men detta kan man inte göra utan att först inhämta äldre kunskaper, eller ska varje generation uppfinna hjulet på nytt?  Som Enkvist påpekar: ”Att forskarna utvecklar ämnena påverkar inte skolutbildningens grunder, eftersom skolutbildning behövs för att förstå vad forskarna upptäckt.”

Det kan behövas bredvidläsningslitteratur i skolan

Det kan behövas bredvid-läsnings-litteratur i skolan

Vi minns ju den förra artikeln om genus och kritiken av fysikböcker som uppmärksammades på Newsmill av en matematiker och en fysiker (jag bloggade om detta här och här) Kritikerna har inte helt fel i att skollitteraturen delvis är skriven på ett ointressant sätt, jag själv fick knappast upp ögonen på matematik och fysik via den, utan snarare blev jag inspirerad av populärvetenskapliga böcker – det var så jag också förstod att skolmatematiken och skolfysiken utgjorde viktiga verktyg. Så när man har åtgärdat genusproblemet med bilderna föreslår jag en komplettering av befintlig litteratur med några inspirerande populärvetenskapliga böcker, tex den teoretiske fysikern Paul Davies böcker varav flera finns på svenska, eller den världsberömde kosmologen Steven Hawkings och gärna matematikern Ian Stewarts böcker. För att förstå att vetenskapliga framsteg kräver tid och ansträngning, och samtidigt få en inblick i aktuell matematik, rekommenderar jag boken ”Fermats gåta” av Simon Singh där man kan läsa historien om hur det tog Andrew Wiles 7 år av hängivet arbete att bevisa Fermats stora sats som matematiker hade försökt bevisa under 350 år utan att lyckas. Med ”Svenska kryptobedrifter: hur Arne Beurling knäckte den tyska chiffertrafiken” kan man kombinera historieundervisningen med matematikundervisningen och så vidare. Eller så kan de som eventuellt ska skriva om kurslitteraturen i fysik låta sig inspireras av dessa.

Etnologen Jonas Frykman - också skoldebattör

Etnologen Jonas Frykman - också skoldebattör

Lästips från 1998: ”Han [Jonas Frykman] menar att ointresset för att läsa vidare grundläggs i den individcentrerade svenska skolan, i dess kultur och sätt att arbeta… Frykman säger: ”Nutidens skola ska hjälpa varje elev att utvecklas och ”hitta sig själv”, ”bli en bra människa”, att inte vara rasist, inte mobba, inte skämmas utan vara stolt över sin religion, sin klass, sitt kön etc. Ja, det finns ett helt personlighetsutvecklande program som eleven förväntas omfatta efterhand. I fokus står inte kunskaper utan egenskaper. Skolan koncentrerar sig på att göra individen till Någon. Dagens skola har fastnat i Den Goda Viljans Tragik. Med sin extrema individorientering låser den eleverna vid deras ursprungsidentitet.”

I en artikel skriven av etnologen Frykman, ”Fostran till hopp och leda” som återfinns i Enkvist bok ”Skolan – ett svenskt högriskprojekt” kan man läsa följande:

Fostran eller fakta?

Frykman anser att svensk skola fastnat i den goda viljans tragik

”Thomas Ziehe är numera välkänd innehavare av Adorno-professuren i Frankfurt. Som en av de mer idérika forskarna inom fältet ungdom och postmodern barndom har han vågat fråga sig vad avritualiseringen av skolan betytt för ungas självuppfattning och identitet. De problem vi känner från Sverige med vikande intresse för framtiden, leda och vantrivsel i skolan är nämligen inte unika, även om de blivit särskilt märkbara här. Vad han hjälpt till att klargöra är det motsägelsefulla förhållandet mellan det faktum att skolorna å ena sidan blivit mer informella, att elever och lärare kommit varandra närmare och tonen blivit mänskligare  – och å andra sidan elevernas växande uppgivenhet inför sin egen förmåga. Varför blir de alla inte mer optimistiska när de bemöts som hela människor, så som avsikten var? Finns det rent av både pedagogiska och mänskliga vinster att hämta i att göra skolan till en mycket annorlunda – speciell – verklighet istället för att göra den till en mysig och mer hemlik plats där var och en ska bemötas individuellt? Det Ziehe pekar på är att barnen under skolåren – trots att de inte själva gärna vill det – vinner på att ingå i en fostrande och tydling lärlingskultur… Ziehe illustrerar med ett exempel från undervisning i dans: Jag sätter på en skiva och ber barnen dansa fritt… Utelämnade åt sin egen fantasi finner de sällan den stora variationen utan upprepning, vanan, det manierade. I stället för fritt, blir beteendet repetitivt och tråkar ut dem. För att bryta deras låsning drar jag då upp en kritcirkel runt deras vänstra fot. Och så ber jag dem dansa utan att flytta foten utanför kritstrecket. Deras rörelser blir alltså överdeterminerade – formade i relation till verkligheten utanför dem. Snart upptäcker de själva hur de tvingas hitta på helt nya steg – de uppfinner nya danssteg för att möta de hinder som har skapats åt dem… Kritcirkeln behövs för att eleverna ska komma utanför sig själva. Annars råkar de ut för vad Ziehe kallat ”en för tidig identitetsstängning”. Möter de inte en annorlunda värld som hela tiden provocerar dem tenderar de att bli självrefererande, instängda i sin egen värld… Att skolan blivit mer informell och mänsklig är i och för sig inget fel. Svårigheterna börjar när läraren tror att undervisningen skall anpassas efter det subjektiva och privata – barnet – istället för att eleven skall gå in i en kollektiv lärlingskultur.”

Jag lovar att detta är mitt sista kilometerlånga inlägg!


%d bloggare gillar detta: