Världsberömd kosmolog varnar oss!

april 27, 2010
Varifrån kommer alla gensuevatare egentligen?

Varifrån kommer alla Sveriges genusevetare egentligen?

Jag ser att den världsberömde kosmologi-professorn Steven Hawking nu varnar oss för att sända ut radiosignaler i rymden som avslöjar vår existens: ”THE aliens are out there and Earth had better watch out, at least according to Stephen Hawking. He has suggested that extraterrestrials are almost certain to exist — but that instead of seeking them out, humanity should be doing all it that can to avoid any contact….He suggests that aliens might simply raid Earth for its resources and then move on: “We only have to look at ourselves to see how intelligent life might develop into something we wouldn’t want to meet. I imagine they might exist in massive ships, having used up all the resources from their home planet. Such advanced aliens would perhaps become nomads, looking to conquer and colonise whatever planets they can reach.”” Den teoretiske fysikern Ulf Danielsson skriver på Newsmill att de flesta andra civilisationer rent statistiskt förmodligen ligger miljoner eller kanske miljarder år före oss i utvecklingen. Jag hoppas att man nu snart kan utröna varifrån genusvetarna kommer och vilket deras egentliga uppsåt är och varför just Sverige blivit utvalt som experimentellt centrum.

Jag trasslade in mig i de patriarkala strukturerna påväg till Jorden

Jag trasslade in mig i de patriarkala strukturerna under min resa till Jorden

Vi kanske redan lever i det scenario som Hawking målar upp i sin kommande dokumentär och där utomjordingarna är ute efter att tömma  oss på mental energi och sunt förnuft eftersom de kommit så långt i sin utveckling att de tappat bort sitt eget – vem vet? Ibland känner jag mig för övrigt själv som en utomjording som kommit långväga ifrån till detta genusvansinne som känns så främmande för min natur, och det var i själva verket under denna min kosmiska resa till Jorden jag som bekant upptäckte de patriarkala förtryckar-strukturer som genomsyrar universum och som bekräftades mer vetenskapligt med traditionell patriarkal metod i och med COBE-satellitens mätningar av den kosmiska bakgrunds-strålningen vilket ledde till det Nobelpris i fysik 2006 som, om inte objektiv patriarkal vetenskaplig förtryckarmetod rådde, hade tilldelats mig flera år tidigare. De universella strukturerna är allestädes närvarande, just nu hittade jag exempelvis en intressant struktur i min upptinade lussebulle, och det är helt uppenbart att russinen är förtryckta, eller snarare intryckta, i degen. Folkvettet väller ut över gränserna i samma takt som genusvetarna väller in från främmande solsystem och det är hög tid att åtgärda de vänsterextrema termodynamiska förhållanden som råder i den underkylda samhällsdebatten genom att stoppa det olagliga inflöde av genusvetare i statsapparaten som höjer toleransnivån hos folket. Varje dag utan kamp mot vansinnet är en dag där det kollektiva dissociativa symptomet i form av upphävd identitetsupplevelse gör sig alltmer påmint. Genom att inte blogga i hela nio dagar tappade jag nästan själv hela min identitet. Ber om ursäkt för detta.

Matematiken är lösningen på alla problem!

Matematiken rymmer inom sig lösningen på alla problem!

Tillsammans ska vi locka ungdomen bort från fördärvet och in i vetenskapen  där den hör hemma, och helst in i matematikens värld eftersom alla vägar ändå leder dit. Även de samhällsintresserade borde studera matematik för att lära sig att så länge man bara integrerar över ett konservativt fält så kan man i sann liberalistisk anda välja vilken (integrations)väg man vill mellan två godtyckliga punkter, som ni alla givetvis redan känner till: \oint v\cdot dr=0 och på så sätt kan vi använda matematiken för att kombinera olika samhällsideologier i trygg förvissning om att framtiden är vår bundsförvant medan genusvetarna inte är det.

Jag fann en debatt i jämställdhetsfrågan från i januari i år på Svensk Tidskrift.  Det började med Magnus Nilssons (riksdagskandidat för (m)) artikel ”Biologin styr över jämställdheten” som kritiserar innehållet i en SVD-artikel som vi alla minns från i höstas där de moderata riksdagsledamöterna Hillevi Engström och Mats Johansson bla skriver ”Men ännu återstår många enkönade reservat. Statistiken antyder att det skulle finnas en sekreterargen och en vårdgen (kvinnlig), samt en byggnadsgen och en motorgen (manlig). Ett sådant antagande saknar dock vetenskapligt stöd… Könsskillnader grundläggs underifrån och förs med från förskolan och uppåt.” Så här kommenterar Nilsson (8/1) detta: Frågan är vad Engström/Johanssons genetikargument egentligen fyller för syfte? Det är en märklig tanke att en viss samhällsordning skulle vara oacceptabel bara för att den saknar genetisk grund. Det finns inte heller någon demokratigen, marknadsekonomigen eller frihetsgen. Skulle man därför ifrågasätta demokrati, marknadsekonomi eller frihet?”

Elise Claeson - en klok kvinna

Elise Claeson - en klok kvinna

Elise Claeson ger sig in i debatten (15/1) med en mycket läsvärd artikel: ”Sverige ska ”vara världens mest jämställda land”, slår partisekreterare Schlingmann (M) fast i bästa Gudrun Schyman-anda i ett avstamp inför valet 2010 (Aftonbladet 7/1). Han tycks inte ha uppfattat att Schymans parti, Fi, bara fick promille av rösterna 2006. Schlingmann ångar på i bästa Fi-stil: Jämställdhetsarbetet ”måste börja redan när ettåringarna börjar på förskolan och sträcka sig ända till sammansättningen i ledningsgrupper och bolagsstyrelser”… Det enda som skiljer Schlingmanns jämställdhet från Schymans är att Schlingmann inte nämner ordet genus en enda gång. Genussamhället blev en pinsamhet och saknar folkligt stöd… Skillnaden mellan Birgitta Ohlsson/Per Schlingmann och Gudrun Schyman/Mona Sahlin är hårfin. Det är mera grad- än artsskillnader mellan utspelen från kvinnoförbunden. Både höger och vänster tycker lika – det finns inga könsskillnader i grunden; olika utfall är orättvist och ska åtgärdas. Därför ska det helst köras varannan damernas. Jämställdheten har förvandlats till ren och skär matematik och – kvotering. Men eftersom ordet kvotering fått en negativ klang (luktar socialistiskt tvång) föredrar både vänstern och liberaler att kalla kvotering för ”individualisering”. I debatten om delad föräldraförsäkring är kvoteringsanhängarnas främsta argument liberalismens favoritord: individen. Hur blev det så? Statsindividualismen är den svenska jämställdhetens ideologi, sa jag vid jämställdhetsseminariet. Det är den svenska modellens innersta väsen och det är en syntes mellan socialistiska och liberala värden: statens och indvidens ömsesidiga beroende av varandra. Däremellan ska inget finnas som kan skilja dem åt. Det ska vara raka rör mellan individen och välfärdsstaten, mellan bidragstagare och bidragsgivare. Varken kvinnor eller män ska vara beroende av varandra i omoderna konstruktioner som familjen. Då hotas den fria jämställda statsindividen. Bara staten kan garantera individernas frihet och jämställdhet. Därför pratar socialister numera om individualism och jämställdhet och nästan inte alls om klass.”

En förtryckarstruktur

Bild på välkänd förtryckarstruktur

”Det är därför Gudrun Schyman kunde utropa ”död åt familjen” och räkna med stöd inte bara av socialister utan också ett tyst stöd från liberaler… Individens frihet går också före allt annat i det klassiskt liberala tänkemönstret. Och då är vi där igen. Eftersom vi inte kan välja våra föräldrar, barn och släktingar blir denna grupp av människor ett hinder för individens fria val. Och den åtråvärda liberala jämställdheten bygger ju på att vi ska kunna välja… Eftersom höga individuella skatter gör barnfamiljerna beroende av föräldrapenningen, kan staten bestämma att bara de familjer som lever på ett visst sätt, får maximal utdelning. Pappamånader, jämställdhetsbonus och ”individualisering” av föräldraledigheten är exempel på hur staten vill härska genom könssöndring. Alla dessa jämställdhetsåtgärder, där staten ska ”befria” individen från biologin och kulturella normer, stöds inte bara av socialister, utan kanske mest av liberaler. Genom att individualisera samhället tror liberaler att människan blir stark, fri och jämställd. Det är fel. Vi behöver inte mer liberal jämställdhet. Den förstärkar bara ett vänster-mitten-samhälle där staten alltid vinner. Jämställdheten har blivit vår tids socialism, den enda godtagbara ursäkten för politiker att detaljstyra våra liv. Individualisering i ett högskattesamhälle ger en illusion av frihet och jämställdhet – särskilt för kvinnor.”

”På papperet är vi världsledande i jämställdhet och individualism; svenska kvinnor jobbar mest i världen och vi kan ägna oss åt att utveckla oss själva, vi behöver ju inte ta hand om våra barn och våra gamla föräldrar – det fixar staten så gärna (därav de höga skatterna). Men i verkligheten är vi likriktade, svaga ögontjänare, som är helt beroende av staten: om Försäkringskassans utbetalningar försenas, minskas eller uteblir (för att vi inte uppfört oss rätt), kraschar svenska familjers ekonomi. Därför röstar svenska kvinnor vänster, trots att de flesta lever ett borgerligt liv. Det är inte vänsterns jämställdhet som lockar; den skiljer sig ju inte nämnvärt från Alliansens. Nej, det handlar om att kunna betala hyran och köpa mat och kläder till barnen. I brist på ett tydligt borgerligt högeralternativ, accepterar kvinnor intuitivt att det är staten som bestämmer över deras liv via föräldra-försäkringen och maxtaxan – i jämställdhetens namn. Sådan är statsindividualismen.”

Anne-Marie Pålsson

Anne-Marie Pålsson har också noterat det problematiska med den sk jämställdhets-politiken

I sin artikel på nätet länkar Cleason till en artikel från förra året på temat jämställdhet, också den mycket läsvärd, skriven av Anne-Marie Pålsson: ”Debatten om jämställdhet har länge dominerats av vänstern – inte i kraft av egen överlägsenhet utan mera som en följd av borgerlighetens tystnad. Resultatet har blivit därefter – statlig styrning, kontroll och likriktning av våra liv. Det är lätt att se varför det blivit så. Vänsterns sätt att se på jämställdhet innebär likhet: att män och kvinnor skall göra samma saker på marknaden och i hemmet. Helst skall det finnas lika många män och kvinnor på varje befattning och i varje bransch för att vänsterfeministerna skall vara nöjda. Detta stärker statens grepp om oss eftersom det bara är staten som förfogar över tillräckliga maktmedel för att genomdriva vänsterns likhet. Och sådana har verkligen använts…. Trots denna omfattande överföring av makt till den politiska sfären har vi långt kvar till jämställdhet [i betydelsen 50/50-fördelning inom alla yrken och på alla nivåer]… Vänsterfeministerna har tolkat detta som att den politiska styrningen inte är tillräcklig och de kräver därför mera åtgärder… En kritik mot detta förhållningssätt har uppfattats som ett angrepp mot själva idén om jämställdhet. Men vänstern har inte ensamrätt till denna fråga och det finns andra sätt att uppnå jämställdhet på än de som vänstern förespråkar. Fast det förutsätter att vänsterns definition av jämställdhet överges till förmån för den mera liberalt inriktade – att män och kvinnor skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter att forma sin tillvaro.”

Mannen ska diska hälften i heterohushållet!

En man i ett heterohushåll ska enligt lag utföra exakt hälften av hemarbetet

Men som bekant (När lika möjligheter blev 50/50) övergavs det övergripande jämställdhetspolitiska målet att män och kvinnor ska ha lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter så sent som våren 2006 (prop 2005/06:155) till förmån för det enligt flera remissinstanser mer svårtolkade målet att ”kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv” där ”ordet makt skall förstås i betydelsen att kvinnor och män skall ha samma rätt, förmåga och möjlighet att forma samhället och sina egna liv.” För hur lagstiftar man om samma förmåga? I denna proposition, som bifölls slogs även fast som ett av fyra delmål att kvinnor och män ska dela lika på det obetalda hemarbetet (!) något som också flera remissinstanser ställde sig frågande till (hur detta skulle uppnås med politisk styrning), dessutom kan man notera att någon 50/50-uppdelning av hushållsarbetet inte tas upp i hushåll med samkönade relationer utan det är just när en kvinna och en man lever ihop det måste lagstiftas om hushållsarbetet.

Pålsson fortsätter:

”Vänsterns lösning på ”reproduktionsdilemmat” består av offentlig barnomsorg, lika arbetstid för alla och delad omsorg om barnen och hemmet. Ett förverkligande av individuella drömmar genom att ta hand om sina egna barn tillåts däremot inte av vänsterfeministerna. Det är bara när kvinnor tar till sig den manliga livsstilen som en jämställd värld kan råda. Men skulle en ordning där kvinnor ges möjlighet att ta hand om sina barn reducera kvinnornas möjligheter, rättigheter och skyldigheter? Ja, om detta är påtvingat. Men med en subvention som följer barnen och inte omsorgsformen skulle egen omsorg av barnen ge en hygglig ekonomisk utdelning. För mig är det stötande att skattebetalarna satsar cirka 100 000 kronor årligen på varje barn som inordnas den kommunala omsorgen, medan de barn som tas om sina egna föräldrar inte kostas på något alls. På arbetsmarknaden har kvinnor kritiserats för att fastna i lågbetalda arbeten inom vård och omsorg. Men vad är det för fel med att arbeta inom vården? Om det är arbetssituationen som är undermålig, är det bättre att verka för att den förbättras, än att hindra kvinnor från att välja detta yrkesval… Är det inte dags att kvinnor myndigförklaras?”

Jag ser att det även pågår en aktuell jämställdhetsdebatt på Newsmill. Och en ny avhandling från Linnéuniversitetet visar att kvinnor inte lämnar akademin i högre utsträckning än män:

Teorin om det svarta hålet inom akademin är motbevisad

Teorin om det svarta hålet inom akademin är motbevisad

”Än värre är det ställt med metaforen om ”akademins svarta hål”, som används för att illustrera den vedertagna uppfattningen att kvinnor i avsevärt mycket högre utsträckning än män lämnar akademin direkt efter sin disputation. Men metaforen ger en direkt felaktig bild. Silanders undersökning av i vilken utsträckning och vid vilken tidpunkt män och kvinnor lämnar akademin visar att det överlag är män som i högre utsträckning lämnar akademin, både direkt och en längre tid efter att de har disputerat. ‘Jag blev själv väldigt förvånad när jag såg vad mina data visade, men det svarta hålet finns över huvudtaget inte. Sannolikt är det resultatet av en misstolkning av tvärsnittsdata där man sett att det är en massa kvinnor på doktorandnivå och väldigt på bland professorerna, men då är det inte samma grupp man mäter... Vad det egentligen handlar om är sannolikt fördröjt avancemang, att kvinnor gör långsammare karriär än män… Att man lämnar akademin kan ju också innebära att man gör ett karriärssteg uppåt. Och man får inte glömma att målet med utbildning också är att förbereda för arbetsmarknaden, inte att alla ska sluta som professorer”, säger statsvetaren Charlotte Silander som skrivit avhandlingen. Låt mig avsluta med något lättsamt:

Annonser

%d bloggare gillar detta: