Aftonbladet, statsministern och min senaste genusartikel

november 18, 2010

Jag blev just kontaktad av Aftonbladet för att svara på frågan om det är viktigt att Sverige får en kvinnlig statsminister. Varför tillfrågas jag om det? Frågan är ju bara relevant utifall jag själv är aktuell för posten, för i så fall kan jag tänka mig ett könsbyte – jag offrar gärna min kropp för landets framtid. Det finns ju ett kontinuum av kön och inte bara två, som vi ju vet att Butler visat så finns det ju minst åtta kön, och jag kan anta vilket som av dessa för att få leda folket i förnuftets tecken. Jag svarade i alla fall att det är viktigt att Sverige får en kompetent och kunnig statsminister, oavsett kön, och så skrev jag några hundra ord till så klart om att det ska bli intressant att se vilken analys genussamfundet gör av ”en kvinna med makt” osv. Jag kan ju inte skriva min åsikt här innan Aftonbladet trycker det för då kommer deras tidning inte att sälja ju, och inte vill vi väl att Aftonbladet ska gå i konkurs just när jag blivit deras genuskonsult. 😉

Jag ser att Tidskrift gör Genusvetenskap TGV eftersöker nya  forskningsartiklar: ”Vill du publicera din forskning i Tidskrift för genusvetenskap?” Vem vill inte det? Minns det förra TGV-numret med tema ”Vithet” som jag bloggade om med artiklar som ”Om föreställd vithet, systerligt medlidande och nya husbyggen” och i numret före det hade man artiklar som ”En förlossningsmaskin utan slut: simulering, realism och postmänsklig feminism” . Det här efterfrågas:

”Tidskrift för genusvetenskap, TGV… är Nordens största tidskrift för aktuell tvärvetenskaplig genusforskning. Tidskriftens redaktion befinner sig sedan årsskiftet 2009/2010 vid Tema Genus, Linköpings Universitet. Tidskriften efterlyser nu abstracts eller artiklar på följande teman:

Klimat och genus – Vilken betydelse har ett intersektionellt genusperspektiv i klimatfrågorna?

”Oldies Goldies” – Redaktionen noterar att en rad om- och nyläsningar av feministiska och genusvetenskapliga klassiker publiceras mer eller mindre kontinuerligt… Temat är öppet för kritisk nyläsning, hyllning, samtids- och dåtidsreflektion. Redaktionen ser gärna nyläsning genom radikala metodologiska och teoretiska grepp, där äldre text betraktas genom en lins med vetenskaplig hemhörighet någon helt annan stans än där den äldre texten producerades.

Diaspora – Hur formar och omformas genus i diasporan? Hur är genus viktigt för hur diaspora erfars? Hur ser intersektionerna ut mellan genus, diaspora, sexualitet, offentlighet, politik och sociala nätverk?

Abstract: Skicka ditt abstract på minst 300 ord till tgv@liu.se

Deadline: 15 december 2010”

Shit, nu är det riktigt bråttom, knappt en månad kvar ju! Jag mååååste få in en artikel där! Ok, tänka, tänka – vad göra? Just det, jag satsar på Oldies goldies. Vänta lite….. ok  nu är jag klar, det tog nästan fyra långa minuter att forska fram ett genusresultat, med hjälp av The Postmodernism Generator där man kan slumpa fram nya intressanta forskningsartiklar som kombinerar gamla klassiker som redan är inmatade. Det var lite ansträngande faktiskt, jag fick trycka på refresh-knappen F5 flera gånger tills det kom upp något intressant! Och sedan fick jag klippa ut den intressanta artikeln och klistra in den i Google Translate – manuellt! Vilket slitgöra, jag förstår nu att det måste vara tufft att vara genusforskare, hur vet man vilken artikel man ska välja av alla och kan man lita på att Google Translate inte förvränger någon djup insikt? Det betyder ju att man måste korrläsa och fixa till artikeln, vilket tar längre tid än allt det andra tillsammans. Dessutom lade jag personligen in lite från andra automatgenererade artiklar som jag tyckte passade in i min kontext, och så hittade jag på, eller jag menar: tänkte under djup kontemplation ut, några saker själv. Kanske är 50% mina egna insikter och resten fiktion, eller jag menar klassiskt material. Nåja, här är mitt bidrag till TGV i alla fall:

Den Postsexuella Realismen dekonstruerad som en paradox

Av: Tanja Bergkvist, Fil dr matematik

Subdialketisk

Subdialektisk feminism attackerar och dekonstruerar bakverk

”Sexuell identitet är oupplösligt meningslös”, säger Debord. Är han mentalt störd? Utgångspunkten för en postsexuell rationalism innebär att sammanhanget är en produkt av Gubbslemmet och den kollektiva genusglömskan [Bergkvist, 30 nov 2009 ]. Ämnet är kontextberoende i en prekulturell rationalism som innehåller språket som en paradox. Men Lyotard främjar användningen av subdialektisk feminism för att attackera bakverk. Det gör inte jag. Mina föremål interpoleras till en patriarkalisk berättelse som innehåller verkligheten som en maskulin paradox. Man kan säga att Marx antyder användandet av ett patriarkaliskt paradigm med en inneboende irrationalitet för att dekonstruera klasskillnader. Men jag menar att den efterföljande meningslösheten av ett patriarkalt medvetande existerar och befäster hjärnaktiviteten. Utgångspunkten för expressionism innebär att berättande kan användas för att befästa kapitalismen, men bara om sanningen är skild från språk, och om detta inte är fallet, är sexualiteten en social kommentar.

”Klass är omöjligt”, säger Marx. Vad i helvete menas? Å ena sidan, om diskursen gäller, måste vi välja mellan subdialektisk feminism och postsexuell socialism. Samtidigt kan antagandet av realism innebära att verkligheten är en burk, särskilt om Marxs kritik av subdialektisk feminism är ogiltigt. Burroughs analyserar ett subdekonstruktivt paradigm för verkligheten, i biljetten som exploderade, men bekräftar subdialektisk feminism. Därför är föremålet extrapolerat till en konstruktivistisk liberalism som inkluderar narrativitet som helhet. Kultur är i grunden död”, säger Lyotard. Det karaktäristiska temat i min kritik av realism är en subkulturell verklighet, där ett dominerande begrepp är skillnaden mellan mark och figur, manligt och kvinnligt, sexuellt och onormalt. ”Sexualiteten är en juridisk fiktion”, säger Derrida. Debord föreslår att man utnyttjar realism för att analysera och ändra sexuell identitet. Således innebär detta att subdialektisk feminism som konst syftar till att ta makten av proletariatet där realismen utnyttjas för att attackera verkligheten.

Patriarkalt berättande

Patriarkalt berättande?

I verk av Tarantino  är ett dominerande begrepp skillnaden mellan öppning och stängning. Men Gaiman upprepar det postkulturella paradigmets diskurs, där han även dekonstruerar den strukturella kapitalismen som varken går att öppna eller stänga eftersom locket fastnat. Därför håller Foucaults essä med om att neostrukturell objektivism har betydelse. Ämnet är interpolerat till en strukturell kapitalism som inkluderar sexualiteten som en irreversibel paradox. Flera dekonstruktioner av löpsedlar, ekonomi och senare meningslösheten, när man undersöker paradigm av berättande, ställer oss inför ett val: antingen prepatriarkalt berättande eller dra slutsatsen att målet med konstnären har en betydande form. Därför är det karakteristiska temat bryggan mellan klass och kön, paradox och mening. Men om expressionism har en brygga så är den postsexuella realismens berättelse utrustad med ett figurativt verktyg.

”Språket är elitistisk”, säger Lacan. Men vad fan är inte det? Om man undersöker subkulturell dialektisk teori, måste man snart välja: antingen subkulturell dekonstruktiv teori eller dra slutsatsen att klass, något paradoxalt, har en inneboende mening. Med tanke på att verkligheten är lika med språket främjar Debord användningen av konstruktiva paradigm för att läsa sexuell identitet. Foucaults modell av subkulturell dekonstruktiv teori hävdar att det kollektiva klarar av sanningen. Det tror inte jag, sanningen om könet måste mörkas för folket, eftersom sexualiteten är en paradox som vill ta makten av proletariatet, som jag visat ovan. Ty om man undersöker det strukturalistiska paradigmet av diskursen, står vi inför ett val: antingen neokonstruktiv sublimering eller dra slutsatsen att verkligheten måste komma från skillnaden mellan skapande och dekonstruktion av rådande ordning. Klass har betydelse, men bara om sanningen är utbytbar med språket, om så inte är fallet, kan vi anta att berättelsen är en produkt av textmässig rationalism utan sexuella begär. Referenslista: Pomo + all postmodernistisk litteratur.

Vi får se hur det går...

Vi får se hur det går. 🙂 Redaktionen sitter vid Tema Genus vid Linköpings universitet. Låt mig se vad de sysslar med på Tema Genus, som utgör en del av den stora sk genus-excellenssatsning som jag bloggat om tidigare med syfte att skapa ett Europeiskt Centrum för Excellent Transnationell genusforskning  i Sverige, dit alla världens genusforskare ska kunna vallfärda i vansinne och extas när tiden och pengarna är inne. Glöm inte heller att man redan satsat resurser på att problematisera denna sin egen (av Vetenskapsrådet finansierade så klart) excellenssatsning ur ett genusperspektiv (något jag tagit upp tidigare).För att citera föreståndaren för Nikk (ett ”tvärnordiskt kunskapscentrum för könsforskning och jämställdhet” finansierat av Nordiska Ministerrådet):” Excellenssatsningarna och elitiseringen av högre utbildning korresponderar inte med jämlikhets- och jämställdhetssträvandena inom akademin” Man har alltså problem med sina egna excellenssatsningar och efterlyser därför nya feministiska metoder för att ”kritiskt belysa elit och excellens inom akademin” (bevis: se blogginlägget eller sidan 6 här, dvs sid 4 i pdf:en, under ” Får jämställdhet plats på framtidens universitet?”)!!!

Genussatsningen måste ju också granskas ur ett genusperspektiv

Genussatsningen måste ju också granskas ur ett genusperspektiv

Dubbelt upp med anslag alltså – dels för själva verksamheten, sedan för att problematisera denna genusverksamhet ur ett genusperspektiv! Va  – ska vi ha elitgenusutbildningar för flera miljoner? Då behövs en massa miljoner till för att undersöka de diskriminerande strukturer som uppstår ur denna satsning – rimmar det inte illa med den svenska likriktningsmodellen där alla forskare ska vara lika korkade? En genuselitsatsning betyder ju att några forskare kan bygga upp en maktstruktur och förtrycka de andra med sina resultat. Ja, där har man ju faktiskt en poäng i och för sig… Man kanske kommer fram till att man måste lägga ner sin excellenssatsning.

Men just nu måste jag undersöka vad man sysslar med vid Tema Genus för att se hur mina chanser att bli publicerad i TGV ser ut. Posthumanistiska studier låter intressant:

”Den posthumanistiska utgångspunkten för vårt arbete är en kunskapsteoretiskt performativ och processontologiskt förankrad inställning till det icke-mänskligas roll. Vi kartlägger och följer… hur det mänskliga definieras i kontrast till det icke-mänskliga (djur, maskiner, miljö)… På väldigt påtagliga sätt är moderna människor intrasslade i komplicerade och intima relationer med teknik och vetenskap, med andra djur och inte minst med miljön. Det innebär att teorierna om det mänskliga grundligt börjat ifrågasättas. Frågan vad en människa egentligen är har fått nya betydelser och effekter.”

Ja det kan man ju säga – vem kan avgöra om min artikel ovan är en mänsklig eller maskinell produkt? Här har jag ett forskningsprojekt till genusvetarna på temat posthumanism: Are you living in a computer simulation?:

”This paper argues that at least one of the following propositions is true: (1) the human species is very likely to go extinct before reaching a “posthuman” stage; (2) any posthuman civilization is extremely unlikely to run a significant number of simulations of their evolutionary history (or variations thereof); (3) we are almost certainly living in a computer simulation. It follows that the belief that there is a significant chance that we will one day become posthumans who run ancestor-simulations is false, unless we are currently living in a simulation. A number of other consequences of this result are also discussed.”

Annars kan jag bevisa (3) mycket enkelt, för i verkligheten hade aldrig något  sådant här kunnat hända: ”I Irigarays essä Le sujet de la science est-il sexue? från 1987 analyseras Einsteins relativitetsteori från ett postmodernt socialkonstruktivistiskt genuspespektiv. Hon frågar sig om Einsteins välkända formel E = mc2 är sexistisk. Hon menar att formeln privilegierar en hög hastighet, nämligen ljusets hastighet, på bekostnad av lägre hastigheter som är mer betydelsefulla – inte minst för kvinnor. Einstein anklagas för att vara fixerad vid höga hastigheter, vilket enligt Irigaray reflekterar Einsteins sexistiska inställning.”

Och inte heller det här, som jag antar att The Postmodernism generator är inspirerat av: Sokal-affären. Matematikern Olle Häggström skriver om det HÄR:

Kan man ta sig ur genussimulationen genom kvantmekanisk tunnling?

Kan man ta sig ur genussimulationen genom kvantmekanisk tunnling eller något?

”Det finns således all anledning att lägga viss kraft på försvaret av rationalism, upplysning, och klassiska vetenskapsideal. Till de främsta hjältarna bland försvararna av dessa värden vill jag räkna den amerikanske fysikern Alan Sokal. 1996 fick han en artikel med den grandiost klingande titeln ”Transgressing the boundaries: towards a transformative hermeneutics of quantum gravity” publicerad i Social Text, ett av den postmoderna samhällsforskningens husorgan. Först efter publiceringen avslöjade Sokal att hans artikel var avsedd som en parodi. Jämte den gängse relativistiska jargongen om t.ex. hur det blivit ”alltmer uppenbart att fysisk ‘verklighet’, liksom social ‘verklighet’, i grund och botten är en social och lingvistisk konstruktion” kryddar han sin text med absurditeter som att Jacques Lacans spekulationer inom psykoanalysen skulle ha bekräftats av den moderna kvantfältteorin, och följande obetalbara stycke:

”Liksom liberala feminister ofta nöjer sig med en minimal agenda omfattande juridisk och social jämställdhet samt fri abort, gäller för liberala (och till och med en del socialistiska) matematiker att dessa i allmänhet håller till godo med det hegemoniska Zermelo-Fraenkel-systemet […], utökat blott med urvalsaxiomet.”

Den här påstådda kopplingen mellan matematik och feminism bygger enbart på att den amerikanska fri abort-rörelsen (pro-choice) och matematikens urvalsaxiom (axiom of choice) råkar bära en viss ordlikhet i engelskan. Jag kan vidare intyga att inget vore mer främmande för en matematiker än att ta politiska hänsyn i valet av mängdteoretiskt axiomsystem. För den som med facit i hand läser Sokals artikel kan det alltså synas som om vem som helst (och i synnerhet Social Texts redaktion) omedelbart borde ha kunnat avslöja bluffen, men den bistra sanningen är att Sokals parodi är snart sagt omöjlig att skilja från den rappakalja som hör till tidskriftens ordinarie innehåll. Härtill kan fogas att de flesta av stolligheterna i Sokals artikel inte ens är hans egna, utan noggrant citerade från diverse ledande tänkare i den postmoderna traditionen, löst sammanfogande med instämmande fraser. Publiceringen av Transgressing the boundaries väckte stor uppståndelse, och följdes av intensiva diskussioner om vetenskaplighet och intellektuell hederlighet, som ännu inte ebbat ut.”

Annonser

%d bloggare gillar detta: