Rothsteins genusbrev och genusforskningens dilemma

oktober 5, 2009
Rothstein

Att redogöra för en kontinerlig variabel som genus är ett dilemma

Det här genusbrevet (tipstack till QED) från Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, till forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap är förvisso ett år gammalt men ändå lika aktuellt som underhållande så därför måste jag bara lägga upp det! 🙂 Rothstein fick följande brev (min fetstil): ”Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) har i regleringsbrevet för budgetåret 2008 fått i uppdrag att bl.a.redovisa köns- och åldersfördelning för medarbetare inom pågående forskningsprojekt och program… Då du har beviljats ett projektbidrag eller programstöd av FAS och då bidrag till detta utbetalas under 2008, är vi angelägna om att du besvarar den enkät som nu finns i eKlara…. Med vänliga hälsningar Erland Hjelmquist Huvudsekreterare.”

Varpå Rothstein svarade (13 oktober 2008): ”Jag skulle gärna tillmötesgå er begäran nedan, dvs svara på hur många män och kvinnor som arbetar i mitt av FAS finansierade projekt. Problemet är att det faktiskt vetenskapligt inte längre låter sig göras. Enligt Vetenskapsrådets egen skriftserie och även enligt Nationella sekretariatet för genusforskning är nämligen numera kön och personers könstillhörighet att se som sociala konstruktioner. Enligt de nyare rönen inom genusforskningen som finansierats av VR och jag antar FAS (den sk. queer-teorin) är det nu inte längre förenligt med god vetenskap att bara prata om två könsidentiter utan socialkonstruktivistiskt måste vi ge utrymme både för många fler (Judith Butler lär vara uppe i åtta) samt också ge utrymme för att en och samma individ kan ändra sitt genus/kön då och då. Som det står på Genussekretariatets hemsida: ”Det är i praktiken omöjligt att dra en skarp gräns mellan det kroppsligt givna och det kulturellt skapade”.

Vidare anför man att kön formas ”inom ramen för kulturella och sociala maktordningar och skiljer sig från en tid och plats till en annan”. Den biologistiska kroppsräkning som ni vill att jag skall utföra är således vad jag kan se numera ett vetenskapligt sett passerat stadium. Mina medarbetare kan som framgår ovan ha en könstillhörighet/genus på morgonen, en annan till lunch och en tredje till kvällen och hur skall jag kunna hålla reda på detta? Med förlov sagt har jag en del annat att syssla med. Jag kan dessutom inte tro att ni vill att jag skall vidta okulära besiktningar av deras fysionomi, är detta kravet ber jag vänligt men bestämt att få avstå.

Även ålder är en kontinuerli variabel, som kan vara en social konstruktion - att tro något annat är förlegad biologism

Ålder är en kontinuerlig variabel som också är en social konstruktion - att tro något annat är bara förlegad biologism

Jag har dessutom numera (född 1954) kommit att anamma samma teori vad gäller ålder och kan därför inte heller svara på frågan om mina medarbetares ålder. Logiskt sett, om nu kön kan vara en social konstruktion måste väl också ålder vara det. Den positivistiska mätfetischism vad gäller tid, dvs bruket att exakt försöka räkna och jämföra tidsenheter som vore de något absolut, måste följande Foucault ses som ett utslag av ren och skär maktutövning och sådan har jag ingen anledning att medverka i. Sammantaget kan jag inte ta på mitt vetenskapliga ansvar att besvara enkäten nedan – ett sådant pre-vetenskapligt förhållningssätt till begreppen ”kön” och ”ålder” som FAS nu ägnar sig åt är dessvärre ett sedan länge passerat stadium inom forskningen.

Vänliga hälsningar Bo Rothstein ” Ha ha  – klockrent! 🙂

Debatten om biologisk kroppsräkning pågår visst fortarande – här tex i det näst senaste politiska nyhetsbrevet Genusperspektiv 3/09 (sid 4) under Debatt: ”Varför bara kön” försöker Rothstein hjälpa genusvetarna att komma ur sitt dilemma om genus, kön och kroppar vad gäller vetenskapliga referenser:

”I Genusperspektiv nr 2/09 beklagar sig Åsa Kroon Lundell över det tvång hon känner att behöva publicera sin forskning i internationella tidskrifter. Problemet är, menar hon, att forskningen då måste anpassas till den etablerade forskningen inom området vilket i sin tur leder till att alltför många manliga forskare kommer med i referenslistan…. En lösning är ju att publicera sig i någon av det tjugofemtal internationellt vetenskapliga tidskrifter med genusvetenskaplig och/eller feministisk inriktning… En annan och mera radikal lösning är naturligtvis att överge den ”biologiska kroppsräkningen” som Kroon Lundell nu sysslar med och istället se forskarnas kön som en renodlat social konstruktion. I så fall kan man ju inte bara räkna kroppar (eller som i detta fall, förmodligen förnamn) utan måste förhålla sig till författarnas kön som en mera kontinuerlig variabel… En tredje typ av lösning är naturligtvis att tänka i termer av jämställdhet. Här finns det då två möjligheter. Det första är tanken att författare som är viktiga för ens forskning bör citeras alldeles oberoende deras (biologiska eller sociala) kön. Det är i detta tänkande vad man åstadkommit som forskare som skall vara avgörande och inte forskarens kön, etnicitet, religion, klass, nationalitet, ålder, sexuella läggning, utseende eller akademisk (eller annan) klantillhörighet. Det andra alternativet som bygger på kollektiva rättigheter och vilken resulterar i någon slags kvotering vilket tycks vara vad Kroon Lundell förespråkar. Men då uppstår naturligtvis frågan varför bara kön och inte någon av de ovan uppräknade kategorierna.”

Rothsteins debattartikel är alltså ett svar på en artikel här se sid 7 under rubriken ”Resurstilldelningens patriarkala struktur”, där Åsa Kroon Lundell, docent i medie och kommunikationsvetenskap vid Örebro universitet bland annat skriver: ”När jag författar en internationellt gångbar artikel är det viktigt att jag relaterar till etablerade forskningsområden och traditioner som jag ska kunna redogöra för på ett initierat och relevant vis. Jag konstruerar vetenskapliga ”rötter” till min studie för att sedan kunna argumentera för nya pigga (till)skott och förgreningar. Oavsett om jag vill det eller ej så tvingas jag därmed att reproducera en vetenskaplig kanon som bekräftar ett antal framstående män som bidragit med värdefulla resultat på mitt forskningsfält… När jag sedan synar min referenslista konstaterar jag missnöjt att minst 85 procent av författarna är män.Kvinnorna förekommer men ofta som medförfattare eller redaktörer. De enda tillfällena där kvinnor överväger i referenslistan är om studien har ett uttryckligt ”genusperspektiv”.”

Är detta Centrum för Genusforskning?

Satellitbild på Centrum för Genusforskning

Det är alltså på denna nivå vi befinner oss – i sandlådan. Kanske vore det bästa ur ett rättviseperspektiv att lägga ner all mänsklig aktivitet överhuvudtaget tills vidare? Tills vi löst det här problemet. Världen är full av orättvisor, och vi är alla medskyldiga i att upprätthålla strukturerna som möjliggör dessa orättvisor. Varför har tex inte jag fått Nobelpriset än? Mig veterligen har det fortfarande inte tillfallit någon som är matematiker, genusvansinnes-kritiker, kvinna och exakt 1.62 cm lång samtidigt. Inte ens de två första kriterierna finns uppfyllda någonstans i Nobelprisets icke-rättvisemärkta historia. Jag kräver att få Nobelpriset genast, annars vänder jag mig till DO och därefter tänker jag att söka (och kräver att få) 5 miljoner i skattemedel för att undersöka varför varken jag eller någon av mina bloggläsare som ju tillhör egna unika kategorier fortfarande inte fått Nobelpriset eller ens blivit kvotnominerade.

$latex p(x)=6x^n\Rightarrox p(1)=6$

Genusmatte i det sexualiserade polynomrummet

Det är inte konstigt att dagens ungdomar får psykiska problem när sådana här orättvisor kvarstår, och kanske förvärras tillståndet när man medvetenadegör dem om de här strukturerna, när de inser hur förtryckta och orättvist behandlade de egentligen är. Själv kommer jag inte att kunna sova förrän jag fått minst ett Nobelpris och minst ett förstapris i något olympiskt mästerskap, även om jag inte utövar någon sport –  för det är trots allt min mänskliga rättighet, vilket vem som helst som läser  FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna och tolkar dem ur ett genusperspektiv vid ett svenskt lärosäte inser. Och det var trots allt jag som redan 2005 insåg att om man betraktar polynomrummet av alla könsneutrala polynom där alla koefficienter är identiskt lika med noll utom högstagradskoefficienten, som man låter vara den multiplikativa inversen av 1/6, så är p(1) alltid ett perfekt tal relaterat till genus – nämligen 6 (perfektionen ligger i att talet är lika med summan av sina delare, bortsett från talet självt då: 1+2+3=6). För denna tvärvetenskapliga banbrytande forskningsinsats borde jag åtminstone beredas en helsida i nästa nummer av det politiska nyhetsbrevet Genusperspektiv, för att inte tala om att få Nobelpriset…


%d bloggare gillar detta: