Ström och Billing resonerar och genusforskare vill separera teoretisk genusforskning från jämställdhetspolitik!

maj 4, 2011

Ni har väl inte missat diskussionen om dagens jämställdhetsdebatt mellan civilingenjör Pär Ström (blogg) och läkaren Pelle Billing (blogg) (teknisk support Matte Matik (blogg) ) – glömde ju nästan av att tipsa om den! Se de fyra delarna nedan (totalt drygt 30 min):

Jag vill minnas (se artikeln ”Vad har genusforskning med jämställdhet att göra?” i det forskningspolitiska nyhetsbrevet Genusperspektiv nr 5-6/08 sid 5 i denna pdf ) att jämställdhet och genus var två separata områden. Detta enligt genusforskarna själva:

Vad har genusfroskningen med jämställdhetsarbete att göra, frågar sig nu även genusforskarna

Vad har teoretisk genusforskning med jämställdhetsarbete att göra, frågar sig nu även kritiska genusforskare

”I processen för att vinna legitimitet i vetenskapssamhället har ett avståndstagande från politiken och ett fokus på grundforskningsfrågor varit centralt. Att Nationella sekretariatet för genusforskning sedan i juli i år förutom att stödja och främja genusforskningen även har uppdraget att informera om och vidareutveckla metoder för jämställdhetsintegrering fick flera av deltagarna på hearingen att lyfta frågan om relationen mellan teoretisk genusforskning å ena sidan och jämställdhetspolitik, jämställdhets-praktik och tillämpad jämställdhets-forskning å den andra. Flera uttryckte också kritik och oro över att sekretariatets dubbla uppdrag ska leda till att genusforskning och jämställdhetsforskning blandas ihop, att jämställdhetsforskning ska vinna mark på genusforskningens bekostnad och att den senare därigenom förlorar i legitimitet, bredd och kritisk potential. Genusforskarna Malin Rönnblom [ordförande för Sveriges Genusforskarförbund] och Ulrika Dahl var två av kritikerna. – Vi talar väldigt mycket om att forskningen skall vara applicerbar i relation till politiken, det blir nästan som en beställar – utförardiskussion. Hur blir det med grundforskningen inom fältet, frågade sig Rönnblom.”

Under rubriken ”Heteronormativ ordning” kan vi läsa mer om detta:

”Ulrika Dahl fokuserade på att jämställdhetsforskning till skillnad från genusforskning riskerar att upprätthålla bland annat en heteronormativ ordning. – En poäng med genusbegreppet är att det inte bara rymmer män och kvinnor utan olika sorters maskuliniteter och femininiteter. Om det är så att genusforskning blir synonymt med jämställdhetsforskning eller jämställdhetsintegrering så har vi ett problem eftersom alla vet att jämställdhetspolitik handlar om två dikotoma kön som har en relation till varandra.”

Alltså: inte bara kvinnor och män utan ”olika sorteras maskuliniteter och femininiteter”. Vad betyder det? Att genusforskarna upptäckt att det finns individer? Vilken banbrytande upptäckt. Då är det ju hög tid att lägga ner genusforskningen. Eller ska alla de nya ”könen” i form av det gränsöverskridande kontinuum av personligheter mellan traditionellt manligt och kvinnligt beteende ses som en genusvetenskaplig angelägenhet? Och varför ska, med självinsikterna ovan i åtanke,  genusforskarna sköta den så kallade jämställdhetsintegreringen, som ju är praktiskt jämställdhetsarbete? (I inlägget Iiiinte 80 miljoner till!!!! får vi veta hur det gick  och vad de kommunanställda tyckte ). Ur regeringsbeslutet om jämställdhetsintegrering:

Varför antog man uppdraget?

Varför antog man uppdraget?

”Regeringen uppdrar åt Göteborgs universitet (Nationella sekretariatet för genusforskning) att ge stöd till statliga myndigheters arbete med jämställdhetsintegrering. Uppdraget omfattar följande uppgifter:

– vidareutveckla metoder för jämställdhetsintegrering,

– skapa ett forum för erfarenhetsutbyte om jämställdhetsintegrering,

– informera om jämställdhetsintegrering, och

– skapa förutsättningar för ett långsiktigt stöd för jämställdhetsintegrering.

I uppdraget ingår att samråda med berörda parter, såsom statliga myndigheter, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), länsstyrelserna, universitet och högskolor samt andra berörda aktörer. Universitet ska även följa arbetet med jämställdhetsintegrering i EU och andra internationella organ liksom det arbete som bedrivs inom kommuner och landsting till följd av regeringens beslut om ekonomiskt stöd till arbetet med jämställdhetsintegrering i kommuner, landsting och samverkansorgan.”

Det här teleskopet som jag haft sedan jag var tolv år ledde mig till matematiken

Det här teleskopet som jag haft sedan jag var tolv år ledde mig till matematiken

En sann genusforskare och idealist hade tackat nej för att inte avlegitimera forskningsfältet genom att blanda ihop genusforskning med jämställdhetsarbete, som man ju oroas över. Det hade gynnat oss alla och inte minst de intervjuade kommunanställda i Iiinte 80 miljoner till.  Dessutom hade det besparat oss inte bara 80 miljoner utan hela 225 miljoner kronor,  vilket hade räckt för att inhandla ett teleskop till varje elev i landet och därmed minska den sociala snedrekryteringen till universitet och högskolor, för att inte tala om könsfördelningen inom tekniska ämnen, se bara på genusforskarnas egen fina statistik, med 70-100% kvinnor och 0-30% män på de egna arbetsplatserna. Det gäller ju att leva som man lär. Men först måste man ju se till att alla andra inte lever som man själv gör, utan istället som man hade tänkt sig, för det gäller ju att tänka först och handla sedan, och genusforskarna, som redan är så förtryckta och helt saknar inflytande, ska man inte ge pekpinnar åt. I synnerhet inte deras egna pekpinnar.

Under en jubileumshearing då Nationella sekretariatet för genusforskning fyllde tio beklagade alltså de deltagande genusforskarna (sid 5 i pdf:en) att genusforskningen måste värja sig mot anklagelser om att ligga närmare politiken än andra vetenskapliga discipliner. Detta till trots kritiserar Genusforskarförbundet forskningspropositionens utformning i hur ”genusforskningen behandlas” och ställer i en intervju (se artiklarna ”Leijonborg: ”Forskarna skall inte underordna sig en politisk agenda”” och ”Genusforskningens roll tonas ner i nya propositionen” sid 2 i pdf:en) dåvarande forskningsminister Lars Leijonborg mot väggen med följande ord:

”Förbundet är också kritiskt till att regeringen inte nämner behovet av genusforskning på något av de områden som man valt att prioritera: medicin teknik och klimat. Detta trots att det finns oerhört angelägna fält för genusvetenskaplig forskning inom samtliga tre områden. Varför har ni valt bort genusforskningen i detta sammanhang?”

Leijonborg gav genussamfundet svar på tal under förra mandatperioden

Leijonborg gav genussamfundet svar på tal under förra mandatperioden

Leijonborg bemöter kritiken: ”Jag känner mig väldigt lite träffad av den kritiken. Jag tycker att man faller på eget grepp om man i ett tidigare sammanhang tidigare säger att politiska skrivningar är för inskränkta. Då ska man väl inte efterlysa politiska beställningar på andra områden heller.” Bra av Leijonborg att genomskåda dubbelmoralen här! Men sådana är genusforskarna – de vill ha allt och inget – det ska finnas  tusen olika kön men ändå inga kön. Hur ska de ha det? Kanske borde regeringen bevilja pengar för en utredning kring genusforskningens legitimitet. Genusforskarna verkar ju själva uppenbarligen oroade över den. På tal om genusforskning, läs gärna Timbro-rapporten (från 2005) ”Viljan att flyta medströms”  (en granskning av svenska genusavhandlingar 2005) av Susanna Hakelius Popova. På tal om Timbro, Eva Cooper har kommit ut med boken ”Myten om det andra könet” (44 kr, Bokus), se hennes artikel i SVD Brännpunkt från 8 mars: ”De röda kvinnorna är en myt” vilket jag hade missat men upptäckte i och med QED:s tips om Brännpunktsartikeln Timbro backar till 50-talet i diskussion om jämställdhet” från 30 april skriven av två borgerliga feminister, en fd riksdagsledamot för (m) och fil dr i genusvetenskap, och en medlem i fp samt ledamot av Timbros borgerliga framtidskommission. Jag har inte läst boken än, så kan inte uttala mig, men har just beställt den.

Varför

Flickorna gjorde inte alls som läraren ville, och läraren missade att se detta som ett stort engagemang i skolarbetet

Sedan har vi fortsatt uppmärksamhet kring Kristina Anderssons nya avhandling ”Lärare för förändring – att synliggöra och utmana föreställningar om naturvetenskap och genus” som jag bloggat om tidigare HÄR. I artikeln ”Genusmedvetna NO-lärare nyckeln till förändring” har Nationella Sekretariatet för genusforskning (se Sekretariatets uppdrag i Svensk Författningssamling) skrivit om den.  Under underrubriken ”Dubbel bestraffning av flickor” kan vi läsa: ”Lärarna uppfattade det till exempel som att flickorna egentligen inte var så intresserade av den tekniska verksamheten utan främst försökte vara dem till lags. Det fanns tillfällen då barnen motbevisade detta, men då såg inte läraren det. Som exempel berättar Kristina Andersson om ett tillfälle då en förskollärare gjorde en övning tillsammans med en grupp flickor där de skulle lägga olika föremål i vatten för att undersöka vilka som flöt.

– Läraren ville att de skulle lägga i en sak i taget, men barnen hittade små plastpärlor och började kasta i hela nävar av dem. I den här situationen visade flickorna ett stort engagemang och de gjorde inte alls som läraren ville, men läraren blev bara irriterad.

Kristina Andersson beskriver det som att flickor utsätts för en form av dubbel bestraffning – när de gör det som läraren förväntar sig av dem beskrivs de som oengagerade men när de tar egna initiativ är även det fel.

– Jag tror att man måste jobba mycket tuffare med de här frågorna på lärarutbildningen. Det finns en retorik i dag om att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar, men på ett omedvetet plan kan vi styras av någonting helt annat, säger hon.”

Men här kommer den riktiga blodtryckshöjaren, under underrubriken ”En naturvetenskap som lockar fler” kan vi läsa:

Vetenskap

En vetenskapstradition där resultaten ses som sanningar lockar inte elever till naturvetenskap enligt genusmaffian

”Kristina Andersson tycker att det är särskilt intressant att studera undervisningen i naturvetenskap eftersom de naturvetenskapliga ämnena har sin grund i en vetenskapstradition där resultaten ses som sanningar. Det beskrivs ofta som ett problem att ungdomar inte är tillräckligt intresserade av de naturvetenskapliga ämnena, men Kristina Andersson tycker att man borde fråga sig vad ointresset beror på i stället för att lägga problemet hos ungdomarna. Hon tror till exempel att ämnena skulle kunna locka fler elever om det gavs större utrymme till diskussion.Elever uttrycker ofta att de tycker att undervisningen i naturvetenskap är okreativ. De tycker att det handlar för mycket om att bara producera ett korrekt svar och att det finns för lite utrymme för egna idéer.”  (läs mer i detta pressmeddelande om avhandlingen – det är viktigare med genuskunskap än ämneskunskap för att undervisa i naturvetenskap, eller se mitt aprilskämtsinlägg om detta).

Om lärarna hade fått spendera mer tid med själva fysiken, och mindre på genusvansinne under sin studietid, hade undervisningen faktiskt kunnat bli kreativ, som den var förr i tiden, jag tänker på mina gamla gymnasielärare i fysik, kemi och matematik, som alla var avdankade lektorer (inte i genus utan i sina ännen) från Lunds universitet, och inte kunde något om genus – hur kunde de se förbi könsstrukturerna och få nästan hela klassen att gå vidare till universitetsstudier i naturvetenskap?

Periodiska systemet - en förtryckande struktur

Periodiska systemet - en förtryckande struktur

”Resultaten ses som sanningar” – vad sjukt, som om det skulle kunna gå att fastställa något på experimentell väg och se det som ett entydigt förtryckande faktum. Som om en fysiker ska smälla upp ett atomnummer i ansiktet på en elev och förstöra elevens kreativa hjärnflöde för all framtid. Ska vi verkligen ha en sådan skola? I en modern svensk genusmedveten skola ska man istället i sann demokratisk genusanda ”diskutera” sig fram till vilket atomnummer ett ämne har, och varje elev har lika rätt att uttrycka sin åsikt i frågan och räkna efter eget godtycke på det nationella provet. Alla inser ju för övrigt att det periodiska systemet bara är en social konstruktion, och inte ens det – det är baserat på en dröm som en galning vid namn Mendelejev hade på 1800-talet, och varför ska en modern svensk genusmedveten fysiker behöva slava under det? Jag har själv löst flera av mina forskningsproblem i sömnen, och även om bevisen stämmer så utgör de ändå en privat social konstruktion som en genusforskare kan dekonstruera i sitt psykotiska tillstånd av storhetsvansinne när andan faller på, vilket den gör dagligen. Varför ska en matematiker rätta sig efter några skruttiga axiom som är flera tusen år gamla? I sann radikal andra borde hela matematikens grundvalar raseras, för det är inte bara logiken som spökar utan axiomen är också en patriarkal kvarleva som tillhör mänsklighetens kulturarv, och ett kulturarv hör verkligen inte ihop med en modern genusmedveten demokrati, där varje åsikt i form av axiom, atomnummer eller annat elände har lika rätt att existera, och inte bara existera utan i själva verket utgöra grunden för varje individs unika vetenskapliga föreställning om verkligheten. Om nu verkligheten finns, man har ju i ett genusmedvetet land också rätt att ifrågasätta det, och bör kanske göra det, liksom hela sin existens, vilket man får anledning att göra rätt ofta i ett genusinfiltrerat land, kanske dagligen. Åtminstone de dagar man sätter på datorn…

Hur könar maskinerna de anställda på arbetsplatserna?

Hur könar maskinerna de anställda på arbetsplatserna?

Lästips! ”Lära sig att lära sig är omöjligt utan ordentliga faktakunskaper”   av matematik-professor Olle Häggström (i Skolvärlden 15/2003). Kreativitet förutsätter en hel del faktakunskaper, kanske inte i genusforskning, men i alla normala ämnen. Inget illa menat, genusforskningen vill ju inte se sig som ingåendes i någon förtryckande normalitetsnorm. Man vill även hjälpa andra ämnen ut ur den förtryckande rationalitetsnorm som hittills rått. I september kan man besöka Symposium on Interferometric Investigations of Physical Knowledges and Gender in the Making (tipstack till QED), med följande syfte: ”The aim of this symposium is to explore and to construe existing gaps and possible articulations between gender and science studies with regard to physics and the material sciences. The meeting will function as a starting point to open up novel research perspectives for examining the gender dimensions in the history, epistemology and social studies of physical sciences.” och vi kommer att få svar på följande intressanta frågeställning: ”What is the role of machines and instruments in doing gender at scientific workplaces and their division of labour? Can the acquisition of experimental skills be explained on the grounds of genderings in the machine-human interactions?” Jag har själv en verktygslåda hemma från Clas Ohlson som säkert tidvis gett mig en maskulin identitet, tex när jag hängde ut från fönstret på 8:e våningen för att spika fast ett hönsnät på utsidan av fönstret så att katterna skulle kunna sitta och titta på utsikten utan att falla ner. Eller vad det mitt kvinnliga beskyddargenus? Är inte det här ett tema för en hel genusavhandling? Hur könskodas man när syftet bär kvinnligt genus men själva utförandet kräver ett manligt genus och en manlig verktygslåda?

Annonser

%d bloggare gillar detta: