”Värre än så är det inte”?

mars 19, 2010
Flicka som befäster normer

Flicka som befäster normer

Jag hoppas att ingen missade P1 Skolministeriet (”Genuspedagogerna”) från i tisdags (UR Play). Deltog gjorde DEJA:s (och SACO:s ) ordförande Anna Ekström, föräldern Håkan Eriksson och  genuspedagoger. Notera vad genuspedagogen säger min 10.55-11:24: ”Det är ju det som är liksom vårt uppdrag till skillnad som förälder, det är ju faktiskt att få barnen att prova på så mycket som möjligt, att, att… jag tycker det är en viktig uppgift man har att barnen ska vara nyfikna, alltså att de inte ska fastna i att ”nej det där är inget för mig”. Jag menar det är ju väldigt tråkigt om man redan som kille när man är då bara 6 år redan har bestämt att vissa saker ska man inte göra om man är kille. Då har man ju begränsat sig redan när man är 6 år.”

Föräldrarna har alltså en hämmande inverkan på barnens nyfikenhet och låter dem inte prova på olika saker, vilket begränsar barnen. Detta till skillnad från genuspedagogerna, som bland annat designar nya leksaker ur ett genusperspektiv som ska stimulera kreativiteten – något varken föräldrar eller förskolepersonal visst kan göra. Låt mig räkna upp några aktiviteter jag gick på under grundskolan åk 1-9: programmering (8 år, BASIC 🙂 ), simhopp, tennis, fotboll, handboll, teckning, ridning, dans, astronomi, en TV-baserad kurs på 2 poäng fysikhistoria (som jag inte kunde få ut då jag inte hade gymnasiebetyg) och digitalteknik (inom föreningen Unga Forskare). Hur kan nu allt detta komma sig? Var min mamma genuspedagog? Nej – fysiker! Var kurserna i programmering och digitalteknik anordnade av genusvetare som fått miljontals kronor för att könsneutralisera Lunds ungdomars beteenden? Nej – det kom informationsbrev på posten skickat av de eldsjälar som ordnade kurserna, och dessa informationsbrev var inte granskade ur ett genus-, jämställdhets-, demokrati-, queer-, HBT- eller mångfaldsperspektiv! Varken texten eller bilderna!

Håkan Eriksson har en bra poäng minut 19:30-19:39 ang Ekstöms kommentar i början om att pojkar går ut med sämre betyg och presterar sämre i skolan:

”Genuspedagogik i det här fallet gör mer skada än nytta, för den utgår ifrån det omvända förhållandet – att det är flickorna som är missgynnade.”

Samt 22:33- 22:45, på frågan ”Håkan, finns det något som skulle kunna få dig att ändra din syn på genuspedagogernas jobb i skolan? Är du fortsatt motståndare till att de ska in på din skola till exempel?”) blir svaret:

”Absolut, jag tycker bara att ju mer jag läser om det här desto mer förstärks ju mitt motstånd.”

Notera vad  Anna Ekström säger 21:35-22:08:

”Det är också ett sätt som samhället har valt att lägga upp det på. Istället för att lägga jämställdhets- och genusarbetet väldigt mycket på lärarna i klassrumssituationen så har man valt att gå en väg via genuspedagoger. Och jag, jag kan tycka att i drömvärlden så vore det bättre förstås om varje lärare vore en genuspedagog och hade en riktig möjlighet att ge pojkar och flickor samma utbildning och samma förutsättningar, men bekymret med den svenska skolan är att på grund av resursbrist har ju statsmakterna och kommunerna valt att lägga de här pengarna som projekt som återkommer då och då.”

Fan, jag glömde genusperspektivet!

F-n, jag glömde ju genusperspektivet!

Bekymret med den svenska skolan alltså – att inte alla lärare är genuspedagoger, och dagens lärare klarar inte av att ge pojkar och flickor samma utbildning – maken till fräckhet att sitta i riksradio och förringa hela svenska lärarkårens insatser i ett samhälle där det är svårt nog att verka som lärare!  Och då ska ni alla veta att det så klart  ingår obligatoriska genuskurser för alla blivande grundskole- och förskolelärare – tro inget annat. Kanske måste man ha doktorerat i genusvetenskap för att få vara i kontakt med den uppväxande generationen? Bara som en försiktighetsåtgärd då – så att inte deras liv går åt helvete? Se gärna mina tidigare inlägg om genuspedagogik i förskolan med information hämtat från Statens Offentliga Utredning SOU 2006:75, där det på sidan 19 fastslås i första meningen att ”Förskola av den svenska modellen representerar såväl ett barnpedagogiskt som ett könspolitiskt projekt”.

Genuspedagogik i förskolan – del 1

Genuspedagogik i förskolan – del 2

Genuspedagogik i förskolan – del 3

Genuspedagogik i förskolan – del 4

Jag i DN om genuspedagogik

Jag i SVD om genuspedagogik

På tal om SOU 2006:75 ”Jämställdhet i förskolan” – slutbetänkandet av Delegationen för jämställdhet i förskolan som jag bloggat om i länkarna ovan, så var också här SACO:s ordförande Anna Ekström ordförande (liksom för Delegationen för jämställdhet i skolan som framgick av mitt inlägg om debatten i Riksdagen).

Professor Frängsmyr

Professor Frängsmyr

Nu har repliker inkommit på fil dr Ann Heberleins artikel ”Lika barn leka bäst” i Sydsvenskan, dock bara i den tryckta versionen (15 mars). Både professor Tore Frängsmyr och docent Steven Sampson replikerar. Frängsmyr skriver under rubriken ”Friheten är hotad” bland annat: ”Nu skriver Ann Heberlein att förslaget bara gällde undervisningen, inte forskningen. Detta är fullständigt felaktigt! Det står tydligt att alla teorier och metoder ska relateras till genusteorier. Läroböckerna på universitetsnivå bygger dessutom på forskning. Om inte läroböckerna tar upp genusperspektiv ska läraren genomlysa och diskutera detta som ett problem. Allt detta innebär att genusteorierna ska utgöra en övergripande princip, som ska vara den yttersta intellektuella styrmekanismen. Att det i sin tur skulle hämma den akademiska friheten är så självklart att det nästan inte behöver sägas. Områdesstyrelsen för humaniora och samhällsvetenskap har nu lagt ned den tilltänkta utredningen. I det beslutet deltog både kvinnor och män.”

(Som jag uppfattat det enligt följande protokoll sid 13 angående att tillsätta en arbetsgrupp för fortsatt utredning kring genusmärkningen (möjligtvis under annat namn) kommer detta dock att tas upp till avgörande vid områdesnämndens sammanträde den 24 mars. Planen är dock att inte kalla det man har i åtanke för genusmärkning längre).

Docent Sampson

Docent Sampson

Steven Sampson skriver under titeln ”Ett maktspel” bland annat att: ”Genuscertifieringen av våra kurser, litteraturlistor och lärare är ett nytt försök att tvinga in politiska dagordningar på universitetet. Vare sig det är ”genuscertifiering” i Lund, ”genusmärkning” i Uppsala eller ”jämställdhetscertifiering” i Umeå, är strategin densamma: man tar ett intellektuellt perspektiv kallat ”genusvetenskap”, lägger till en feministisk ideologi och promoverar detta som progressiv jämställdhetspolitik… Genusvetare älskar att framföra maktkritik. Men nu har de fått miljontals kronor till nya genuscertifieringsenheter. Deras maktkritik är nu borta, självkritiken frånvarande. Genuscertifieringen är ett maktspel. Det hör inte hemma i universitetslokalerna.”

Det intressanta är nu Ann Heberleins slutreplik på dessa, med titeln ”En demokratifråga” som inte alls bemöter Frängsmyrs och Sampsons kritik. Jag återger hela:

”Jag vill gärna uppmana Tore Fränsmyr att noggrant läsa ”Slutrapport från projektgruppen för genuscertifiering” (vilken ligger till grund för det ratade Uppsalaförslaget), den här gången mindre konspiratoriskt. Jag har ytterst svårt att förstå det förkastliga i att manliga och kvinnliga studenter bereds tillfälle att delta i undervisningen i lika hög utsträckning. Jag har också ytterst svårt att förstå det problematiska i att lägga sig vinn om att använda sig av kurslitteratur skriven av både män och kvinnor. Att beakta både mäns och kvinnors perspektiv och inkludera båda könen är en demokratifråga snarare än ”feminism”. I föreläsningssalarna, seminarierummen och handledningssamtal är makt ständigt närvarande: föreläsaren, seminarieledaren och handledaren är i en maktposition i förhållande till studenten. Det gäller naturligtvis både manliga och kvinnliga studenter. Just därför är det angeläget att vara medveten om hur makten används. Jag är helt enig med Fränsgsmyr om det löjliga i att klocka den tid manliga respektive kvinnliga studenter öppnar munnen och att räkna antalet sidor skrivna av män respektive kvinnor. Rapporten från Lunds universitet med Tiina Rosenberg som ordförande uppmanar till att reflektera över hur talartiden mellan män och kvinnor fördelas samt tillse att både manliga och kvinnliga författare är representerade på litteraturlistan. Värre än så är det inte.”

En självdeklaration för genusmedvetenhet

En anställds självdeklaration som intygar genusmedvetenhet

Kommentar: om det nu inte är ”värre än så” sa kan man ju fråga sig varför genus-certifieringen kräver miljontals kronor för denna ”reflektion” över talartiden och kurslitteraturen, varför den kräver särskilda certifierinsombud, en oberoende kontrollenhet, flersidig självdeklaration som ska fyllas i av de anställda och skräddarsydd utbildning i genusmedvetenhet för de anställda, samt ekonomisk premiering av de institutoner som låter sig genuscertifieras. Och så har vi detta med maktpositionen som Heberlein tar upp. Den som står framme vid katedern står självklart i en maktrelation till studenterna, detta som kunnig doktorand, lektor, docent eller professor som ska förmedla kunskaper till studenterna och betygssätta dem. Hur kan vi göra detta annorlunda? Eller ska vi bara reflektera över hur det känns att stå där framme? Kanske strunta i att göra tentor alls, så att ingen känner sig kränkt utifall att alla inte får exakt samma poäng på tentan? Eller består maktutövandet i att föreläsaren levererar något som denne i sitt psykotiska tillstånd av storhetsvansinne framställer som en sanning, tex Maxwells ekvationer, och där studenten då förminskas till passiv mottagare av information vilket leder till en strukturell underordning av alla studenter?

En maktrelation man missat att ta i beaktning i slutrapporten är den mellan alla universitetsanställda och de genuscertifieringsansvariga – ska inte de reflektera över vilken makt och hur mycket pengar de har? Vad gäller den  ”jämställdhetscertifiering” i Umeå som Sampson nämner från 2008 gällande intstitutionerna för matematik och matematisk statistik så är bara den ”reviderade ansökan” 58 sidor lång! Tar det inte bara en rad att skriva: ”Reflektera över hur du fördelar talartiden mellan kvinnor och män samt hur litteraturlistan ser ut vad gäller könsfördelning av författare”. En komplett ansökan borde således, om det Heberlein skriver är korrekt, ta max några rader i anspråk, där den andra meningen uppmanar föreläsaren att reflektera över sin makt över studenterna, och på tredje raden skriver institutionens prefekt under.

Vad är väl några miljarder och en liten samhällskollaps när vi pratar genus?

Vad är väl några miljarder och en liten samhällskollaps när vi pratar genus?

Men visst kommer det att kosta, jag har just räknat ut att om en institution med 100 anställda ska reflektera över allt detta under en timme dagligen kommer kostnaden i snitt att uppgå till 6 miljoner kronor kronor årligen per genuscertifierad institution! Lägger vi till arbetsgivaravgiften på 55% blir det 9.3 miljoner. Och då är fortfarande inte genuscertifieringsombuden inräknade, eller genusutbildningspaketen, eller den expertfunktion som kommer från Centrum för Genusvetenskap i form av kontrollarbete och granskning av de anställdas självdeklarationer och andra kostnader i form av kontinuerlig utvärdering mm som tillkommer med detta projekt. Ni kan själva räkna ut totalkostnaden för skattebetalarna om alla Lunds Universitets institutioner genuscertifieras, för att inte tala om alla lärosäten – vi är då uppe i miljardbelopp och måste troligen lägga ner nästan all annan samhällsverksamhet för att det ska gå runt. Du sköna nya värld!

OBS! Missa inte vad som händer i Transgenusdebatten! Tidningar och radio har tagit upp fallet. Från Matte Matiks blogg:

1.Kort

2.En emailintervju

3.Artikel i Uppsala Fria Tidning: ”Nätsatir lades ner efter påtryck från dagspress”

4.Transgenusradio med bara ena parten

Uppdatering: citat ur artikeln i Fria tidningen (länk 3 ovan):

”Håkan Hydénär professor i rättssociologi påLunds universitet, och projektledare för Cybernormer, ett projekt som undersöker de sociala och rättsliga normerna på nätet. Han menar på att det är syftet som är avgörande. Finns det ett syfte som hänger samman med yttrandefriheten och så tydligt handlar om att parodiera eller ironisera över innehållet så är det starkar än upphovsrätten.

– Det som gör det extra parodiskt är ju att det är en tidning, som eljest värnar om yttrandefriheten till varje pris, som nu protesterar mot att den utnyttjas. Men så är det i den värld av förändring som vi lever i, att värden ställs upp och ner. Tycks vara lite av gammalmedier mot sociala medier, säger Håkan Hydén.

Matte Matik menar påatt transgenusmotorn skapades som en kul grej, men även som ett forum för att skapa debatt om jämställdhet, något som borde klassas som politisk satir.

– Jag tycker att genus och jämställdhetsdebatten i media har stora problem i dag och har velat göra ett inlägg i debatten som visar hur lite som krävs för att förvandla artiklar som i dagsläget anses vara politiskt korrekta till texter som är allt annat än trevliga, säger Matte Matik.”

Direktlänk till radioinslaget om transgensumotorn (min 12.15 och framåt)!

Annonser

%d bloggare gillar detta: