Ström och Billing resonerar och genusforskare vill separera teoretisk genusforskning från jämställdhetspolitik!

maj 4, 2011

Ni har väl inte missat diskussionen om dagens jämställdhetsdebatt mellan civilingenjör Pär Ström (blogg) och läkaren Pelle Billing (blogg) (teknisk support Matte Matik (blogg) ) – glömde ju nästan av att tipsa om den! Se de fyra delarna nedan (totalt drygt 30 min):

Jag vill minnas (se artikeln ”Vad har genusforskning med jämställdhet att göra?” i det forskningspolitiska nyhetsbrevet Genusperspektiv nr 5-6/08 sid 5 i denna pdf ) att jämställdhet och genus var två separata områden. Detta enligt genusforskarna själva:

Vad har genusfroskningen med jämställdhetsarbete att göra, frågar sig nu även genusforskarna

Vad har teoretisk genusforskning med jämställdhetsarbete att göra, frågar sig nu även kritiska genusforskare

”I processen för att vinna legitimitet i vetenskapssamhället har ett avståndstagande från politiken och ett fokus på grundforskningsfrågor varit centralt. Att Nationella sekretariatet för genusforskning sedan i juli i år förutom att stödja och främja genusforskningen även har uppdraget att informera om och vidareutveckla metoder för jämställdhetsintegrering fick flera av deltagarna på hearingen att lyfta frågan om relationen mellan teoretisk genusforskning å ena sidan och jämställdhetspolitik, jämställdhets-praktik och tillämpad jämställdhets-forskning å den andra. Flera uttryckte också kritik och oro över att sekretariatets dubbla uppdrag ska leda till att genusforskning och jämställdhetsforskning blandas ihop, att jämställdhetsforskning ska vinna mark på genusforskningens bekostnad och att den senare därigenom förlorar i legitimitet, bredd och kritisk potential. Genusforskarna Malin Rönnblom [ordförande för Sveriges Genusforskarförbund] och Ulrika Dahl var två av kritikerna. – Vi talar väldigt mycket om att forskningen skall vara applicerbar i relation till politiken, det blir nästan som en beställar – utförardiskussion. Hur blir det med grundforskningen inom fältet, frågade sig Rönnblom.”

Under rubriken ”Heteronormativ ordning” kan vi läsa mer om detta:

”Ulrika Dahl fokuserade på att jämställdhetsforskning till skillnad från genusforskning riskerar att upprätthålla bland annat en heteronormativ ordning. – En poäng med genusbegreppet är att det inte bara rymmer män och kvinnor utan olika sorters maskuliniteter och femininiteter. Om det är så att genusforskning blir synonymt med jämställdhetsforskning eller jämställdhetsintegrering så har vi ett problem eftersom alla vet att jämställdhetspolitik handlar om två dikotoma kön som har en relation till varandra.”

Alltså: inte bara kvinnor och män utan ”olika sorteras maskuliniteter och femininiteter”. Vad betyder det? Att genusforskarna upptäckt att det finns individer? Vilken banbrytande upptäckt. Då är det ju hög tid att lägga ner genusforskningen. Eller ska alla de nya ”könen” i form av det gränsöverskridande kontinuum av personligheter mellan traditionellt manligt och kvinnligt beteende ses som en genusvetenskaplig angelägenhet? Och varför ska, med självinsikterna ovan i åtanke,  genusforskarna sköta den så kallade jämställdhetsintegreringen, som ju är praktiskt jämställdhetsarbete? (I inlägget Iiiinte 80 miljoner till!!!! får vi veta hur det gick  och vad de kommunanställda tyckte ). Ur regeringsbeslutet om jämställdhetsintegrering:

Varför antog man uppdraget?

Varför antog man uppdraget?

”Regeringen uppdrar åt Göteborgs universitet (Nationella sekretariatet för genusforskning) att ge stöd till statliga myndigheters arbete med jämställdhetsintegrering. Uppdraget omfattar följande uppgifter:

– vidareutveckla metoder för jämställdhetsintegrering,

– skapa ett forum för erfarenhetsutbyte om jämställdhetsintegrering,

– informera om jämställdhetsintegrering, och

– skapa förutsättningar för ett långsiktigt stöd för jämställdhetsintegrering.

I uppdraget ingår att samråda med berörda parter, såsom statliga myndigheter, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), länsstyrelserna, universitet och högskolor samt andra berörda aktörer. Universitet ska även följa arbetet med jämställdhetsintegrering i EU och andra internationella organ liksom det arbete som bedrivs inom kommuner och landsting till följd av regeringens beslut om ekonomiskt stöd till arbetet med jämställdhetsintegrering i kommuner, landsting och samverkansorgan.”

Det här teleskopet som jag haft sedan jag var tolv år ledde mig till matematiken

Det här teleskopet som jag haft sedan jag var tolv år ledde mig till matematiken

En sann genusforskare och idealist hade tackat nej för att inte avlegitimera forskningsfältet genom att blanda ihop genusforskning med jämställdhetsarbete, som man ju oroas över. Det hade gynnat oss alla och inte minst de intervjuade kommunanställda i Iiinte 80 miljoner till.  Dessutom hade det besparat oss inte bara 80 miljoner utan hela 225 miljoner kronor,  vilket hade räckt för att inhandla ett teleskop till varje elev i landet och därmed minska den sociala snedrekryteringen till universitet och högskolor, för att inte tala om könsfördelningen inom tekniska ämnen, se bara på genusforskarnas egen fina statistik, med 70-100% kvinnor och 0-30% män på de egna arbetsplatserna. Det gäller ju att leva som man lär. Men först måste man ju se till att alla andra inte lever som man själv gör, utan istället som man hade tänkt sig, för det gäller ju att tänka först och handla sedan, och genusforskarna, som redan är så förtryckta och helt saknar inflytande, ska man inte ge pekpinnar åt. I synnerhet inte deras egna pekpinnar.

Under en jubileumshearing då Nationella sekretariatet för genusforskning fyllde tio beklagade alltså de deltagande genusforskarna (sid 5 i pdf:en) att genusforskningen måste värja sig mot anklagelser om att ligga närmare politiken än andra vetenskapliga discipliner. Detta till trots kritiserar Genusforskarförbundet forskningspropositionens utformning i hur ”genusforskningen behandlas” och ställer i en intervju (se artiklarna ”Leijonborg: ”Forskarna skall inte underordna sig en politisk agenda”” och ”Genusforskningens roll tonas ner i nya propositionen” sid 2 i pdf:en) dåvarande forskningsminister Lars Leijonborg mot väggen med följande ord:

”Förbundet är också kritiskt till att regeringen inte nämner behovet av genusforskning på något av de områden som man valt att prioritera: medicin teknik och klimat. Detta trots att det finns oerhört angelägna fält för genusvetenskaplig forskning inom samtliga tre områden. Varför har ni valt bort genusforskningen i detta sammanhang?”

Leijonborg gav genussamfundet svar på tal under förra mandatperioden

Leijonborg gav genussamfundet svar på tal under förra mandatperioden

Leijonborg bemöter kritiken: ”Jag känner mig väldigt lite träffad av den kritiken. Jag tycker att man faller på eget grepp om man i ett tidigare sammanhang tidigare säger att politiska skrivningar är för inskränkta. Då ska man väl inte efterlysa politiska beställningar på andra områden heller.” Bra av Leijonborg att genomskåda dubbelmoralen här! Men sådana är genusforskarna – de vill ha allt och inget – det ska finnas  tusen olika kön men ändå inga kön. Hur ska de ha det? Kanske borde regeringen bevilja pengar för en utredning kring genusforskningens legitimitet. Genusforskarna verkar ju själva uppenbarligen oroade över den. På tal om genusforskning, läs gärna Timbro-rapporten (från 2005) ”Viljan att flyta medströms”  (en granskning av svenska genusavhandlingar 2005) av Susanna Hakelius Popova. På tal om Timbro, Eva Cooper har kommit ut med boken ”Myten om det andra könet” (44 kr, Bokus), se hennes artikel i SVD Brännpunkt från 8 mars: ”De röda kvinnorna är en myt” vilket jag hade missat men upptäckte i och med QED:s tips om Brännpunktsartikeln Timbro backar till 50-talet i diskussion om jämställdhet” från 30 april skriven av två borgerliga feminister, en fd riksdagsledamot för (m) och fil dr i genusvetenskap, och en medlem i fp samt ledamot av Timbros borgerliga framtidskommission. Jag har inte läst boken än, så kan inte uttala mig, men har just beställt den.

Varför

Flickorna gjorde inte alls som läraren ville, och läraren missade att se detta som ett stort engagemang i skolarbetet

Sedan har vi fortsatt uppmärksamhet kring Kristina Anderssons nya avhandling ”Lärare för förändring – att synliggöra och utmana föreställningar om naturvetenskap och genus” som jag bloggat om tidigare HÄR. I artikeln ”Genusmedvetna NO-lärare nyckeln till förändring” har Nationella Sekretariatet för genusforskning (se Sekretariatets uppdrag i Svensk Författningssamling) skrivit om den.  Under underrubriken ”Dubbel bestraffning av flickor” kan vi läsa: ”Lärarna uppfattade det till exempel som att flickorna egentligen inte var så intresserade av den tekniska verksamheten utan främst försökte vara dem till lags. Det fanns tillfällen då barnen motbevisade detta, men då såg inte läraren det. Som exempel berättar Kristina Andersson om ett tillfälle då en förskollärare gjorde en övning tillsammans med en grupp flickor där de skulle lägga olika föremål i vatten för att undersöka vilka som flöt.

– Läraren ville att de skulle lägga i en sak i taget, men barnen hittade små plastpärlor och började kasta i hela nävar av dem. I den här situationen visade flickorna ett stort engagemang och de gjorde inte alls som läraren ville, men läraren blev bara irriterad.

Kristina Andersson beskriver det som att flickor utsätts för en form av dubbel bestraffning – när de gör det som läraren förväntar sig av dem beskrivs de som oengagerade men när de tar egna initiativ är även det fel.

– Jag tror att man måste jobba mycket tuffare med de här frågorna på lärarutbildningen. Det finns en retorik i dag om att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar, men på ett omedvetet plan kan vi styras av någonting helt annat, säger hon.”

Men här kommer den riktiga blodtryckshöjaren, under underrubriken ”En naturvetenskap som lockar fler” kan vi läsa:

Vetenskap

En vetenskapstradition där resultaten ses som sanningar lockar inte elever till naturvetenskap enligt genusmaffian

”Kristina Andersson tycker att det är särskilt intressant att studera undervisningen i naturvetenskap eftersom de naturvetenskapliga ämnena har sin grund i en vetenskapstradition där resultaten ses som sanningar. Det beskrivs ofta som ett problem att ungdomar inte är tillräckligt intresserade av de naturvetenskapliga ämnena, men Kristina Andersson tycker att man borde fråga sig vad ointresset beror på i stället för att lägga problemet hos ungdomarna. Hon tror till exempel att ämnena skulle kunna locka fler elever om det gavs större utrymme till diskussion.Elever uttrycker ofta att de tycker att undervisningen i naturvetenskap är okreativ. De tycker att det handlar för mycket om att bara producera ett korrekt svar och att det finns för lite utrymme för egna idéer.”  (läs mer i detta pressmeddelande om avhandlingen – det är viktigare med genuskunskap än ämneskunskap för att undervisa i naturvetenskap, eller se mitt aprilskämtsinlägg om detta).

Om lärarna hade fått spendera mer tid med själva fysiken, och mindre på genusvansinne under sin studietid, hade undervisningen faktiskt kunnat bli kreativ, som den var förr i tiden, jag tänker på mina gamla gymnasielärare i fysik, kemi och matematik, som alla var avdankade lektorer (inte i genus utan i sina ännen) från Lunds universitet, och inte kunde något om genus – hur kunde de se förbi könsstrukturerna och få nästan hela klassen att gå vidare till universitetsstudier i naturvetenskap?

Periodiska systemet - en förtryckande struktur

Periodiska systemet - en förtryckande struktur

”Resultaten ses som sanningar” – vad sjukt, som om det skulle kunna gå att fastställa något på experimentell väg och se det som ett entydigt förtryckande faktum. Som om en fysiker ska smälla upp ett atomnummer i ansiktet på en elev och förstöra elevens kreativa hjärnflöde för all framtid. Ska vi verkligen ha en sådan skola? I en modern svensk genusmedveten skola ska man istället i sann demokratisk genusanda ”diskutera” sig fram till vilket atomnummer ett ämne har, och varje elev har lika rätt att uttrycka sin åsikt i frågan och räkna efter eget godtycke på det nationella provet. Alla inser ju för övrigt att det periodiska systemet bara är en social konstruktion, och inte ens det – det är baserat på en dröm som en galning vid namn Mendelejev hade på 1800-talet, och varför ska en modern svensk genusmedveten fysiker behöva slava under det? Jag har själv löst flera av mina forskningsproblem i sömnen, och även om bevisen stämmer så utgör de ändå en privat social konstruktion som en genusforskare kan dekonstruera i sitt psykotiska tillstånd av storhetsvansinne när andan faller på, vilket den gör dagligen. Varför ska en matematiker rätta sig efter några skruttiga axiom som är flera tusen år gamla? I sann radikal andra borde hela matematikens grundvalar raseras, för det är inte bara logiken som spökar utan axiomen är också en patriarkal kvarleva som tillhör mänsklighetens kulturarv, och ett kulturarv hör verkligen inte ihop med en modern genusmedveten demokrati, där varje åsikt i form av axiom, atomnummer eller annat elände har lika rätt att existera, och inte bara existera utan i själva verket utgöra grunden för varje individs unika vetenskapliga föreställning om verkligheten. Om nu verkligheten finns, man har ju i ett genusmedvetet land också rätt att ifrågasätta det, och bör kanske göra det, liksom hela sin existens, vilket man får anledning att göra rätt ofta i ett genusinfiltrerat land, kanske dagligen. Åtminstone de dagar man sätter på datorn…

Hur könar maskinerna de anställda på arbetsplatserna?

Hur könar maskinerna de anställda på arbetsplatserna?

Lästips! ”Lära sig att lära sig är omöjligt utan ordentliga faktakunskaper”   av matematik-professor Olle Häggström (i Skolvärlden 15/2003). Kreativitet förutsätter en hel del faktakunskaper, kanske inte i genusforskning, men i alla normala ämnen. Inget illa menat, genusforskningen vill ju inte se sig som ingåendes i någon förtryckande normalitetsnorm. Man vill även hjälpa andra ämnen ut ur den förtryckande rationalitetsnorm som hittills rått. I september kan man besöka Symposium on Interferometric Investigations of Physical Knowledges and Gender in the Making (tipstack till QED), med följande syfte: ”The aim of this symposium is to explore and to construe existing gaps and possible articulations between gender and science studies with regard to physics and the material sciences. The meeting will function as a starting point to open up novel research perspectives for examining the gender dimensions in the history, epistemology and social studies of physical sciences.” och vi kommer att få svar på följande intressanta frågeställning: ”What is the role of machines and instruments in doing gender at scientific workplaces and their division of labour? Can the acquisition of experimental skills be explained on the grounds of genderings in the machine-human interactions?” Jag har själv en verktygslåda hemma från Clas Ohlson som säkert tidvis gett mig en maskulin identitet, tex när jag hängde ut från fönstret på 8:e våningen för att spika fast ett hönsnät på utsidan av fönstret så att katterna skulle kunna sitta och titta på utsikten utan att falla ner. Eller vad det mitt kvinnliga beskyddargenus? Är inte det här ett tema för en hel genusavhandling? Hur könskodas man när syftet bär kvinnligt genus men själva utförandet kräver ett manligt genus och en manlig verktygslåda?

Annonser

Genusvetarna – offer och slagträn?

mars 1, 2010
Finns det andra sätt att förbättra situationen för kvinnor i offentlig sektor än via en postmodern genusanalys?

Finns det andra sätt att förbättra situationen för kvinnor i offentlig sektor än via en postmodern genusanalys?

Jag ser till min glädje att tankesmedjan Timbro är aktiv i jämställdhetsdebatten. I seminariet ”Jämställdhet på norska” nu på onsdag 3 mars  diskuteras rapporten ”Kvotering – inte bara en kosmetisk reform” där effekterna av den norska kvoteringslagen granskas. Jag har dessvärre ingen möjlighet att närvara men kommer att se debatten på webben efteråt! Förra veckan kunde man i Världen Idag- artikeln ”Valfrihet ökar jämställdheten” läsa om Eva Westerbergs nyutkomna rapport ”Välfärdens hjältar”: ”Med fler arbetsgivare att välja mellan och möjligheter att starta egen verksamhet ökar såväl välbefinnandet som möjligheterna för de anställda inom vårdsektorn… I en undersökning bland Vårdförbundets medlemmar uppger de som arbetar i privata vårdföretag att de i större utsträckning känner uppskattning, har friheten att bestämma hur arbetet ska utföras och får gehör för sina idéer.” Något att tänka på för vänsterfeministerna… Dessutom fann jag följande rapport från 2005: ”Viljan att flyta medströms” av Susanna Hakelius Popova, med en granskning av svenska genusavhandlingar – denna rapport måste jag ju läsa! 🙂

I senaste numret av det forskningspolitiska nyhetsbrevet Genusperspektiv 1/2010 kan vi på sid 4 i denna pdf läsa att ””Genusvetarna” blir slagträn i debatten” bland annat som en reaktion på KDU-artikeln i SVD för ett tag sedan . Att ordet genusvetarna är skrivet med citationstecken tolkar jag som att något av följande gäller för genusvetare: 1) de finns egentligen inte eller 2) de är en social konstruktion. Jag antar att man syftar på alternativ 2, och framför allt är då genusvetarna en social konstruktion i huvudet på de kritiker som är trötta på att genusperspektivet måste implementeras överallt och att de som driver denna utveckling framåt kommit att kallas genusvetare eftersom de själva kallar sig för genusvetare. Bland annat skriver Malin Rönnblom, ordförande Sveriges genusforskarförbund i denna debattartikel följande:

”Inte minst är föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig grupp genusvetare som alla företräder samma åsikter och som forskar om samma frågor problematisk.”

Hur görs kön i ICA:s grönsaksdisk?

Hur görs kön i ICA:s grönsaksdisk och hur påverkar det paprikakonsumtion, könsroller och vilken färg en given paprika antar?

Givetvis utgör inte genusvetarna en enhetlig grupp med exakt samma åsikter som alla forskar i samma frågor, utan de forskar i alla politiska liksom andra vetenskapliga områden – alltifrån medicin (nytt område: ”genusmedicin” – får genusvetarna nu forska om det som varit tabu för läkarkåren?) till frågor rörande brandmännens utrustning och görande av kön (senast för 10 miljoner), och hyser därmed flera tusen olika åsikter, den ena galnare än den andra, som samverkar på ett för befolkningen och samhällsutvecklingen skadligt sätt. Då alla grundläggande antaganden är identiska (könsmaktsordningen, patriarkatet, strukturerna, hegemonisk maskulinitet mm) så manifesterar sig dessa åsikter inom alla områden på ett tämligen förutsägbart sätt, så förutsägbart att jag själv borde söka 10 miljoner för att beskriva hur ”kön görs” i dubbel bemärkelse i matkön eller grönsaksdisken i den lokala ICA:n och därefter ta jobb som jämställdhetskonsult för alla stora matkedjor. Allt för att utvecklingen inte ska stanna av! Ja, kanske hela konsumtionen skulle stanna av för alltid om jag inte gjorde denna forskningsrapport, och det är väl sådana argument som fått även borgerliga partier på fall.

Visa mig gärna den genusforskare vid en genusvetenskaplig institution som fått doktorera och fortsätter att forska samtidigt som hon/han exempelvis vågar kalla sig för särartsfeminist eller inte har teorin om en könsmaktsordning som grundbult i sitt teoribygge utan förutsättningslöst inte antar existensen av det som ska bevisas. Att det förekommer så många olika åsikter beror på att genusvetarna just forskar inom så många olika områden – nämligen alla områden man kan tänka sig eftersom genusperspektivet anses vara nödvändig inom absolut alla sfärer för all framtida forskning och samhällsutveckling. Här har vi ett färskt exempel: ordföranden för genusforskarförbundet, Malin Rönnblom, som skrivit debattartikeln ovan har just tilldelats 3 miljoner kronor för ett forskningsprojekt om svenska universitets och högskolors jämställdhetsarbete:  ”Vår uppgift är att ställa kritiska frågor”:

”Jag vill studera vilka problem som universitetens jämställdhetsarbete avser att lösa, vilka lösningar som presenteras och hurvida problem och lösningar hänger ihop. Genom att studera hur jämställdhet ”görs” i akademin blir det förhoppningsvis möjligt att synliggöra jämställdhetsarbetets möjligheter och begränsningar… Genuforskingen är fortfarande, och bör kanske alltid vara, ett kritiskt fält som ifrågasätter självklarheter både inom och utom akademin.”

För ingen annan forskare skulle väl kunna komma på den vansinniga idén att koppla en lösning till det problem man identifierat? Att lösning och problem kan och bör hänga ihop måste te sig oerhört fascinerande och vara en inkörsport till ett helt nytt och okänt paradigm för vissa genusforskare. Och hur ”görs jämställdhet” inom akademin? Det räcker inte att ge andra instruktioner om hur de ska jobba med jämställdhet utan denna process måste övervakas och observeras kontinuerligt som ett underlag för forskningen om att ”göra jämställdhet”.

En elit av genusforskare kan vara oförenlig med de egna jämställdhetssträvandena

En elit av genusforskare är oförenlig med de egna jämställdhets-strävandena

Låt mig även påminna om att genusvetare som byggt upp excellensmiljöer nu måste låta undersöka denna sin egen verksamhet ur ett jämställdhetsperspektiv. Se Genusperspektiv 4/2009. På sid 4 i denna pdf under ”Får jämställdhet plats på framtidens universitet?” står att läsa följande: ”Excellenssatsningarna och elitiseringen av högre utbildning korresponderar inte med jämlikhets- och jämställdhets-strävandena inom akademin”. Man har alltså problem med sina egna excellenssatsningar och efterlyser nya feministiska metoder för att ”kritiskt belysa elit och excellens inom akademin”! Detta enligt Solveig Bergman, föreståndare för Nikk –  ett ”tvärnordiskt kunskapscentrum för könsforskning och jämställdhet” finansierat av Nordiska Ministerrådet. Läs HÄR om de tre excellenscentra för genusvetenskap som finns i Sverige. På sikt planeras som synes ett ”Europeiskt centrum för excellent transnationell genusforskning” i Sverige dit alla Europas genusforskare kommer att vallfärda i vansinne och extas. Detta centrum kan komma att förläggas i traken Linköping/Örebro för den som har flyttplaner, eller för den som vill söka genusjobb och tjäna storkovan genom att övervaka hur kön görs i detta excellenscentrum eller ”kritiskt belysa” denna elits verksamhet ur ett antielitistiskt jämställdhetsperspektiv.

För att återgå till Rönnbloms debattartikel om hur genusvetarna görs till slagträn i debatten. Så länge som alla statliga utredningar som handlar om jämställdhet uppdras åt just genusvetare så kommer genusvetarna att vara en utsatt grupp i debatten om jämställdhet. Därför rekommenderar jag regeringen att sluta uppdra dessa utredningar som syftar till politiskt jämställdhetsarbete åt genusvetare, utan att istället tillsätta en intersektionell grupp bestående av ett representativt tvärsnitt av befolkningen till att jobba med jämställdhetsutredningarna. Så var det problemet löst och gensuvetarna kan fortsätta att forska i lugn och ro utan att oroa sig för att hamna i den politiska hetluften. Då slipper Rönnblom beklaga sig över att ”Sammanblandningen mellan forskning och politik är ständigt återkommande” från kritikernas håll. Jag vill heller inget hellre än att genusforskningen håller sig borta från politiken – tänk att jag och ordföranden för Sveriges Genusforskarförbund har samma vision! 🙂

145 miljoner kostade det att under 2008-9 göra statligt anställda genusmedvetna

145 miljoner för att 2008-9 göra statligt anställda riktigt genusmedvetna

Nu kan man gå en distansutbildning i ”Jämställdhetsintegrering med intersektionellt perspektiv” 7.5 hp arrangerat av Forum för genusvetenskap och jämställdhet i Linköping och finansierat av JÄMI. Program JÄMI (”Jämställdhetsintegrering i staten”) har under 2008-2009 kostat skattebetalarna 145 miljoner, pengaflödet fortsätter uppenbarligen, och denna kurs vänder sig till alla statligt anställda som vill bli genusmedvetna. Min kurs i Härskarteknik 7.5 som jag bedriver helt ideellt är också fortfarande öppen för anmälan, för den som missat den. Glöm inte att antagningskravet är genomgånget politiskt korrekt IQ-test.

Slutligen en kommentar om genusmärkningen vid Uppsala Universitet. Utifrån vissa artiklar i media (tex ”Genusmärkning kan läggas i malpåse” eller detta SVT-inslag) skulle man kunna tro att någon har backat i frågan, men jag har tagit del av områdesnämndens skrivelse angående genusmärkningen efter att remissyttrandena inkommit, och faktum är att det bara är ”det belastade begreppet genusmärkning” (som ju skulle ersätta det andra belastade begreppet ”genuscertifiering” för att ”undvika mindre lämpliga associationer”)  som eventuellt ska skrotas. Av det 12-sidiga dokumentet som kom den 11 februari framgår att det man egentligen (?) avsett med genusmärkning var ”något i stil med märkning av verksamheten med avseende på genus.” Enligt arbetsgruppen har institutionerna och fakultets-nämnderna  sammanblandat ovanstående två (?) och denna olyckliga sammanblandning anser man vara skälet till kritiken mot genusmärkningen och att  debatten blivit ”skev” av att man använt kortformen ”genusmärkning” om ”syften eller åtgärder som har en komplex karaktär” (sid 10):

”Arbetsgruppen var inte bekväm med begreppet [genuscertifiering] utan sökte istället andra formuleringar för verksamheten och menade i brist på bättre ”något i stil med märkning av verksamheten med avseende på genusmedvetenhet”. Av och till i rapporten avsåg gruppen utnyttja termen ”genusmärkning” som en kortform av vad man menade. De remissinstanser som lämnat negativ kritik har nästan uteslutande valt kortformen och kritiserat begreppet. Arbetsgruppens diskussion och förslag till benämning av verksamheten och synpunkterna i yttrandena visar möjligen hur svår eller t.o.m. skev debatten kan bli när kortformer används om syften eller åtgärder som har en komplex karaktär.”

Genusvetarna - missförstådda genier och före sin tid

Genusvetarna - missförstådda genier före sin tid

Detta är helt i linje med genusfanatikernas sedvanliga sätt att resonera – de är missförstådda, denna gång till följd av komplexiteten i sitt förslag. Hur menar de att ”kortformen genusmärkning” skiljer sig ifrån det den är en förkortning av? Kanske lästes förslaget med alla sina uttryckliga detaljer inte med genusglasögonen på, och kanske är genusmärkningens fullskaliga genomförande för övrigt en förutsättning för att kunna förstå förslaget? I Genusland kan man givetvis även börja i den änden. Angående att tillsätta en arbetsgrupp för fortsatt utredning kring genusmärkningen (möjligtvis under annat namn) kommer detta att tas upp till avgörande vid områdesnämndens sammanträde den 24 mars. Remissinstansernas alla synpunkter och missuppfattningar gör att ett fortsatt arbete måste föregås av ytterligare utredningsarbete och (sid 11) ”Ett fortsatt utredningsarbete kan även tjäna som grund för att skapa en större samsyn inom vetenskapsområdet om vad arbetet med jämställdhets- och genusfrågor syftar till.” Borde man inte klargjort detta tydligt i ett tidigt skede, helst i samband med förslaget, om man nu ville ha gehör för sitt förslag? Eller kan först punkta upp åtgärder och ingripanden och sedan i efterhand och i samförstånd bestämma sig för vad syftet ska vara? Vidare skyller man genomgående på ”statsmakterna”, som exempelvis på sidan 9:

”Å ena sidan motsätter sig några remissinstanser vad de kalla ”hegemoni” för vissa teorier på politisk grund och hänvisar till argumentation från andra tidsperioder. Å andra sidan uppställer statsmakterna politiska mål för universitetens verksamhet, vilka i högskolelagen anges som främjande av: hållbar utveckling, jämställdhet, förståelse av internationella förhållanden, breddad rekrytering.” Men vem är det som tolkar begreppet jämställdhet? Och vem bestämmer vad som utmärker ett jämställt universitet och ett jämställt samhälle? Jag vill inte göra bördan tyngre för en utsatt grupp, men kan det vara genusvetarna…

Uppdatering! Roligt läsning av Bitte Assarmo (länk till hennnes artikel på Secong Opinion): ”Vem ska du rösta på i höst – Fredrik eller Ursula?”


%d bloggare gillar detta: