Genusforskare delar gener med brödlimpa och svenskar har bara funnits i 100 år

februari 16, 2010
Denna brödlimpa utgör 70% av genusforskarnas gener

Denna brödlimpa utgör 70% av genusforskarnas gener

Ha ha 🙂 Jag blev tipsad av en IQ-forskare på KI om följande roliga ledare skriven av Per Gudmundson den 7 februari: ”Naturvetenskapens landvinningar har fått den socialistiska tidskriften Arena att i nya numret (1/2010) proklamera ”Individens upplösning”, i flera artiklar på temat. ”Det finns inga individer”, konstaterar sociologen Karl Palmås, ty en sådan vore ”inget mer än en godtyckligt vald figur som klippts ut ur ett sammanhang”. Utsagan baseras på en rad tänkare som menar att ”det enda som finns är ett myller av sinnen”, och ”det finns ingen skillnad mellan det som händer innanför och utanför människans kranium”. Istället lanseras bilden av ”slemsvamp”, ”som exempel på hur en ny, mer eller mindre autonom organism kan uppstå ur ett myller av mindre organismer”. Vilket ”leder oss mot en ny, mer hoppfull syn på hur en annan ekonomisk ordning kan uppstå”. Det är dock inte bara individen som behöver upplösas för att uppnå ”en annan ekonomisk ordning”. Genusforskaren Cecilia Åsberg konstaterar att hon ”delar upp till sjuttio procent gener med en limpa bröd”, och att en gränsdragning vore ”vetenskapsretoriskt och religiöst sanktionerad suprematism”, varför hon drar slutsatsen att ”vi har aldrig varit människor”.”

Nu ska ett nytt projekt (Den genuskodade räddningstjänsten – Jämställdhetens förutsättningar) på Karlstads universitet för den nätta summan 10 miljoner kronor undersöka ”hur kön konstrueras inom räddningstjänsten”. Man hoppas därigenom kunna bidra med ”en mer jämställd organisation som präglas av mångfald”. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) satsar åtta miljoner kronor och ytterligare två miljoner kommer från universitetet:

”Projektet är tvärvetenskapligt och engagerar sju forskare från områden som arbetsvetenskap, genusvetenskap och sociologi. – Vi ska studera hur könsroller konstrueras i en verksamhet. Det handlar om allt från språk i styrdokument till teknikanvändning. Det ska sedan visa hur könsroller skapas inom räddningstjänsten och vilka konsekvenser det får.”

Det krävs en IQ på 26 för att skala denna

Det krävs en IQ på 26 för att kunna skala denna banan

Jag går snart i exil! Men innan jag gör det vill jag passa på att tipsa om att jag tidigare har bloggat om det viktiga genusarbetet inom räddningstjänsten (brandförsvaret) här. Alla dessa allianser mellan myndigheter och nykläckta genusexperter kommer att driva detta land till dess undergång, och med tanke på hur illa det redan är är ju frågan om det kommer att gå att vända utvecklingen, om det bör göras eller om vi bör låta evolutionen ha sin gång, eller om det trots allt finns en skara individer som bör räddas redan nu, och om detta då ska ske genom att organisera sig inom landet eller om vi kan bygga upp en ny koloni på någon ö som någon kan införskaffa. Egentligen borde vi rusta trupper och köra ut fienden ur maktens korridorer illa kvickt, men å andra sidan gäller det att inte förhasta sig, se på exempelvis Amishfolket som från början bestod av 180 individer och nu efter några hundra år är uppe i ca 230.000, så om 179 ärkekonservativa reaktionärer vill följa med mig till en obebodd ö kan vi bygga upp ett nytt samhälle där, och tar vi med oss IQ-forskaren från KI och andra intressanta kontakter jag fått genom bloggen så kommer detta säkert att bli riktigt lyckat! 🙂

Sedan kan vi återvända och genom vårt numerära överläge på ett civiliserat sätt rösta bort genusvetarna från det offentliga rummet en gång för alla. För det är ju uppenbart att vår reaktionära koloni kommer att föröka sig exponentiellt medan evolutionen helt kommer att avstanna i Genussverige inom några decennier om dagens utveckling får fortgå. De infiltratörer som vi lämnar kvar i landet kommer att informera oss om när det är dags att agera. Jag menar, hur hög IQ kan en brödlimpa ha, även om den är gjord på ekologiskt fullkorn? Jag har beräknat att när genusvetartätheten inom svenska myndigheter når den kritiska gränsen på minst en genuspilot /jämställdhetscoach/förändringspilot per 100 kvadratmeter så kommer den genomsnittliga IQ:n att sjunka till 25, och ha då i åtanke att det krävs en IQ på 26 för att skala en banan enligt Illustrerad Vetenskap, så allt är bara en tidsfråga. Tid, tålamod, planering, långsiktighet och fanatism – det är vad som kommer att rädda oss undan idiotin i sinom tid.

Ön dit jag ska ta verklighetens folk

Ön dit jag ska ta verklighetens folk

Jag tänkte förresten att vår ö kunde heta Verklighetens folk, så därför har jag köpt domänen Verklighetensfolk.org för de offer som stannar i landet och vill följa vår utveckling på ön. Dessvärre ville den person som äger verklighetensfolk.se inte sälja den till mig, men kanske .se- domänen kan användas för de delar av verklighetens folk som stannar inom rikets gränser. Om någon frågar Hägglund eller någon annan politiker under valdebatten i vår vad f-n de menar med verklighetens folk, så kan politikern bara peka på vår ö och säga ”Där borta är verklighetens folk – de har gått i tillfällig landsflykt till den genusfria ön där borta!”

Idag finns en artikel i Expressen där historieprofessor Dick Harrisson kritiserar förslaget till ny läroplan för att vara ett frontalangrepp på det svenska kunskapssamhället. Hans kritik är berättigad och visst kan man undra vad som egentligen pågår. Därför har jag undersökt det. Just nu pågår ett projekt att ge ut ett nytt omfattande (standard)verk om Sveriges historia med Dick Harrison som huvudredaktör. Med detta verk, som ska börja ges ut 2011, vill man (se artikel) ”flytta fokus från politisk historia med allt vad det innebär av kungar och krig, för att istället spegla de senaste 50 årens forskning om tidigare marginaliserade grupper, kvinnor, barn, socialt utsatta och så vidare.” Så frågan är om inte detta verk blir perfekt att lansera i dagens skola. Dick Harrison ska dessutom med dessa åtta nya böcker ”slå hål på myten om Sverige”:”Vilken historisk myt ser du mest fram emot att se söndersågad? – Den allra största myten är Sverige, att Sverige alltid har funnits som den här nationalstaten. Många tror det fortfarande. Sverige och svenskarna, så som vi definierar dem i dag, har bara funnits i 100 år.”

test

År 1910 (eller 1911, beroende på när Dicks verk ges ut) såg den första svensken "så som vi definierar dem idag" dagens ljus.

Men i artikeln utelämnas vilken definition som avses. Om man avser ”den som idag verkar och bor i Sverige” som politiker brukar säga så är det ju inte konstigt – vem blir mer än 100 år gammal? Detta innebär för övrigt att mina farföräldrars föräldrar som brukade jorden i Skåne för över 100 år sedan inte var svenskar, vilket är ganska nytt för mig och innebär att jag nu måste omtolka min släktforskning och därmed omdefiniera mig själv. Detta måste jag göra regelbundet efter diverse politiska utspel så det är ingen fara – jag är van, liksom ni andra. Det jobbiga blir ju att ringa upp vänner och bekanta och be om ursäkt för att jag felinformerat dem om vem jag egentligen är. Dessutom finns ”ett enormt tomrum som behöver fyllas” eftersom Sten Carlssons och Jerker Roséns ”Den svenska historien” gavs ut på 60-talet och bygger på 50 år gammal forskning, och det är ju halva den tid som Sverige och svenskar existerat!! Då är det givetvis motiverat att skriva ett nytt historieverk. Halva vår historia finns inte nedskriven och det har hänt mycket sedan 60-talet så det var ju på tiden. Och ambitionerna är höga: ”de åtta banden ska vara en självklar del av medborgarnas bokhyllor och lägga grunden för såväl ny forskning som ett allmänt historieintresse.”

Vilka ska medverka i författandet av dessa böcker? Längst ner i Sydsvenskan-artikeln ser vi att tomrummet ska fyllas med genus –  Yvonne ”genussystemet” Hirdman ska skriva bandet 1920-1970, så det blir säkert späckat med genusanalyser. Ska våra barn läsa detta? Tur att vi har vår ö snart! Hur ska Hirdman förresten kunna samarbeta med en manlig professor som varnats av Statens Ansvarsnämnd för att ha trakasserat en kvinnlig doktorand? Den som ska skriva historien från 1970-talet och framåt är Kjell ”Tidsignal” Östberg. Vad är Tidsignal? På hemsidan (”om”) kan man läsa att ”Tidsignal är en ny vänstersocialistisk tidskrift för politik, kultur och historia som i olika temanummer tar upp kontroversiella perspektiv” och Östberg är redaktör (se  ”Radaktion”) . Ok, alla har rätt att göra sin stämma hörd. Och är man som Östberg medlem i Socialistiska partiet (googla själva) så måste man ju skriva ur sitt eget perspektiv. Jag vill skriva bandet för åren 2008-2010 om hur Genusväldet intog landet och ska ta upp detta med Harrison. Jag vill också skriva om den moderna svenska fegheten. Generationer före oss (för den som vill tro att sådana finns) har offrat sina liv – liv! – för att få till stånd förändringar, vem vågar idag riskera något? Vi vill inte ens hamna i en liten ordtvist, vi vill ju bara vara ”som alla andra” – ja, då får vi ta och bli genusvetare hela bunten snart – som man sår får man skörda, och den som inte vågar så något alls kommer heller inte att ha något ätbart att äta och får istället drunkna i genusvansinne.

Jag tvivlar inte en sekund på att verket kommer att spegla den tidsepok under vilken det skrivs, därför är det redan av historiskt intresse, åtminstone för mig eftersom jag behöver infon till min framtidskalkyl. 🙂 Den som vill lyssna till eller samtala med Dick Harrison, eller Tore Frängsmyr eller Anders Edwardsson som skrivit boken ”En annorlunda historia” kan anmäla sig till detta Timbro-evenemang.

test

Att stärka sin identitet är visst dåligt, eller?

Historiska museet inviger i år en utställning med kopplingar till det nya verket ”Sveriges historia”. Historiska museet varnar redan nu (se bild till vänster)  för att ”det finns grupper som idag använder historien för att stärka sin identitet” och att ”olika forskare har skilda uppfattningar om det är möjligt, eller ens om det är viktigt, att försöka hitta olika kulturers ursprung ända tillbaka i forntiden”. Ja, varför bry oss om det förflutna när målet är den rotlöshet och rastlöshet som karaktäriserar Det postmoderna samhället: ”Ett postmodernt samhälle karaktäriseras av att tilltron till objektiva sanningar raserats, inga ideologier eller religioner anses längre tillförlitliga och tilltron till vetenskapen har gått förlorad. Postmodernismen är en tid då gränser suddas ut, och där ingenting är på förhand givet. Den postmoderna människan är både rot- och rastlös -och livet ses som en serie tillfälliga förflyttningar och rollbyten. I och med att människor i det postmoderna samhället har förlorat tron på objektiva sanningar, finns ingen tillförsikt i att framtiden skulle kunna kontrolleras och styras och engagemanget i kollektiva rörelser raseras. Istället förläggs människors satsningar i hög grad till individuella projekt, och jakten efter nu- upplevelser. Det postmoderna samhället är ett samhälle där var och en ständigt måste skapa och omskapa sitt eget jag och sin egen verklighet.”

Därför är det tur att vi har vår ärkereaktionära ö inom kort! 😉  I nästa inlägg ska jag skriva mer om hur det går med genusmärkningen vid Uppsala Universitet, det var tänkt att göra det nu egentligen, men jag har ju lovat att börja halvera inläggen.

PS! Jag ber om ursäkt att jag är sen med att svara på mail, just nu ligger över 200 olästa mail i min inbox – ska fixa detta nu i dagarna!

Uppdatering! Missa inte gårdagens Vetenskapens Värld om jakten på Higgspartikeln (se i SVT Play!)- det var just partikelfysik och kosmologi som fick in mig på matematik. Det var förresten i Vetenskapens Värld jag gjorde min TV-debut våren 2003 i ett program om Archimedes!

Uppdatering! Här det radioprogram i P1 Vetenskapsradion som Harrison hänvisar till i sin artikel i Expressen.

Uppdatering! Regeringen stoppar Skolverkets förslag på slopad historia.


Förändring kräver samarbete

juli 21, 2009

Många är beredda att kritisera det som idag kallas jämställdhetsarbete

Många är beredda att kritisera det som idag kallas jämställdhetsarbete

I en SVD-artikel publicerad idag: ”Upprop skapar fega åsiktskollektiv” kritiserar en litteraturkritiker (Magnus Eriksson) det faktum att det i några aktuella fall varit flera personer med skiftande bakgrund som gemensamt skrivit under ett par artiklar. Han tar dels upp en artikel av Humanisterna i DN debatt och dels en  artikel om jämställdhet som publicerades i Sydsvenskan den 14 juli som jag själv skrivit under (och skrivit i samarbete med andra).  Den som läser artikeln ser att den är så pass allmänt skriven att givetvis flera personer (med olika bakgrund och yrken) kan stå bakom orden. Naturligtvis hade vi alla elva undertecknare kunnat skriva var sin artikel på temat, men sannolikheten är då liten att Sydsvenskan i rask följd upplåtit debattutrymme för elva artiklar på samma tema. Vi vill inte bre ut oss på andra dagsaktuella ämnens bekostnad – det är många frågor som behöver debatteras, inte bara genusmaskineriet.

Utöver det har vi den psykologiska effekt som infinner sig hos läsaren av sådana gemensamma artiklar – nämligen insikten om att hon/han är långtifrån ensam med sina åsikter och att inte hela världen, utan troligtvis bara halva, eller närmare bestämt bara proffstyckareliten och deras indoktrinerade karriärlystna marionetter, är galna. Jag är alldeles övertygad om att vi, om vi gjorde en riktad insats med massmejl till människor med skiftande bakgrund och profil inom både akademi, näringsliv och offentlig sektor hade fått med oss tiotusentals människor (minst) på artikeln, men av utrymmesskäl hade detta givetvis inte varit lämpligt.

Forskare brukar samarbeta

Forskare brukar samarbeta

För övrigt är det ju så att bland ”intellektuella” vad gäller exempelvis akademiker och aktiva forskare så är det ofta snarare regel än undantag att flera personer står bakom vetenskapliga artiklar – det är bara för Eriksson att ta en titt på vilket universitets hemsida som helst, närmare bestämt efter att ha klickat sig förbi hemsidans diverse politiskt korrekta jämställdhetsplaner, och välja godtycklig forskares CV med artiklar för att försäkra sig om detta faktum.

Att människor inom olika yrkeskategorier ställer sig bakom en artikel är tvärtom mycket övertygande – det innebär att kritiken mot genusmaskineriet inte är begränsad till en liten sekt av likatänkande med en och samma bakgrund (vilket till exempel gäller de sk genusexperterna som alla tillhör samma skola). Det Eriksson avsett som kritik (”Flera av de elva undertecknarna har i andra sammanhang visat vitt skilda kulturideologiska agendor men förenas nu i kampen mot dagispedagogik och kritiska genusanalyser.”) stärker snarare artikelns trovärdighet och relevans.

Kritiserar Eriksson regelmässigt även SVD Brännpunkts artiklar som är undertecknade av flera personer? Eller är han för feg för det? För feghet (och ”flockmentalitet”) är ju just vad han anklagar oss andra för, genom att gemensamt ställa oss bakom en artikel. Detta speglar enligt honom istället ”en ovilja att under sitt eget namn föra kritiska resonemang eller, för den delen, att gå till våldsam attack mot missförhållanden, inbillade eller faktiska sådana.”

Vad är Erikssons problem?

Vad är Erikssons problem?

Är det där skon klämmer? Kritiken mot det som idag kallas jämställdhetsarbete? Mig veterligen står alla namn utskrivna och vi är på intet sätt anonyma. Eriksson skriver: ”Nu hukar de sig fegt i en åsiktskollektivets egna lilla skyttegrav. Vem kan kritiken riktas mot?” Eriksson är välkommen att rikta kritiken mot valfri undertecknare, men i själva verket är det enda som hittills inkommit tackmejl från sympatiserande medborgare!

Det senare är för övrigt också en positiv bieffekt, och ibland till och med syftet, med dylika artiklar. Det är genom att förenas i en gemensam strävan man bygger upp en motkultur, eller i detta fall ett alternativt och enligt vår mening ett mer korrekt sätt att närma sig jämställdhetsproblematiken. Naturligtvis stör det Eriksson att detta bygge sker bakom hans rygg, men alla kan inte vara med. I synnerhet inte sådana som ser ett samarbete i viktiga frågor som problematiskt. Egentligen var hans artikel inte värd att kommentera, men jag kunde inte låta bli. Och apropå genusvansinnet hittade jag ett talande citat på nätet: ”Vår kultur är den första av alla kulturer som systematiskt ägnat sig åt att aktivisera den mänskliga dumheten, vårda den, klä den och förse den med uttrycksmöjligheter.”

Uppdatering: Även läkaren Pelle Billing har kommenterat Erikssons artikel – här, liksom Axess chefredaktör (som är docent i litteraturvetenskap)här!


Artikel i Sydsvenskan

juli 14, 2009

Idag publicerades en debattartikel i Sydsvenskan (”Sluta sträva efter likhet mellan könen”) om det statliga jämställdhetsarbetet som jag och några till har skrivit.

Följande personer står bakom artikeln:
Pelle Billing, läkare och genusdebattör
Tanja Bergkvist, fil dr matematik
Carolina Gynning, programledare och konstnär
Pär Ström, redaktör Genusnytt
Ingrid Carlqvist, journalist
John Johansson, Civilingenjör
Björn Ljungberg, doktorand i ekonomisk historia
Emma Rydgren, fil kand statsvetenskap
Magnus Falkman, genusdebattör
Andreas Dahlin, tekn. dr. Biovetenskap
Johan Lundberg, chefredaktör Axess Magasin

Björn Ljungberg och Emma Rydgren är författare boken ”Vem slår Eva? Forskande feminister i genusland.”

Satellitbild

Satellitbild på hur skattebetalarnas pengar sugs in i jämställdhets-industrins svarta hål

Det är inte sällan jämställdhet tas upp i media. Man kan ju fråga sig varför de önskade resultaten aldrig uppnås trots att skattemiljonerna rullar och jämställdhetsindustrin jobbar hårt och målmedvetet med både utåtriktade insatser och internutbildningar inom statlig såväl som privat sektor. Vi är många som kommer med saklig kritik och fakta och ifrågasätter om det pågående jämställdhetsarbetet verkligen bedrivs på rätt sätt. Om grundtesen till analysen har allvarliga brister är det ganska logiskt att de rekommenderade åtgärderna inte får någon effekt.

Problemet med att ifrågasätta genusvetarna (som är pådrivande i och genomgående tilldelas uppdraget att genomföra jämställdhetsarbetet) är att de förhärskande teorierna i sig är oåtkomliga för kritik. Varje form av kritik mot deras teorier avfärdas, eller kanske man snarare ska säga används, som en bekräftelse på teorierna riktighet då kritiken i sig anses bevisa förtryckarstrukturernas och könsmaktsordningens existens. Kritikern i sig anses alltså utgöra ett vetenskapligt bevis på hur djupt invävd och (medvetet eller omedvetet) insyltad kritikern är i den förtryckande maktstrukturen och hur han eller hon (medvetet eller omedvetet) bidrar till att upprätthålla dessa maktordningar. Genusvetarna själva är de enda som står över och bortom dessa strukturer medan resterande befolkning, i synnerhet de som opponerar sig, är så förtryckta att de inte själva vet om det. Det fria valet är en illusion, åtminstone för den som väljer ”fel” och på så sätt bidrar till ett utfall som inte överensstämmer med genusvetarnas utopi om ett jämställt samhälle (nämligen att medborgarna måste göra val som resulterar i 50/50 könsfördelning inom varje yrkeskategori och på varje arbetsplats, men helst även vad gäller privatlivet).

I gårdagens SVD-artikel ”Högskolan är inte jämställd” skriven av ordföranden och huvudsekreteraren för Delegationen för jämställdhet i högskolan har vi ett typexempel. Här står att läsa följande:

”Det är uppenbart att en förändring är nödvändig. Fortfarande, år 2009, är den svenska högskolan i många viktiga avseenden en ojämställd och starkt könsuppdelad arena. Av Högskoleverkets rapport Kvinnor och män i högskolan (Rapport 2008:20 R) framgår bland annat att närmare två tredjedelar av studenterna inom högskolans grundutbildning är kvinnor. Samtidigt finns det i toppen av den akademiska karriären, bland professorerna, endast 18 procent kvinnor, 82 procent är män. Vi måste fråga oss; vart tar kvinnorna vägen? Och varför?”

Att bli professor eller inte - det är frågan

Att bli professor eller inte - det är frågan

Min personlig gissning är att många kvinnor till exempel valt att ge sig ut i näringslivet och göra karriär där. Även detta är ju något som idag uppmuntras. Medan andra kvinnor faktiskt väljer att stanna inom akademin. Att 82% av professorerna är män idag beror bland annat på att flertalet av dem tillhör en generation där det inte var så att två tredjedelar av studenterna var kvinnor! För närvarande jobbar exempelvis Vetenskaprådet aktivt med att se till att anslagen fördelas jämnt mellan könen. Effekten kan inte komma innan man knappt har påbörjat detta arbete!  (Men för all del, sök 25 miljoner kronor här för att tex undersöka ”den ojämna könsfördelningen på högre tjänster och befattningar inom högskolan” för den som inte fattat att dagens professorer utexaminerades på 60-,70- och 80-talet innan andelen kvinnliga studenter uppgick till 2/3). Men detta räcker inte, i artikeln ger man också uttryck för exakt det jag just skrev om det fria valet:

”Sammanfattningsvis konstaterar Högskoleverket att vad som framkommer i rapporten knappast kan vara ett uttryck för den enskilda kvinnans och mannens fria val. Istället pekar man på sega kultur- och maktstrukturer som vi alla medvetet eller omedvetet bidrar till att upprätthålla.”

Jag är för att uppmuntra och stimulera unga kvinnors intresse för naturvetenskap och matematik. I själva verket hart jag jobbat aktivt med detta ända sedan gymnasietiden då jag var ordförande för Lunds gymnasieskolors Unga Forskareförening. Och när jag anordnade en matematikolympiad på SSHL för drygt ett år sedan deltog många unga begåvade tjejer och killar, och i finalen som utspelades mellan ett lag bestående av tre tjejer och ett bestående av tre killar så vann tjejlaget. 🙂 Jag uppmuntrade dem naturligtvis till fortsatta studier i matematik och naturvetenskap med tanke på den begåvning de uppvisade i ämnet, men det är i slutändan deras eget fria val att bestämma vad de vill använda sin intelligens till.

Matematikolympiad SSHL

I Sigtunabygden om matematikolympiaden på SSHL 20 februari 2008


%d bloggare gillar detta: