Folk och försvar, matematik, härskarteknik och trumpetens genusladdning i Skandinavien

Gunnar Berg är matematiker och verksam vid Uppsala Universitet

Ja ja, jag vet att jag borde hålla mig till ett ämne men ni kommer att inse efter ett tag att allt det här hänger ihop. Ingen får missa Filosofiska Rummets senaste program om matematik: ”Var finns matematiken?” (här  mp3-fil) där matematikern Gunnar Berg och den teoretiske fysikern Ulf Danielson diskuterar matematikens natur. Minut 24:47 talar Gunnar Berg om hur Einstein ”fångades i matematiken och kom inte ut”. Så var det ju för mig också – jag började läsa till teoretisk fysiker efter att ha varit besatt av kosmologi sedan tonåren, men när jag skulle till Matematicum i Lund för att hämta verktygen så att säga, så fastnade jag också och kom inte ut. 🙂 Jag kom förvisso ut ur byggnaden efter några år, eftersom jag ju skulle ta tåget till Stockholm för att doktorera år 2000, men ut ur matematiken kom jag ju som bekant inte förrän någon drämde genustrumpeten i mitt huvud, jag återkommer till den snart. Minut 26:16 och framåt säger Ulf Danielsson att ”Jag tror inte man kan använda matematik för att bedriva litteraturvetenskap i någon större utsträckning på något intressant sätt i alla fall”. Där har han helt fel! Sverige är världsledande på området: flera dammiga professorer i litteraturvetenskap vittnar (anonymt via mail till mig) om hur man kan ta ut en examen i litteraturvetenskap genom att ta en klassisk bok och ”studera den ur ett genusperspektiv”, vilket bland annat innebär att man räknar antalet ”hon” och ”han”, och sedan räknar ut kvoten mellan dessa och får ett könsinverterat jämställdhetsindex att trycka upp i författarens ansikte på Aftonbladets kultursidor. De svenska genusforskarna har således med sin briljans lyckats öppna upp för ett helt nytt tvärvetenskapligt område, som professorn i teoretisk fysik olyckligtvis tycks ha missat, eller låtsas missa och därmed gör sig skyldig till utövandet av härskartekniken ”osynliggörande”.

Innehavaren av det här kan bli anklagad för utövandet av härskartekniken "Undanhållande av information"

Alla som känner till de fem klassiska härskarteknikerna (numera är de dock 33 stycken,  minst – och glöm aldrig vad som kan hända om man utövar en sådan!) vet att fenomenet är vitt utbrett. Inte minst SÄPO och andra myndigheter gör sig regelbundet skyldiga till utövandet av den tredje härskartekniken, nämligen ”Undanhållande av information”. Som ni ser är ”bläddrande i papper” också en härskarteknik (”Osynliggörande”) och under samma härskarteknik faller ”Att tysta eller marginalisera oppositionella personer genom att ignorera dem.” – något som Genusmaffian själv faktiskt  gör sig skyldig till genom att inte uppmärksamma mina blogginlägg stort på sina hemsidor och i sina tidningar. Hallå? Jag vill ha in en artikel i den excellenta forskningstidskriften Genus! Eller kanske en reklamplats då, för bloggen? Eller reklam för min egenutformade  kurs i härskarteknik som genusmaffian inspirerat mig till. Hade ni glömt den? Jag tyckte väl att det var lite för få deltagare i år. Den är indelad i tio obligatoriska moment, varje moment tar ungefär ett år. Efter tio år, vid kursslut, erhåller alla deltagare en doktorsexamen i genusvetenskap med valfri inriktning (välj mellan inriktningar som kritisk mansforskare , queerteoretisk konsult, genuspilot, genuskapten, könskonverterare och många andra fina titlar)

Till moment 8, dvs under år 8, använder vi dessa som kurslitteratur

1. Hat mot Patriarkat – en kurs i fanatism med inbjuden talare från Förvirrat Initiativ.

2. Kulturmarxistisk infiltration av akademi, kulturliv och statlig förvaltning – hur man förgör ett statsbygge inifrån.

3. Att upptäcka härskartekniker i den könade vardagen och hur man använder detta för att krossa makten och slå fiendens liv i spillror.

4. Könsförräderi – var går gränsen i ett anständigt samhälle? Den ideella föreningen ”Feminister för fångläger” gästföreläser.

5. Upptäcka härskartekniker fördjupning – att genom likriktning och kontroll av det kollektiva psyket påföra skuld och skam för avvikande åsikter.

6. De små stegens tyranni och träning i offermentalitet – att införa världsmarxism förklätt i små steg av ”praktiskt jämställdhetsarbete”.

7. Reproduktionens dilemma – hur för vi vidare det genusvetenskapliga arvet när reproduktionen avstannat och framfödandet av förtryckare upphört?

8. Det biologiska könets flyktighet – med hallucinogena svampar visar vi varandra att könet verkligen är en illusion – föränderligt i tiden, rummet och det påverkade psyket.

9. Sociala konstruktioner – medan patriarkatets argument är tagna ur luften hämtar vi istället våra argument ur den vakuumfyllda rymden och visar att ingenting egentligen existerar, förutom genussystemet.

10. Moderna bibelstudier: SCUM-manifestets ständiga aktualitet och vår kamps andliga kärna – att smida järnet medan hatet är varmt.

Anmäl er till min privata genusinstitution via mail: jag-vill-medverka-till-att-Sverige-går-under-av-idioti@genusvansinne-för-alla.com

Genusväldet har intagit Lunds Universitet

Själv medverkade jag i Filosofiska Rummet i våras angående genuscertifieringen där jag visst råkade höja blodtrycket på både Lunds Universitets förre rektor Bexell och hans trogne vapendragare Brage – båda varma förespråkare för genuscertifiering (se detaljer om vad denna certifiering innebär rent konkret  i länken ovan), genom att lyfta fram deras egen rappoort i ljuset.  Minns att Bexell först (här mp3:n eller se mitt inlägg om saken)  kallar slutrapporten för genuscertifiering för  ”en mycket välskriven och välstrukturerad rapport” min. (2:53-2:56) men när jag längre fram i programmet börjar citera dess innehåll bla i form av de konkreta kriterier som ska tillämpas så säger Bexell plötsligt att ”texten är inte att uppfattas på det sättet” (min 31:50-32:14) vilket är anmärkningsvärt med tanke på att det ju är just denna 9-sidiga rapport som ligger till grund för Fysicums hela genuscertifieringsarbete (en delmängd av exakt dessa kriterier återkommer nämligen i denna enkät) och jag bara läste kriterierna innantill.

Genustrumpetens klang blir avvikande när jag blåser i den

Men låt mig komma till saken: GENUSTRUMPETEN är åter på tapeten! Egentligen tänkte jag ta upp DEJA-rapporten ”Att bli medveten och förändra sitt förhållningssätt” som jag läste över julen men nu får jag skjuta på det ytterligare en gång. Vi minns alla det VR-finansierade projektet ”Trumpeten som gensusymbol” Då tyckte jag det var helt galet och skrev an artikel som hamnade i SVD (här replik och slutreplik) och glöm inte att Birger Schlaug varnade proffstyckareliten för att inte ta min kritik på allvar. Något den fortfarande inte gjort och därför kommer konsekvenserna att bli kännbara när jag är klar med mitt samhällsengagemang ;-).

Jag tänkte ägna min fortsatta karriär åt att studera den här triangeln ur ett genusperspektiv

På samma sätt är jag säker på att Sverige kommer att ta ledningen vid studiet av cello, trummor, fiol, dragspel, saxofon, bastuba, blockflöjt, piano och resterande musikinstrument i denna lista ur ett genusperspektiv. Varje projekt kommer likt genustrumpeten att kosta 700.000 kronor och vi har drygt 300 instrument att undersöka ur ett genusperspektiv, vilket blir totalt 700.000×300= 210 miljoner kronor! Men kan genuskunskap verkligen mätas i pengar? Nej, det kan den inte – däremot kan den räknas i den avtagande genomsnitts-IQ som kommer att visa sig inom några år vid en koll av de svenska studenterna, och som kommer att förvåna många och generera nya genusprojekt. Ty skälet är alltid, och låt oss minnas denna sanning, skälet till allt och därmed lösningen på alla världsproblem är och har alltid varit att anlägga ett genusperspektiv. Och helst inte bara ett utan flera, ett för varje genusforskare och varje skattemiljon. När pengarna i landet sedan är helt slut och BNP har sjunkit till noll, så inser man att även detta är ett genusproblem – och den gången har man för en gångs skull rätt i sin analys!

Nu kan man läsa om hur det går med trumpetforskningen i tidningen Genus, sidan 19 under ”Symbol för kraft och manlighet” (tipstack Anna F och Agneta m fl!). ”Trumpeten inom genussystemet” föredrar den kvinnliga doktorn i musikvetenskap dock att kalla sitt 2-åriga post doc- projekt som kommer att avslutas i slutet av 2011. Det tar faktiskt tid att undersöka en trumpet ur genusperspektiv, eftersom ingen tidigare gjort just det. Det är intressant att få veta hur arbetet fortskrider:

Hur ska man tolka den här gitarren?

”Hur används trumpeten för att skapa, återskapa och befästa maktrelationer och värderingar kopplade till kön?” frågar sig doktorn som själv spelar trumpet. ”Musik som symbol för genus kan undersökas med hjälp av andra instrument, men föreställningar om genus är speciellt tydligt kopplade till trumpeten… Forskning har bland annat kopplat specifika instrument och genrer till genus och sexualitet och visat hur olika sätt att framföra musik både kan konstruera och bekräfta en speciell genusdiskurs. Gitarren är ett exempel. Kvinnors marginella position förklaras utifrån instrumentets sexuella laddning – bland annat har gitarren beskrivits som fallossymbol. Liknande beskrivningar finns även i nyare forskning om trumpeten, men… forskningen har rört sig på en kvantitativ nivå. Problemet är att detta ofta skett utan en ifrågasättande diskussion av själva genuskonstruktionen i samband med instrumentet trumpet.”

Men detta projekt handlar enligt uppgift om det motsatta:

Trumpetens genusladdning är svag i Skandinavien

”En stor del av hennes arbete går ut på kvalitativa undersökningar i form av intervjuer av trumpetare, såväl kvinnliga som manliga. –Det intressanta är att samtliga informanter, även om de hade olika åsikter om det, visste om trumpetens manliga kodning. Den kulturella konsensusen kring trumpetens genuskodning är alltså fortfarande väldigt tydlig. Däremot visar intervjuerna att trumpetens genusladdning är olika stark beroende på geografiskt läge. Ju längre österut man kommer i Europa ju starkare är genusladdningen och i Skandinavien är den ganska svag. Möjligheten att spela starkt på instrumentet har gynnat genuskodningen då trumpetens starka ljud har kopplats till kraft och manlighet. Att spela starkt har blivit till ett slags norm som länge överskuggat andra klangmöjligheter som uppfattats som avvikande och kvinnliga”.

Man undrar ibland vem det egentligen är som har det manliga som norm. Jag hoppas att det genusindustriella komplexet inte tar illa upp om jag tar min genustrumpet och får utlopp för mitt undertryckta manliga genus genom att blåsa så starkt att ljudvågen välter hela Nationella Sekretariatet och förintar hela propagandamaskineriet så att både genusforskarna och alla flygblad lämnar galaxen för alltid? Min egen forskning visar för övrigt att genustrumpeten inte är en markör för manlighet utan en symbol för ett samhälle i utförsbacke:

Ingen har väl förresten missat årets konferens Folk och Försvar? Den inleddes igår och pågår i hela tre dagar. Man kunde se sändningar på TV i förmiddags från igår, och gårdagens och dagens sändningar ligger nu uppe i  arkivet. Jag satte på TV:n i morse och hamnade mitt i föredraget ”Cyberattacker i praktiken – demonstation” där en forskare från FOI höll ett väldigt intressant föredrag. Söndagens tema var som ni kan se ”De inre hoten” och ämnena är extremism och cyber-attacker.

Jag och min dotter utanför Armémuseum

Sändningarna läggs upp fortlöpande i denna länk. Misstar jag mig eller har man missat det stora smygande inre hot mot Rikets säkerhet som kallas Genusväldet? Jag ska genast kontakta FOI, SÄPO, Kungen och det församlade patriarkatet i ärendet och återkommer när jag vet mer. Möjligtvis kan det vara strategiskt klokt att inte lyfta fram vissa hot eftersom man då riskerar folkliga uppror och kaos, men allt finns ju ändå dokumenterat här och anledningen till att jag lägger upp det genusindustriella komplexets växande vansinne och utbredning på bloggen är ren självbevarelsedrift, man vill ju inte bli anklagad för den tredje härskartekniken ”undanhållande av information”. Glöm nu inte att lyssna på Filosofiska Rummets program om matematik! 🙂

Annons

Världsberömd kosmolog varnar oss!

Varifrån kommer alla Sveriges genusevetare egentligen?

Jag ser att den världsberömde kosmologi-professorn Steven Hawking nu varnar oss för att sända ut radiosignaler i rymden som avslöjar vår existens: ”THE aliens are out there and Earth had better watch out, at least according to Stephen Hawking. He has suggested that extraterrestrials are almost certain to exist — but that instead of seeking them out, humanity should be doing all it that can to avoid any contact….He suggests that aliens might simply raid Earth for its resources and then move on: “We only have to look at ourselves to see how intelligent life might develop into something we wouldn’t want to meet. I imagine they might exist in massive ships, having used up all the resources from their home planet. Such advanced aliens would perhaps become nomads, looking to conquer and colonise whatever planets they can reach.”” Den teoretiske fysikern Ulf Danielsson skriver på Newsmill att de flesta andra civilisationer rent statistiskt förmodligen ligger miljoner eller kanske miljarder år före oss i utvecklingen. Jag hoppas att man nu snart kan utröna varifrån genusvetarna kommer och vilket deras egentliga uppsåt är och varför just Sverige blivit utvalt som experimentellt centrum.

Jag trasslade in mig i de patriarkala strukturerna under min resa till Jorden

Vi kanske redan lever i det scenario som Hawking målar upp i sin kommande dokumentär och där utomjordingarna är ute efter att tömma  oss på mental energi och sunt förnuft eftersom de kommit så långt i sin utveckling att de tappat bort sitt eget – vem vet? Ibland känner jag mig för övrigt själv som en utomjording som kommit långväga ifrån till detta genusvansinne som känns så främmande för min natur, och det var i själva verket under denna min kosmiska resa till Jorden jag som bekant upptäckte de patriarkala förtryckar-strukturer som genomsyrar universum och som bekräftades mer vetenskapligt med traditionell patriarkal metod i och med COBE-satellitens mätningar av den kosmiska bakgrunds-strålningen vilket ledde till det Nobelpris i fysik 2006 som, om inte objektiv patriarkal vetenskaplig förtryckarmetod rådde, hade tilldelats mig flera år tidigare. De universella strukturerna är allestädes närvarande, just nu hittade jag exempelvis en intressant struktur i min upptinade lussebulle, och det är helt uppenbart att russinen är förtryckta, eller snarare intryckta, i degen. Folkvettet väller ut över gränserna i samma takt som genusvetarna väller in från främmande solsystem och det är hög tid att åtgärda de vänsterextrema termodynamiska förhållanden som råder i den underkylda samhällsdebatten genom att stoppa det olagliga inflöde av genusvetare i statsapparaten som höjer toleransnivån hos folket. Varje dag utan kamp mot vansinnet är en dag där det kollektiva dissociativa symptomet i form av upphävd identitetsupplevelse gör sig alltmer påmint. Genom att inte blogga i hela nio dagar tappade jag nästan själv hela min identitet. Ber om ursäkt för detta.

Matematiken rymmer inom sig lösningen på alla problem!

Tillsammans ska vi locka ungdomen bort från fördärvet och in i vetenskapen  där den hör hemma, och helst in i matematikens värld eftersom alla vägar ändå leder dit. Även de samhällsintresserade borde studera matematik för att lära sig att så länge man bara integrerar över ett konservativt fält så kan man i sann liberalistisk anda välja vilken (integrations)väg man vill mellan två godtyckliga punkter, som ni alla givetvis redan känner till: och på så sätt kan vi använda matematiken för att kombinera olika samhällsideologier i trygg förvissning om att framtiden är vår bundsförvant medan genusvetarna inte är det.

Jag fann en debatt i jämställdhetsfrågan från i januari i år på Svensk Tidskrift.  Det började med Magnus Nilssons (riksdagskandidat för (m)) artikel ”Biologin styr över jämställdheten” som kritiserar innehållet i en SVD-artikel som vi alla minns från i höstas där de moderata riksdagsledamöterna Hillevi Engström och Mats Johansson bla skriver ”Men ännu återstår många enkönade reservat. Statistiken antyder att det skulle finnas en sekreterargen och en vårdgen (kvinnlig), samt en byggnadsgen och en motorgen (manlig). Ett sådant antagande saknar dock vetenskapligt stöd… Könsskillnader grundläggs underifrån och förs med från förskolan och uppåt.” Så här kommenterar Nilsson (8/1) detta: ”Frågan är vad Engström/Johanssons genetikargument egentligen fyller för syfte? Det är en märklig tanke att en viss samhällsordning skulle vara oacceptabel bara för att den saknar genetisk grund. Det finns inte heller någon demokratigen, marknadsekonomigen eller frihetsgen. Skulle man därför ifrågasätta demokrati, marknadsekonomi eller frihet?”

Elise Claeson - en klok kvinna

Elise Claeson ger sig in i debatten (15/1) med en mycket läsvärd artikel: ”Sverige ska ”vara världens mest jämställda land”, slår partisekreterare Schlingmann (M) fast i bästa Gudrun Schyman-anda i ett avstamp inför valet 2010 (Aftonbladet 7/1). Han tycks inte ha uppfattat att Schymans parti, Fi, bara fick promille av rösterna 2006. Schlingmann ångar på i bästa Fi-stil: Jämställdhetsarbetet ”måste börja redan när ettåringarna börjar på förskolan och sträcka sig ända till sammansättningen i ledningsgrupper och bolagsstyrelser”… Det enda som skiljer Schlingmanns jämställdhet från Schymans är att Schlingmann inte nämner ordet genus en enda gång. Genussamhället blev en pinsamhet och saknar folkligt stöd… Skillnaden mellan Birgitta Ohlsson/Per Schlingmann och Gudrun Schyman/Mona Sahlin är hårfin. Det är mera grad- än artsskillnader mellan utspelen från kvinnoförbunden. Både höger och vänster tycker lika – det finns inga könsskillnader i grunden; olika utfall är orättvist och ska åtgärdas. Därför ska det helst köras varannan damernas. Jämställdheten har förvandlats till ren och skär matematik och – kvotering. Men eftersom ordet kvotering fått en negativ klang (luktar socialistiskt tvång) föredrar både vänstern och liberaler att kalla kvotering för ”individualisering”. I debatten om delad föräldraförsäkring är kvoteringsanhängarnas främsta argument liberalismens favoritord: individen. Hur blev det så? Statsindividualismen är den svenska jämställdhetens ideologi, sa jag vid jämställdhetsseminariet. Det är den svenska modellens innersta väsen och det är en syntes mellan socialistiska och liberala värden: statens och indvidens ömsesidiga beroende av varandra. Däremellan ska inget finnas som kan skilja dem åt. Det ska vara raka rör mellan individen och välfärdsstaten, mellan bidragstagare och bidragsgivare. Varken kvinnor eller män ska vara beroende av varandra i omoderna konstruktioner som familjen. Då hotas den fria jämställda statsindividen. Bara staten kan garantera individernas frihet och jämställdhet. Därför pratar socialister numera om individualism och jämställdhet och nästan inte alls om klass.”

Bild på välkänd förtryckarstruktur

”Det är därför Gudrun Schyman kunde utropa ”död åt familjen” och räkna med stöd inte bara av socialister utan också ett tyst stöd från liberaler… Individens frihet går också före allt annat i det klassiskt liberala tänkemönstret. Och då är vi där igen. Eftersom vi inte kan välja våra föräldrar, barn och släktingar blir denna grupp av människor ett hinder för individens fria val. Och den åtråvärda liberala jämställdheten bygger ju på att vi ska kunna välja… Eftersom höga individuella skatter gör barnfamiljerna beroende av föräldrapenningen, kan staten bestämma att bara de familjer som lever på ett visst sätt, får maximal utdelning. Pappamånader, jämställdhetsbonus och ”individualisering” av föräldraledigheten är exempel på hur staten vill härska genom könssöndring. Alla dessa jämställdhetsåtgärder, där staten ska ”befria” individen från biologin och kulturella normer, stöds inte bara av socialister, utan kanske mest av liberaler. Genom att individualisera samhället tror liberaler att människan blir stark, fri och jämställd. Det är fel. Vi behöver inte mer liberal jämställdhet. Den förstärkar bara ett vänster-mitten-samhälle där staten alltid vinner. Jämställdheten har blivit vår tids socialism, den enda godtagbara ursäkten för politiker att detaljstyra våra liv. Individualisering i ett högskattesamhälle ger en illusion av frihet och jämställdhet – särskilt för kvinnor.”

”På papperet är vi världsledande i jämställdhet och individualism; svenska kvinnor jobbar mest i världen och vi kan ägna oss åt att utveckla oss själva, vi behöver ju inte ta hand om våra barn och våra gamla föräldrar – det fixar staten så gärna (därav de höga skatterna). Men i verkligheten är vi likriktade, svaga ögontjänare, som är helt beroende av staten: om Försäkringskassans utbetalningar försenas, minskas eller uteblir (för att vi inte uppfört oss rätt), kraschar svenska familjers ekonomi. Därför röstar svenska kvinnor vänster, trots att de flesta lever ett borgerligt liv. Det är inte vänsterns jämställdhet som lockar; den skiljer sig ju inte nämnvärt från Alliansens. Nej, det handlar om att kunna betala hyran och köpa mat och kläder till barnen. I brist på ett tydligt borgerligt högeralternativ, accepterar kvinnor intuitivt att det är staten som bestämmer över deras liv via föräldra-försäkringen och maxtaxan – i jämställdhetens namn. Sådan är statsindividualismen.”

Anne-Marie Pålsson har också noterat det problematiska med den sk jämställdhets-politiken

I sin artikel på nätet länkar Cleason till en artikel från förra året på temat jämställdhet, också den mycket läsvärd, skriven av Anne-Marie Pålsson: ”Debatten om jämställdhet har länge dominerats av vänstern – inte i kraft av egen överlägsenhet utan mera som en följd av borgerlighetens tystnad. Resultatet har blivit därefter – statlig styrning, kontroll och likriktning av våra liv. Det är lätt att se varför det blivit så. Vänsterns sätt att se på jämställdhet innebär likhet: att män och kvinnor skall göra samma saker på marknaden och i hemmet. Helst skall det finnas lika många män och kvinnor på varje befattning och i varje bransch för att vänsterfeministerna skall vara nöjda. Detta stärker statens grepp om oss eftersom det bara är staten som förfogar över tillräckliga maktmedel för att genomdriva vänsterns likhet. Och sådana har verkligen använts…. Trots denna omfattande överföring av makt till den politiska sfären har vi långt kvar till jämställdhet [i betydelsen 50/50-fördelning inom alla yrken och på alla nivåer]… Vänsterfeministerna har tolkat detta som att den politiska styrningen inte är tillräcklig och de kräver därför mera åtgärder… En kritik mot detta förhållningssätt har uppfattats som ett angrepp mot själva idén om jämställdhet. Men vänstern har inte ensamrätt till denna fråga och det finns andra sätt att uppnå jämställdhet på än de som vänstern förespråkar. Fast det förutsätter att vänsterns definition av jämställdhet överges till förmån för den mera liberalt inriktade – att män och kvinnor skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter att forma sin tillvaro.”

En man i ett heterohushåll ska enligt lag utföra exakt hälften av hemarbetet

Men som bekant (När lika möjligheter blev 50/50) övergavs det övergripande jämställdhetspolitiska målet att män och kvinnor ska ha lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter så sent som våren 2006 (prop 2005/06:155) till förmån för det enligt flera remissinstanser mer svårtolkade målet att ”kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv” där ”ordet makt skall förstås i betydelsen att kvinnor och män skall ha samma rätt, förmåga och möjlighet att forma samhället och sina egna liv.” För hur lagstiftar man om samma förmåga? I denna proposition, som bifölls slogs även fast som ett av fyra delmål att kvinnor och män ska dela lika på det obetalda hemarbetet (!) något som också flera remissinstanser ställde sig frågande till (hur detta skulle uppnås med politisk styrning), dessutom kan man notera att någon 50/50-uppdelning av hushållsarbetet inte tas upp i hushåll med samkönade relationer utan det är just när en kvinna och en man lever ihop det måste lagstiftas om hushållsarbetet.

Pålsson fortsätter:

”Vänsterns lösning på ”reproduktionsdilemmat” består av offentlig barnomsorg, lika arbetstid för alla och delad omsorg om barnen och hemmet. Ett förverkligande av individuella drömmar genom att ta hand om sina egna barn tillåts däremot inte av vänsterfeministerna. Det är bara när kvinnor tar till sig den manliga livsstilen som en jämställd värld kan råda. Men skulle en ordning där kvinnor ges möjlighet att ta hand om sina barn reducera kvinnornas möjligheter, rättigheter och skyldigheter? Ja, om detta är påtvingat. Men med en subvention som följer barnen och inte omsorgsformen skulle egen omsorg av barnen ge en hygglig ekonomisk utdelning. För mig är det stötande att skattebetalarna satsar cirka 100 000 kronor årligen på varje barn som inordnas den kommunala omsorgen, medan de barn som tas om sina egna föräldrar inte kostas på något alls. På arbetsmarknaden har kvinnor kritiserats för att fastna i lågbetalda arbeten inom vård och omsorg. Men vad är det för fel med att arbeta inom vården? Om det är arbetssituationen som är undermålig, är det bättre att verka för att den förbättras, än att hindra kvinnor från att välja detta yrkesval… Är det inte dags att kvinnor myndigförklaras?”

Jag ser att det även pågår en aktuell jämställdhetsdebatt på Newsmill. Och en ny avhandling från Linnéuniversitetet visar att kvinnor inte lämnar akademin i högre utsträckning än män:

Teorin om det svarta hålet inom akademin är motbevisad

”Än värre är det ställt med metaforen om ”akademins svarta hål”, som används för att illustrera den vedertagna uppfattningen att kvinnor i avsevärt mycket högre utsträckning än män lämnar akademin direkt efter sin disputation. Men metaforen ger en direkt felaktig bild. Silanders undersökning av i vilken utsträckning och vid vilken tidpunkt män och kvinnor lämnar akademin visar att det överlag är män som i högre utsträckning lämnar akademin, både direkt och en längre tid efter att de har disputerat. ‘Jag blev själv väldigt förvånad när jag såg vad mina data visade, men det svarta hålet finns över huvudtaget inte. Sannolikt är det resultatet av en misstolkning av tvärsnittsdata där man sett att det är en massa kvinnor på doktorandnivå och väldigt på bland professorerna, men då är det inte samma grupp man mäter... Vad det egentligen handlar om är sannolikt fördröjt avancemang, att kvinnor gör långsammare karriär än män… Att man lämnar akademin kan ju också innebära att man gör ett karriärssteg uppåt. Och man får inte glömma att målet med utbildning också är att förbereda för arbetsmarknaden, inte att alla ska sluta som professorer”, säger statsvetaren Charlotte Silander som skrivit avhandlingen. Låt mig avsluta med något lättsamt: