Gunnar Heckschers stipendium

Jag fann en jättesnödriva på institutionens tak när jag skulle studera snökristallernas struktur

Ursäkta min frånvaro, jag hade oturen att drabbas av vinterkräksjukan men är nu åter på benen, fast några dagar efter i schemat. Vilket ju är katastrof med tanke på landets tillstånd. Det finns ingen större förlust för mänskligheten än medborgare som planlöst driver omkring i jakt på livets mening under det att genusvetarna får härja fritt på gator och torg. Detta sökande ska naturligtvis ske för all del men under ordnade former och helst under någon matematikers allsmäktiga överinseende. Hjärnan måste nämligen tränas på daglig basis, annars kommer man aldrig på livets mening utan nöjer sig med att förklara allt med Patriarkat, strukturer, könsmaktsordning och Marx. För den enfaldige finns det alltid en enkel lösning i sikte och för en genusvetare finns det alltid en struktur i sikte som skapats av ett myller av sinnen som klippts ut ur en slemsvamp. Eller hur var det nu? Jag har redan glömt den senaste teorin. Vi är alla ingredienser i det gemensamma klister som håller ihop den vetenskapliga verksamheten vid lärosätena och där ingår inte genusvansinnet, som snarare måste undanröjas för att befolkningen ska kunna ta ytterligare ett steg på det mänskliga intellektets trappfunktion. Fienden ska gå under i den jättesnödriva som jag snart ska skyffla bort från institutionens tak. Denna snödriva kommer för all framtid att symbolisera glädjen över mitt senaste bevis som utgör en viktig generalisering av ett tidigare resultat. Medan det i andra sammanhang ses som negativt att generalisera är detta något som är både tillåtet och tillrådligt inom matematiken, och i matematiken kan man dessutom generalisera utan att dra förhastade slutsatser. Generaliserar man sina resultat så att de täcker så många fall som möjligt så slipper man dessutom behandla alla specialfall, särfall och psykfall var för sig.

I helgen var jag i Uppsala för att ta emot Stipendiet  till professor Gunnar Heckschers minne som utdelas årligen av Föreningen Heimdal till personer som på ett föredömligt sätt verkat för reformvänlig konservatism. Motiveringen lyder: ”För att med humor, kraft och brinnande engagemang verkat i opinionsbildande syfte mot den allt mer långtgående genusfixeringen i forskning och samhällsdebatt.” Professor Gunnar Heckscher (1909-1987) var Föreningen Heimdals ordförande 1931-32 och sedermera ordförande för Högerpartiet. Vid sin död testamenterade professor Heckscher medel till föreningen, avsedda att i hans namn utdelas som stipendium till personer som på ett föredömligt sätt verkat för reformvänlig konservatism. Tidigare stipendiater är bla Peter J Olsson, Per Ericson och  Maria Abrahamsson (2009). Jag känner mig naturligtvis djupt hedrad och har hängt upp diplomet på väggen bland mina examina! 🙂 Det betyder mycket för mig att andra uppskattar det jag gör och dessutom anser att det gör skillnad. Därför kommer jag att fortsätta, till genusmaffians stora förtret. Det var för övrigt just för föreningen Heimdal som jag höll mitt första föredrag i höstas om genusvansinnets intåg i förskola, skola och akademi. Det var också i höstas jag blev utsedd till Årets rebell och att det är rebelliskt att tala klarspråk och kritisera genusvansinnet säger en del om den tid i vilken vi, och alla genusvetare inkapslade i sin giftiga rökfyllda slemsvamp, lever.

På wikipedia står om Gunnar Heckscher  att ”Enligt Nils Elvander var Gunnar Heckscher den siste stora statsvetenskapliga professorn som var politiskt aktiv i högerpartiet.” När jag läste Nils Elvander så ringde en genusklocka i mina öron, och jag kom att tänka på den här DN-artikeln från 2005 skriven av just Nils Elvander som jag blev tipsad om för några veckor sedan: ”Radikalfeminismens manshat demokratiskt tvivelaktigt” som är mycket läsvärd. Några citat: 

”Vidare har radikalfeminismen i likhet med marxismen ett konfliktperspektiv inbyggt som en självklar förutsättning för alla resonemang om samhällsstrukturer, sociala relationer och härskande ideologier. Marxisternas hat mot kapitalismen förenades emellertid med en motvillig beundran för dess effektivitet och kreativitet. På ungefär samma sätt eggas radikalfeministernas manshat av avund mot det härskande könets skicklighet att skapa och befästa sina maktpositioner. I båda fallen blir huvudmotståndaren föremål för såväl hat som försök till efterliknande.”

”Radikalfeminismen har inte satts på samma förödande praktiska prov som marxismen, varför dess förhållande till demokratin är mera svårbedömbart. Men det finns i dess förkunnelse en tendens till ringaktning av demokratin i bemärkelsen av ett för alla demokratiska partier och intressegrupper gemensamt regelsystem. Den ”sanna” demokratin är inte möjlig så länge männen har makten – det är radikalfeministens demokratisyn i ett nötskal.”

”Likheten med marxismens förakt för” den borgerliga demokratin” och med dess vision av den verkliga, alltså socialistiska, demokratin är ganska tydlig. Därmed inte sagt att radikalfeministerna skulle vara diktaturanhängare.Slutligen finns det en påtaglig likhet mellan marxismen och radikalfeminismen i den meningen att båda dessa ideologier med totalförklarande anspråk har utgjort en bördig jordmån för sekterism. En sekterism av en intensitet som för tanken till de otaliga exempel som kyrkohistorien erbjuder. Den som har mottagit det marxist-feministiska andedopet enligt en viss uttolkning av läran anser sig därmed vara delaktig i den enda sanna läran. Intolerans mot andra åsikter blir den ofrånkomliga följden av sekterismen.”

Olle Häggström är professor i matematisk statistik

Slutligen vill jag publicera det svar jag fick från professor Olle Häggström angående regeringens beslut den 11 februari att utse Moira von Wright (se tidigare inlägg om detta här och här) till rektor för Södertörns högskola. Man kan ju gå under för mindre. Här ser jag att man kan ringa till von Wright och kanske få pedagogiska råd. ”Södertörns högskolas tre ledord mångfald, mångvetenskap och medborgerlig bildning som genomsyrar verksamheten känner hon starkt för.” Medborgerlig bildning var ordet.  Den som lägger ihop de nollskilda siffrorna i von Wrights mobilnummer med omväxlande – och + inser genast att resultatet (7-3+5-3+4-5+8) blir 13 – ett olyckstal! Hur ska man tolka detta? Och hur tolkar von Wright detta?

Intervju med Olle Häggström:

Tanja: Hur ser du på regeringens beslut att utse Moira von Wright till rektor för Södertörns högskola?

Olle Häggström: Inte alls förvånande, och heller inte särskilt upprörande. Det kan i praktiken inte vara regeringens sak att granska en rektorskandidats vetenskapliga meritering (eller som i det här fallet hennes antimeritering). Skulden för det inträffade ligger enligt min mening hos Södertörns högskolestyrelse, som av allt att döma inte såg något behov av att ompröva beslutet att nominera von Wright även sedan de fått kännedom om hennes vetenskapsfientliga förflutna.

Tanja: Vad anser du om von Wrights svar till dig och Sören Holst på Newsmill den 9 februari?

Olle Häggström: Ytterst otillfredsställande. Om man vill anstränga sig att läsa hennes svar extremt välvilligt så kan man förstås glädjas åt att hon deklarerar att hon varken är vetenskapsfientlig eller relativist. Problemet är bara att detta blott är tomma ord, att döma av vad hon skriver i övrigt. Tag t.ex. detta med relativismen. I de stycken som Sören Holst och jag refererar (och fler därtill) gör hon sig skyldig till tydligt relativistiska resonemang, men hon gör i sitt svar ingen ansats att vare sig ta avstånd från eller förklara dem. Istället pekar hon på att hon i ett annat stycke var rapporten varnar för ”att hemfalla till kunskapsrelativism”. Detta gör dock inte saken bättre. Snarare sämre, då detta tillsammans med hennes faktiska hemfallande till kunskapsrelativism visar både på hennes bristande självinsikt och på hennes oförmåga att författa en någorlunda koherent rapport.

När det gäller vetenskapsfientligheten väljer von Wright det billiga tricket att avsiktligt missförstå oss. Hon låtsas som om det är hennes inställning till forkningsämnet fysik vi diskuterar. Men rapporten vi kritiserar handlar om skolämnet fysik, och det framgår klart och tydligt i vår artikel att det är detta – skolämnet – saken handlar om. När hon i rapporten skriver att ”en genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort”, så ger hon visserligen ingen omedelbar konkretisering av vad detta innebär, men tillsammans med vad hon skriver i övrigt framgår att hon tycker att sådant som energiprincipen och gravitationslagen behöver maka på sig i skolfysiken för att ge plats åt sådant jamsetrams som att astronomi och astrologi tillhör olika kunskapsparadigm och att man därför inte kan säga att det ena är vare sig sannare eller falskare än det andra. Det är detta vi betraktar som vetenskapsfientligt. Anklagelsen om vetenskapsfientlighet bemöter hon med att hon överhuvudtaget inte uttalar sig ”om forskingsämnet som sådant”. Goddag yxskaft!

Uppdatering: jag har visst missat en intressant genusartikel i DN medan jag var sjuk: ”Skolämnet historia är en strikt manlig angelägenhet” Pär Ström har bloggat om detta med mer info HÄR. Pelle Billing har funnit en artikel av en kvinna som gjort upp med radikalfeminismen HÄR.