Ursäkta att jag inte bloggat så ofta på senare. Just varit i Uppsala och släpat hem 150 tentor jag måste rätta (tenta och facit för den som vill fräscha upp sitt minne). Men eftersom jag för en gångs skull inte hade någon tid att passa imorse hann jag gå på Timbros seminarium ”Integrationens utmaningar” Hela seminariet går nu att se på webben och här är rapporten som jag läste på tåget sedan, men får blogga om det sedan, för idag har jag ett annat ärende. Tro bara inte att jag är inaktiv bara för att jag är ”borta”, mitt uppdrag står ju skrivet i stjärnorna. I fredags efter mina sista lektioner hann jag faktiskt springa in på Axess seminarium “Journalism and Democracy: Media Politics and the Public” (Johan Lundberg har bloggat om det) Det pågick hela dagen men eftersom jag hade lektioner med landets framtid i Uppsala så kunde jag bara medverka på kvällen och höra på tre seminarier om Kina, medan jag missade dem om Ryssland och Italien som jag var mer intresserad av. Jag stötte förresten på Leif Pagrotsky i dörröppningen och började nästan tro att jag själv höll på att bli en del av etablissemanget men så kommer det naturligtvis aldrig att bli 🙂 – som matematiker tänker man ju på ett lite annorlunda sätt, som ännu inte är accepterat i den svenska offentligheten, nämligen logiskt.
I Metro Stockholm från 25 oktober, sid 28 här kunde man läsa en artikel med rubriken ”Mammor får större hjärnor”. Varför vet man inte riktigt än men faktum är alltså att ”Ny forskning visar att kvinnor blir intelligentare sedan de fått barn… Amerikanska forskare har mätt 19 kvinnors hjärnor före och efter graviditeten. De upptäckte att kvinnornas hjärnor växte efter att de blivit mammor. Den grå hjärnsubstansen var plötsligt större i områden som bland annat hanterar motivation och bearbetningen av känslor.” Detta förklarar hur jag kunde slutföra mitt doktorerande med bara 8 timmars arbetsdag efter att ha fått barn, medan jag innan jag var halvvägs klar ägnade 14-16 timmar per dag med att vara besatt av matteproblem. Min egen tes, om jag får lov att spekulera fram ett forskningsresultat likt en genusvetare, är att hjärnan dessutom fortsätter att växa i takt med att barnet växer, för det skulle också förklara att jag sedan kunde börja blogga ovanpå allt, och nu ett och ett halvt år senare dessutom plötsligt bli pedagog och sköta min 7-åriga dotters utbildning med läxläsning och mattetal (med visst stöd av den utmärkta boken ”Grundläggande aritmetik – matematikdidaktik för lärare”av Löwing). Min dotter såg ju också den mattedokumentär som gick igår och som jag tänkt tipsa om.
Igår hamnade jag nämligen av en slump mitt i en dokumentär om MATEMATIK, som var väldigt bra, och underhållande. Den måste ses – NU eftersom den bara ligger uppe på nätet till kl 23.59 ikväll! Se den brittiska dokumentären ”DEN OMÖJLIGA MATTEN (svt play)” (även lagt länk längst ner i inlägget) där en matematiker och en normal människa (i detta fall en skådespelare) umgås och se vad som händer! Jag hade egentligen tänkt se Debatt på SVT men eftersom vågfunktionen aldrig kollapsar i huvudet på de styrande så zappade jag vidare för att se något mer lärorikt. I dokumentären får man bla ta del av det vackra beviset för att det finns oändligt många primtal – något som bevisades av Euklides för ca 2000 år sedan och därmed borde vara allmänbildning i ett normalt samhälle (enkelt förklarat här) och vi får också veta hur det eventuellt kommer sig att vi bor på ytan av en 4-dimensionell torus, vilket skådespelaren kommenterade med ”Can you bake such a thing?” 🙂 Vidare sades det ”Att bevisa något [matematiskt] är det närmaste man kan komma evigt liv” vilket jag verkligen instämmer i. För en fysiker kan tex upptäckten av ett roterande 5-dimensionellt membran i galaxens utkant rasera flera års forskningsartiklar, och din doktorsavhandling, medan det som väl en gång bevisats matematiskt är för evigt sant, och därför har en matematiker aldrig levt i onödan. I vilket fall avslutades denna underhållande dokumentär med att ”Alan [skådespelaren] har blivit omvänd – han har blivit en mattenörd!” Det borde alla bli. 🙂
Men för att komma till det mer intressanta i dokumentären. Man registrerade hjärnaktiviteten i olika områden i hjärnan hos matematikern och skådespelaren medan de löste matteuppgifter för att undersöka eventuella skillnader. Vilket får mig att tänka på följande vetenskapliga projekt, finansierat av Vetenskapsrådet (tipstack till QED) med 4.2 MILJONER KRONOR: ”Att bli en ”mattemänniska”. Matematiska undervisningspraktiker, skolklimat, identitet och kön, i förskola och skola.” Vi får av projektbeskrivningen (som faktiskt innehåller en del vettigt) veta att ”Projektet kommer att generera två doktorsavhandlingar och en licentiatuppsats”. Och ja, jag inser att syftet är gott. Men låt oss ta del av en av de doktorsavhandlingar detta projektet resulterade i, och som jag just letade upp.
För frågan som inställer sig är om inte den där metoden med att mäta hjärnaktiviteten i dokumentären ovan hade gett oss en bättre fingervisning om hur man blir en mattemänniska. Man kan också studera exempelvis min uppväxt, jag är ju matematiker. Jag hoppas verkligen VR vill ge mig 4.2 miljoner för att ge ut min privata dagbok. Jag började programmera BASIC när jag var åtta år och sedan gick det som ni alla vet bara utför. För att förstå detta kanske man istället skulle studera min mammas uppväxt då, eftersom det var hon som satte mig och brorsan på programmeringskursen. Hon är ju som bekant född och uppvuxen i det fd kommunistiska Bulgarien. Något att tänka på för de svenska kulturmarxister som sneglar mot Östeuropa i tron att folken där delar deras uppfattningar i någon fråga – i synnerhet vad gäller utbildning, eget ansvar, ansträngning, tålamod osv. Till och med i USA (som för övrigt genast borde lägga ner alla sina idiotiska krig och sluta hyckla!), där folk verkligen inte har samma möjligheter, säger man ”I made some bad choices” om det går snett i livet, medan man i det jämlika Sverige, där VAR OCH EN kan studera vid högskola/universitet utan terminsavgifter på hundratusentals kronor, bara man läser sina läxor, alltid är offer för strukturer och när det gäller val så hade man aldrig något val, utan var alltid bara offer för andras val: ”Min mattefröken valde att inte ge mig godkänt på provet” – se där så förtryckt man kan bli när andras val förstör ens liv.
Just det, avhandlingen (här presenterar de medverkande sina resultat): ”Att bli matematisk. Matematisk subjektivitet och genus i lärarutbildningen för de yngre åldrarna” (eller denna länk), doktorsavhandling från Pedagogiska institutionen (nedan från s 9 i pdf:en):

En matematiker försöker göra det komplicerade enkelt och begripligt, medan andra istället försöker göra det enkla och uppenbara totalt obegripligt.
”Sammanfattning: Avhandlingens syfte är att förstå processerna då matematisk och könsrelaterad subjektivitet konstitueras, omkonstitueras och upprätthålls i olika situationer under utbildningen till lärare för de yngre åldrarna. I tre olika forskningsartiklar undersöks hur lärarstudenters matematiska subjektivitetskonstitutioner tar sig uttryck, formuleras och omskapas i olika diskursiva och materiella praktiker. Med hjälp av feministiskt poststrukturella teoribildningar undersöks studenters subjektifieringsprocesser i relation till matematikämnet, genus/kön, olika lärandediskurser, alternativa lärandemiljöer, material och miljö. Under arbetet sker en teoretisk förflyttning från Judith Butlers teoretiska begreppsvärld (1990, 1993, 1997) till Karen Barads (2007, 2008) teorier”

Med hjälp av feministiskt poststrukturella teoribildningar undersöks studenters subjektifierings-processer i relation till matematikämnet och genus/kön, tid, rum och svenskt vansinne.
”Metodologiskt utgår arbetet från feministiskt inspirerad diskursanalys, dekonstruktiv och performativ metodologi i relation till den första och andra artikeln och diffraktiv och intra-aktiv metodologi i relation till den tredje artikeln. Resultaten visar exempel på hur lärarstudenter konstituerar matematisk subjektivitet genom komplexa nätverk bestående av sociala relationer, lärandeteoretiska och genusrelaterade diskurser, materiella praktiker, tid och rum. Deltagande i estetiska, interdisciplinära lärandepraktiker förändrar studenternas förståelse av sina matematiska subjektiviteter på avgörande, om än inte alltid på förväntade eller okomplicerade, sätt. I förskjutningen från ett diskursivt och performativt sätt att förstå matematisk subjektivitet till ett agentiskt realistiskt vidgas förståelsen av subjektivitetsprocessen till att också omfatta tingen, materialen och miljöerna. Detta får avgörande betydelse för hur vi kan tänka om pedagogiska praktiker och i förlängningen även matematikdidaktik för såväl lärarstudenter som för yngre barn. Nyckelord: subjektivitet, genus, matematik, lärarutbildning, performativitet, materialisering, agentisk realism, intra-aktivitet, estetiska och interdisciplinära lärprocesser.”
Just så gick det till ja – när jag blev mattemänniska. Skönt att någon äntligen förstår mig! 🙂
Men GLÖM NU INTE SE MATTEFILMEN.
Lästips:Felundervisning i skolan, Kemiföretag tar makten över maten, Bekämpningsmedel största faran, Ingen folkrättslig grund för kriget, Sönderfallet går inte längre att hejda, Arkelsten & Fridolin, Vad är integration?, Verklighetens smolk, Om Axess-seminariet i DN, Fler vetenskapsprogram på SVT kanske?, Haro lämnar svensk kvinnolobby, Matematiker i Expressen.