”Genusmoderaterna” och svenska politiker

Nathan Shachar

På Newsmill pågår en debatt om den omtalade och omstridda genuscertifieringen. Jag ser att debatten initierats  av Nathan Shachar (DN:s korrespondent i Jerusalem och medlem av tidskriften Axess redaktionsledning) som jag haft  nöjet att träffa några gånger och diskutera genusvansinnet med. Det är glädjande att fler kritiker vågar göra sig hörda! I högermarginalen kan man se att Schyman gått till motattack, något som tyder på att genushysterins fanbärare inte längre känner sig helt säkra, eftersom kritiken i vanliga fall bemöts med tystnad då man har mer att förlora än att vinna på att ge sig in i en saklig debatt, något som inte minst tydliggjordes av att de ansvariga mer eller mindre tog avstånd från sitt eget dokument, istället för att försvara det (”texten är inte att uppfattas på det sättet”, min 31:50-32:14) när jag citerade de konkreta kriterierna rakt av i Filosofiska Rummet,  i synnerhet som det ju är just denna rapport som ligger till grund för Lunds Universitets hela genuscertifieringsarbete (en delmängd av exakt dessa kriterier återkommer ju i denna enkät i ett av pilotprojekten som en av de inbjudna i Filosofiska Rummet ansvarar för). I mitt äldre inlägg om Filosofiska Rummet som Shachar hänvisar till finns (här mp3-filen för den som vill lyssna till det i efterhand) länkar till alla mina inlägg om genuscertifieringen vid våra lärosäten (längst ner) samt länk till den rapport om genuscertifiering som ligger till grund för arbetet, flera av kriterierna är också uppradade i inlägget för den som inte orkar läsa hela dokumentet. Jag har sagt mitt i denna fråga.

Några citat från Shachars Newsmill-artikel ”Borg och Schlingmann spelar under täcket med genus-talibanderna” för den som inte läst den:

”En sak visste man om gamla tiders partiledare: De visste vad de ville. Och det visste deras väljare också… Dagens partiledare är jägare, kamouflagemålade gerillas, som gärna söker sitt byte bakom fiendens linjer. Hellre än att markera sin position, vill de slippa naglas fast vid en hämmande katalog principer. Men det finns något som aktörerna i den principlösa huggsexan glömt bort. De flesta människor bedömer politiker och partier efter samma normer de använder i sitt privatliv. Ordhållighet, klarspråk, konsekvens, ärlighet bygger ett förtroende – och motsatsen spolierar det. Med den skillnaden att vi i privatlivet ibland förlåter charmerande odågor och överser med skavanker som vi inte uthärdar hos en statsministerkandidat.

Kan vi inte bara få ägna oss åt vår forskning? Det finns inget genusperspektiv på den asymptotiska nollställe-fördelningen till mina egenpolynom!

Det finns dock saker som borde ligga vara bortom taktik och spekulation. Gränser som ett parti inte kan överträda utan att kompromettera sitt anseende och sina traditioner, utan att förråda sina anhängare. En sådan sak borde vara genuscertifieringen, det projekt som skall ge politiska extremister fria händer att åsiktskontrollera vetenskap och forskning… Miljoner forskare i Östblocket levde i decennier under sådan tyrannisk renlärighet. Den är fortfarande vardag för nordkoreanska och kubanska vetenskapsmän, som när som helst kan korsförhöras i den marxist-leninistiska katekesen… I ett avsnitt av P1:s serie Filosofiska rummet försvarar matematikern Tanja Bergkvist och filosofen Svante Nordin med bravur forskningens frihet i en debatt mot två av de professorer som krökt rygg. Många skattemiljoner har bränts på genus-certifieringens förstörelseverk. De som kämpar emot mörkmännen gör det på sin egen fritid utan andra motiv än hoppet att avstyra självstympningen innan det är för sent. Tanja Bergkvists blogg är ett ovärderligt verktyg för den som har nerver att höra hur illa det är fatt och hur fort det går utför.

Inget av detta har med jämställdhet eller feminism att göra… Genus-certifiering är en fråga om makt; en trojansk häst målad i jämlikhetens färger, men avsedd att etablera en totalitär kontrollapparat; först på universitet och efterhand överallt. Tidningsredaktioner, statsverk och arbetsplatser står också på tur att certifieras. Vad man än anser om Moderaternas finansminister Anders Borg och om deras partisekreterare Per Schlingmann så inte är de dumma. Ingen av dem betraktar världen utifrån genus-talibanernas grodperspektiv. Om mindre än 1% av svenska folket står bakom Feministiskt initiativ, hur många av moderaternas väljare gör det? 0,1%? 0, 001? Siffran är så låg att den knappt torde vara åtkomlig för statistisk mätning. Inga moderater vill höra talas om åsiktsreglering på universiteten, men flera av partiets ledande talesmän kurtiserar med de destruktiva tendenserna. Av taktiska skäl? Illa övertänkt taktik i så fall, med tanke på de egna väljarnas böjelser.

På tal om politiker, låt mig som avslutning citera några delar ur kapitlet ”Våra politiker” från Rickard Fuchs bok ”Visst är det härligt att vara svensk” (för fler kapitel ur denna bok se föregående inlägg 1, 2 , 3), sedan är det slut med Fuchsboken :-):

Vissa politiker fattar vansinniga beslut helt självmant

”Det finns ett annat citat om politiker: ”Om man ingenting kan, ingenting vet och ingenting förstår, så har man utmärkta förutsättningar att bli politiker.” Även detta citat stämmer förvånansvärt bra med många av våra politiker. Citatet är dock inte helt sant och till viss del lite orättvist. Många svenska politiker förstår nämligen mycket väl tidens frågor. Tyvärr har de ingen aning om svaren. Politiker är ett släkte för sig och våra svenska politiker är inte något undantag. De anser sig alltid veta bäst och vill gärna hindra folk från att lägga sig i sådant som angår dem. Politiker vill ogärna att man tittar närmare på vadde håller på med och det kan man ju förstå. Om man frågar dem vofför de gör på dette viset, blir de osäkra och arga. Vi ska dock vara glada för att våra politiker i stort sett är hederliga och okurrumperade. Det är inte som i vissa andra länder där folk stolt säger: ”Vi har de bästa politiker som kan köpas för pengar”. Svenska politiker är minsann inte till salu. När de gör konstiga saker och fattar vansinniga beslut så beror det inte på att de är mutade, utan de gör det alldeles självmant.”

Att svara på frågan eller inte, det är frågan...

”En svensk politiker vet alltid vad  han gör. Inte alltid, men oftast. Inte oftast kanske, men ibland. Enstaka gånger åtminstone. Eller som de själva så målande skulle uttrycka det: ”Även en blind höna kan gå med käpp.” Våra svenska politikerhar alltid ett syfte med sitt handlande. Det verkar inte alltid så, men de har faktiskt det. Om våra folkvalda till exempel bestämmer sig för att höja skatten på vin och sprit så finns det ett syfte med det. Strax därefter höjer de nämligen momsen och då blir folk så förtvivlade att de tar till flaskan. Och då var det ju bra att man redan hade höjt spritskatten. Våra duktiga svenska politiker lär sig också att svara på något annat än vad frågan gäller. Kanske förstår de inte frågan, kanske vill de inte svara på den eller så kanske de bara tycker att det finns roligare saker att tala om än vad frågeställaren hade tänkt sig. Vilket fallet än är, så börjar de prata om något annat.

”Tänker ni bygga ut barnomsorgen?”

”Jag skulle vilja säga att vi ständigt i våra tankar måste vara hos de förtryckta folken i länder långt bort från vårt eget land.Jag kan just nu inte erinra mig vad dessa länder heter, men vi måste alla tänka på dessa länder, jämt och ständigt.”

Det går också som politiker att associera fritt till vad frågeställaren har sagt och på så sätt koppla in på något intressant stickspår.

”Kommer barnbidragen att höjas?”

”Höjas? Måste vi inte alla höja våra förväntningar och höja ribban i livets eviga höjdhoppstävling? Måste vi inta alla, i livets häcklöpning,se till att våra häckar är fasta och vackra? Det gäller att inte snubbla på livets hinderlöpningsbana och vi i vårt parti har alltid tyckt att vattenhindret ska vara momspliktigt.”

Ibland trasslar politikerna in sig i sina dimomhöljda ordridåer så att de inte själva har en aning om vad de menar eller varför. Det blir då för åhöraren inte bara oförståeligt utan också tragikomiskt.

”Kan ni lova det här? Är det ett löfte?”

”Vi kan lova att det är ett löfte om en målsättning att lova att ha som mål att lova den målsättning som vi ger som löfte att ha som mål att lova måla om.”

”Våra politiker skulle aldrig drömma om att ljuga, däremot kan de tänka sig att göra det när de är vakna… Våra politiker är mycket duktiga på att prata utan att säga något. De kan hålla ett anförande på en timme, utan att få någonting sagt. Det är bra gjort. Man kunde tycka att det under ett så långt tal av misstag skulle slinka med någon mening med innehåll, men det gör det inte. Det väller ut ord som är alldeles tomma. Det är en konst att kunna tala på det sättet. Meningslösa associationer far som vindögda blixtar genom rummet och kolliderar med oförståeliga liknelser, allt medan politikern understryker det han säger med entusiastiska gester: ”Vi har, som jag tidigare antydde, en skyldighet att , om jag får använda en träffande liknelse igen, precis som en astronaut i rymden som äter upp en banan och sedan slänger bort skalet, så står tiden ändå inte stilla. Det är likadant med en vanlig blyertspenna, som vi kanske inte tänker på. Kanske jag här ändå skulle göra en liten utvikning för att klargöra, om det ändå inte, som en ropandes röst i öknen har hällts vatten på en gås. Vi vet ju alla att krukan går tills droppen rinner över, men jag hävdar, och jag är inte ensam, att en svart rock värmer lika bra som en vit. Vad, undrar ni kanske, har dessa rockar med det hela att göra. Det ska jag förklara om jag bara får göra
en liten parentes först. Vi har alla ett ansvar…” I en hel timme. Utan avbrott. Bra gjort.”

Vi har alla våra yrkesskador. Min är att tänka logiskt, på gott och ont.

”Politiker kan också bli irriterade över vad de kallar för irrelevanta faktorer. ”Trassla inte till saker genom att komma dragande med fakta”, kan de fräsa om någon är på väg att förstöra stämningen i en diskussion genom att verka veta vad han talar om. Fakta är ofta förvirrande och kan dessutom menligt inverka på den förutfattade mening som politikern, av ideologiska skäl, redan har. En god politiker låter inte ovidkommande detaljer som fakta störa hans utläggningar eller handlande… Politiker har en tendens att tala politikerspråk även privat. Det är en utbredd yrkesskada och svår att göra något åt.

”Vill du ha en kopp kaffe?”

”Kaffe? En kopp kaffe? Det kan jag svara både ja och nej på, men är inte frågan fel ställd egentligen? Har vi inte alla ett ansvar, och apropå ansvar så har ju tidigare undersökningar visat, och med visat menar jag inte bara i rent bokstavliga termer utan än mer i bildlig bemärkelse, att det ändå i slutändan blir en grundläggande attitydkompromiss utan försöksballonger. I livets traktorspår är vi alla sädesfält som vajar för vinden och väntar på att skördas. Nästa måndag klockan tre.”

”Jag undrade om du ville ha lite kaffe?”

”Inga kommentarer.”

Det var kloka ord från Fuchs det, och han är ju läkare och har säkert ställt en helt korrekt diagnos på politikerna. Inspirerad av detta har jag skrivit ett eget politikertal, som jag kanske kommer att hålla inför valet för att smälta in och göra mig själv förstådd, istället för att komma dragandes med en massa fakta på bloggen. Här är det, kanske något att hålla i Almedalen, om jag åker dit:

Varifrån hämtar genuslobbyn egentligen sina teorier och argument?

”För det första måste alla förstå den demokratiska värdegrundens principer, framför allt då genusteoriernas principer, som inte är tagna ur luften, utan snarare ur den vakuumfyllda rymden som är helt tömd på innehåll, och dessa principer är en ofrånkomlig del av de orubbliga kosmiska lagarna som styr allas våra liv, och i synnerhet då era liv – vi politiker är naturligtvis undantagna dessa naturlagar i egenskap av observatörer som står utanför experimentboxen där ni befinner er. Jag vill inte på något sätt verka bildad, men vi har ända sedan Antiken vetat att det finns irrationella tal och vi måste därför förvalta detta vetenskapliga arv genom att föra just en irrationell politik. Varenda skolelev som försökt beräkna hypotenusan i en rätvinklig triangel med katetlängd 1 förstår detta. En irrationell politik kan bara förstås och accepteras om man har kunskap om irrationella tal och planetsystemets uppbyggnad som ni förstår av den sakliga argumentation som följer nedan. Man måste, exempelvis genom att läsa en kurs i hållfasthetslära på KTH, inse att en kedja aldrig är starkare än sin svagaste länk, och det är därför vi måste försvaga kronan för att stärka demokratin. Demokrati innebär som bekant att ni röstar på mig på valdagen och sedan återgår till era egna liv fram till nästa val. Jag är väl medveten om att oppositionens politik sticker i ögonen när plånboken gapar tom och att tomheten tycks oändlig i det allomfattande världsallt vi alla är en del av och måste vårda och genuscertifiera med alla till buds stående medel, men kom då ihåg, kära vänner, att Sverige håller världsklass på alla områden, och att de flesta svenskar faktiskt kan både läsa och skriva efter tolv år i svensk skola! Läsa-, skriva-, räknagarantin kommer därför att ge oss det framtidståg vi alla måste hoppa på innan det kraschar i utgiftstaket, och det är väl tur att vi vid reparationen av detta tåg då har rotavdraget, som innebär att vi kan dra alla rötter vi vill ur ett godtyckligt polynom av grad n, nämligen precis n stycken komplexa rötter räknade med multiplicitet, helt i enlighet med algebrans fundamentalsats.

Svensk politik på vetenskaplig grund

Allt hänger alltså ihop på ett begripligt sätt, åtminstone för den insatte. Jag vill också påpeka att Jorden är den tredje planeten från solen räknat, och att vi därför måste höja kommunalskatten med exakt 3% under nästa mandatperiod, så att vi inte går under när solen och det borgerliga blocket blåser upp till en röd jätte några miljarder år tidigare än vad astronomerna räknat med. Vidare har Saturnus bevisligen minst 17 ringar och det är därför vi politiker vanligen ger 17 i folket så fort valet är över. Utan detta vetenskapliga stöd hade vi naturligtvis agerat annorlunda. Men jag finns här med min vetenskapliga kompetens för att förebygga eventuella hinder vi stöter på under vår väg till makten, även om detta innebär att jag måste omstrukturera hela Universum och rubba de kosmiska lagarna samt finjustera värdet på den kosmologiska konstanten så att inte dumheten i riket expanderar fortare än ljusets hastighet – vilket är den nuvarande hastigheten. Om vi överskrider ljushastigheten, dvs kör landet i botten med ännu några styrdokumnet producerade på ett anrikt Genuscentrum som existerat och trakasserat övrig akademi liksom det politiska livet under de senaste åren, kan vi ju som bekant färdas bakåt i tiden och därmed hamna i en situation där folkvett råder, eller rådde, fast med nyvunnen insikt. En situation där man kan skriva efter bara tre år i skolan och där algebrans fundamentalsats är känd för var och en som avslutat gymnasiet. Frågan är om vi verkligen lyckades färdas bakåt i tiden under nästa mandatperiod eftersom vi ju har dagens situation, men jag kan lova som den hederliga politiker jag är att vi under nästa mandatperiod i vilket fall kommer att bygga den tidsmaskin som behövs för att färdas framåt i tiden och se vad som hade hänt om ni inte lagt er röst på mig.”

Jag fattade knappt det där själv, bäst jag håller mig till fakta och bloggen. Jag vet inte om min känsliga matematikerhjärna klarar av politikens oförutsägbarhet och godtycke. Måste ju dessutom snart granska SOU 2010:33 som jag lovat! 🙂

Lusttur på IKEA

Axess nr 4 är ute nu

Nu är det nya numret av Axess Magasin är ute, temat är ”När staden har segrat”. I min krönika ”Varning för livet” drar jag mig till minnes min grundskoletid under 80-talet och den skrämselpropaganda som regelbundet smögs in, på gott och ont, mest ont tror jag. Vi fick lära oss att cancer var farligt, eller snarare dödligt, och kunde orsakas av allt från rostat bröd till stekt kött och apelsinskal (det senare förmedlades på hemkunskapen, där vår första övning i 6:e klass var att lära oss (!) att skala just en apelsin), att salt var farligt (för blodtrycket, och visst fick vi alla högt blodtryck men det berodde snarare på att vi blev uppskrämda hela tiden, inte på saltet), att man kunde bli förlamad om man råkade ut för en bilolycka och bröt ryggraden, och skolan såg till att vi redan i tredje klass verkligen insåg allvaret med bilolyckor genom att bjuda in en rullstolsbunden man som råkat ut för just detta. Vilken makt har en 9-åring att påverka sina föräldrars körvanor? När vi gick i andra klass bjöd man in en blind man som berättade om sitt livs olycka, och vi fick ge honom föremål att röra vid som han skulle känna igen och därefter skulle vi binda något för ögonen för att själva uppleva hur det skulle kännas att vara blind. Blindheten hade utvecklats successivt genom en sjukdom jag inte minns namnet på, och vi frågade läraren om också vi kunde få den sjukdomen, och det kunde vi givetvis – det kan man aldrig veta, löd svaret. Sedan var det kärnkraft, krig, säldöd och annat elände som vi absolut skulle känna till och inte bara känna till utan också själva känna ett ansvar för och helst må lika dåligt över som läraren gjorde. Det var på ett sådant sätt allt detta förmedlades och insprängt i undervisningen matades vi regelbundet med katastrofbilder från världens alla hörn, men frågan är hur bra det egentligen var att lära oss barn (gärna kompletterat med hemska bilder som man sent skulle glömma) om allt elände i världen, i den åldern?

Tänkvärt...

Maktlöshet måste ha varit den dominerande känsla som följde av denna pedagogiska metod. Utöver att bli ansvarstagande medborgare antar jag att ett syfte bakom allt detta varit att lära ut empati och förståelse för andra, men frågan är hur effektiv den här metoden egentligen var? Speciellt minns jag alla sjukdomar vi blev informerade om och gärna kompletterat med besök av någon som var personligen drabbad av de 0.01% av medborgarna som statistiskt skulle få just den ovanliga sjukdomen. Bara ett fåtal barn upplevde efteråt känslor av tacksamhet över att detta inte hänt just dem, flertalet av oss började istället fråga ut föräldrar och lärare efter fler detaljer i sökandet efter en lugnande garanti att det där aldrig skulle hända just oss. Och en sådan garanti fanns ju aldrig, utan världen var oförutsägbar och dessutom orättvis, och ju tidigare vi insåg detta desto bättre – kanske var syftet att få oss att kämpa för en bättre värld? Men då kan man inte gå runt uppskrämd och med en malande oro i kroppen. Som David Eberhard (här hans blogg) skriver i sin bok ”I trygghets-narkomanernas land – Sverige och det nationella paniksyndromet”: ”Någonting har hänt med generationerna födda på sjuttiotalet och framåt” (vad gäller oro- och ångesttillstånd, han är ju läkare). Eberhard skriver även att Västvärlden ägnat de senaste decennierna åt att ”skrämma vettet ur sina medborgare” och när jag tänker tillbaka på min skoltid så inser jag att det ligger något i det.

Men nu till något roligt, och ursäkta att jag tar en liten paus från genusvansinnet, mer ur Rickard Fuchs bok ”Visst är det härligt att vara svensk” (fortsättning på förra och förförra inlägget), nedan ett utdrag ur Fuchs kapitel om IKEA:

IKEA

Finns det verkligen en soffhylla som heter FETKNOPP?

”Någon (jag själv för att vara exakt) har sagt: ”Livet är som att sätta ihop en möbel från IKEA: det är svårt att förstå  vad det går ut på, man får inte bitarna att passa ihop, någon väsentlig del saknas alltid och slutresultatet blir inte alls vad man hade hoppats på”. Somliga anser denna liknelse vara orättvis, men det framgår inte om de tycker att den är orättvis mot livet eller mot IKEA. Dock ska sägas att på IKEA har man bytesrätt, det har man sällan i livet.IKEA är något av det svenskaste som finns. Det finns ytterst få hem i Sverige som inte har någon möbel från IKEA. Förr var IKEA ett möbelvaruhus, nu säljer de allting, från matjord till strutsplymer, och är för många svenska familjer ett utflyktsmål på helgerna… En del av dem som kommer farande med sin vagn påminner mest av allt om självmordspiloter, medan de hysteriskt knuffar sig fram i letandet efter soffhyllan FETKNOPP. Möblerna på IKEA är alltid mindre i verkligheten än de verkar vara när man läser IKEA-katalogen och på en vagn kan man därför få plats med både soffgruppen GRÄSLIG och bokhyllan ABSURD. Med dessa attraktiva varor på vagnen kan man sedan plöja sig fram genom den massiva trängseln, skövlande allt i sin väg. På IKEA kan man också köpa krukväxter, en del av imponerande storlek. När någon lastar sin vagn full med jättelika krukväxter, så syns varken vagnen eller den som kör den, utan det ser ut som en rullande djungel är på väg mot en. Det känns lite oväntat att möta en mobil mini-djungel på ett möbelvaruhus, men på IKEA är allting möjligt.”

”Många av IKEA:s möbler går att kombinera med varandra på ett genomtänkt sätt. Så kan man till exempel kombinera bokhyllan DESPE med underskåpet RATION eller den mjuka sängbotten IMPO med den trevliga sänggaveln TENT. Det går också att kombinera det smäckert spröda glasbordet KATA med den gediget gjutjärnstunga bordshyllan STROF. Alla dessa möbler, liksom alla andra möbler på IKEA, är gjorda av spånplatta. Vad det än ser ut att vara gjort av så är det spånplatta. Det finns överklädd spånplatta, målad spånplatta, fanérbestänkt spånplatta, vitfolierad spånplatta. Det må se ut som ek, teak, björk, plast eller rostfritt stål, men när man tittar närmare efter och skrapar lite på det, så är det alltid spånplatta. Inget ont om spånplatta, det innehåller mycket fibrer och fibrer är nyttigt. Till och med IKEA:s stoppade skinnmöbler är gjorda av spånplatta. Stommen är gjord av förstelnad spånplatta och stoppningen består av mald spånplatta. Själva skinnet, av högsta kvalitet, kommer från småländska spånplatte-kor, som IKEAsjälv föder upp i Smålands bördiga hagar. Hade Karl-Oskar och Kristina haft tillgång till sådana kor så hade de sluppit utvandra till Amerika, utan kunnat starta möbelfabrik istället. Då hade de kunnat bli så rika att de varit tvungna att emigrera.”

Gjord på spånplatta?

”Att göra alla möbler, krukväxter, lampor och mattor av spånplatta är en del av IKEA:s filosofi… En annan del i IKEA:s filosofi är att bygga varuhusen långt utanför städerna. Genom att bygga affärerna långt ut i ödemarken sparar man pengar eftersom tomtmarken där är betydligt billigare än i bebodda trakter. Med småländsk uppfinningsrikedom och sparsamhet letar man rätt på någon plats långt bortom all ära och redlighet i någon gudsförgäten vildmark och där bygger man sedan ett IKEA-varuhus. Hela varuhuset byggs givetvis i spånplatta. Till detta varuhus letar sig sedan folk tappert ut. Genom öknar och över berg, över glaciärer och genom träsk stretar förhoppningsfulla IKEA-kunder för att handla.”

”Det finns nu också en annan ny avdelning på IKEA, där man gått ännu ett steg längre än tidigare. IKEA-filosofin bygger ju på att man säljer halvfärdiga och omonterade möbler, som kunden får ta hem och själv sätta ihop efter bästa förmåga. På den nya avdelningen IKEA TRAGEDI har man utvecklat denna filosofi ytterligare. Här säljer man virke, spik och järnrör och så får kunden ta hem det och bygga möblerna helt själv. Man får en bunt ohyvlat virke, en stor påse spik och en burk lim och sedan får man såga, slipa och spika så gott man kan. Man köper ett stort sjok spånplatta och går sedan hem och bygger vad fan man vill. ”På det sparar vi alla pengar”, säger IKEA i sin katalog och fortsätter: ”Är du bara utbildad möbelsnickare med något tiotal års yrkeserfarenhet så smäller du ihop ditt nya möblemang på mindre än ett halvår. Enklare och billigare kan det inte bli. Vi håller med spånplatta och du gör resten. Mot extra avgift kan du få några halvfärdiga ritningar på allmogeskåpet SKAVSÅR och minigarderoben KRIS”.”

Skriv din egen bok

”IKEA har också startat en bokavdelning, IKEA ANALFABET. Den är inrättad enligt IKEA-filosofin, dvs kunden får hjälpa till lite för att färdigställa produkten. Man köper en bunt vita papper (gjorda av skivad spånplatta) och en skrivmaskin och så får man gå hem och skriva boken själv. Till sin hjälp har man ett papper från IKEA där det står vad boken ska handla om och lite om hur handlingen är uppbyggd. I en särskild liten plastpåse ligger de figurer som ska vara med i boken och precis som med påsarna med skruvar och muttrar, så saknas ofta några figurer i persongalleripåsen. ”Vi talar om vad boken handlar om och vilka personer som är med i den och ni skriver den. På så sätt tjänar båda på det”, står det i IKEA-katalogen som fortsätter: ”Varför köpa färdiga böcker, när det blir billigare att skriva dem själv.” IKEA ANALFABET har blivit en stor succé bland bokälskare… Tyvärr är det inte ovanligt att det man vill ha på IKEA inte finns på lager. ”Det kommer vecka 43”, säger expediten. Ibland är det inte hela möbeln som saknas, utan bara vissa delar av den. Man köper en soffa, men får inte med sig dynorna, eftersom de inte finns i lager, ”men de kommer vecka 18. Eller vecka 51. Inte heller duntäcket TRASIG går att få med sig genast. Det går att få dunet nu, men själva täcket kommer först om 2-12 veckor.”

Jag har då aldrig sett någon tvångströja LUSTIG

”När man väl har fått hem sina möbler från IKEA, så ska man montera ihop dem. Det är grundstommen i IKEA:s filosofi, att kunden själv sätter ihop möblerna han köpt. Det är här i hemmets lugna vrå som de yttersta gränserna för mänskligt tålamod testas. Det är nu den mänskliga karaktären, den mänskliga själen, och även den mänskliga kroppen sätts på sitt hårdaste prov. Människor som bestigit Himalaya utan syrgas säger att det var en barnlek jämfört med att sätta ihop köksbyrån VANSINNIG. Stora, starka och hårda legosoldater gråter som barn efter att ha hållt på ett tag med bokhyllan OMÖJLIG. Ingen går omärkt ur striden med ett lass omonterade IKEA-möbler. Man skriker och svär över att det finns sju skruvar till åtta hål och hålen är för stora. Man tuggar fradga när bitar inte passar i varandra eller fastnar på snedden. Man lovar sig själv att aldrig mer handla på IKEA när gångjärnen är felplacerade på garderobsskåpet JÄVLIG, så att dörren öppnas inåt, vilket givetvis inte går eftersom hyllorna i skåpet tar emot… Påfrestningen blir för stor och förståndet sviker. Man blir fullkomligt galen. Vänliga herrar i vita rockar kommer då och knackar på och man avförs från sitt hem, iklädd tvångströjan LUSTIG.”

Lite överdrivet kanske, men Fuchs är ju Fuchs… Faktum är att jag lustigt nog senast igår själv (fast med två medhjälpare) monterade ihop en IKEA-säng, som skulle förlängas, men hålen passade inte, dvs man såg inget hål där skruven som skulle genom de tre brädorna skulle passera, men ändå gick det att skruva ihop det eftersom ”brädorna” egentligen var målade spånplattor som var lätta att genomborra med den platta skruven. Man behövde ju inte haft några hål alls egentligen, så hade man också sluppit paniken när man upptäckte att inget hål satt på rätt plats. Tacka vet jag spånplatta! 🙂 För att knyta an till innehållet i min Axesskrönika så kan jag passa på att nämna att spånplatta, eller snarare ämnet formaldehyd som utgör bindemedlet i spånplatta, visst orsakar cancer (SVD) …

PS! Missa inte programmet som gick om feminism i Nya Vågen!

Sprit, sjukvård och att vara som alla andra

Här kommer en fortsättning på förra inlägget i form av några utvalda stycken från läkaren Rickard Fuchs bok ”Visst är det härligt att vara svensk”:

Spriten

Spritfilosofen

”När svensken dricker sprit blir han antingen sentimental, filosofisk eller aggressiv. Den sentimentala berusningen, som inte är så vanlig, yttrar sig i att den berusade med tårfyllda ögon börjar berätta om sin barndom och sin mormor. Det kan han sedan hålla på med en hel kväll, till århörarnas stora förtvivlan. Kvällen avslutas med en tårdypande skildring av mormors begravning, vilket skedde på kvinnofängelset i Hinseberg, där mormor satt inne för mordbrand. Den filosofiska berusningen är mycket vanlig. Den berusade talar då om vad livet egentligen är och vad livets innersta mening är. Den sprit-inducerade filosofen lägger också ut texten om döden, ”döden är en naturlig fortsättning på livet i den kretsgång som avslutas vid födseln när man dör i livets kärna av ständig evighet och odödlighet. Är flaskan tom redan?” Filosofen sitter sedan tyst en stund. ”Livet och döden är egentligen samma sak”, säger han utan att närmare gå in på detaljerna i detta intresseväckande uttalande. ”Är vi egentligen människor?” frågar spritfilosofen därefter och när man tittar på honom kan man faktiskt undra. ”Vad är meningen med livet?” fortsätter han och svarar själv på denna relativt svåra fråga, ”meningen med livet är att leva.” Han är mycket nöjd med att ha löst denna fråga som har sysselsatt mänskligheten i alla tider och rapar belåtet innan han ger sig in på att förklara varför tiden egentligen går baklänges, åtminstone på hans klocka.”

”De som reagerar med aggressivitet när de blir berusade är tyvärr inte så ovanliga. De försöker då få igång bråk med den som står närmast. De börjar gärna tala politik i provocerande ordalag eller anklagar någon i närheten för att vara ovanligt ful. I sällsynta fall kan spriten framkalla flera olika slags berusning samtidigt. Man kandå bli filosofisk och aggressiv samtidigt, vilket ger ett något konstigt intryck. ”Du din fula jävel, nu ska jag tala om för dig vad livet egentligen är. Livet är en evighetens interpunktion i intigheten med döden som livsförlängande moment. Förstår du? Eller ska du ha på käften, din jävel?””

Sjukvård

MDOP-kvoten uppfanns i Sverige

”Vi har bra sjukvård i Sverige. Vi har faktiskt världens bästa sjukvård, mätt enligt MDOP-metoden (MDOP står för Många Doktorer Och Piller). MDOP-metoden innebär att man multiplicerar antalet läkare patienten träffar på sin väg genom sjukvårdsapparaten med antalet mediciner han får utskrivet under samma tid. Till denna summa lägger man sedan antalet minuter patienten suttit i telefon och försökt att få tag i en doktor. Den summa man då får fram divideras med antalet hembesök doktorn gjort och från den summan drar man sedan antalet läkarbesök då man förstått vad doktorn menat. Det tal man då får fram kallas för MDOP-kvoten och där ligger Sverige i topp! MDOP-metoden är en svensk uppfinning, som andra länder kommer att anamma, så fort de lärt sig att förstå den… Vi är mycket nöjda med vår sjukvård i Sverige och många patienter uppskattar speciellt att få träffa så många olika läkare vid upprepade besök på sjukhus och läkarmottagningar. I andra länder tvingas patienter ofta träffa samma läkare gång på gång. Vi svenska patienter kan, om vi har tur, glädja oss åt att få träffa en ny doktor vid varje besök. Det är bra. Det ger patienten en chans att lära känna många läkare, vilket är trevligt. Det ger också patienten en möjlighet att vid varje läkarbesök få dra sitt livs lidandes historia från början till slut. Statistiskt sett är det också så, att om man som patient får träffa många läkare, så ökar chansen att någon av dessa läkare är duktig och vet vad som ska göras.”

”Svensk sjukvård kommer i framtiden att ägna sig åt uppsökande verksamhet. Den medicinska forskningen har nått så långt, att man nu kan konstatera att inte någon människa är helt frisk. Alla är sjuka, bara man undersöker dem tillräckligt noga. Vår alerta sjukvård har uppmärksammat detta faktum och kommer att skicka ut en liten broschyr med titeln ”Visst är ni sjuk!” till alla svenskar. I denna broschyr kommer vi att kunna läsa att vi bör kontakta läkare, vilket vi gör bäst genom att spela sällskapsspelet ”Ringa doktorn”. När vi så småningom får tag i en läkare, får vi mediciner utskrivna åt oss. Det blir i första hand stora vita piller samt små röda tabletter. De vita pillren är till för att ta bort biverkningarna man får av de små röda tabletterna och de röda tabletterna måste man äta för att minska biverkningarna av de vita pillren. I vissa fall bör man också äta små gröna kapslar som ska tas med ett glas vatten sex gånger om dagen. Kapslarna hjälper inte mot någonting, men det är nyttigt att dricka sex glas vatten om dagen.”

Att vara som alla andra

Tyvärr har man ännu inte kommit på hur man ska genmodifiera människor till att hysa samma åsikter

”Vi svenskar vill gärna vara som alla andra. Det känns tryggast så. Vi tycker inte om att utmärka oss och skilja oss från mängden. Att vara som alla andra ger gemenskap och gemenskap vill vi ju alla ha. Därför strävar vi ständigt efter att klä oss som alla andra, uppföra oss som alla andra och tycka som alla andra… Det är mycket viktigt att ha rätt åsikt i alla tänkbara och otänkbara ämnen. Vad som är rätt åsikt växlar givetvis med platsen och tiden. Åsikter, liksom kläder, växlar med modet. Ena dagen ska man ha säckiga jeans och vara emot Öresundsbron, nästa dag bör man ha åtsittande jeans och vara för ökade semesterresor för ungdomsbrottslingar. Det är inte alltid så lätt att hänga med, men ni får göra så gott ni kan. Ni måste hålla er á jour med vilka fördomar man bör ha, vilka man inte bör ha och vilka man bör ha ibland och ibland inte. Det gäller bland annat att veta vilka människor och länder det är inne att tycka om, tycka illa om och tycka synd om. Vilka TV-program ska man tala illa om och vilka ska man inte ha sett? Bör man stödja frihetsröreslen i Salasi och var i helvete ligger Salasi? Speciellt när det gäller åsikter om utländsk politik är det viktigt att ni håller er aktuell. Åsikterna om hur problemen ska lösas i långt bort liggande länder växlar nämligen mycket snabbt. På förmiddagen bör man kanske stödja de militärimperialistiska kommunisterna i Nya Mbwama (tidigare Franska Banankusten), men på eftermiddagen ska man helhjärtat ge sitt stöd åt de socialistiska revolutionsmoderaterna i samma land. God ledning om vad man ska tycka i dessa frågor får man av TV. När nyhetsuppläsarna indignerat talar om ”uppror av terrorister” så får man inte tycka om upproret. När nyhetsuppläsarna ler in i kameran och kallar revolutionärerna för ”tappra frihetskämpar” så är det dags att byta åsikt, även om man inte haren aning om var landet ligger eller vad de slåss om.”

”Det finns dock frågor där man får ha en egen åsikt. I starkt personliga frågor anses man få tycka i stort sett vad man vill. Frågan huruvida ni ska gifta er med Britta eller inte, är en ganska personlig fråga. Ni får i detta ämne framföra er egen åsikt, men helt självbestämmande kan ni inte bli. Ni måste, även i denna relativt personliga fråga, ta reda på vad andra människor tycker. vad tycker till exempel Britta? Och Brittas mamma? Och era bekanta? Och Brittas man?”

”När man är osäker på vad man ska tycka om något eller någon, kan man ofta klara sig med en så kallad allmän åsikt. Allmänna åsikter är åsikter som går att använda i alla sammanhang och som alltid är rätt. De är harmlösa och meningslösa. Det finns två typer av allmänna åsikter. Den ena typen säger inte någonting och den andra säger ja och nej samtidigt. Typ två av allmänna åsikter innehåller alla tänkbara åsikter i en fråga samtidigt och ingen förstår ett dugg av vad ni tycker. Typ ett av allmänna åsikter är åsikter som är av så urvattnad och utslätad karaktär, att de inte kan reta någon. Exempel på en sådan åsikt är: ”Ja, jag tycker nog som min far i den frågan”…. En annan bra och menlös typ-ett-åsikt är den eftertänksamma åsikten: ”Det är faktiskt inte så lätt att svara på.”… Alla förstår och respekterar ett sådant svar. Det visar att ni har satt er in i ämnet ordentligt. En variant på denna åsikt är: ”Det är svårt att säga innan man har alla fakta” Även detta är en vederhäftig åsikt som alltid går att använda:

– Älskar du mig?
– Det är svårt att säga innan man har alla fakta.

Typ två av allmänna åsikter framför, gärna mångordigt, alla tänkbara åsikter på en gång. Det väsentliga med dessa åsikter är att allt vettigt ställningstagande sveps in i  en ogenomtränglig dimma av ord, svammel, oförståeligt tyckande och meningslöst pladder. Våra politiker är mästare på detta… Vill man istället framföra ett klart ställningstagande för eller emot något, så går det också bra, bara man kommer ihåg att ta ställning både för och emot:

– Vad tycker du om Öresundsbron? Tycker du att vi ska ha en bro över Öresund?

– Det måste jag nog säga att jag tycker att vi ska ha inte. Det är ju nödvändigt med en bro där, men vi klarar ju oss bra utan den. Den är ju miljöfarlig och bra, men helt ofarlig men dålig. Vi måste, tycker jag, satsa på en ombyggnad av en utbyggd nedläggning av en icke-bro, men i armerad betong, så att den flyter.”

Boken Ruttna lingon - en kvasifilosofisk chimär i en illusorisk drömvärld skapad ur ett osignerat kaos av illuminerade känslor

”När det gäller kultur måste man också ha rätt åsikt. Man behöver inte gå till sådana ytterligheter som att se kulturprogrammen på TV, men man bör kunna se skillnad på en bok och en videokassett. Man bör också ha en åsikt om de senaste inne-böckerna. Det innebär inte att ni måste läsa dem, många av dem är ju väldigt tjocka och tryckta med ganska små bokstäver, men ni måste ha rätt åsikt om dem. Om ni orkar kan ni därför läsa någon dagstidningsrecension och lära er den utantill. ”Jodå, ‘Ruttna lingon’ av Sandberg tycker jag nog är en kvasifilosofisk chimär i en illusorisk drömvärld skapad ur ett osignerat kaos av illuminerade känslor. Och den är ju tryckt på ganska bra papper”… Om ni är tränad, kan ni direkt bli accepterad i vilket sällskap som helst, genom att uttrycka åsikter som är helt rätt, dvs precis som alla andras. Ni kan då kliva in i ett rum fullt med obekanta människor och efter en kort åsiktsmonolog bli hjärtligt välkomnad av alla i rummet. ”Hej på er´allihop. Jag heter Gustav, om ni inte har något emot det. Säga vad man vill om Öresundsbron, men det är synd om barnen. Att skiljas är adjö en smula. den nya regeringen i Guatemala är nog inte lika bra som Lill-Babs, men Volvo kan man lita på. Vad tyckte ni om den nya TV-serien ‘Utan byxor’, visst är det inte så lätt att svara på. Nog är Larssons nya bok en imaginär studie i pseudorelevanta speglingar av ett inverterat skärvdjup. Jag tyckte att boken var väldigt bra, fast dålig. Den där tavlan är väldigt fin, lagom mycket blått i den, tycker jag. Är det en Picasso? Eller Zorn?””

Det var Fuchs det. Nu till genusfrågan. För inte så länge sedan konstaterades som bekant (SOU 2010:10) att läromedlen i historia var bristfälliga ur jämställdhetssynpunkt, och nu har man intressant nog upptäckt att detsamma gäller läromedlen i samhällskunskap (SOU 2010:33): ”I rapporten påvisas att samtliga av de granskade läromedlen uppvisar brister i ovan nämnda avseenden. Problematiseringar av köns- och jämställdhetsaspekter finns, men är få. Denna rapport är nummer två i en serie av forskarrapporter från DEJA. Den första rapporten – av samma författare – behandlade genus och jämställdhet i läromedel i historia. De rapporter som följer kommer att behandla andra aspekter av genus och jämställdhet i skolan. Rapporterna kommer alla att publiceras under 2010, och föregår Delegationens slutbetänkande, som överlämnas till regeringen senast den 30 november 2010.”

50/50 är ett måste!

Författare till båda dessa rapporter är professor Ann-Sofie Ohlander som satt i styrelsen för Nationella sekretariatet för genusforskning år 2003-2006. Det var länge sedan jag läste en SOU-rapport så denna printar jag nu ut för att läsa igenom och sedan blogga om. Syftet är trots allt enligt uppgift att sprida den kunskap som presenteras i rapporten, där man räknat hur många kvinnor respektive män som är namngivna liksom hur förhållandet ser ut när det gäller bilder. Det är betydligt färre bilder på kvinnor än på män enligt rapporten, och det kanske kan betyda något, inte vet jag, men vad skulle man säga om det istället var fler bilder på kvinnor – skulle inte detta ses som en objektifiering av kvinnor och därför också kritiseras ur ett genusperspektiv? Antagligen måste fördelningen vara exakt 50/50 för att läroboken ska undgå kritik, men då dyker givetvis andra aspekter upp, som ålder. Är det mest bilder på unga kvinnor (objektifiering alternativt att äldre kvinnors erfarenheter ignoreras) eller är det mest bilder på äldre kvinnor (försummande av unga kvinnor samt fixering vid kvinnor som fött barn och därmed utgör Patriarkatets hantlangare)?

Potensmängden av mängden {x,y,z}

Sedan har vi andra aspekter som etnicitet, självupplevt genus, funktionshinder och sexuell läggning och andra delmängder i form av kategorier som skapar en människas identitet enligt intersektionalitetsexperterna, och frågan som inställer sig hos mig som matematiker är hur potensmängden   (och borde det verkligen fortfarande heta potensmängd i ett genusmedvetet samhälle som vårt?) egentligen ser ut till mängden människa , och vilka element ingår egentligen i , och är tomma mängden identisk med den identitet som skapas i var och en av oss efter tillräckligt mycket genuspropaganda, och var drar svenska staten i så fall gränsen till ”tillräckligt mycket” så att man vet när tomheten inträder? Och behövs inte en ny statlig utredning snart som begrundar det orättvisa patriarkala faktum att potensmängden alltid är större än den betraktade mängden? För att återgå till SOU:n – författaren ”undersöker också i vilken utsträckning böckerna kan sägas ha ett könsneutralt perspektiv, det vill säga handla om människor, både kvinnor och män.” (sid 10) och det är här jag börjar känna mig lite förvirrad och får en känsla av att det tydligen finns människor som inte är människor och att det här med genusgranskningar egentligen inte är särskilt befogat utan mest är en lek med ord och folks tålamod i syfte att presentera en bra arbetslöshetsstatiskt inför valet och upprätthålla illusionen av att utvecklingen går framåt.

Lästips: ”Feministerna och politikerna sviker kvinnor som mig”,
”Är vänsterns monopol på godhet på upphällningen?”

Visst är det härligt att vara svensk!

Det är titeln på en humoristisk bok jag fann i ett antikvariat (andra upplagan, 1991), skriven av läkaren Rickard Fuchs. De första två kapitlen handlar om jante-lagen och Sveriges television. Jag bara måste återge några stycken, ganska underhållande läsning faktiskt, se nedan 🙂 :

Jante

”Jodå, visst var det tur att jag vann världemästerskapen på 10.000 meter löpning, det berodde på att jag av en slump råkade springa fortare än alla andra och det var ren tur. Vadå? Jo, jag hat tränat arton timmar om dagen i åtta år, men det tror jag inte har något med det hela att göra. Att jag vann var ren tur.”

”Bara en svensk skulle kunna säga så. I Sverige råder Jante-lagen. Den säger att man ska inte tro att man är något. Man ska inte tro att man är bättre än någon annan. Jante-lagen är alldeles utmärkt, den ger oss svenskar en bra möjlighet att odla vår naturliga anspråkslöshet. Vi svenskar är nämligen, trots att vi har så mycket att vara stolta över, mycket blygsamma. En svensk skryter inte, tvärtom. Vi har lärt oss att framhålla att allt vi lyckas med beror på tur. Kända och framgångsrika svenskar säger alltid i intervjuer att all deras framgång beror på ren tur. Det spelar ingen roll vad de har lyckats med, det beror på turen.”

Ibland har man tur

””Ja, jag är verkligen tacksam för att lilla jag haft sån tur att jag den här veckan blivit chef för det här miljardföretaget, vunnit Europamästerskapen i schack, räddat livet på 23 personer i ett brinnande hus och fått Nobelpriset i fysik. Tänk vilken tur jag har.” Folk tycker om att höra att andra människors framgångar beror på tur. Det vore ju trist om vissa människor lyckades bättre än andra för att de var duktigare på något sätt eller ansträngde sig mer. Lyckas man så beror det på tur, inget annat.”

– Det är väldigt vad det har gått bra för sig, du måste ha en väldig tur.

– Ja, det har jag verkligen. Och ju hårdare jag arbetar, desto mer tur har jag.

”Framgångsrika svenskar har ett behov av att närmast be om ursäkt för att det gått så bra för dem. De framhåller med skärpa att de bara är ”vanliga människor” som haft tur. Att vara vanlig är något av det finaste man kan vara i Sverige… Det finns dock enstaka bedrifter där vi med gott samvete framhåller vår förträfflighet och talar om hur duktiga vi är. Tillfällen då vi inte alls tycker att turen har påverkat vår framgång.”

”Jo du, det här är jag jäkligt bra på. Jag vinner nästan jämt. Ingen konst alls för mig. Jag vågar säga att jag är expert på det här. Mycket duktig är jag. Det är faktiskt fjärde gången nu som jag vinner på Lotto.”

Sveriges Television

Svenskt TV-utbud är unikt

”Vi har i Sverige glädjen att ha en statlig television som verkligen månar om oss tittare. Sveriges Television erbjuder oss tittare program, som invånare i andra länder aldrig får en chans att se. Härliga program som man visserligen inte blir glad av, men man kan ju inte vara glad jämt. Sveriges Television ser det som sin uppgift att lära oss svenskar hur livet och världen är, dvs elände, elände och elände. Därför utgörs en stor del av programutbudet av program som skildrar nöd, svält, sorg och elände, i stort och smått, vardag som helg. Det är svårt att känna sig riktigt glad efter att ha sett ett program om anorektiska epileptiker med hjärtfel, följt av ett reportage om miljöförstöring bland svältande och sedan avslutas kvällen med en polsk långfilm som handlar om tre polska gruvarbetare som hänger sig. En av gruvarbetarna är föräldralös och enbent och blir retad av de bägge andra för det. Det är bara vi svenskar som klarar av en sådan TV-kväll. Danskar, norrmän, engelsmän och amerikaner kollapsar redan i början av  det andra programmet. I sin ständiga omtanke om oss tittare och i sin strävan att få oss att förstå att livet minsann inte bara är en dans på rosor, dränker TV oss i detaljrikt elände. Under programrubriken ”Visst är det för djävligt, men det blir nog värre”, berättar ensamstående pensionärer utan bostad men med skavsår, om hur de har det.”

”Program om döden är mycket populära hos programledarna och vissa perioder verkar folk dö som flugor varenda kväll på TV. ”Vi ska alla dö”, säger programledaren inledningsvis och sedan ges tittaren ingen chans att glömma detta beklagliga faktum. Allvarliga människor, allihop med en hemlig längtan att bli begravningsentreprenörer, ser oss djupt i ögonen och talar om döden, tills vi känner oss djupt deprimerade och utan livslust. Efter detta program följer ett avsnitt i programserien ”Självmördare berättar”. Den deprimerade programledaren inleder programmet med att säga:  ”Minns ni Greta som tog livet av sig i förra programmet, hur gick det för henne sedan?” Vi sitter som klistrade vid TV:n.”

I programmet "Jag väver hur jag känner" kan man låta sig inspireras till att sätta färg på den dystra tillvaron

”Programmen om döden och dess glädjeämnen blandas med socialreportage, vilka också har som syfte att visa oss att livet inte alls är så roligt som vi kanske inbillar oss ibland. Inträngande socialreportage visar prostituerade alkoholister med liggsår (närbild på liggsåren) och programledaren påpekar särskilt att flera av dessa prostituerade alkoholister har både AIDS och läs- och skrivsvårigheter. De är allihop skilsmässobarn och har aldrig upplevt en riktigt glad jul. De bor allihop i en omodern sommarstuga, som saknar golv och tak. På vintern fryser de ihjäl, vilket starkt påverkar deras möjligheter att försörja sig. ”Ska det få vara på det här viset?” frågar programledaren och vi tittare sätter kaffet och kanelbullen i halsen. Bland de mer lättsamma programmen i kategorin nöd och elände, finner vi programserien om gruppterapi ”Visst går det att må dåligt, om man bara anstränger sig lite”. I detta program får vi veta att vi mår betydligt sämre än vi tror. Det gäller bara att känna efter ordentligt och tänka i nya deprimerande banor, så mår man mycket sämre. Visst gör man. Människor som inte haft en aning om hur dåligt de egentligen mått berättar i denna programserie om hur de mår. De gråter mycket för att understryka sina ord och vi tittare känner oss alldeles eländiga. Sedan följer programmet ”Jag väver som jag känner”, där en textilkonstnärinna som bara väver i svart berättar om sin syn på livet. I programserien ”Mitt liv är ett helvete” får människor som är hårt drabbade av ödet träda fram och få oss att sätta kaffet och bullen i halsen igen. I dessa program berättar människor om sin ensamhet, sin rädsla, sin fotsvamp och sina djupa inre kriser. Därefter följer ett medicinskt program där män med impotensbesvär berättar om sina liv, under programrubriken ”Går det så går det”.”

Det gäller att dagligen påminna barnen om att världen är full av lidande och elände

”Även barnprogrammen i TV tar gärna upp ämnen som handlar om nöd, svält och elände. Barnen får se hur barn på andra ställen i världen har det, dvs de får se barn som har det riktigt eländigt. För att inte bara visa deprimerande barnprogram, interfolieras programmen om svältande skilsmässobarn utan skor med tjeckiska dockfilmer. Dessa dockfilmer är riktigt dåliga och de groteska dockorna rör sig ryckigt och livlöst. Som omväxling mot de andra barnprogrammen duger de dock bra. Barnen kan också njuta av nyhetsmagasin speciellt för barn. ”Barnens krigsjournal” visar vad som händer med barn i länder som befinner sig i krig och detta program kan göra vilket harmoniskt barn som helst hysteriskt. Programmet ”Barn och kärnvapen” visar på ett pedagogiskt och fint sätt vad barnen kan se fram mot vid ett eventuellt kärnvapenkrig. Inte många barn sover gott efter ett sådant program.”

”Svensk television visar dock inte bara nöd och elände i vällovligt uppfostringssyfte – det finns givetvis en hel del andra program att titta på. Svenska debattprogram är mycket populära bland dem som deltar i programmen. I dessa program löser en duktig programledare ett utvalt världsproblem på 25 minuter. Till sin hjälp har han några inkallade experter från TV:s egen expertlista. Det är alltid samma experter i alla debattprogram och experterna säger alltid samma sak.  Debattledaren avbryter emellanåt experterna för att visa att det är han som bestämmer, sedan får experterna fortsätta att lösa världsproblemen. Egentligen är det tråkigt att inte alla människor i hela världen ser dessa program, eftersom världsproblemen då skulle försvinna. Halvvägs genom programmet får någon lokal sångerska sjunga något från sin just utgivna grammofonskiva, gärna någon sång om hur härligt livet är. Det ger nämligen programledaren möjlighet till en elegant övergång: ”Ja, det var Nina som sjöng om hur härligt livet är, men är det det egentligen? Vi frågar vår livsexpert Sten Dööhd om det.””

Det ligger något i detta. Fortsättning följer…

Fan, jag missade min chans till en fjärde examen...

Nu kan man visst anmäla sig till Masterprogrammet ”Intersektionalitets-studier”. Under två år kan man här ägna sig åt ”kvalificerad fortbildning” genom att studera ”samspelet mellan olika samhälleliga kategoriseringar av människor, efter vilka man kan särbehandlas, till exempel genus, klass, sexualitet, etnicitet, religion, eller funktionshinder. Fokus i programmet är att ge studenterna aktiva möjligheter att knyta an sina egna erfarenheter från olika yrken till en mängd olika teorier om hur människor kategoriseras, särbehandlas och förstås på individ och gruppnivån i förhållande till kön/genus, etnicitet, sexualitet och så vidare”. Kort och gott, för att knyta an till Fuchs skriverier ovan, lära sig att livet är ett helvete för flertalet människor, och därefter i sitt psykotiska tillstånd av gensuvansinne åka ut och missionera land och rike runt som expert på ”samverkande maktstrukturer”, så att alla verkligen förstår att det varken är hårt arbete eller ens tur som kan ge framgång i livet i det här landet, utan snarare insikten om exakt var man befinner sig i det sammanflätade maktstruktur-schemat för att sedan kunna gnälla sig upp till toppen uppbackad av allvetande genusexperter. Jag ser dessvärre att ansökningstiden till detta masterprogram gick ut den 7 maj, så jag missade där en unik chans att förkovra mig och vidga mina inskränkta vyer. Det var ju rena turen att jag pluggade till mig både en fil mag i Lund och en fil kand i Göteborg och därefter doktorerade i Stockholm så att man åtminstone blev lite allmänbildad även om man givetvis inte kan komma i närheten av den enorma kompetens som intersektionalitets-maffian i det här landet besitter. 😉

Lästips: ”En röd tradition att missgynna kvinnor”.