2-årsdagen sedan Nyhetsmorgon!

Att leka med kottar är könsneutralt och tillåtet i Sverige. Skogen är bra, men att djuren i skogen faktiskt agerar könsstereotypt tycks inte ha slagit genusforskarna.

Kära bloggläsare, vi glömde ju fira att det igår den 27 december var på dagen två år sedan jag fick äran att prata med en livs levande genusvetare i TV 4 Nyhetsmorgon (läs hur detta gick till på Om bloggen)! Denna genusvetare populariserade som bekant sina barnbrytande forskningsresultat i DN under rubriken ”Skogslek gör barn jämlika” där vi kunde läsa att ”Vanliga lekplatser på förskolor kan förstärka könsrollerna, enligt forskare. Klätterställningar, gungor, sandlådor och cyklar – den tillrättalagda miljön på förskolor kan förstärka könsroller och maktstrukturer hos barn. Att i stället leka i skogen kan bidra till jämställdhet, menar forskaren Eva Ärlemalm-Hagsér… Förskolepersonalens egna föreställningar om kön påverkar i hög grad. Barnen lär sig tidigt att smälta in i sitt kön utifrån olika ”förebilder” som de möter i samhället och hemmet. De agerar tidigt ”könspoliser” gentemot sina kompisar om de vuxna inte går in. Eva Ärlemalm-Hagsér, adjunkt på Mälardalens högskola och doktorand, har undersökt hur lekmiljöer utomhus förstärker könsroller. Hon menar att förskolegårdens utformning och utrustning ger barnen tydliga signaler om vilken lek som är tillåten och möjlig. En mindre förutsägbar miljö, i exempelvis skogen, skapar lekar där alla kan delta. Barns egna berättelser och observationer av lek, i exempelvis skogen, kan hjälpa oss forskare och pedagoger att förstå vilken roll miljöerna spelar i barnens lek. Hur vissa lekar eller redskap, som bandyklubbor eller cyklar, snabbt blir könskodade av barnen och därmed försvårar gränsöverskridande lek, säger hon.”

Det här köpte jag till min dotter att leka med när hon var 4 år: plattor, hjul, skruvar och muttrar från Clas Ohlsson. Mer genusmedvetet kan det ju knappast bli 🙂

Jag skrev artikeln ”Genusvetare förvirrar barnen” där jag bland annat citerade förskolans läroplan Lpfö: ”Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna lämna sina barn till förskolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.” Och här replik och slutreplik , där jag passade på att citera ur SOU 2006:75 där det står (sid 19) att ”Förskola av den svenska modellen representerar såväl ett barnpedagogiskt som ett könspolitiskt projekt”. Där står också (i ett stycke där man kritiserar jämställdhetsarbetet i andra västeuropeiska länder) att ”den nordiska synen är dock att könet är en social konstruktion”. Eh, när bestämdes detta? Och läsarna instämde i att genusvansinnet utgör en skrämmande utveckling. Jag lägger upp videon, även om jag inte är jättenöjd med min insats här, så var det ändå ganska bra med tanke på att jag bara några veckor tidigare inte ens visste vad genus var, bortsett från det matematiska begreppet genus i algebraisk topologi, och det är inte det enda begrepp den politiskt korrekta Genusmaffian snott från oss matematiker, även mångfald och integration har de tagit från matematiken och omdefinierat för sina egna syften.

Jag plöjde som bekant statens offentliga utredning SOU 2006:75 Jämställdhet i förskolan. Någon månad senare startade jag denna blogg, och nederst återfinns några inlägg om genus i förskolan. I SOU 2006:75 kan man läsa om hur upprörda genuspedagoger vittnar om att 2-5 åriga förskolepojkar rusar ut  först på gården när det är dags att gå ut! Detta är givetvis ytterst allvarligt och riskerar att traumatisera mänskligheten flera generationer framåt, så det är dags att sätta in genusinspektörer, genuspiloter, förändringspiloter och jämställdhetsutvecklare redan nu! Genom att stoppa pojkarna redan i dörröppningen kan dagispersonalen dekonstruera deras av det omgivande samhället socialt konstruerade hegemoniska maskulinitet och därigenom förstärka pojkarnas känsla av att vara köns- och identitetslösa, så att de helt enkelt, som man säger, kan ”få vara sig själva” utan negativa yttre influenser från vuxenvärlden (utöver genusvetarnas absolut nödvändiga påverkan då) och därigenom ges makten att i framtiden själva konstruera sin könsidentitet när de känner sig mogna för det – hur mycket man nu kan mogna i en omgivning genomsyrad av genusvetare. Genusvetarna står utanför de strukturer vi andra är insyltade i och inte kan komma ur. Det finns dock en medicinsk term som beskriver just det tillståndet när man står utanför den verklighet alla andra befinner sig i – och det tillståndet kallas psykos! I detta fall rör det sig om genuspsykos.

Inte konstigt att (m) är stort - man täcker ju hela åsiktsregistret i genusfrågan, från den ena extremen till den andra.

Och det är genusvetarnas ödesbestämda uppgift att i sitt psykotiska tillstånd av storhetsvansinne visa oss andra var skåpet ska stå, nämligen till vänster om extremvänstern där genusvansinnet vanligen håller till, om vi undantar feminism-marxismens senaste offer då – moderaten Per Schlinggenus, som genusvetarna drogat ner med postkolonial feminsim i ett försök att kuppa Alliansen. Låt oss inte underskatta hjärntvättens fanbärare. Könsmakts-ordningen har dock inte gått hem hos alla nya moderater (eller snarare har den kanske just det), vilket detta klipp visar (tipstack till Galne Gunnar). De nya moderaterna rymmer uppenbarligen inom sig alla möjliga åsikter, alltifrån idéer om en genuspedagog per kvadratmeter bebodd yta till planer på upprättandet av ett islamistiskt styre där Schyman hålls fastkedjad vid Storkalifens gasspis. Genusprofessor Eva Lundgren har på den högt rankade digitala forskningstidskriften Newsmill problematiserat detta, medan Judit Burda i några artiklar gör en annan analys  där genusperspektivet dock helt saknas, vilket så klart starkt skadar förtroendet för Newsmill som ledande forskningstidskrift.

Förskolebarnen måste bära genusglasögon för att inte agera könspoliser

Låt oss återgå till SOU 2006:75 och ta upp några höjdare: På sid 58 påpekas att det inte är säkert att det märks vid ett första besök huruvida förskolan når upp till jämställdhets-målen. Men den som har ”genusglasögonen” på  ”behöver nog inte gå längre än till hallen för att upptäcka det……Barnen trivs, personalen trivs och föräldrarna är nöjda. Men som vi redan konstaterat, behöver inte trivsel automatiskt betyda att en förskola är jämställd.” Här kom alltså beviset för att genusvetarnas mål inte är att skapa trivsel bland barn och pedagoger och nöjda föräldrar, utan att till varje pris genomföra sina planer utan hänsyn till konsekvenser och inblandade parters känslor eller välmående.

En annan blodtryckshöjare finner vi på sidan 52 under ”Män + förskola = jämställdhet?” Här diskuteras andra länders jämställdhetsarbete i förskolan, där man också vill ha in fler män. Dessa länder vill dock ha in fler män av fel skäl! Bland annat kritiseras det skotska projektet ”Men in childcare” som startades i början av 2000-talet, för att projektet ”bygger i stort sett enbart på tankar om kvinnors och mäns olikheter. Initiativtagarna till projektet ser män som i grunden olika kvinnor. De bör komma in i förskolan för att fylla en funktion som kvinnor aldrig kan göra.” Fråga: varför vill då svenska genusvetare ha in män i förskolan? Och vad har då kvinnor som män saknar när det gäller bolagsstyrelser? Lite konsekvens tack.  Norge och Belgien kritiseras av samma skäl (sid 54): ”Tankarna om vikten av män till förskolan [i Norge] utgår i mycket från samma perspektiv som finns i arbetet i Belgien och Skottland. Att kön i sig har en viktig funktion. Den nordiska synen är dock att kön är en social konstruktion och att maskulinitet är föränderlig.” ”Den nordiska synen”? Jag trodde inte att det fanns något genuint nordiskt men det gjorde det visst, åtminstone när det kommer till synen på kön.

Svenska skattebetalares pengar går till att "könsavkoda" leksaker

Annat vansinne: En standardmetod är att ta bort ”könskodade” leksaker. På exempelvis Svartöstadens förskola i Luleå har man tagit bort alla bilar för att pojkarna genom att leka mest med dem ”könskodade” dem, och detta gav dessa leksaker ”högre status” och de skulle därför avlägsnas (SOU 2006:75, sid 107). Motiveringen: ”Det är vi vuxna som kodar materialet och aktiviteterna, och barnen kommer ändå att möta de mest könskodade leksakerna utanför förskolan”. På sid 110 kan vi läsa att man på förskolan Kullegården i Partille på genus-experternas inrådan istället för att plocka bort något valt att köpa in fler flickleksaker, samtidigt som personalen ”arbetar för att avkoda allt material och ge det samma status”. Det ”pojkkodade materialet kan” enligt de statliga utredarna ”kopplas till hierarkin i genusordningen som ger det pojkar ägnar sig åt ett högre värde”.

På sidan 120 konstaterar  Delegationen för jämställdhet i förskolan efter genomgång av förskolornas utvärderingar följande: ”Den vanligaste bilden många verkar ha är att jämställdhetsarbetet ofta motarbetas från föräldrahåll när frågan introduceras. Ett sådant exempel kommer från projektet ”Vidgade Vyer” i Östersund. En bit in i arbetet blev motreaktionen från några av pojkarna på den berörda förskolan starka. De motarbetade personalen och det blev mer eller mindre kaos i gruppen. Delar av föräldragruppen ville då att projektet skulle avbrytas och det var nära att personalgruppen gav upp, men med hjälp av handledare jobbade de vidare och till slut löste sig problemen.” Just det – man kuvade föräldrarna och barnen.

Mina bulgariska dockor

Dessutom är man förvirrad vad gäller överförandet av kulturarvet. I Lpfö 98 kan man läsa följande sid 6 (8 i pdf:en): ”I förskolans uppdrag ingår att såväl utveckla barns förmågor och barns eget kulturskapande som att överföra ett kulturarv – värden, traditioner och historia, språk och kunskaper – från en generation till nästa.” Detta samtidigt som genuspedagogerna plockar bort kulturarvet eftersom det anses krocka med motarbetandet av stereotypa könsroller (vilket också är ett uppdrag enligt läroplanen), könsroller som kulturarvet anses förmedla. I SOU 2006:75 på sidan 114 kan vi läsa om vad förskolepersonalen i en av utvärderingarna har att säga: ”Vi har diskuterat fram och tillbaka hur vi ska förhålla oss till kulturarvet när det strider mot vårt uppdrag att motverka traditionella könsroller. Till slut har vi valt att lyfta bort vissa titlar från barnens hyllor eftersom vi inte känner att vi kan stå för det böckerna förmedlar. Vi kan komma att läsa dessa böcker i framtiden, tex i samband med teman om hur det var förr i tiden, men vi vill inte att barnen ska bläddra i böckerna där både bild och text förmedlar passivitet för flickor och aktivitet för pojkar.”

Och mina svenska dockor

Genuspedagogernas verksamhet krockar således med förskolans uppdrag enligt Lpfö98 som är nuvarande läroplan vad gäller överförandet av kulturarvet. På många förskolor runt om i landet har man bytt plats på könen på figurerna i sånger och sagor. Exempelvis sjunger man i flera förskolor (bevis: SOU 2006:75 + egen erfarenhet) ”Och bonden tar en man” (istället för ”bonden tar en fru”) samt byter kön på vargen och jägaren i Rödluvan. Vad är då vunnet? Då förmedlas ju bara motsatt stereotyp, nämligen den om passiva pojkar och aktiva flickor. Det är genusforskarna som har problem med sin kvinnosyn. De har själva det manliga som norm.

Jag skulle egentligen blogga om en annan sak idag, men det får bli imorgon, eftersom inlägget annars blir alldeles för långt och jag tränar mig i att skriva korta inlägg. Jag har gjort stora framsteg i det avseendet den senaste månaden 🙂 .

Relaterat: Genuspedagogik i förskolan – del 1, Genuspedagogik i förskolan – del2, Genuspedagogik i förskolan – del 3, Genuspedagogik i förskolan – del 4, Project implicit – bär du på fördomar eller ”föreställningar” om ”verkligheten”?, Genusarbete smulades sönder, Mitt anförande i Riksdagen (Anna Ekström ansvarar för både 2009:75 och 2006:75).

Lästips: Gudmundsson uppmärksammar tankefel , Äntligen en artikel om kvinnor som inte är skriven av genusforskare, Ännu en – av Sabuni, Det stämmer – akademiker har faktiskt aldrig ledigt, Låt PK-maffian själv välja klinik, Professorer om saltintaget, Intressant artikel i DN om kost, Hälsoaspekter på dataspelande, Deltid inte alltid dåligt, Jag har redan förklarat vad detta beror på, Genusdebatt om Kungahuset, Liberala kvinnor ger sig in i legodebatten, Bröstmjölk gör pojkar smartare.

Annons

Mitt anförande i Riksdagen

Hur skildras Sveriges historia?

I onsdags var jag i Uppsala och lyssnade på det intressanta Timbro-seminariet ”Finns det en officiell svensk historieskrivning” – för den intresserade går det att se videoinspelning i efterhand. Många kloka synpunkter framfördes, UNT har skrivit en artikel om seminariet. Jag hade tänkt ställa en fråga till Dick Harrison men dessvärre hade han ett flyg att passa och var tvungen att lämna seminariet innan frågestunden inleddes, så det blev inget av det. Med tanke på att fokus ska ligga på 1900-talet i det nya verket ”Sveriges historia” för vilket han är huvudredaktör så ville jag fråga hur det kommer sig att just Yvonne ”genussystemet” Hirdman ska ansvara för bandet 1920-1970 och Kjell ”Tidsignal” Östberg (för övrigt medlem i Socialistiska partiet) ska skriva historien från 1970-talet och framåt (något som inte alls nämndes under seminariet), och om inte detta riskerar att också ge en viss bild av historien som inte behöver bli mer objektiv än den förra bilden, vilket ju är det dilemma som diskuterades under seminariet. Här har jag skrivit ett blogginlägg om Harrisons intressanta teori om att Sverige och svenskar bara funnits i 100 år vilket ju innebär att det senaste stora standardverket från 60-talet om svensk historia då bara rymmer knappt halva den tidsrymd under vilken Sverige och svenskar existerat, och vilket land och vilket folk är det då som skildras i alla övriga band i Harrisons standardverk (med tanke på verkets titel) som kommer ut nu under 2010 och som sträcker sig från 1350-1921? Men jag fick aldrig tillfälle att ställa den frågan, däremot fick jag äran att samtala med moderatorn, Uppsalaprofessorn i vetenskapshistoria Tore Frängsmyr som agerat föredömligt genom att våga rikta offentlig kritik mot den planerade genusmärkningen vid Uppsala Universitet.

Camilla Lindberg: en av initiativtagarna till gårdagens seminarium

Igår den 10 mars anordnades ett seminarium i Riksdagen med titeln ”Genus – vägen till jämställdhet?” om genus och jämställdhet i utbildningsväsendet på initiativ av riksdagsledamöterna Camilla Lindberg (fp), Eva Johnsson (kd) och Betty Malmberg (m). I panelen satt jag, Carina Hägg (s) och SACO:s ordförande Anna Ekström som är regeringens utredare och leder DEJA – Delegationen för jämställdhet i skolan, som i somras (juli 2009) kom ut med sitt delbetänkande SOU 2009:64: ”Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det?” Moderator var Siewert Öholm som är redaktör för tidningen Världen Idags näringlivsbilaga. Den genuspedagog som var inbjuden till panelen meddelade dessvärre förhinder kvällen innan. I det 9-sidiga kommittédirektivet 2008:75 till Delegationen för jämställdhet i skolan framgår att uppdraget består bland annat i att ”utveckla kunskap om jämställdhet i skolan”, ”identifiera områden där ytterligare kunskap om jämställdhet och genus behövs” samt (sid 7-8) ”kartlägga flickors och pojkars studievanor och undersöka skolarbetets inverkan på deras psykosociala hälsa”, ”sammanställa en kunskapsöversikt om samt analysera orsakerna till skillnaderna mellan pojkars och flickors resultat och prestationer liksom deras attityder till studier och till skolan” och att ”ur ett könsperspektiv belysa hur resurserna i skolan fördelas och analysera effekterna av användningen av resurserna,” samt ”i samverkan med högskolor med relevant kompetens inom området sammanställa och utvärdera metoder för att bryta traditionella könsmönster och könsroller”. I slutbetänkandet, som kommer i slutet av 2010, ska man föreslå ”lämpliga åtgärder” baserade på den genusanalys man nu tagit fram.

Anna Ekström är ordförande i SACO och leder DEJA

Anna Ekström inledde med ett anförande om innehållet i delbetänkandet SOU 2009:64 i allmänna ordalag och betonade vikten av ett aktivt jämställdhetsarbete i skolorna och om att vara observant på vilka orsaker som kan tänkas ligga bakom skillnader mellan pojkars och flickors skolresultat och betyg (som bekant har pojkar i genomsnitt 10% lägre betyg än flickor) och hon nämnde brittiska studier där man djupdykt i fenomenet ”antipluggkultur” som enligt dessa formas som en försvar för den maskulina identiteten, och hon nämnde att den här antipluggkulturen och vissa andra yttringar är specifika för Västvärlden, i kontrast till Östeuropa och många asiatiska länder. Ekström tog även upp flickors stress och psykiska ohälsa samt hur vi trots att jämställdhetsarbetet är ett prioriterat område i Sverige kan se att de traditionella könsbundna valen till gymnasielinje kvarstår (detta gäller även elever som gått på förskolor med jämställdhetsprofil, sk ”genusdagis” , min anm) och hon påpekade också helt korrekt att undersökningar visar att pojkar tenderara att överskatta sina kunskaper och förmågor medan flickor tenderar att underskatta sina.

Mitt anförande om skolan och jämställdheten baserat på slutsatserna i SOU 2009:64

Efter Anna Ekström höll jag ett anförande innan paneldebatten tog vid, och som av en händelse har jag ju läst igenom SOU 2009:64 och bloggat om den i fem delar (se länkar nedan) så jag hade ju en del att säga om detta delbetänkande som Anna Ekström ansvarat för och enligt egen utsago stödjer genom att hon ”står för vartenda ord i rapporten” (yttrat under paneldebatten). Nu pratade jag, liksom Anna Ekström i 20 minuter, och på den tiden inser ju vem som helst att jag fick ganska mycket sagt 😉 men jag kan ta upp det jag nu minns på rak arm. Jag inledde med att ifrågasätta huruvida en jämställdhetsanalys verkligen är vad som behövs för att förklara de försämrade resultaten i svensk skola, även pojkars 10% lägre betyg, och om det faktum att pojkar stökar och därmed tar mer plats och tid inte kan åtgärdas genom att ge lärarna ökade befogenheter vad gäller att hålla ordning i klassen (jämför tex en japansk klass med 40 tysta och ordningssamma elever), detta skulle ju kunna resultera i att flickorna får mer undervisningstid och utrymme, men detta rimmar ju å andra sidan illa med den idétradition som många jämställdhetsforskare företräder där hierarkier och maktstrukturer ska plattas till vilket i skolsammanhang innebär att läraren inte ska betraktas som en auktoritet utan som en jämlik klasskamrat (jämför genuscertifieringen i Lund där universitetsläraren ska reflektera över sin maktsituation gentemot eleven).

En inverterad genusordning i klassrummet ska slå ut den manliga primaten och dra upp pojkarnas betyg

På sid 240 kan man exempelvis läsa: ”För det första så synes maskulinitet, i vart fall i den västerländska kulturen, formas i en viss motsättning till de ideal som gäller i skolan eller till och med i motsättning till skolan som institution.” – frågan är då om man inte ska undersöka vilka ideal som egentligen råder i västerländska skolor, utöver den obligatoriska granskningen av maskuliniteten? Är en genusanalys av svensk skola det som behövs? Och om man nu vill studera könsskillnader – är det klokt att utgå ifrån det ensidiga axiomet om ett försvar av hegemonisk maskulinitet som grunden för pojkars attityder till studier? Och varför problematiseras inte flickors attityder till studier – har vi inte ett allmänt problem gällande attityder till studier överhuvudtaget, eller ett problem gällande studierna i sig – jag påpekade att Sverige börjar hamna långt nere i de internationella undersökningarna gällande kunskaper i matematik och naturvetenskap – både flickor och pojkars resultat försämras, sedan att pojkar i Sverige presterar 10% sämre än de flickor som presterar sämre än för några decennier sedan är kanske inte det som bör vara prioriterat område för en skattefinansierad undersökning.

I DEJA:s rapport görs nämligen en analys av pojkars beteende samt ”antipluggkultur” baserad på pojkarnas behov av att skapa, upprätthålla och försvara en hegemonisk maskulinitet samt ett behov av att distansera sig från kvinnligt könskodat beteende (och ”dit hör att vara duktig i skolan”, se citat nedan)  – man ser genomgående det maskulina identitetsskapandet som ”boven i dramat” för de 10% lägre meritpoängen (se citat nedan) och detta återkommer genomgående i hela rapporten. Jag ifrågasatte att en ”dekonstruktion av maskuliniteten” utförd av våra jämställdhetsforskare vid universitet och lärosäten (som på de genusvetenskapliga institutionerna för övrigt till 70-100% utgörs av kvinnor – se själva här. Hur lever de själva upp till certifieringsmålet 50/50?) kan avhjälpa situationen i svensk skola både vad gäller prestationerna, attityder till studier och mental hälsa? Nu skulle ju jämställdhet studeras men även då, inte ett ord om att trycka på ordning och reda och krav på någon form av uppförande för att tex stökiga pojkar ska ta mindre plats, eftersom ju könet är en social konstruktion så kan könsskillnader i beteende endast avhjälpas genom att konstruera om den sociala konstruktion av kön som undervisande personal gjort sig skyldig till.

Låt mig citera de stycken från SOU 2009:64 som jag tog upp i mitt anförande och resonerade kring:

Sid 16:  ”Brist på kunskap och medvetenhet leder tyvärr ofta till en oförmåga bland skolledare, lärare och annan personal i skolan att upptäcka genusstrukturerna… Skolans personal kan omedvetet genom de förväntningar som riktas mot flickor respektive pojkar vara medskyldiga till att reproducera könsstereotypa värderingar, exempelvis genom att tillåta att pojkar dominerar i klassrummet och samtidigt är mindre flitiga och ansvarstagande i skolan.” (denna meningsbyggnad står rapportförfattarna för).

Sid 46: ”En vanlig kommentar på landets skolor är: ” vi behandlar alla lika, oavsett kön”. Detta att ”behandla alla lika” är enligt vår uppfattning uttryck för en könsblindhet inför de strukturer som skapar och vidmakthåller föreställningarna om genus, och som begränsar ytterst begränsar livsvalen för flickor och pojkar, och för kvinnor och män. Det är bristen på kunskap som är upphovet till den tyvärr alltför vanliga oförmågan bland skolledare, lärare och annan personal i skolan att upptäcka genusstrukturerna.”

Sid 220: ”Sammanfattningsvis kan man säga att det fortfarande finns en genusordning i skolämnenas innehåll som påverkar flickors och pojkars motivation” (observera – i innehållet).

Pojkar underpresterar för att försvara sin maskulina identitet mot duktiga flickor?

Sid 237 under rubriken ”Underprestation som effekt av sociala konstruktioner av manlighet i skolan” kan vi läsa följande: ”Genusteoretiska maskulinitetsteorier (t ex i Connells efterföljd) ser skapande och försvar för hegemonisk maskulinitet som en avgörande mekanism. Den risk som det kan innebära för pojkar att framstå som omanliga gör att de undviker beteenden som kan uppfattas vara feminina. Dit hör att vara duktig i skolan… I avsnittet ovan har jag försökt föra samman några olika förklaringar till pojkars underprestationer som alla [obs: alla!] utgår ifrån att det är maskulinitet/manlig identitet i sig som är boven i dramat. En gemensam utgångspunkt är att social genusordning har avgörande betydelse för pojkars underprestationer i skolan”

Sid 240: ”I sin analys av svenska pojkars underprestationer i dag knyter Björnsson an till den engelska forskningen och konstaterar sammanfattningsvis det som också beskrivits i föregående avsnitt: Om man tar skolarbetet på allvar riskerar man som pojke att »få sin heterosexualitet i frågasatt «.”

Och här kommer ett exempel på en helt fenomenal åtgärd mot genusordningen – genussensitiv undervisning (sid 221): ”Ett exempel på ett försök att utveckla en teoretisk modell över möjligheter att hantera genus i undervisning gör Sinnes (2006). Hon beskriver, ur feministiskt perspektiv, tre olika ansatser i undervisning i naturvetenskap som grundas på likhets- respektive särartsfeminism samt en som hon benämner genussensitiv. Genussensitiv undervisning innebär enligt Sinnes att variationer inom kön är lika viktiga som variationer mellan könen. Denna modell kan då sägas inte ha ett av könen, utan båda, i fokus för intresset.”

Låt mig tänka – båda könen i fokus för intresset, variationerna inom könskollektiven är lika viktiga (och stora också faktiskt vilket både Ekström tog upp och vilket också står i rapporten) som mellan dem – detta perspektiv har vi redan idag, och det tillämpas – det heter ”individanpassad undervisning”, påpekade jag inför den vakna publiken som nickade instämmande. Men nu kan man alltså med inspiration från annan genusforskning lansera det nya begreppet ”genussensitiv undervisning” och därmed få forskningsanslag och inrätta nya expertfunktioner. Smart. Jag vill råda politikerna att hålla ögonen öppna på befintliga metoder som förkläs i nya ord med epitetet ”genus”.

Fr vänster: Anna Ekström, Siewert Öholm, Carina Hägg, Tanja Bergkvist

Angående mina citat påpekade Ekström under paneldebatten att det finns stycken i rapporten som citerar annan genusforskning (dock citerar man den ju av ett skäl, och jag såg ingen kritik eller invändning mot den forskning man citerade) och det gäller exempelvis detta korta stycke om genussensitiv undervisning bland de 252 sidorna, men när jag tog upp de andra citaten jag radat upp ovan (sid 16, sid 46, sid 220, sid 237) så fick hon tillstå att det faktiskt var rapportförfattarnas egna ord och analys. Och detta kombinerat med uttalandet om att Ekström står för varje ord i rapporten samtidigt som hon ju lett hela arbetet får åtminstone mig att misstänka att denna analys delas av Ekström, vilket ju är helt i sin ordning. Den delas dock inte av mig.

Ang citatet ovan från sid 16 ovan tog jag under debatten upp det anmärkningsvärda i att man skuldbelägger lärarkår och skolledare och anser att deras bristande insikt i genusfrågan är en orsak till pojkars problem med flit och ansvarstagande. Man kan för övrigt fråga sig varpå denna (alltför generaliserande) uppfattning grundar sig vad gäller pojkars flit och ansvarstagande. Det faktum att studier visar på detta kan ju bero på att pojkar kanske inte vill ge intryck av att ha ansträngt sig, eftersom det ger högre status att visa att man klarar sig bra utan att ha lagt ner en massa tid, och detta gäller i större utsträckning för pojkar än för flickor, något som Ekström instämde i. Är det då ett allvarligt jämställdhetsproblem att (vissa) pojkar inte vill erkänna hur mycket de pluggat? Ekström nämnde att studier visar att pojkar faktiskt lägger ner precis 10% mindre tid på läxläsning än flickorna. Och föjldfrågan som då infinner sig för mig är om detta beror på ”görandet av kön” där pojkar försöker skapa sig en manlig identitet, och varför pojkarna tog skolarbetet på större allvar och lade ner mer tid på läxläsning för några decennier sedan, innan genusvetarna börjat dekonstruera maskuliniteten och i en tid när det maskulina beteendet var mindre kontroversiellt (eller ska jag säga mer tillåtet) än idag. Och återigen kan man fråga sig om det inte också har att göra med att andra ideal genomsyrar samhället idag och att detta inte alls har med genus att göra? Var förresten inte dessa beteenden med flit och ansvarstagande även ”manligt könskodade” för inte alltför länge sedan – och varför är de då inte längre det? Denna fråga berörs överhuvudtaget inte.

Kunskaper eller egenskaper - det är frågan

Så här sade etnologen Jonas Frykman redan 1998: ”Nutidens skola ska hjälpa varje elev att utvecklas och ”hitta sig själv”, ”bli en bra människa”, att inte vara rasist, inte mobba, inte skämmas utan vara stolt över sin religion, sin klass, sitt kön etc. Ja, det finns ett helt personlighetsutvecklande program som eleven förväntas omfatta efterhand. I fokus står inte kunskaper utan egenskaper. Skolan koncentrerar sig på att göra individen till Någon. Dagens skola har fastnat i Den Goda Viljans Tragik.” Carina Hägg (s) lät mig under paneldebatten få veta att man inte kan dra alla genusvetare över en kam, utan att genusforskningen håller på med många olika saker, och mitt svar på det var givetvis att jag enbart pratar om de rapporter jag läst och indirekt då om de genusvetare som ansvarar för just dessa rapporter och inget annat. I mitt anförande nämnde jag dock att genuspedagoger, genuspiloter, jämställdhetscoacher, genusstrateger, jämställdhetsutvecklare mfl tar allt större plats inom alla politiska områden. Carina Hägg lät mig under paneldebatten veta att genusvetare och genusforskare inte alls har ambitionen att ta sig in överallt, men detta kan man enkelt motbevisa genom att exempelvis studera det forskningspolitiska nyhetsbrevet Genusperspektiv där vi ser att ”genusperspektivet” måste in i allt ifrån klimatfrågan till polisväsendet, skolan, vården, akademin, läromedlen osv  (jag kan rada upp hundra områden till, kontinuerligt genusnyhetsflöde vad gäller denna forsknings ambitioner återfinns här) liksom alla de statliga utredningar om jämställdhet som bedrivs inom alla tänkbara områden och som leds av just genusvetare, eftersom de anses vara experter på jämställdhet, men frågan är om det är sunt att alla jämställdhetsanalyser utgår ifrån en maktkamp mellan könen? Man har som bekant i det senaste numret av Genusperspektiv reagerat på genusvetarnas utsatthet bla som en reaktion på KDU:s utspel för ett tag sedan.

Tanja citerade ur vår rapport - var är närmsta sandhög?!

Under slutet av paneldebatten vände sig moderatorn Siewert Öholm mot Anna Ekström och sa att det hon talat om under sitt inledande anförande gällande jämställdhet i skolan i allmänna ordalag ju lät bra, men att ”efter Tanjas citat från rapporten” så kändes det lite mer problematiskt, vilken också avspeglades i den efterföljande debatten. Detta påminner mig om Filosofiska Rummet från i Söndags (som jag måste lyssna på en gång till och skriva ner lite kring, har inte hunnit det ännu) där Lunds Universitets fd rektor Göran Bexell precis i inledningen av programmet kallade (min 2:53-2:56) slutrapporten för genuscertifiering för ”en mycket välskriven och välstrukturerad rapport” men när jag längre fram i programmet började citera från denna rapport och gå in på dess innehåll bla i form av de konkreta kriterier som ska tillämpas så fick jag höra från Bexell (min 31:50-32:14) att ”texten är inte att uppfattas på det sättet”, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att jag läste innantill och det ju är denna rapport som ligger till grund för Fysicums hela genuscertifieringsarbete (en delmängd av exakt dessa kriterier återkommer nämligen i denna enkät) samtidigt som den aktuella genusmärkningen vid Uppasla Universitet också hämtat sina kriterier från just denna slutrapport, vilket måste tyda på att man inte ändrat uppfattning gällande kriterierna.

Sammanfattningsvis: när man undersöker vad som rent konkret döljer sig bakom alla fagra ord om  jämställdhetsarbete och genusperspektiv så märker man en viss obekvämhet från de ansvarigas sida. Om man nu menade något helt annat än det man skrev – varför skrev man då inte det? Helt obegripligt för mig som matematiker, liksom för flertalet andra normalt fungerande människor.

Uppdatering: Världen Idag om genusdebatten i Riksdagen.

Relaterat:

Är genusvetarnas verksamhet laglig?

Skolgenus  (del 1 om SOU 2009:64)

Från DEJA till Rismodellen (del 2 om SOU 2009:64)

DEJA, genuspedagoger och Göran Perssons motionsrunda i studion (del 3 om SOU 2009:64)

Mattegenus i det Butlerska vektorrummet (del 4 om SOU 2009:64)

DEJA:s matteproblem (del 5 om SOU 2009:64)

Årets rebell enligt Ian Wachtmeister (Om DEJA:s konferens ”Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det?” i andra halvan av inlägget)

Projekt Implicit – bär du på fördomar eller ”föreställningar” om ”verkligheten”?

Grattis skattebetalare! (några statligt finansierade projekt för kartläggning av genusordning i skolan och manlighet som lärarproblem)

LÄSTIPS!

1) Bloggen Aktivarum har skrivit om debatten i Filosofiska Rummet: del 1, del 2.

2) ”Kvinnokamp har blivit blå och rosa kläder” (Felicia Sværen):

”I dag på internationella kvinnodagen bör vi uppmärksamma behovet av ett jämställdhets­arbete som myndigförklarar vuxna individers livsval och som har rättigheterna i fokus men tillåter varje människa att vara jämställd med utgångspunkt i individen och inte från en strukturell så kallad könsmaktsordning”

3) ”Vi är misstänksamt fördomsfria i Sverige” (Fredrik Lindström):

”I en färsk undersökning säger nästan hälften av svenskarna att de tror att deras åsikter överensstämmer med vad de flesta andra tycker.Det är en världsledande siffra. I landet som ligger vid individualismens frontlinjer tycker vi, till synes paradoxalt, alltmer som alla andra. Om udda och extrema åsikter någon gång dyker upp, brukar svenskarna anstränga sig att frysa ut dem, blixtsnabbt stämpla dem som ”osunda”. Yttrandefrihet? Nej, håll ihop! Vi försöker med våra anpassade åsikter forma en ny gemenskap som ersättning för den vi offrade när vi självförverkligade oss.Det är knappast förvånande att ju svagare gruppidentitet människor känner, desto mer ångestladdat blir det att uttrycka en egen åsikt. Det är allmänmänskligt.”

På tal om Fredrik Lindström och svensk skola:

Jag läste förresten att en vänsterpartist motionerat om att införa ett tredje kön och det må väl vara hänt om det finns människor som kommer att må bättre av detta och bli trygga i sin identitet, och det är betydligt bättre att bedriva politik genom att skriva motioner än att, som Lars Ohly gjorde för att locka väljare till (v) i valrörelsen 2006 – smygrunka (ursäkta språkbruket) framför valstugan: 

Projekt Implicit – bär du på fördomar eller ”föreställningar” om ”verkligheten”?

För den som bara vill göra eller se testet  – se längst ner i inlägget!

Flicka könskodar sitt leksaksslott

Igår var det exakt ett år sedan min ”Genusvetare förvirrar barnen”-artikel publicerades i SVD (här om läsarreaktionerna) och som var en reaktion på en DN-artikel om hur genusforskare kommit fram till att ”klätterställningar, gungor, sandlådor och cyklar – den tillrättalagda miljön på förskolor kan förstärka könsroller och maktstrukturer hos barn.” Barnen agerar ”könspoliser” och ”könskodar” leksaker, och förskolepersonalens ”egna föreställningar om kön” påverkar barnen, och den enda räddningen är  ”genuspedagoger” och ”genuskonsulter”. Idag kan man vara professor i ”genus, människa och maskin” och i bokhandeln kan man köpa böcker som ”Skönheter och odjur : en feministisk kritik av djur-människa-relationen” där författaren resonerar kring ”normer, normalitet och makt i förhållandet mellan människor och djur” och med detta ”visar hur en feministisk kritik kan klarlägga samband mellan underordning av olika grupper.”

Genusvansinnet fortsätter att förfölja oss från vaggan till graven, eller åtminstone tills vi gått ut skolan, trots att  det i både skolans och förskolan läroplaner (Lpo94 resp Lpfö98) uttryckligen står:

”Alla föräldrar skall med samma förtroende kunna lämna sina barn till förskolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen”

Och just nu pågår faktiskt en debatt om just genuspedagogik på Newsmill. Pär Ström var först ut med Låt inte genusproffsen välja leksaker! Observera Moderatmännens inlägg:

För Moderatmännen är självuppoffring ett passerat stadium

”Krigsleksaker borde förvisso vara helt okej för små gossar att leka med, men tyvärr så anser vi att den bakomliggande strukturen – som reducerar män till något slags offerlamm som ska uppoffra sig för kung och fosterland och inte minst kvinnor – är lika skadlig som den är oacceptabel i ett jämställt samhälle. Ge därför inte krigsleksaker till era pojkar denna jul utan köp hellre en Barbiedocka eller en rosa prinsessklänning till dem… Gamla idéer om ridderlighet, gentlemannaskap och hur en ”riktig” man ska vara, har blivit mäns största fiender då de uppmuntrar till självuppoffring och försakelse. Här har män mycket att lära av feministers obstinata ovilja att låta sig reduceras till redskap för någon annans agenda.”

Hade det inte varit för att radikalfeministerna provocerat fram denna extrema själviskhet hade jag nästan klandrat Moderatmännen.

Låt mig citera ur statens offentliga utredning ”Jämställdhet i förskolan” (SOU 2006:75):

Sid 58: ”Den som har ”genusglasögonen” på sig behöver nog inte gå längre än till hallen för att upptäcka det……Barnen trivs, peronalen trivs och föräldrarna är nöjda. Men som vi redan konstaterat, behöver inte trivsel automatiskt betyda att en förskola är jämställd. De könsstrukturer som finns i förskolan speglar ofta de mönster som finns i samhället utanför. Som vuxen kan det vara svårt att upptäcka och förhålla sig kritiskt till detta eftersom man lever mitt upp i dem.”

Det viktiga är således inte att barn, föräldrar och personal trivs och är nöjda med förskolan, utan att ”jämställdhet” råder, och det är bra att det blir svart på vitt nu att genusvetarnas ”jämställdhet” står i motsatsförhållande till lycka och trivsel.

På sid 151 förklarar man det problematiska i att lära ut tolerans och acceptans bland barnen eftersom detta innebär att  det finns något ”avvikande” som måste tolereras och accepteras.  Citat:

”Det kan låta konstigt att tolerans och acceptans inte är den bästa vägen att gå, men problemet med detta synsätt är att det ofta saknar maktperspektiv”

På sid 54-55 under ”Män + förskola = jämställdhet” får vi höra den svenska genusmaffian uttala sig kritiskt om jämställdhetsarbetet i förskolor i Norge, Belgien och Skottland eftersom man där vill ha in fler män i förskolan av fel skäl, nämligen att män har något att tillföra i egenskap av män:

”Tankarna om vikten av män till förskolan [i Norge] utgår i mycket från samma perspektiv som finns i arbetet i Belgien och Skottland. Att kön i sig har en viktig funktion. Den nordiska synen är dock att kön är en social konstruktion och att maskulinitet är föränderlig.”

Följdfråga: varför vill svenska genusvetare absolut ha in 50% män som anställda i förskolan?

Förskolepersonal uppmanas att "avkoda" det "könade lekmaterialet"

På sid 110 får vi veta att personalen uppmanas ”avkoda” de ”könade” leksakerna på genusexperternas inrådan. På förskolan Kullegården i Partille har man istället för att plocka bort något valt att köpa in fler flickleksaker, samtidigt som personalen ”arbetar för att avkoda allt material och ge det samma status”. Det ”pojkkodade materialet kan” enligt statens utredare nämligen ”kopplas till hierarkin i genusordningen som ger det pojkar ägnar sig åt ett högre värde.” Hur i all fridens namn könsavkodar man en platsbil? Vad sysslar regering, riksdag och svenska myndigheter med egentligen som sanktionerar och finansierar denna fullständiga idioti!?

På sid 114 får vi från en utvärdering reda på det dilemma förskolepersonalen står inför då man dels ska förmedla ett kulturarv i form av sånger och sagor, och dels motverka traditionella könsroller, med pekpinnar från upplysta och allvetande ”gensupedagoger”:

”Vi har diskuterat fram och tillbaka hur vi ska förhålla oss till kulturarvet när det strider mot vårt uppdrag att motverka traditionella könsroller. Till slut har vi valt att lyfta bort vissa titlar från barnens hyllor eftersom vi inte känner att vi kan stå för det böckerna förmedlar. Vi kan komma att läsa dessa böcker i framtiden, tex i samband med teman om hur det var förr i tiden, men vi vill inte att barnen ska bläddra i böckerna där både bild och text förmedlar passivitet för flickor och aktivitet för pojkar”.

På sid 120 får vi från en utvärdering veta hur det går med ”föräldraproblemet”:

”Den vanligaste bilden många verkar ha är att jämställdhetsarbetet ofta motarbetas från föräldrahåll när frågan introduceras. Ett sådant exempel kommer från projektet ”Vidgade Vyer” i Östersund. En bit in i arbetet blev motreaktionen från några av pojkarna på den berörda förskolan starka. De motarbetade personalen och det blev mer eller mindre kaos i gruppen. Delar av föräldragruppen ville då att projektet skulle avbrytas och det var nära att personalgruppen gav upp, men med hjälp av handledare jobbade de vidare och till slut löste sig problemen.”

Löste sig problemen? Genom att kuva de föräldrar (troligen flertalet) med en avvikande åsikt i frågan? Och vad gäller det obligatoriska skolväsendet är det samma trend. I DEJA:s (Delegationen för jämställdhet i skolan) delbetänkande som kom i somras (slutbetänkandet kommer 2010) ”Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det?” SOU 2009:64 kan vi tex på sid 237 under rubriken ”Underprestation som effekt av sociala konstruktioner av manlighet i skolan” läsa följande:

Pojkar underpresterar för att upprätthålla sin hegemoniska maskulinitet?

”Genusteoretiska maskulinitetsteorier (t ex i Connells efterföljd) ser skapande och försvar för hegemonisk maskulinitet som en avgörande mekanism. Den risk som det kan innebära för pojkar att framstå som omanliga gör att de undviker beteenden som kan uppfattas vara feminina. Dit hör att vara duktig i skolan… I avsnittet ovan har jag försökt föra samman några olika förklaringar till pojkars underprestationer som alla utgår ifrån att det är maskulinitet/manlig identitet i sig som är boven i dramat. En gemensam utgångspunkt är att social genusordning har avgörande betydelse för pojkars underprestationer i skolan”

Som en följd av denna insikt vill genusvetarna nu ägna kommande decennium åt att  ”dekonstruera maskuliniteten” för skattebetalarnas pengar.

På sid 46 ser vi att det inte spelar någon roll om lärarna behandlar eleverna lika eftersom:

”En vanlig kommentar på landets skolor är: ” vi behandlar alla lika, oavsett kön”. Detta att ”behandla alla lika” är enligt vår uppfattning uttryck för en könsblindhet inför de strukturer som skapar och vidmakthåller föreställningarna om genus, och som begränsar ytterst begränsar livsvalen för flickor och pojkar, och för kvinnor och män. Det är bristen på kunskap som är upphovet till den tyvärr alltför vanliga oförmågan bland skolledare, lärare och annan personal i skolan att upptäcka genusstrukturerna.”

På sid 240 fortsätter det:

”I sin analys av svenska pojkars underprestationer i dag knyter Björnsson an till den engelska forskningen och konstaterar sammanfattningsvis det som också beskrivits i föregående avsnitt: Om man tar skolarbetet på allvar riskerar man som pojke att »få sin heterosexualitet i frågasatt «.”

Från Maria Hjalmarssons doktorsavhandling (Göteborgs Universitet) om genusordningen inom lärarkåren (källa):

”I resonemang om genusordning avfärdar emellertid de yngre lärarna, och då främst de yngre kvinnorna, ett sådant resonemang och betonar istället den enskilda individens betydelse än betydelsen av en strukturell eller symbolisk genusordning.

–  Många inom skolan pekar på att man vill ha in ”det andra”, det manliga i grundskolan. Men det verkar finnas en uppfattning att kvinnor inte kan bidra med ”det manliga”. Faran är att detta förstärker könssegregeringen och könsstereotyperna inom grundskolan vilket gör skolan motsägelsefull, säger Maria Hjalmarsson som skrivit avhandlingen inom ramen för forskningsprojektet Förändrade köns-/genusordningar i skola och utbildning. Policy, perspektiv och praktik.

Intressant, ”det manliga” är inget unikt för män, men ”det kvinnliga” (perspektivet) måste in i bolagsstyrelserna och detta kan bara biologiska kvinnor bidra med – hyckleriet vet i vanlig ordning inga gränser.

Genusglasögonen måste på i tid!

Linköpings Universitetsportal ”Lika Villkor” erbjuder oss att göra ett test inom Harvardbaserade ”Project Implicit” om vi bär på omedvetna fördomar angående (välj test själv) sexuell läggning, hudfärg, ålder, etnicitet, kön, vikt, länder. Det senare testet ”erbjuder en ny metod för att studera nationalism.” För tänk om man år 2009 bär på ”fördomen” att den som är äldre faktiskt är äldre, eller att den som är kvinna verkligen är kvinna, eller om man anser att det finns olika länder, och tänk om man hellre vill bo i ett land än ett annat? Dessa ”föreställningar” om ”verkligheten” som man eventuellt bär på innebär att man livet ut lurar sig själv vilket påverkar ens välmående och hälsa i en tid när det är de intersektionella genus- och fördomsforskarna som bestämmer vad som är verkligt och inte.

Den svenska samarbetspartnern i Projekt Implicit utgörs av en forskningsgrupp vid Uppsala Universitet som leds av professor Bo Ekehammar (se här). Här är huvudsidan. Notera dock att ”IP-adresser registreras rutinmässigt men dessa är helt konfidentiella” (se info).

VARSÅGODA: VÄLJ DEMOTEST!

Uppdatering: forskare kritiska mot implicita associationstestet.

Efter utfört test kan det vara på sin plats att se Indoctrinate U (del 1):

DEJA:s matteproblem

Med klassiska postkoloniala feministiska verktyg ska genusvetarna dekonstruera manligheten

Det här blir det sista inlägget (fortsättning på 0, 1, 2, 3, 4) om DEJA:s delbetänkande SOU 2009:64, men var inte ledsna – vi har ju själva SLUTRAPPORTEN att se fram emot, den kommer den 30 augusti 2010! Det är då (ve och fasa) ”åtgärderna” ska presenteras! Som vi redan vet gäller (sid 237 under rubriken ”Underprestation som effekt av sociala konstruktioner av manlighet i skolan”) att ”En gemensam utgångspunkt är att social genusordning har avgörande betydelse för pojkars underprestationer i skolan.” och det är i all välvilja som genusvetarna därför ägnar sig åt att dekonstruera manligheten vid våra lärosäten på skattebetalarnas bekostnad. Kan inte den som vill få sin manlighet dekonstruerad vända sig till en genusspecialist och betala ur egen ficka!? Var tog valfriheten vägen, hörni – Alliansen!? Apropå Alliansen, så har en ung kvinnlig moderat (Sophia Ljungberg) lagt ner sin röst angående ett beslut om jämställdhetsplan, och i intervjun i länken ovan kan man läsa följande kloka ord: ”Jag är stolt över feminismen och det är tack vare den framfart feminismen har haft under 1800- och 1900-talet som min generation inte behöver kalla sig feminister. Jag är ganska säker på att målet med feminismen från början var, att kvinnor någon gång i framtiden inte skulle behöva använda begreppet feminism mer än på historielektionerna.”

Jag funderar faktiskt själv på att sätta ihop en bok om allt vansinne redan nu när jag ändå har det aktuellt i huvudet, och som kan utgöra denna framtida historiebok som Sophia talar om. Medan genusvetarna är i full färd med att dekonstruera alla manligt könskodade objekt i universum så ska jag skriva den och samtidigt försöka tänka ut hur vi kan dekonstruera genusvetarna så att boken verkligen blir en historiebok och inte nutidsbok. En nutidsbok är däremot s-kvinnornas Makthandboken där följande står att läsa: ”Kvinnor måste därför ta ansvar för minst halva makten i alla beslutande församlingar. Ett beslut som fattas av enbart män är dessutom ett icke-beslut. Sådana beslut borde ogiltigförklaras i lag.”

I DEJA:s rapport sidan 237 läser vi vidare: ”Genusteoretiska maskulinitetsteorier (t ex i Connells efterföljd) ser skapande och försvar för hegemonisk maskulinitet som en avgörande mekanism… Exakt vad som blir manligt respektive kvinnligt är delvis godtyckligt, men en övergripande och etablerad maktordning ger maskulinitet högre värde och tillskriver pojkar/män sådant som värderas högt.” Jaha, det var ju intressant – hur finner då genusvetarna det godtycke som ska dekonstrueras och vem gör värderingen? Och vad menar de med maskulint? Det finns ju inget sådant – maskulint och feminint är ju flytande abstraktioner som Patriarkatet uppfunnit för att kunna förtrycka! Har genusvetarna också fallit i Patriarkatets fälla? De skapar ju det maskulina genom att påtala det – har de inte läst sin egen forskning? Bedrövligt!

Genuseriet påminner om en vrickad mental rotation

Vad har rapportförfattarna att säga om skolprestationer inom matematiken då? Sid 212-213: ”Den stora mängden resultat [Könsskillnader i kognitiva förmågor] har dock kunnat föras samman i omfattande metastudier… Endast tre kognitiva förmågor uppvisade könsskillnader: verbal förmåga, visuell-spatial förmåga och matematisk förmåga. Därtill fann man stabila skillnader endast avseende aggressivitet… Avseende kognitiva förmågor rapporterar Hyde negligerbara skillnader avseende verbal och matematisk förmåga. För spatial förmåga förefaller en viss skillnad finnas, men den varierar mellan olika aspekter inom detta kognitiva område – störst skillnader till mäns fördel finns för mental rotation.” Mental rotation! Det är precis vad min kommande historiebok om genusvetarnas verksamhet ska heta! 🙂

Sid 214-215: ”Rosén fann en betydande skillnad mellan könsskillnader/ -likheter i de observerade prestationerna… Flickorna förefaller, i Roséns studie, använda mer generella intellektuella förmågor för alla uppgifter, medan pojkarna framstår som mer specialiserade då de använder smalare förmågedimensioner. Rosén skriver, med exempel från matematikområdet: ”Females seem to nurture their general intellectual abilities, while males seem to nurture their numerical achievement skills. (1998, s. 44)”. ”

Pojkars "smalare förmågedimension" syns på en brainscanning

Vad menas med ”generell intellektuell förmåga” i matematiska sammanhang, och hur kommer pojkarnas smalare förmågedimension till uttryck rent konkret? Kan någon genusvetare förklara för mig som matematiker hur det ligger till här? Har jag använt min kvinnliga generella intellektuella förmåga i min doktorsavhandling eller har en mörkare manlig sida hos mig i form av en smalare förmågedimension satt sitt spår i resultaten? Eller i bevisen? Vidare: ”Eftersom studien inte visar på några könsskillnader i begåvnings-strukturen som sådan skulle resultaten peka på att flickor och pojkar använder sina förmågor olika snarare än har olika förmågor. Och, som sagt, resultaten i form av lösningsfrekvens på test blir mycket likartade. Liknande resultat, som alltså pekar på att flickor i högre grad använder generell förmåga och pojkar avgränsad förmåga, har även framkommit i senare studier… Samtidigt skulle det kunna vara så att pojkar och flickor använder olika aspekter av sin förmåga för att lösa samma uppgifter… Rosén (1998) sätter emellertid resultaten i sin studie i relation till skillnaderna i könsmönster i klassrummet där pojkar tenderar att ta större plats och får mer uppmärksamhet. Hon skriver: ”However, male dominance may have a cognitive price, if males due to the fact that they receive more educational resources, are able to develop specialised skills, whereas girls in their subordinate position does (sic!) not get that opportunity. Their different cognitive profile may also interact with the fact that boys are more visible in the classroom. It could be that females’ broad and even cognitive profile makes them perceived as (too) “all-round” and broad in their interests; they either lack exotic specialised knowledge or it becomes inseparable from their high general level, and thus becomes harder to recognise. If broad and narrow ability dimensions can develop more or less independently from each other, then, perhaps the male price for their higher degree of visibility and unique competence is an uneven cognitive profile and weak spots. (s. 66)” Samma genomsnittliga prestationsnivå och övergripande kognitiva strukturer kan alltså dölja skillnader i hur uppgifter angrips och löses.”

I ett jämställt samhälle tänker ingen utanför genusvetarnas påbjudna ramar

Ve och fasa, vilken katastrof – eleverna tänker på olika sätt för att komma fram till samma resultat! I dessa tider av tankelikriktning måste detta ses som ett grovt övertramp mot värdegrunden och likhetsideologin, detta är en strukturell orättvisa och de tankebrott som den tar sig uttryck i kan bara åtgärdas med en postkolonial feministisk massvaccination! För hjärnforskarna, som redan kände till att det finns genomsnittliga skillnader i strukturen mellan mäns och kvinnors hjärnor – dem vill genusvetarna inte kommunicera med. Nej nej – skillnader i spatial förmåga beror givetvis på könsmaktsordningen! Bryter vi bara könsmaktsordningen så kommer de geometriska figurerna att falla på plats på rätt sätt. Som en första övning för att förstå vilka olika metoder som finns för att vrida geometriska figurer i huvudet föreslår jag att genusvetarna/rapportförfattarna gör mensatestet HÄR – det ska bli intressant att se hur de ska standardisera lösandet av dessa problem och sedan utfärda påbud om tankelikriktning i jämställdhetens namn, och vi får se om Mensas styrelse kan klura ut hur man kan verifiera exakt hur varje testpersonen tänkte när han/hon utförde testet. Kanske finns någon feministisk telepatisk metod? Men ännu mer intressant blir det givetvis att se vilket resultat genusvetarna själva får på detta test! 😉

Mattegenus i det Butlerska vektorrummet

Våra monofyletiska genusvetare tillhör alla en urartad art

Det här var ju mitt längsta blogguppehåll någonsin – 7 dagar. Men det beror på att terminsstart sammanfaller med omtentaperioden och jag har fått prioritera mina lärljungar vilket ju också ska ses som ett led i kampen för ett bättre samhälle, som i övrigt är på nedåtgående trend i folkbildningssammanhang vilket tragiskt nog bidrar till upprätthållandet av statsapparatens byråkratiska regelverk och minutiösa kontroll av medborgarnas mentala verksamhet i ett samhälle där pengarna avdelas, så som sig bör i en högtstående civilisation präglad av andlig upphöjdhet, till att jämna ut de patriarkala strukturerna genom att räkna procenttal för varje offerkategori som kan tänkas ut för statliga forskningspengar i feministernas djupt rubbade medvetande som fortfarande försöker hämta sig från den chockvåg som gick genom etablissemanget den dagen Roks hävdade att män är djur, något som varje biolog jag känner ställer sig oförstående till, eftersom vi alla är djur. Möjligtvis inte genusvetarna då, som snarare tycks vara någon sorts monofyletisk svamp, vilket innebär att de alla härstammar från samma ursprungliga svampart och att inga andra nu levande eller utdöda arter utanför denna grupp har sitt ursprung i denna minst sagt urartade art som kallas för genusvetare.

Apropå procenttal, måste tipsa om en läsvärd artikel i Sydsvenskan (tipstack till QED): ”Kvoteringens magiska siffra”. Citerar sista stycket här: ”Men 40 procent har blivit en magisk siffra i kvoteringspolitiken. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har numera målsättningen att, just det, 40 procent av brandkåren skall bestå av kvinnor. För att nå det målet är man beredd att sänka de så kallade fyskraven, en trosviss myndighetschef motiverar detta med att brandskyddet måste ”spegla samhället”. Vilket påminner om hur en rektor för Polishögskolan reflekterade över att polisutbildningen borde vara öppen också för rullstolsburna, de hinder som fanns skulle nog kunna undanröjas. Ett exempel på myndigheten i rollen som curlingförälder, man vill sopa bort alla hinder, alla skall ha tillträde till allt.Tanken är vacker, men problematisk. Om ett bra samhälle är ett samhälle där alla bokstavligt är representerade är utgångspunkten att jag inte riktigt kan lita på att någon av annat kön, sexuell läggning eller annat etniskt ursprung kan företräda mig. Mångfaldsambitionen blir paradoxalt nog att ty sig till sin spegelbild. Det är ingen tvekan om att kön, sexuell läggning eller vilket land man är född i kan utgöra hinder i arbetsliv och karriär. Men jag tror inte att lösningen är det omvända, att räkna de tidigare hindren som merit. ”

Exempel på heterosexuell matris

Fast frågan är om jag skulle vilja bli representerad av en genusvetare… Innan jag tar ställning till om detta är logiskt möjligt och förenligt med naturlagarna måste jag först ta en titt på vad representationsteorin kan säga mig i ärendet. Representationsteori studerar som bekant abstrakta algebraiska strukturer genom att representera deras element som linjära transformationer i vektorrum och överfört till genusvansinne innebär detta att studera abstrakta patriarkala strukturer som sociala konstruktioner i det genuserade rummet. Konkretiseringen av ett abstrakt algebraiskt objekt genom att beskriva det med hjälp av en matris svarar i Genusland mot den heterosexuella matrisen, som någon gärna får förklara innebörden av, men här är definitionen från wikipedia: ”Illusionen av en inre genuskärna innefattar synen på handlingarna som ett uttryck för att en individ är en kvinna, istället för att det är det som skapar en kvinna. Denna illusion (föreställningar) (re)produceras diskursivt för att reglera sexualiteten inom den obligatoriska heterosexualiteten, dvs. den samhälleligt dominerande idén att den könsbestämda kroppen måste anta ett med det biologiska könet sammanhängande genus, sexuellt begär och sexuell praktik. Detta system av tvingande kopplingar refererar Butler till som den heterosexuella matrisen. Genom denna matris, som kräver en genusordning med två identifierbara kön, blir kroppar begripliga.” Genuskärnan är alltså kärnan av genusavbildningen, dvs mängden av element i definitionsmängden (här genusordningen) som avbildas på nollelementet. Genuskärnan utgör alltså nollrummet, och allt utanför det är värderummet och där finns till skillnad från i genuskärnan något av värde att studera.

Och om Judith Butler bara hade läst lite matte och om hon nu velat ändra på något genom sin abstrakta teoribildning hade hon förstås bara inverterat denna matris, som egentligen är en en 2×1-matris då den består av ”två identifierbara kön” och därmed är den en vektor och låter sig inte inverteras, men det förstår givetvis inte Butler som tror att alla matriser är lika kvadratiska som hennes egna hjärnceller. Jag ser här i en gammal artikel i SVD från 2005 en enklare förklaring av matrisen: ”Hon [Judith Butler] talar om den heterosexuella matrisen, en kulturell förståelse av kroppar, kön och sexualitet som gör att könsrollerna uppfattas som ”normala””. Det Butler egentligen måste mena, låt mig fixa till hennes teori lite här, är att den heterosexuella matrisen är en egenvektor innehållandes könen , säg och att denna egenvektor förblir opåverkad, bortsett från en konstant (egenvärdet ) efter att den matris som innehåller genusordningen våldfört sig på vektorn (det som Butler felaktigt kallar den heterosexuella matrisen), och värdet på bestäms av Patriarkatets omfattning. Vi har alltså , dvs där elementen i representerar genusordningen som är föränderlig i tid och rum och därför tilldelas olika värden beroende på omständigheterna.

Kleins flaska - en intressant kropp med genus 2

Jag inser just att jag har mer gemensamt med genusvetenskapen än jag anade, och därför måste den störtas med de matematiska metoder som kan överföras till genustrams. Judith Butler är ju riktigt fascinerande: ”Genus är således att betrakta som en social kategori påtvingad en könad kropp. Butler nöjer sig dock inte med det utan menar att själva den dikotomi som uppstår mellan kön och genus i sig är att betrakta som problematisk och den förutsätter att kroppen finns innan den får sin könsbestämda betydelse. Detta medför ett antagande om att verkligheten skapas diskursivt, dvs. genom specifika sätt att tala om, uppfatta och konstruera den sociala världen. Diskursen fungerar som normerande social praktik och verkar genom det tänkande subjektets talhandlingar. Sålunda uppfattas även det biologiska könet genom en samhällelig diskurs, vilket medför att det biologiska könet snarare bör betrakta som lika kulturellt konstruerat som genus, då kön alltid redan är genus. Utifrån detta finns det således ingen anledning att separera på kön och genus eftersom genus refererar och förhåller sig till ett redan existerande genussystem, inte ett ”underliggande” kön. Butler lyckas därmed upphäva distinktionen mellan natur och kultur respektive kropp och identitet. Det biologiska könet blir relevant genom genusfunktionen och genus är den faktor genom vilken förtrycket verkar på människan. Om genus inte är knutet till kön, blir genus ett slags handling som kan sprida sig över de gränserna som påläggs könens skenbart binära karaktär.” Att ”kroppen finns innan den får sin könsbestämda betydelse” är alltså problematiskt – ha ha 🙂 ja, det kan jag tänka mig är ett riktigt dilemma för genusvetarna! Men vad är genusfunktionen och varför har jag inte stött på den tidigare? Är genusfunktionen matrisen ovan som verkar på den heterosexuella egenvektorn? Måsta vara så – äntligen börjar jag fatta vad genusvetarna sysslar med!!! 🙂

En feministisk intersektionell analys är lösningen på allt!

Apropå genus så måste jag ju fortsätta skriva om DEJA:s rapport. Man försvarar för det första sin undersökning av skillnader i prestationer (för det ingick ju i kommittédirektivet) med att det bidrar till förståelsen av hur genus konstrueras, sid 203: ”Att undersöka den generella könsskillnaden kan ändå hävdas vara analytiskt/teoretiskt intressant därför att insikter om vari denna består kan hjälpa oss att förstås både vilka generella mekanismer som bidrar till elevers prestationer och hur genus konstrueras.” Den analys finns inte idag av ett samhällsfenomen där inte genusteori om könsmaktsordning och ”görandet av kön” är en pusselbit för den grundläggande förståelsen av fenomenet. Sid 206: ”De statistiska analyserna pekar sammanfattningsvis på att åtminstone en del av förklaringen ligger i att flickor lägger ner mer tid och engagemang på skolarbetet. Den sista slutsatsen leder rapportförfattarna till nya frågor om varför pojkar arbetar mindre och man konstaterar att det är i attityder och förhållningssätt kopplade till manlighet och kvinnlighet som svaren på frågan om könsskillnaderna orsak sannolikt måste sökas.” och (sid 237): ”Genusteoretiska maskulinitetsteorier ser skapande och försvar för hegemonisk maskulinitet som en avgörande mekanism... I avsnittet ovan har jag försökt föra samman några olika förklaringar till pojkars underprestationer som alla utgår ifrån att det är maskulinitet/manlig identitet i sig som är boven i dramat… En gemensam utgångspunkt är att social genusordning har en avgörande betydelse för pojkars underprestationer i skolan.” Fast om nu högre studier leder till ökade möjligheter till pengar, makt och inflytande – hur kan då antipluggkulturen bland pojkarna producera en könsmaktsordning längre fram? Borde inte alla hemliga manliga nätverk inviga pojkarna i hemliga pluggklubbar eftersom de vet att högre studier leder till framgång? Finns det inte en manlig sammansvärjning längre? Och är det plötsligt OK att i Genussverige framställa pojkar som offer om den föreslagna åtgärden mot orättvisan innebär att man avskaffar maskulinitet? Ändamålen helgar medlen.

Lösningen på försämrade prestationer bland svenska elever är avskaffandet av maskuliniteten

Genusvetarna vill alltså hjälpa pojkarna i skolarbetet genom att eliminera den manliga identiteten. Så att de får ännu bättre möjligheter att göra karriär. Jag måste ha missbedömt genusvetarnas goda vilja… Men sedan kvoterar man bort dem med lite lagstiftning ju, det viktiga är att alla antar exakt samma attityd till skolarbetet och annat. Något man påpekar inte ser så bra ut idag (sid 211): ”I ytterligare en rapport från Skolverket (2004 b) där variation analyseras visas att flickor utgör 89 procent av dem som både har mycket goda betyg och ger uttryck för bland annat de demokratiska värderingar som också är en del av skolans mål.” Pojkarna vill alltså inte få sin maskulina identitet avskaffad, något som väl kan antas ingå i de demokratiska värderingarna som ju utgår ifrån att könet är en social konstruktion. Hur ska vi avmaskulinisera pojkarna så att de börjar plugga? Jag hade för mig att testosteronet ger en tävlingsinstinkt som visst leder pojkarna till målmedvetet pluggande.  Men så specificerar man lite på sid 240: ”För det första så synes maskulinitet, i vart fall i den västerländska kulturen, formas i en viss motsättning till de ideal som gäller i skolan eller till och med i motsättning till skolan som institution.” Just det ja – idealen i svensk skola – ”värdegrunden” och ”genusordningen” som vill avskaffa den manliga identiteten och utplåna könet med mera – är det konstigt att maskuliniteten ”formas i motsättning till de ideal som gäller i skolan”? Frågan är då: ska vi avskaffa könet eller få ordning på skolan – vilket har bäst utsikt att lyckas, och vilket är mest humant?

Och den psykiska ohälsan då enligt DEJA-rapporten? Givetvis spelar genusordningen in här – det har givetvis en avgörande roll, frågan är bara varför eleverna mår sämre nu än förut, när man inte hade ett helt genusartilleri att sätta in för att få in mänskligheten på rätt spår? I ärlighetens namn ger man en kompletterande förklaring genom att citera från avsnittet om ungdomars hälsa i Socialstyrelsens Folkhälsorapport för 2009 (sid 248): ”Individualiseringen har ökat bland dagens ungdomar, vilket innebär en utveckling där människor prioriterar sina egna mål i livet framför till exempel tradition, religion och nationens eller gruppens intressen. Den vetenskapliga litteraturen ger ett visst stöd för att individualisering och andra närliggande kulturella förändringar kan ha bidragit till ökningen av psykiska besvär.[19]. I den så kallade World Value Study genomförs upprepade enkätundersökningar av vuxnas värderingar i nästan 100 länder [21]. De värderingar som skiljer sig mest åt mellan länderna sammanfattats i två dimensioner. I den första ställs en positiv attityd till traditionella auktoriteter såsom Gud, den egna nationen och föräldrarna mot en uppfattning som är mer i frågasättande och sekulär, det vill säga icke-kyrklig. I den andra dimensionen ställs människors inriktning mot överlevnad och materiella villkor mot en strävan mot individuellt självförverkligande. Svenskar har enligt denna studie högst grad av i frågasättande och sekulära värderingar, och störst strävan till självförverkligande.”

Har terapisoffan ersatt skolbänken?

Lästips (från 1998): Om Jonas Frykman (professor i etnologi) och skolan (tipstack till Mats): ”Jonas Frykman försöker hitta förklaringar inom skolan och kommer till en helt annan slutsats. Han menar att ointresset för att läsa vidare grundläggs i den individcentrerade svenska skolan, i dess kultur och sätt att arbeta. Framåtrörelse saknas. Dagens skola har en helt annan inriktning. Här finns inte kollektivet och de givna reglerna i centrum utan just individerna och deras personliga förutsättningar. Frykman säger: ”Nutidens skola ska hjälpa varje elev att utvecklas och ”hitta sig själv”, ”bli en bra människa”, att inte vara rasist, inte mobba, inte skämmas utan vara stolt över sin religion, sin klass, sitt kön etc. Ja, det finns ett helt personlighetsutvecklande program som eleven förväntas omfatta efterhand. I fokus står inte kunskaper utan egenskaper. Skolan koncentrerar sig på att göra individen till Någon. Dagens skola har fastnat i Den Goda Viljans Tragik. Med sin extrema individorientering låser den eleverna vid deras ursprungsidentitet. De berövas leken med alternativa identiteter, dagens elevroll rymmer inget annat än att vara ”sig själv”… Men varför är skolan så historielös, varför underkänna sina egna erfarenheter? Det finns ju en gedigen kunskap om vad som fungerar. Varför inte använda den? Jag efterlyser en skola med spelplanskaraktär, där lärandet står i centrum.”

Nu måste man istället fixa till allt i efterhand (men än finns det hopp) eftersom man sänkte kraven för inte kränka någon och för att ge eleven mer tid att ”finna sig själv” och grubbla över sin roll i Universum och välja sin identitet oberoende av något annat,  men som vi vet kan för många valmöjligheter faktiskt förvirra (The Paradox of Choice).