Timbro och EU-bördan

Timbro ger EU en känga

I DN Debatt den 26 juli under rubriken ”Skattemedel för miljarder går till EU:s propaganda” presenterar Timbros vd Maria Rankka tillsammans med utredarna Philip Thomasson-Lerulf och Hannes Kataja den färska Timbro-rapporten ”Den europeiska unionens börda – information och kommunikation till ett motvilligt folk”. EU-institutionernas skattefinansierade opinionsbildning är ett problem och det är dags att dra en tydlig linje mellan information och propaganda. Några stycken ur artikeln:

* EU spenderar varje år åtskilliga miljarder kronor på tevekanaler, radiostationer, tankesmedjor, trycksaker, kampanjer och resor för journalister. Kommunikationsinsatsen propagerar för en stark och enhetlig europeisk union. En utveckling som flera folkomröstningar har sagt nej till.

* I vår undersökning visar vi upp exempel på hur EU-institutionerna med stor uppfinningsrikedom använder offentliga medel till att flytta fram sina egna positioner och föra i hamn en utveckling som medborgarna och skattebetalarna ställer sig kritiska till. Med demokratin och anständigheten för ögonen är detta oacceptabelt.

* Europeiska unionen har på kort tid bytt ansikte. Från att i huvudsak ha varit ett frihandelssamarbete antar den alltmer konturerna av en politisk union inom vilken fler och fler frågor hanteras.

* När de i folkomröstningar under de senaste tio åren har fått chansen att säga sitt om ytterligare politisk integration i Europa har svaret varje gång blivit detsamma: nej till införandet av den gemensamma valutan euron, i Danmark 2000 och Sverige 2003, nej till Nicefördraget på Irland 2001, nej till EU-konstitutionen i Frankrike och Nederländerna 2005 och nu senast, nej till Lissabonfördraget på Irland 2008. Det finns därmed ingen tydlig uppslutning kring visionen om en stark och enhetlig europeisk union.

* Varje år plöjs stora summor ned i en hord av tankesmedjor och idéinstitut runt om i Europa, som alla har det gemensamt att de aktivt förespråkar att alltmer ska beslutas av EU. Det är inte ovanligt att dessa organisationer leds eller har grundats av tidigare högt uppsatta politiker och tjänstemän i EU-institutionerna.

* I Sverige har vi fört en omfattande debatt om att statliga myndigheter och offentligt ägda bolag för fram politiskt färgade budskap. Men om EU:s opinionsbildning är det tyst, trots att den är mer långtgående och dessutom drivs av dunklare motiv. Att det dessutom är vår svenska kommissionär Margot Wallström som är huvudansvarig för Europeiska unionens kommunikationsarbete gör tystnaden än märkligare.

En dag senare kan man i DN läsa Margot Wallströms replik: ”Målet är inte att få folk att älska EU”.

Snälla rösta inte nej - jag vill ha en fin EU-karriär!

Först bara en liten påminnelse om vad Margot Wallström gjorde våren 2005 precis innan Frankrike och Nederländerna skulle rösta (nej till) en ny EU-konstitution. Wallström höll ett tal vid det forna koncentrationslägret Theresienstadt (Terezin) i Tjeckien. Talet hade i förväg lagts upp på EU-kommissionens hemsida och delats ut till journalister, och i detta tal stod att läsa ”Ändå finns det de som i dag vill skrota idén om överstatlighet. De vill att EU ska återgå till sitt gamla, strikt mellanstatliga sätt att verka. Jag menar att dessa människor borde komma till Terezin och se vart den gamla vägen leder”. Under framförandet av talet hoppade hon dock över detta stycke vars syfte var att anklaga dem som röstade emot det nya fördraget om överstatlighet för att på något intressant och obegripligt sätt vara förespråkare för nazistiska koncentrationsläger! I samband med detta krävde  flera brittiska konservativa liksom vänsterpartisten Jonas Sjöstedt hennes avgång (källa).

Var kan man eftertidsrösta då?

Och majoriteten av medborgarna i de båda länder som tillåtits folkomrösta om detta fördrag röstade nej. Fördraget modifierades åren efteråt till det som kom att kallas Lissabonfördraget och som var skrivet på ett sådant sätt att man denna gång kunde kringgå folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna. Dock inte i Irland, där majoriteten som bekant röstade nej. Och nu har EU dragit igång en massiv propagandakampanj för att få irländarna att rösta ja snarast möjligt. Det vore en intressant tanke om vi kunde göra så i andra val också. Om någon känner att medborgarna faktiskt röstade fel – kan vi inte ta om valet några månader efteråt då?

Och så till Margot Wallströms replik då. 

”Jag hoppas vi är eniga om att allmänheten har inte bara rätt att bli informerad om vad EU gör, vilka förslag som läggs fram och vilka beslut som fattas. Den har också rätt att göra sin röst hörd om vad den vill att EU ska göra och hur.” Ha ha – jaså, det var därför vi fick rösta om Lissabonfördraget då, och de tidigare fördragen??

”Sedan 2004 har vi reformerat, moderniserat och decentraliserat kommunikationen i EU-kommissionen, ett arbete som är långt ifrån avslutat. Vi har skiftat fokus från Bryssel till enskilda medborgare i medlemsländerna. Medborgarna står i centrum och vi använder oss nu också av de medieformer som medborgarna föredrar: tv, radio, internet, bloggar, Facebook och lokaltidningar.” Skiftat fokus för propagandan till de enskilda medborgarna ja, för regeringarna är som bekant redan avklarade.

EU-demokrati 2009: att få lov att uttrycka sin åsikt på nätet i något EU-forum.

”Vi har skapat en tvåvägskommunikation. I stället för monolog för vi i dag en dialog med medborgarna bland annat på Debate Europe, diskussionsforum på internet, och medborgarråd på nationell och europeisk nivå. Det handlar om att lyssna, inte om att propagera. Åsikter bryts mot varandra och gapet mellan beslutsfattare i Bryssel och medborgarna minskar.” Ett diskussionsforum på nätet!? Vad ger det för politiskt inflytande – hon måste skämta!?

”Åsikter bryts mot varandra”, ”gapet mellan beslutsfattare i Bryssel och medborgarna minskar” – är hon påverkad av något olagligt preparat eller tror hon att medel-IQ:n i landet understiger 80?

”EU blir vad medlemsländerna gör det till… Min filosofi är att det blir bättre politiska beslut om vi först frågar medborgarna till råds.” (!) Jaså, det är därför man medvetet tar fram nya fördrag som inte kräver besvärande folkomröstningar från besvärliga medborgare? Denna ”replik” var något av det pinsammaste jag läst på länge.

Ett intressant stycke ur Timbrorapporten:

”I boken Utmaning Europa (Prisma, 2005) skriver den brittiska tänkaren och Europavännen Mark Leonard följande om varför Europas befolkningar flera folkomröstningar i rad har valt att rösta nej till fortsatt integration: ”Problemet är att Europas demokratiska revolution i stort sett inte har uppmärksammats av dess medborgare.” Citatet är hårresande eftersom Leonard uppenbart blundar för att demokratiska framsteg per definition måste involvera medborgarna, och det sammanfattar mycket väl det slags idéer som genomsyrar EU:s hela kommunikationsverksamhet.”

EU-regler om den tillåtna storleken på en tomat

”Men hur kommer det sig då egentligen att EU i stort sett utan att möta kritik har kunnat bygga upp en enorm kommunikationsapparat som uppför sig på ett sätt som knappast skulle accepteras i de enskilda medlemsländerna?… En del av förklaringen har att göra med EU som institution. EU är till sin form och beslutsstruktur sinnebilden av en organisation som på engelska skulle beskrivas som ”top-down”. Strävan att centralisera, vare sig det gäller lagstiftning, regeluppföljning eller tillsyn, är till och med fördragsfäst. Det är knappt möjligt att finna något exempel på när EU-institutionerna har fört tillbaka maktbefogenheter som EU en gång tagit över från de enskilda medlemsländerna. EU-institutionerna fortsätter att växa och lägga allt fler politiska områden under sin kompetens, trots att medborgarna alltså inte nödvändigtvis delar detta mål.”

Dick Erixon har helt rätt när han i sitt blogginlägg om rapporten skriver: ”Europavalet skulle kunna vara det val som ger EU-ledningen dess legitimitet, men också det valet är konstruerat så att hur medborgarna i Europa än röstar kan man inte rösta bort de ansvariga. Den verkställande makten är skyddad från folkets dom. Det är inte demokratiskt.”

Måste allt offentligt vansinne utgå ifrån Sverige?

Förresten, är Sveriges nationalsång förlegad och ett politiskt inkorrekt musikstycke som bör bytas ut mot en ny låt som enligt förslag till kulturministern ska skrivas av en anhängare och (ekonomisk) donator till Feministiskt initiativ? Och missa inte att vi efter nästa val kanske får en ”normkritisk myndighet” som kommer att ge dekonstruktionsfilosofin en helt ny legitimitet. ”Varför gör de på detta viset”-rumpnissarna kommer att garanteras arbete och sysselsättning för all framtid! Det genusindustriella komplexet kommer att expandera i takt med och troligtvis gå hand i hand med EU-byråkratin. Du sköna nya värld! 🙂

(Tidigare inlägg om EU: 1 , 2)

Annons

Genushysteri i praktiken

Genusvetarna vill hamna i toppen av samhällshierarkin även om de principiellt är motståndare till hierarkier - givetvis

Ingen förälder jag stött på har tyckt att genuspedagogik ska ingå som en obligatorisk del av förskolans läroplan, i alla fall inte så som den har gestaltar sig i konkret handling som man kan läsa om i exempelvis SOU 2006:75 ”Jämställdhet i förskolan” där man lyfter fram ”positiva” exempel och utformar riktlinjer för framtiden, i kombination med det klassiska ”Effekterna av det vi sysslar med är egentligen inte kända, vi behöver ytterligare 200 miljoner (minst, men gärna dubbelt så mycket) under nästa budgetår för mer forskning kring de förtryckarstrukturer som barnen utvecklar redan som 1-åringar i samspel med andra barn och vi vill också bygga en uppfinnarverkstad för att ta fram könsneutrala leksaker. Då behövs naturligtvis även en fabrik för storskalig produktion osv så låt oss avrunda till en miljard jämnt då. Det är det minsta regeringen och skattebetalarna kan göra för jämställdheten eftersom strukturerna skapas redan i födelseögonblicket och förstärks sedan exponentiellt under uppväxtåren, och genuspedagogerna är som bekant de enda som har utbildning och kunskap nog för att omdirigera utvecklingen på området liksom att lösa klimatkrisen, finanskrisen, de eskalerande matpriserna och EU:s förmynderi. Med feminister i toppen av ett strikt hierarkiskt universum finns det en liten chans att vi kan undvika det svarta hålet i Vintergatans mitt, även om vi får räkna med att det borgerliga blocket blåser upp till en röd jätte under kampens gång. Inget pris är för högt för det statliga genusprojektet och dess kamp för att utjämna strukturer och maktordningar och genusvetarna, i egenskap av übermenschen, styr den korkade massan mot bättre vetande.” Och jämställdhetsministern kan naturligtvis inte säga nej, det vore ju politiskt självmord.

Jag har förgäves letat med ljus och lykta efter åtminstone någon (som jag känner) som tycker att genus är ett viktigt framtidprojekt där Sverige måste gå i täten för att sprida detta unika vansinnesprojekt av komiska och kosmiska proportioner över hela jordklotet.

– Ni måååste lära er mer om de maktordningar era små barn bygger upp bakom er rygg på lekplatserna! Vet ni att gungorna är könsmarkarde? Och att genuskodat material kan skada hjärnvävnaden? Det har en framstående svensk genusvetare visat!

– Nja, alltså saken är den att vi inte har några lekplatser i vårt land… vi behöver verkligen rent vatten. Kan ni inte hjälpa oss att borra en brunn istället?

– Ja, det är ju bättre att borra en vagina i Moder Jord än att bygga en fallosformad klätterställning med inbyggda karriärstegar som pojkarna kommer att klättra i men inte flickorna. Men saken är den att er vattenbrist beror på den globala uppvärmningen som i sin tur beror på den manliga konsumtionen och för att förstå detta måste ni läsa 15 poäng genusvetenskap. Ni kan läsa den på distans via nätet, så kommer allt annat att lösa sig med tiden.

– Sanningen är den att vi inte har något datornät, vi behöver bygga ut vårt vanliga vägnät först. Kan ni inte hjälpa oss med redskap så att vi kan börja bygga?

– Nej, det går verkligen inte för sig, grävskopor och spadar är manligt könskodade, det har framstående forskare i väst visat. Dessutom är vägar farliga – alla vägar bär till Patriarkatet, och där vill ni inte vara, det vore inte bra för jämställdheten! Dessutom behöver vi göra en feministisk intersektionell analys av ert grundvatten när vi borrat Vaginabrunnen, och det innebär att vi måste spärra av 90% av ert landområde under några år, men när vi väl publicerat resultaten i en välrennomerad genustidskrift blir vi…eh jag menar ni, världsberömda! Det blir ett feministiskt genombrott! Om inte marken imploderar under borrandet, vi vill helst inte gå händelserna i förväg genom att undersöka markens hållfasthet med manliga maktinstrument. Men som det gamla talesättet lyder – den som lever får se, medan den som faller in i Vaginan dör en helig feministisk död. Det låter väl bra, kan vi skriva avtal nu?

Genusfrälst smiley

Jag önskar verkligen jag fick möjlighet att prata med en förälder i detta avlånga land som vill ha genusteorier i förskolan men än har ingen ställt sig positiv. Däremot finns det gensufrälsta (ofta nyblivna) föräldrar i diverse forum på nätet. De berättar med entusiasm och glädje om genusperspektivets betydelse i vardagen, och hur de äntligen får nytta av sina 30 poäng i genusvetenskap. Hur har de förresten tid att hänga på forum med en så hög utbildning?

– Det var en intressant diskussion men jag måste koppla ner mig nu, det är något oljud i bakgrunden.

– Jaha, är det din man som kommit ut ur sin grotta och brölar?

– Nej, det är lilla Elsa som drar ut tangentbordsknapparna på den andra datorn, jag måste verkligen sluta nu och se vad som står på.

– Vet du att alfabetet är en förskräcklig norm? Det lärde jag mig när jag gick en genuskurs i vintras. Det finns en struktur på tangentbordet där var bokstav ska veta sin plats. Det din dotter gör nu är normbrytande – hon utmanar alfabetsnormen genom att byta plats på bokstäverna – det är viktigt att du inte avbryter detta viktiga inslag i hennes utveckling! Bokstäver är, till skillnad från vad Patriarkatet vill låta påskina, fritt utbytbara mot varandra – ingen bokstav är bättre än någon annan! Känner du till att det finns statistiska undersökningar som visar att vissa bokstäver förekommer oftare än andra och att man därför kan dechiffrera kodade meddelanden där olika bokstäver bytts ut mot varandra? Om alla bokstäver förekommit lika ofta och det rådde jämställdhet i bokstavsdjungeln hade allt varit mycket bättre, säkert hade vi kunnat förhindra flera krig, eller åtminstone avsluta dem tidigare. Det ska till en kvinna att förstå detta! Jag har en väninna som är gensuvetare och hon håller på att konstruera ett bokstavsneutralt språk där alla bokstäver förekommer exakt lika många gånger i varje bok som översätts till det språket, verkligen alfabetsbrytande, varje bokstav kan ju sägas utgöra ett eget kön och hon bringar ordning i maktordningarna och plattar till talstrukturen. Låt bokstäverna byta plats så får du se hur strukturen i meningarna försvinner omedelbart – din dotter är mycket klok!

– Byta ut bokstäverna? Men hur ska då min man kunna skriva eller förstå en text skriven på den datorn?

– Förstå och förstå, här handlar det om att sätta barnet i centrum och hela tiden ha jämställdheten i åtanke. Varje barn föds i könsneutralitetens tecken och det är vi vuxna, eller närmare bestämt din man, som begränsar deras kreativa flöde och inneboende feministiska skaparkraft.

– Jaha, ja så kan det vara men nu måste jag verkligen gå ifrån, Elsa klippte just av sladden på hårtorken!

– Ser du, det går framåt! Min tvååriga dotter är för övrigt oerhört positivt påverkad av genuspedagogiken på dagis, igår fick hon ett utbrott och kastade sin leksakstraktor i golvet och var sedan aggressiv hela eftermiddagen – ett verkligt framsteg ur ett genusperspektiv! Hon tog verkligen plats om man säger så.

– Jaha är det inte trotsåldern då?

– Nejdå, det är genuspedagogiken – den gör underverk! Igår hällde hon ut rosa nagellack över spisen. Det var en feministisk protest mot kvinnans roll som kockerska och slav i det moderna Sverige. Tänk att hon redan förstått det – genuspedagogiken har verkligen påverkat hela familjen, och dagen innan det vred hon huvudet av alla sina dockor och lade dem i en kastrull på spisen, och senast i förra veckan så öppnade hon bilmotorn och dök in och stannade där i en timme, minst. Det kan ha varit en dag, vi ville ju inte störa hennes möjlighet att utvecklas bortom könsrollerna.

– Jaha, eh, är det inte farligt för ett litet barn att vistas i en bilmotor sådär?

Könsrollsutjämnande lekplats

– Nejdå, när hon kom ut var hon riktigt igång och fick ännu ett raseriutbrott och betedde sig allmänt underligt, i vilket fall betedde hon sig inte normenligt så något måste ju bilmotorn ha gjort för självkänslan. Vi tog henne till en läkare efter några dagars hosta man han kunde inte fastställa sjukdomsbild, men då sa jag stolt att hela familjen ingår i ett genusprojekt som gör att vi bryter mot normer – vi får tydligen helt nya sjukdomar också som varken män eller kvinnor tidigare haft, det måste vara de där nya könsneutrala sjukdomarna som genusvetarna lovade oss, mycket intressant! Jag undrar om det finns några feministiska botemedel eller om Patriarkatets giftpenicillin fungerar även här? Jag känner att vi i min familj är stormsteg före alla andra i jämställdhetsavseende,det är en ny era, ett nytt sätt att leva, eller dö. I vilket fall är det unikt och normbrytande och vi får en ny gratis intersektionell analys av familjens maktordningar varje vecka tillsammans med vårt horoskop! Vill du också vara med?

För att komma till saken, det var inte bara Cecilia Wigström från fp som år 2003 tjatade på (s) om att påskynda genusarbetet i förskolan, utan även Birgitta Ohlsson (fp) var pådrivande, vilket man kunde se i samma interpellationsdebatt som jag bloggade om för ett tag sedan, och som följde på interpellationen 2003/04:63 där Birgitta Ohlsson vill veta vad statsrådet Lena Hallengren (s) tänkt ”göra för att bryta de ojämlika strukturerna och åstadkomma förändringar bland barn i förskolan.” Läser man debatten inser man,  liksom i debatten med Cecilia Wigström, att det lika gärna kunde varit en vänsterpartist som debatterade med statsrådet i frågan, eller så är Ohlssons liberala feminism helt enkelt identisk med vänsterns. Men lyckligtvis finns det folkpartister som inte köpt genusvetarnas vänsterfeministiska överideologi, tex Camilla Lindberg , Fredrik van der Broek , Lars Leijonborg med flera. Detta retar naturligtvis upp Birgitta Ohlsson som tydligen anser (SVD 14 januari 2007) att ”För en folkpartist är det ‘ideologiskt tjänstefel’ att inte kalla sig feminist.” Det skulle väl innebära att jämställdhetsminister Sabuni har begått ideologiskt tjänstefel, men etiketter är inte relevanta här, utan handling är det som räknas, och därför är det förvånande att Sabuni skrev under Jämi-beslutet och därmed gav klartecken (och stora summor pengar) till ett projekt som drivs av genusvetare och som står för en typ av feminism som Sabuni ju inte verkar vilja bekänna sig till, om inte jag missuppfattat något. Att det är Nationella Sekretariatet för genusforskning som fått regeringsuppdraget att genomföra JÄMI säger en del om vilken syn på jämställdhet vi har att göra med här.

I Birgitta Ohlssons värld vistas vi alla under en våt filt av könsroller

I interpellation 2003/04:63 framgår att Birgitta Ohlsson ringt runt till hundratals förskolor där huvuddelen av personalen visst tyckt att de inte vill lägga värderingar i barnens lekar samt att det är lite för tidigt att börja med ”jämställdhetsarbete” (den som definieras av genusvetarna) redan i förskoleåldern, men, som Birgitta Ohlsson skriver i interpellationen: ”Bristen på jämställdhet börjar i familjen. Men för att befria individen från gammeldags könsroller räcker det inte bara med en jämställdhetsmedveten barnuppfostran i hemmen utan det krävs också en feministiskt medveten förskolepolitik.” och i debatten menar hon (anf. 23) att ”könsrollerna hänger som en våt filt över vårt samhälle” och att det är ”extra roligt att det idag är två folkpartister som har valt att lyfta upp frågan på agendan”, och hon tycker visst fortfarande år 2008 att ”könsrollerna hänger som en våt filt” men denna gång (motion 2008/09:Ub462 tillsammans med folkpartisterna Tina Acketoft och Hans Backman) hänger den visst ”över dagens förskoleverksamhet” och därför är den nuvarande övertygelsen att ”Obligatoriska feministiska jämställdhetsplaner på dagis är ett första steg för att luckra upp könsrollerna och skapa ett friare samhälle. Det förutsätter att det blir obligatoriskt med både teoretisk och praktisk genuskunskap på förskollärar-utbildningen.” Obligatorisk teoretisk och praktisk genuskunskap för förskolelärare? Ställer sig folkpartiet som parti bakom detta? Vidare tycker visst Ohlsson inte att Myndigheten för skolutveckling gör tillräckligt, en myndighet vars regeringsuppdrag (sist i interpellationen) ”syftar till att främja och intensifiera jämställdhetsarbetet i skolor och kommuner. Exemplen ska öka kunskapen om innebörden i begreppet jämställdhet i ett skolperspektiv, hur genus och könsmönster tar sig i uttryck i skolan samt hur man kan arbeta för att nå läroplanens mål.”

"Fysiklagarna är till sitt väsen underordnade de osynliga köns- och maktstrukturer ni ser genomsyrar Universum om ni tittar ut genom fönstret med läroplanens bifogade genusglasögon"

Jämställdhet i ett ”skolperspektiv”? Läroplanens mål? Målet om jämställdhet då eller? Förmodligen, eftersom detta givetvis står över uppdraget om kunskapsförmedling som visst kommit lite i skymundan de senaste åren eftersom det är lååångt viktigare att medvetandegöra barnen om förtryckarstrukturer och den belastning könet utgör (oavsett kön) än att studera. I vilket fall måste det till massor av resurser i form av pengar och genusvetare till svensk skola innan vi någonsin kan inbilla oss att resultaten förbättras – för dåliga resultat beror givetvis på samhällets strukturer och på att så många elever befinner sig i någon offerkategori som bara kan förstås genom en intersektionell analys av skolväsendet. Eller?

Förändring kräver samarbete

Många är beredda att kritisera det som idag kallas jämställdhetsarbete

I en SVD-artikel publicerad idag: ”Upprop skapar fega åsiktskollektiv” kritiserar en litteraturkritiker (Magnus Eriksson) det faktum att det i några aktuella fall varit flera personer med skiftande bakgrund som gemensamt skrivit under ett par artiklar. Han tar dels upp en artikel av Humanisterna i DN debatt och dels en  artikel om jämställdhet som publicerades i Sydsvenskan den 14 juli som jag själv skrivit under (och skrivit i samarbete med andra).  Den som läser artikeln ser att den är så pass allmänt skriven att givetvis flera personer (med olika bakgrund och yrken) kan stå bakom orden. Naturligtvis hade vi alla elva undertecknare kunnat skriva var sin artikel på temat, men sannolikheten är då liten att Sydsvenskan i rask följd upplåtit debattutrymme för elva artiklar på samma tema. Vi vill inte bre ut oss på andra dagsaktuella ämnens bekostnad – det är många frågor som behöver debatteras, inte bara genusmaskineriet.

Utöver det har vi den psykologiska effekt som infinner sig hos läsaren av sådana gemensamma artiklar – nämligen insikten om att hon/han är långtifrån ensam med sina åsikter och att inte hela världen, utan troligtvis bara halva, eller närmare bestämt bara proffstyckareliten och deras indoktrinerade karriärlystna marionetter, är galna. Jag är alldeles övertygad om att vi, om vi gjorde en riktad insats med massmejl till människor med skiftande bakgrund och profil inom både akademi, näringsliv och offentlig sektor hade fått med oss tiotusentals människor (minst) på artikeln, men av utrymmesskäl hade detta givetvis inte varit lämpligt.

Forskare brukar samarbeta

För övrigt är det ju så att bland ”intellektuella” vad gäller exempelvis akademiker och aktiva forskare så är det ofta snarare regel än undantag att flera personer står bakom vetenskapliga artiklar – det är bara för Eriksson att ta en titt på vilket universitets hemsida som helst, närmare bestämt efter att ha klickat sig förbi hemsidans diverse politiskt korrekta jämställdhetsplaner, och välja godtycklig forskares CV med artiklar för att försäkra sig om detta faktum.

Att människor inom olika yrkeskategorier ställer sig bakom en artikel är tvärtom mycket övertygande – det innebär att kritiken mot genusmaskineriet inte är begränsad till en liten sekt av likatänkande med en och samma bakgrund (vilket till exempel gäller de sk genusexperterna som alla tillhör samma skola). Det Eriksson avsett som kritik (”Flera av de elva undertecknarna har i andra sammanhang visat vitt skilda kulturideologiska agendor men förenas nu i kampen mot dagispedagogik och kritiska genusanalyser.”) stärker snarare artikelns trovärdighet och relevans.

Kritiserar Eriksson regelmässigt även SVD Brännpunkts artiklar som är undertecknade av flera personer? Eller är han för feg för det? För feghet (och ”flockmentalitet”) är ju just vad han anklagar oss andra för, genom att gemensamt ställa oss bakom en artikel. Detta speglar enligt honom istället ”en ovilja att under sitt eget namn föra kritiska resonemang eller, för den delen, att gå till våldsam attack mot missförhållanden, inbillade eller faktiska sådana.”

Vad är Erikssons problem?

Är det där skon klämmer? Kritiken mot det som idag kallas jämställdhetsarbete? Mig veterligen står alla namn utskrivna och vi är på intet sätt anonyma. Eriksson skriver: ”Nu hukar de sig fegt i en åsiktskollektivets egna lilla skyttegrav. Vem kan kritiken riktas mot?” Eriksson är välkommen att rikta kritiken mot valfri undertecknare, men i själva verket är det enda som hittills inkommit tackmejl från sympatiserande medborgare!

Det senare är för övrigt också en positiv bieffekt, och ibland till och med syftet, med dylika artiklar. Det är genom att förenas i en gemensam strävan man bygger upp en motkultur, eller i detta fall ett alternativt och enligt vår mening ett mer korrekt sätt att närma sig jämställdhetsproblematiken. Naturligtvis stör det Eriksson att detta bygge sker bakom hans rygg, men alla kan inte vara med. I synnerhet inte sådana som ser ett samarbete i viktiga frågor som problematiskt. Egentligen var hans artikel inte värd att kommentera, men jag kunde inte låta bli. Och apropå genusvansinnet hittade jag ett talande citat på nätet: ”Vår kultur är den första av alla kulturer som systematiskt ägnat sig åt att aktivisera den mänskliga dumheten, vårda den, klä den och förse den med uttrycksmöjligheter.”

Uppdatering: Även läkaren Pelle Billing har kommenterat Erikssons artikel – här, liksom Axess chefredaktör (som är docent i litteraturvetenskap) – här!

En ekologisk genusfråga

Många med doktorsgrad ifrågasätter genustramset

Först vill jag bara uppmärksamma att SVD Brännpunkt igår publicerat en replik av tekn dr Andreas Dahlin med titeln ”Kvotering är könsdiskriminering på organiserad form” till den ursprungliga artikeln ”Högskolan är inte jämställd” skriven av representanter för Delegationen för jämställdhet i högskolan. En kommentator på bloggen (Gustaf) tipsade mig om ett två år gammalt protokoll från ett möte vid Ekologiska Institutionen, Lunds Universitet. Under ett möte 2007 presenterades ett förslag till jämställdhetsplan som efter diskussion i styrelsen fastställdes enligt förslaget. Dock begärde en professor, Christer Löfstedt, att få bilaga en anteckning i protokollet, som återfinns i länken ovan. Löfstedt är ansvarig för forskning och forskarutbildning vid avdelningen för kemisk ekologi/ekotoxikologi och har en imponerande akademisk CV.

En eloge till denna professor som haft mod, kunskap och handlingskraft nog att gå emot det politiskt korrekta genusetablissemanget som successivt och målmedvetet infiltrerat all verksamhet i det här landet! Det är minsann inte var dag man ser en professor öppet sätta sig på tvären mot det genusindustriella komplex som kommit att genomsyra allas vår vardag, eller som kommentatorn QED på bloggen så träffande benämnde denna fanatiska pöbel – StaGePo – Statliga Genus Polisen!

Genusperspektiv på ekologiska ärtor

Här är institutionens checklista som ska användas vid tillsättning av arbetsgrupper och som måste skickas in till jämställdhetsgruppen. Här är nuvarande jämställdhetsplan. Ha i åtanke att detta inte är något unikt för denna institution – uppdraget kommer från högre ort och resulterar i liknande dokument vid alla institutioner! Nuvarande jämställdhetsplan ovan är antagen 2008 och det är med bakgrund av denna (förvisso uppdaterade version) man ska förstå professor Löfstedts anteckning till protokollet angående förslaget till jämställdhetsplanen, som innehåller många kloka ord – jag citerar några utvalda delar:

”Det hade naturligtvis varit bekvämare att hållningslöst tillstyrka förslaget till ”Jämställdhetsplan för Ekologiska institutionen” än att göra en principiell markering genom att avstå från att rösta. Därmed skulle jag inte heller ha öppnat mig för kritiken att jag kanske är emot jämställdhet!? Men jag försäkrar er att man kan vara kallsinnig, ja rent av negativ, till jämställdhetsplaner och ändå vara för jämställdhet.”

”Jämställdhetsplanen för Ekologiska institutionen (och jämställdhets-arbetet vid universitet i stort) ansluter sig idémässigt till en form av strukturell jämställdhet som hyllar lika utfall för olika grupper – oavsett relevanta fakta utöver grupptillhörighet. För mig däremot handlar jämställdhet om jämställdhet mellan individer och att motverka uppenbar diskriminering – jämställdhet i betydelsen att vara mot diskriminering och för lika möjligheter vid likvärdig meritering. När diskriminering inte kan påvisas anser jag det vara en bättre väg att i största möjliga utsträckning bortse från egenskaper som kön och etnisk tillhörighet. Jag kan således inte ge mitt stöd till en jämställdhetsplan vars övergripande mål är att ”uppnå jämn könsfördelning i grundutbildning och forskarutbildning, inom olika yrkesgrupper samt i nämnder och styrelser”. Den sortens sociala ingenjörskonst undervärderar personliga egenskaper, människors förmåga till fria val och möjligheten till förändringsarbete baserat på saklighet och samarbete.”

Liksom vissa grodor bär genusteorierna på ett gift som förvirrar sinnena och motverkar äkta jämställdhet

”Jag vill till och med påstå att ”genusperspektivet” och det ständiga framhävandet av könets betydelse i alla möjliga och omöjliga sammanhang är ett gift som numera försvårar umgänget mellan män och kvinnor på arbetsplatsen och i samhället i övrigt och som främjar osaklighet och godtycke i tillsättning av tjänster och utdelning av forskningsanslag. Förslaget till jämställdhetsplan för Ekologiska institutionen kan synas harmlöst i sammanhanget. Uppsåtet är ju ändå vällovligt; att skapa en ”bättre” arbetsplats för arbetstagarna. Men ändamålet helgar inte medlen. I mina ögon kommer de föreslagna åtgärderna att motverka sina syften och vi skall inte okritiskt låta oss ryckas med av en rörelse bara för att den ligger i tiden.”

Som professor i Lund vet han vad han talar om när det kommer till jämställdhet i undervisningssammanhang – det handlar inte längre om att (vilket ju är självklart) att bemöta människor på ett respektfullt sätt oavsett kön, utan här handlar det om att köns- och genusperspektivet ska integreras i det konkreta kursinnehållet (den så kallade genuscertifieringen) – något som varken universitetslärarna eller genusexperterna vet hur det ska gå till. Därefter konkretiserar professor Löfstedt sin kritik (se resterande synpunkter i protkollet):

* Att upprätthålla en jämn fördelning mellan inbjudna manliga och kvinnliga föredragshållare måste rimligen vara underordnat institutionens vetenskapliga mål.

* Att skapa nätverk med framgångsrika kvinnor är lika förkastligt som att skapa nätverk med framgångsrika män – om rekrytering sker baserat på kön och inte på kompetens.

* Beträffande årliga jämställdhetsföredrag ”med inbjuden expert inom området” tror jag att det kanske kan vara värt att damma av tanken om den ”kognitiva tillgängligheten”. Istället för att inbjuda företrädare för det genusindustriella komplexet som lever på att marknadsföra könsfrågan som ett problem bör kanske antagonisterna och de intellektuella debattörerna inbjudas?

* Obligatorisk ”utbildning som behandlar jämställdhet i undervisning” för alla lärare betackar jag mig för. Frivillig utbildning som problematiserar både jämställdhetsbegreppet och den politiska strävan efter strukturell jämställdhet är jag däremot positiv till – men bara som ett av flera möjliga inslag i personalens vidareutbildning!

* Hemsida om jämställdhetsarbetet är ett projekt som platsar i den allmänna uppryckningen av hemsideskulturen vid institutionen och kräver ingen jämställdhetsplan.

Genuskvarnen (som är en fallossymbol) mal på...

”Under många år handlade Sydsvenskans bevakning av professorsinstallationerna vid Lunds universitet huvudsakligen om antalet kvinnor bland de nyinstallerade. Jag är så oerhört trött på genus-tugget, på sökandet efter motsättningar mellan könen och universitetets följsamhet mot politikernas påbud om jämställdhetsplaner hit och mångfald dit. Det bekymrar mig mycket att många av universitetets bästa krafter ägnar så mycket tid åt dessa frågor istället för att forska och undervisa. Min reaktion i det rådande klimatet är därför att anamma en strategi av ”civil olydnad” och om detta inte förslår återstår väl bara att gå i inre exil. ” Kommentar överflödig. Jag kunde inte sagt (skrivit)  det bättre själv! 🙂

Folkpartister vill ha genus i förskolan

Skydd mot patriarkal strålning

Landet förfaller medan den statliga byråkratin går genusvetarnas ärenden där de sitter inkvoterade iförda foliehatt och genusbrillor och smider kommunistiska femårsplaner i jämställdhetens namn. Där sitter de och analyserar patriarkala förtryckarstrukturer i en dammstuss medan det verkliga förtrycket pågår mitt framför ögonen på dem, nämligen det förtryck de själva står för genom sitt sk yrkesutövande. Sedan kan de sitta där i skuggan av hjärntvätten och undra varför strukturerna består trots alla kampanjer. Och den som inte är tillräckligt undergiven blir givetvis uthängd medan den som följer strömmen istället får finna sig i att känna sig idiotförklarad (citat: ”Man får känslan av att utbildningen är utformad för någon som är sex år gammal. Det känns nästan kränkande att behöva genomgå den.”) Trots att de långsiktiga konsekvenserna av exempelvis genus i förskolan inte är kända (så motiverar genusvetarna nämligen själva ansökningarna om mer skattemedel – ”följderna på lång sikt är inte kända så det behövs mer forskning på området”) så massimplementeras ändå teorierna både i praktisk handling och i form av massiva (nästintill lagstadgade!) hjärntvättsliknande propagandainsatser. Så borde inte ett civiliserat samhälle fungera, eller en demokrati – så  föredömligt (ur ett genusperspektiv) fungerar bara en diktatur.

Dags att införa Nobelpris i genus-vetenskap?

Varför detta uppsving av genuspropaganda i svensk förskola (och allmänt överallt) på senare år då? Är det inte sossarnas och vänsterns verk? Man skulle kunna tro (och hoppas) det men i själva verket var flera politiker i det andra lägret pådrivande när de var i opposition tiden före 2006. Ett exempel (det kommer fler i kommande inlägg) är folkpartisten Cecilia Wigström som år 2003 i interpellationen 2003/04:83 (kammarens protokoll här) ställde frågan om jämställdhet i förskolan till dåvarande statsråd i Utbildningsdepartementet Lena Hallengren (s) (som för övrigt varit misstänkt för bedrägeri under sin tid som ordförande och firmatecknare för Kalmar läns SSU-distrikt). Närmare bestämt ville Wigström bland annat ha svar på frågan om när ”tiden är mogen för att jämställdhetsarbetet integreras på ett effektivt sätt i den ordinarie förskoleverksamhet istället för att bedrivas som ett projekt?” ”Projekt” syftar på den tillsatta Delegationen för jämställdhet i förskolan, vars slutrapport SOU 2006:75 jag bloggat om tidigare (se längst ner). Wigström är kritisk och anser att s-regeringen tillsatt en särskild delegation endast som en uppvisning av handlingskraft i PR-syfte, medan Wigström själv gärna sett att jämställdhetsarbetet omedelbart integrerats (eller ”jämtegreras” som de säger i interpellationsdebatten) i förskoleverksamheten under Myndigheten för skolutveckling eftersom det finns en risk att denna myndigheten inte tar sitt jämställdhetsuppdrag på allvar i tron att den särskilda delegationen ska göra allt. (S) anser dock att både denna myndighet och den särskilda delegation (med sina öronmärkta 12,5 miljoner) bör jobba med att genusanalysera och leta efter könsmönster bland både treåringar och personal inom förskoleverksamheten, och statsrådet försäkrar Wigström om att båda aktörer är ålagda att jobba med frågan.

Avlyssning och genustvång - vad kommer härnäst?

Som framstående exempel lyfter Wigström (fp) fram förskolorna Björntomten och Tittmyran i Gävle. Wigström ser nämligen många problem (överst i I 2003/04:83 ) ”Trots ökad uppmärksamhet på könsroller, så lär sig pojkar fortfarande att vara tuffa, ta för sig och sätta sig själva i centrum, medan flickorna skolas i att vara lydiga, lyhörda och att prata. Förskolan, och i förlängningen även skolan, måste därför aktivt söka motarbeta de strukturer av könsförtryck som finns i samhället, genom att integrera jämställdheten i förskolans verksamhet och göra barnen till fria individer.” Och därmed kan hon sälla sig till skaran ”Politiker för tvång för ökad frihet” som återfinns både bland genusfrälsta och FRA-lagsfrälsta. Det anmärkningsvärda är dock att denna politiker är folkpartist och liberal.

Delegationen för jämställdhet i förskolan (2003-2006) hade som uppgift att fördela medel till jämställdhetsprojekt,välja ut, följa och dokumentera ett antal förskolors jämställdhetsarbete samt sprida dessa förskolors erfarenheter och kunskaper, och ”utveckla verktyg för att personal i förskolan ska kunna granska och analysera bland annat pedagogiska hjälpmedel, lekmaterial och barnlitteratur ur ett könsperspektiv.” En mycket angelägen uppgift som slagit igenom och som vi har att tacka delegationen för är att personal numera har verktyg för att ”könsavkoda” lekmaterial. Från SOU 2006:75 vet vi att på exempelvis Svartöstadens förskola i Luleå har man tagit bort alla bilar för att pojkarna genom att leka mest med dem “könskodar” dem, och detta ger dessa leksaker “högre status” och de måste därför avlägsnas (sid 107) med motiveringen: “Det är vi vuxna som kodar materialet och aktiviteterna, och barnen kommer ändå att möta de mest könskodade leksakerna utanför förskolan.” (!) På förskolan Kullegården i Partille har man istället för att plocka bort något valt att köpa in fler flickleksaker, samtidigt som personalen “arbetar för att avkoda allt material och ge det samma status” (sid 110). Här finns också förskolelärarna som känner sig stressade och otillräckliga för att de ”missar genusperspektivet vid påklädning” av förskolebarnen, något som kan vara brottsligt eftersom att jämställdheten ska genomsyra all verksamhet ju är lagstadgad genom Lpfö 98.

Tvååring könskodar en leksakstraktor

Cecilia Wigström i sista stycket i I.2003/04:83: ” Ansvaret för att förstärka jämställdhetsarbetet i förskolorna borde i stället lagts på Myndigheten för skolutveckling. Jämställdhet får inte hanteras som en separat fråga utan måste integreras inom den ordinarie verksamheten. Det är också dags att gå från ord till handling i den ordinarie förskoleverksamheten, i stället för att fördela medel till olika projekt och lyfta fram goda exempel. Goda exempel och erfarenheter finns redan. Det är dags att förskolans läroplan ses över, utifrån erfarenheterna från förskolorna Tittmyran och Björntomten i Gävle.” Inga fler ”projekt” alltså utan påtvinga alla förskolor rakt av denna av folket ifrågasatta ”pedagogik”. Att tillsätta delegationer och utredningar kan ju för övrigt skapa onödig nyfikenhet och vetskap hos medborgarna, som helst inte ska förstå vad som pågår innan diverse beslut redan klubbats igenom och genomförts.

Och statsrådet Hallengren håller med men försvarar ändå Delegationen (anf 33 i Kammarens protokoll) : ”Det är viktigt att jämställdhet och jämställdhetsarbetet i förskolan uppmärksammas. Regeringen antog därför redan den 14 augusti 2003 direktiv till en jämställdhetsdelegation för förskolan för att påskynda, intensifiera och effektivisera arbetet för jämställdhet. Delegationen fråntar inte myndigheterna deras särskilda ansvar och ska inte ses som ett kortsiktigt och tidsbegränsat projekt. Jämställdhetsdelegationen ska hjälpa till att lyfta fram och förstärka ansträngningarna för jämställdhet i förskolan och har därför i uppgift att ge förslag till åtgärder för ökad kvalitet i förskolan… Jag har full förståelse för att Cecilia Wigström är otålig och vill påskynda arbetet. Det är jag också. Det är dags att gå från ord till handling. Avsikten med Jämställdhetsdelegationen är att lyfta fram betydelsen av jämställdhet och ge jämställdhetsarbetet i förskolan en extra skjuts.”

Det tragiska här är att ”jämställdhetsarbetet” ska tolkas mot bakgrund av den genusvetenskapliga analys om könsmaktsordningar och medfödda förtryckarmekanismer och 50/50-visionen (där den fria viljan får ge vika alternativt ”rättas till”) som görs i Delegationens slutrapport SOU 2006:75. Jämställdhetsarbetets innebörd är alltså inte någon tvistefråga, utan snarare handlar det om vem som snabbast och effektivast kan ”intensifiera”, ”effektivisera” och ”sprida” jämställdhetsarbetet. Därefter (anf 35) lägger statsrådet ett exemplar av ”Hur är det ställt? Tack ojämt” (ett ”stödmaterial” om könsmönster i skolan som Myndigheten för skolutveckling utformat) på bordet till Wigström att ta efter debatten, för att verkligen betona att både Myndigheten för skolutveckling och den särskilt tillsatta delegationen (med 12,5 miljoner till sitt förfogande) jobbar med jämställdhet/genusanalys av skol- och förskolebarn i Sverige på skattebetalarnas bekostnad.

Genusplaner - färgen anger gensuvetartäthet i resp kommun år 2003 och 2006

Wigström fortsätter (anf 36) att envisas, som om det förelåg någon osämja: ”Jag tror inte att delegationen svarar på behoven att nå ut till alla förskolor. Brister finns i dag hos alla, men det är få av dem alla som kommer att komma i kontakt med delegationens arbete. Det finns ett antal möjligheter för att få en förändring till stånd i förskolorna inom den ordinarie verksamheten. Folkpartiets landsmöte beslutade för några veckor sedan att förskollärarutbildningen ska förstärkas med jämställdhetsaspekterna. Birgitta Ohlsson och jag själv har väckt motioner i riksdagen om att göra om obligatoriska jämställdhetsplaner. Det är en del av det som krävs enligt läroplanen. Fortbildning för befintlig personal är en tredje väg att gå för att nå verksamheten. En fjärde möjlighet är att sprida handböcker med de goda exemplen till alla skolor i landet. Har statsrådet övervägt några av dessa vägar för att nå ut? Om hon inte har gjort, kan hon tänka sig att göra det i framtiden? En tredje fråga gäller genuspedagogerna, som jag har förstått skulle vara införda i varje kommun till år 2004. Hur går det med det arbetet? Hur många kommuner har hittills infört genuspedagoger? ”

Könskodar leksaker och upprätthåller seg könsmaktsordning?

Statsrådet Hallengren svarar (anf 37 och 39): ”När det gäller delegationen, som interpellationen huvudsakligen handlar om, har den ett utredningsuppdrag men också en opinionsbildande uppgift. Jag vill att delegationen använder sina 12,5 miljoner kronor till att lyfta upp jämställdhetsfrågan, att göra den synlig… Nu är det dags att sätta förskolan och de allra minsta barnen i fokus. En delegation synliggör detta arbete på ett tydligare sätt. Att synliggöra den brist på jämställdhet som råder i förskolan bland de yngsta barnen är inte på något sätt oviktigt – tvärtom.”

Brist på jämställdhet bland ett- till femåringar? En ”ojämställd struktur” bland tvååringarna? Snälla, skona oss…Vissa svenska vuxna politiker av idag tycks för övrigt faktiskt höra hemma just i förskolan, eftersom de tycks befinna sig på det intellektuella utvecklingsstadiet. Frågan är om inte ungarna är smartare?

För den som missat: genuspedagogik i svensk förskola del 1, del 2, del 3,  del 4.