Som ni vet är jag ganska skadad efter en operation. Jag var ju skadad redan före operationen med en instabil axel men som jag skrev i förra inlägget har den gått ur led flera gånger på några veckor nu än på flera år, och jag har också efter många försök gett upp min vana att gå långa raska promenader, och istället inhandlat en begagnad motionscykel, som inte genererar några stötar som kan få axeln ur led – vilket alltså sker vid vanlig gång sedan operationen. Jag vet inte hur länge det kommer att vara så här. Så jag har ju utlyst bloggpaus men av en slump kom tre publikationer under samma vecka för två veckor sedan (och jag har försökt klistra in dem i tio dagar nu men det har inte gått, men nu gör jag ett försök ståendes vid daton med regelbundna pauser så det blir gjort). Tur detta hann göras före operationen, men nu måste jag ju få upp dem. Det första är en krönika i juninumret av Axess Magasin (temat är ”Det toleranta folket – Sverige är Europas mest invandrarvänliga land”). Jag har redan skrivit om detta tidigare i inlägget ”Väst driver på fördumningen av Östeuropa” så ni som följt bloggen i några år känner igen det här. Texten i Axess är något förkortad av utrymmesskäl – jag fick låta den nya chefredaktören ”osthyvla” den som han kallade det (nytt uttryck för mig, men i vilket fall har bara det med kakbakandet hyvlats bort + min personliga berättelse om hur jag skruvade sönder vår telefon på 80-talet). Ni får skrolla förbi det ni känner igen bara och läsa vidare (kursiverar inte, så blir det enklare att läsa):
Från väst till öst (Axess)
Jag är född och uppvuxen i Sverige. Mina föräldrar möttes som radioamatörer och fysikstudenter på 60-talet, min far i Sverige och min mor i Bulgarien. Varje sommarlov fram till de sena tonåren har jag spenderat där. Paradoxalt nog (sett med svenska ögon) var det mina kommunistiska bulgariska morföräldrar som gjorde mig till nationalist, eller fosterlandsvän. Det var kärlek till det egna som genomsyrade vardagen, inte antipati mot någon annan. Förvisso fick man ibland höra om den 500-åriga ockupationen av turkarna och om det illasinnade Väst, men i övrigt var det alltså det egna landet, de egna nationalskalderna, folksångerna, danserna, maträtterna, berättelserna, sångerna, dikterna och sättet att vara på och umgås med varandra som utgjorde livet. ”Vi bulgarer” fick man alltid höra om allt. Om grannfrun hade bakat goda kakor så var det inte kommunistpartiets recept utan det var ”vi bulgarer” som sedan urminnes tider bakat dem, och i synnerhet var den egna familjematriarkens kakor godast. Enligt mannen. Jag är väl medveten om att detta vid ett svenskt genusuniversitet skulle ses som uttryck för kvinnoförakt, liksom nationalskaldernas hyllande av kvinnan som moder, då moderskap i Sverige ju är en kvinnofälla.
Jag tror inte någon hemma märkte något…
Jag fick mig den bulgariska historian muntligt traderad av äldre släktingar, radion spelade alltid bulgarisk folkmusik, discona gör det än idag, och kulturen levdes dagligen, man pratade inte om den som ett fenomen eller granskade den utifrån något perspektiv – den bara fanns där. Jag är medveten om att en del av självhyllandet odlades av kommunistpartiet som ett försvar mot väst. Men när något inte fungerade var det inte staten man vände sig till utan grannarna – därmed odlades en lokal gemenskap där alla kunde bidra med just sina kunskaper. Det gjorde för övrigt också att man lärde sig hur saker fungerade på en grundläggande nivå. Kunskaper som till stor del gått förlorade i vårt moderna samhälle. Jag fascinerades av det. Kanske var det därför jag till mammas förfäran skruvade sönder vår telefon som 7-åring för att ”se hur den fungerade” utifall den skulle gå sönder.
Och alla dessa av kommunistpartiet anordnade stora påkostade spektakel vid alla högtidsdagar. Sedan kom man hem till det självföraktande Sverige och fattade ingenting. Här kunde lärarna inte ens organisera en matkö på 20 personer i skolan, än mindre en nationalistisk parad med tusentals elever på det kyrilliska alfabetets dag som direktsändes i TV. Recitera dikter skulle jag också kunna, äldre bulgariska liksom nyare Sovjethyllande. Jag tackar mina morföräldrar för denna fenomenala träning av min minnesfunktion som säkerligen bidragit till delar av mina studieframgångar. Regeln var att jobba hårt med både händer och huvud – högsta betyg i allt var normen. Eget ansvar, disciplin och hårt arbete. Ingenting kommer till dig gratis. Viss kontrast mot den svenska vänster som hade östblocket som föredöme. Ledsen att väcka er ur dvalan – men där fanns ingen kulturmarxism. Partiet invaderade aldrig den privata sfären och det rådde konsensus om att det fanns ett parti man skulle ta hänsyn till, men vänner och grannar emellan fick allt sägas. Man pratade politik då och man pratar politik nu, det finns inget outtalat åsiktsförtryck där man är rädd för vad ens granne ska tycka. För man är fotfarande, nu i än högre grad, kritisk mot etablissemanget.
Jag är glad att jag fick uppleva den tiden och att muren inte föll förrän jag var femton. Sedan började förfallet. Droger, maffia, korruption, fattigdom, hemlöshet, hunger (!), hyperinflation, rotlöshet och utbildningsreformer dikterade från väst. Bilden av vad väst stod för raserades på nolltid. Tillresta akademiker och experter från väst blev utskrattade och ansågs ”totalt okunniga och obildade”. Men den nya eliten öppnade dörren ändå. Man behövde EU-pengarna och pengarna från George Soros Open Society Institute. Nu kom allt postmodernistiskt svammel som alla skrattar åt och ingen tror på, men som politikerna accepterar av ekonomiska skäl. Ännu en elit som sålt sig. Det före detta fungerande utbildningsväsendet är raserat (betänk alla matematik- och fysikolympiader man deltog i, förvisso delvis för att bevisa kommunismens överlägsenhet) och politikerföraktet är mer utbrett än någonsin. Förut skulle en politiker åtminstone ha klassisk bildning inom naturvetenskaperna, kunna sin historia och ha läst en massa kommunistisk litteratur för att bli politiker – nu behöver man inte ens kunna läsa, bara följa EU-direktiv och trycka på en knapp. Likheterna med väst blir alltmer uppenbara – den sk harmoniseringen inom EU har kommit långt. Väst driver på fördumningen av Östeuropa ovanifrån och jag bara hoppas att den inte slår igenom bland de breda folklagren. Ingenting tyder på det än så länge.
Tanja Bergkvist, fil dr matematik
OBS! Se denna väldigt intressanta 15 minuter långa video ”Är PK värre än kommunism?”
Nästa är en publikation om genusvansinnet i tidskriften DSM (Debatt, Sanningssökande, Mediakritik) – detta är utklippt rakt av från bloggen, och ni som följt den en längre tid har läst om detta i inläggen Genusväldet intar Södertörns högskola , von Wright och tekoppen ,Genusfysik och konsensuskultur samt Mitt anförande i Riksdagen”. Detta nummer av DSM har temat ”Sveriges viktigaste opinionsbildare” (beställ lösnummer nr 3/2013 eller teckna prenumeration). Bland annat Pär Ström och Julia Caesar har skrivit artiklar i detta nr av DSM. Här är mitt bidrag:
Genusvansinnet har intagit utbildningsväsendet (DSM)
Vem är generaldirektör för Skolverket idag? Och vem anses lämplig och utses av regeringen som rektor för en svensk högskola? Det är två inte helt obetydliga frågor i ett samhälle där larmrapporterna haglar om kontinuerligt försämrade skolresultat – i synnerhet inom naturvetenskaper och matematik, men även vad gäller läsförståelse och stavning går det utför. Man borde ju undersöka vad detta beror på. Och det har man gjort. Ur ett genusperspektiv! Ty det jag kallar den svenska Genusmaffian har lyckats lura i både politiker och en stor (men avtagande) del av svenska folket att en genusanalys är lösningen på det mesta. I synnerhet är ”dekonstruktionen av den hegemoniska maskuliniteten” och av ”den manliga identiteten” en viktig del av lösningen på flera samhällsproblem, inte minst de sjunkande skolresultaten. För mig inställer sig genast två frågor:
1. Hur kommer det sig att svenska elever för en sådär trettio år sedan, när det var mer tillåtet att konstruera en maskulin identitet och när det inte fanns en genusvetare i sikte, presterade bättre?
2. Hur kommer det sig att det i östasiatiska länder och även i östeuropeiska finns många fler kvinnor som väljer att läsa tekniska ämnen och naturvetenskap och matematik vid universitetet – när det där idag inte finns en genusvetare i sikte?
Detta var två av de frågor jag ställde för några år sedan i en paneldebatt i Riksdagen dit jag var inbjuden att debattera mot bland annat Anna Ekström – idag generaldirektör för Skolverket (sedan 2011), och då (2010) ordförande för Delegationen för Jämställdhet i Skolan (DEJA) samt ansvarig för statens offentliga utredning SOU 2009:64 (”Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det?”) som jag hade läst och skrivit om på min blogg. Jag hoppas verkligen att politikerna själva läser de rapporter de beställer? Ty innehållet omsätts inte sällan i praktisk handling. Så jag hoppas verkligen att de följer upp sin egen verksamhet. I år utsåg regeringen även Ekström till ordförande för Linköpings universitets styrelse.
Pojkar blir till män och män blir till galningar som pratar och pratar, det vet alla – inte minst jag som själv är så tystlåten 🙂
Det talas i utredningen om att pojkar tar plats ”genom att prata utan att räcka upp handen”. Jag anser inte att lösningen på detta är en ”dekonstruktion av den manliga identiteten” (hur gör man det? En daglig hormonspruta till alla pojkar i skolan?) utan detta är ett disciplinärt problem som man löser genom att helt enkelt inte ge den elev ordet, som pratar utan att räcka upp handen. Man kan även utvisa personen ur klassrummet (om det inte är olagligt idag – det kan ju vara ett kränkningsbrott – jag har inte hängt med i lagstiftningen där) eller helt enkelt ge någon annan, som räckt upp handen, ordet. Jag vet inte riktigt hur, men när jag gick i skolan på 80- och 90-talet så fungerade det här med handuppräckning. Våra lärare behövde inte gå kurser i genus, queerteori, HBT och leka värdegrundsrollspel med en genuspilot (ja det yrket finns – googla själva!) för att hålla ordning i klassrummet. Ändå bestod halva klassen av elever med en maskulin könsidentitet.
Låt mig citera några talande stycken ur den statliga utredning SOU 2009:64 som debatterades, och där Anna Ekström sade sig ”stå bakom varje ord i rapporten” efter (!) att jag citerat dessa stycken. Diskussionen handlade om att pojkar presterar 10% sämre än flickorna.
Sid 16: ”Brist på kunskap och medvetenhet leder tyvärr ofta till en oförmåga bland skolledare, lärare och annan personal i skolan att upptäcka genusstrukturerna.”
Sid 46: ”En vanlig kommentar på landets skolor är: ” vi behandlar alla lika, oavsett kön”. Detta att ”behandla alla lika” är enligt vår uppfattning uttryck för en könsblindhet inför de strukturer som skapar och vidmakthåller föreställningarna om genus.”
Sid 220: ”Sammanfattningsvis kan man säga att det fortfarande finns en genusordning i skolämnenas innehåll som påverkar flickors och pojkars motivation” (observera – i innehållet).
Man kan verkligen fråga sig hur kinesiska skolbarn lyckas utan att dekonstruera den maskulina identiteten – en stor gåta….
Sid 237: under rubriken ”Underprestation som effekt av sociala konstruktioner av manlighet i skolan” kan vi läsa följande: ”Genusteoretiska maskulinitetsteorier (t ex i Connells efterföljd) ser skapande och försvar för hegemonisk maskulinitet som en avgörande mekanism. Den risk som det kan innebära för pojkar att framstå som omanliga gör att de undviker beteenden som kan uppfattas vara feminina. Dit hör att vara duktig i skolan… I avsnittet ovan har jag försökt föra samman några olika förklaringar till pojkars underprestationer som alla [obs: alla!] utgår ifrån att det är maskulinitet/manlig identitet i sig som är boven i dramat. En gemensam utgångspunkt är att social genusordning har avgörande betydelse för pojkars underprestationer i skolan.”
Sid 240: ”I sin analys av svenska pojkars underprestationer i dag knyter Björnsson an till den engelska forskningen och konstaterar sammanfattningsvis det som också beskrivits i föregående avsnitt: Om man tar skolarbetet på allvar riskerar man som pojke att få sin heterosexualitet ifrågasatt .”
Björklund och Anna Ekström. Hur trovärdig är han? Något att betänka noga inför nästa val – där skolfrågan blir allt viktigare för allt fler. I synnerhet alla föräldrar.
Väldigt konstiga förklaringar till pojkars underprestationer. Jag påpekade att problemet inte är att pojkar underpresterar med 10 procent jämfört med flickorna utan att alla (nästan) svenska elever underpresterar – både i ett internationellt (åtminstone europeiskt) perspektiv och i ett tidsmässigt perspektiv. Det är det vi ska analysera. Och som sagt, de två frågor som infann sig och som jag radade upp ovan verkade inte kunna besvaras, eller åtminstone fick jag inget svar från Anna Ekström, idag generaldirektör för Skolverket och vars analys av pojkars underprestationer alltså kan utläsas ovan. Lycka till med att ordna upp i skolan och lycka till med att höja resultaten – Skolverket har vårt fulla förtroende och vi hoppas se alltfler genuspiloter, genuscoacher, genusstrateger, förändringspiloter, genuskonsulter, värdegrundskonsulter och andra experter höja resultaten inom exempelvis matematik – det här är definitivt rätt metod!
Moira von Wright. Det finns en del galna professorer – men de är galna i bemärkelsen kreativa. Här har vi däremot ett exempel på samhällsdestruktiv galenskap…
Låt oss vandra vidare i det svenska utbildningsväsendet. Moira von Wright är idag rektor för Södertörns högskola (utsedd av regeringen). Innan dess har hon undervisat och forskat vid Lärarhögskolan och disputerat i pedagogik. Fram tills hon tillträdde som rektor för Södertörns högskola 2010 var hon anställd som professor i pedagogik vid Örebro universitet. Von Wright har skrivit en rapport till Skolverket – en rapport som idag rekommenderas som ”Genus- och jämställdhetslitteratur relevant för lärarutbildare” vid flera svenska universitet. Rapporten har titeln ”Genus och text – När kan man tala om jämställdhet i läromedel?” (utgiven 1999). Där har von Wright gått igenom fysikläromedlen för gymnasieskolan och kommit fram till att anledningen till att flickor tycks mindre intresserade av fysik ligger i själva ämnets karaktär och den manliga rationalitet ämnet anses präglat av. En stor del av det traditionella kunskapsstoffet måste plockas bort och ersättas med en ”vardagsförståelse” vilket von Wright menar att flickor skulle tjäna på – vilket säger en del om vad von Wright själv har för kvinnosyn.
…en galenskap som de här personerna uppmuntrar och verkställer.
Hur regeringen kan tillsätta en person med denna rapport på meritlistan är en gåta för många matematiker och fysiker, som uppmärksammade rapporten i media, så att regeringen skulle ha tid på sig att hitta en mer lämplig kandidat. Regeringen valde dock (2010) att gå på Södertörns högskolas styrelses linje. Det är därför lite av hyckleri att nu inför kommande val prata om skolans problem och hur man nu ska göra Sverige till en kunskapsnation (för femtioelfte gången?). Allt det där pratet känns inte längre trovärdigt. Man säger en sak och gör något helt annat. Tomt prat kombinerat med fortsatt absurda handlingar – det är vad jag ser. Några slutsatser från rapporten – citaten talar för sig själva, kommentarer är helt överflödiga. Varning för högt blodtryck hos känsliga läsare, och bär i minnet att denna rapport på intet sätt hamnat i skymundan utan används i lärarutbildningen (!):
Sid 7: ”En jämställd skola arbetar utifrån en respekt för elevens egen livsvärld och världsbild, och en demokratisk undervisning kan då inte handla om att ersätta elevens ”vardagsförståelse” med en ”vetenskaplig” sådan. Enligt Sundgren (1996 s.31) måste det uppstå en dialog för att inte skolan skall utöva symboliskt våld på eleverna genom att påtvinga en given mening.”
Sid 59: ”Faktabaserad, objektiv kunskap utgör vad man i ett feministiskt perspektiv brukar kategorisera som ”manlig” kunskap. Kravet på objektivitet anses ofta utgöra själva grundkriteriet för vetenskaplighet.”
Sid 64: ”Påbjudandet av snäv kunskap med en given mening är inte förenlig med skolans jämställdhetssträvanden.”
Sid 65: ”En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort.”
Sid 16: ”Sylvia Benckert (1997) menar att fysiken som universitetsämne eftersträvar en opersonlig renhet, och en strävan att framstå som höjd över och fri från mänskliga önskningar, och att just denna skenbara opersonlighet och könlöshet är knuten till föreställningar om maskulinitet, vilket bidrar till att göra fysiken ointressant för flickorna.”
Sid 24: ”Man kan, med Sundgren (1996, s. 86ff), ifrågasätta denna tradition som insisterar på förmedlandet av vetenskapliga begrepp och deras tolkningsföreträde, samtidigt som den invaderar vardagsförståelsen genom att också lägga beslag på vardagliga begrepp och ge dem tolkningsföreträde, som t.ex. kraft.”
Sid 24: ”Föreställningen om det vetenskapliga tänkandets självklara överhöghet rimmar illa med jämställdhets- och demokratiidealen… Om man inte uppmärksammar detta riskerar man att göra missvisande bedömningar. T.e.x genom att oreflekterat utgå från att ett vetenskapligt tänkande är mer rationellt och därför borde ersätta ett vardagstänkande.”
Sid 65: ”Det är sannolikt att en jämställd läroplan skulle uppfattas som en utmaning eller en provokation för många lärare och för många i det naturvetenskapliga samfundet som gärna vill se sin egen kunskap behandlad i skolan.”
Man kommer osökt att tänka på Poes law´: ”The core of Poe’s law is that a parody of something extreme by nature becomes impossible to differentiate from sincere extremism. A corollary of Poe’s law is the reverse phenomenon: sincere fundamentalist beliefs being mistaken for a parody of that belief”.
Kan en inspirationskälla för von Wright vara filosofen, lingvistikern och psykolanalytikern Luce Irigaray (född 1930 i Belgien) som haft stort inflytande på den feministiska rörelsen i Europa? I Irigarays essä Le sujet de la science est-il sexue? från 1987 analyseras Einsteins relativitetsteori från ett postmodernt social-konstruktivistiskt genuspespektiv. Hon frågar sig om Einsteins välkända formel E = mc^2 är sexistisk! Hon menar att formeln privilegierar en hög hastighet, nämligen ljusets hastighet, på bekostnad av lägre hastigheter som är mer betydelsefulla inte minst för kvinnor. Einstein anklagas för att vara fixerad vid höga hastigheter, vilket enligt Irigaray reflekterar Einsteins sexistiska inställning.
Rena galenskapen. Men fortsätt ni gärna att prata om Sverige som en kunskapsnation kära politiker, och förvånas varje gång ni ser att resultaten sjunker, och fortsätt att tillsätta de här personerna på viktiga poster, och förvånas sedan över varför resultaten fortsätter att sjunka. Det går bra för Sverige. Sverige är världsledande. I galenskap.
Tanja Bergkvist, fil dr matematik
Påminner om att von Wright även ingår i Forskningsberedningen, som är ett rådgivande organ åt regeringen i forskningsfrågor (!). Som man bäddar får man ligga osv.
Minns ni dikten jag la in nederst i förra inlägget och som fick återpubliceras om källa angavs? Tidningen Nya Tider har publicerat den:
Han är för tung för mig just nu – tror ni jag gett honom för mycket tonfisk och leverpastej?
Avslutar med att glädja er med min senaste genusartikel, som jag också skrivit för länge sedan men som ännu inte publicerats i den ansedda Tidskriften för Genusvetenskap – vilken fräckhet, den är ju banbrytande, normbrytande och psykbrytande på samma gång och uppfyller därmed alla kriterier för publikation! 😉 Under denna tuffa och handikappade period av mitt liv när jag måste sova sittande, ha armen bunden, klämda nerver, larmknapp på benet och inte ens kan öppna en burk med kaffe själv för att förbli hyperaktiv, och ha ett rullande schema med axelvakter som måste dra i min hand en gång i timmen när den är på väg ur led, knappt kan gå, och fått ställa in alla mina sommarplaner, försöker jag ändå hålla humöret uppe, och tro inte för ett ögonblick att min hjärna lagt ner bara för att jag knappt vågar eller kan röra mig (jag kan ju röra mig, men det är inte värt det när axeln går ur led – kan inte ens lyfta min 5 kg tunga perserkatt, det slutade i en olycka en gång, så han är lite sur nu att jag inte jämt och ständigt bär runt på honom som jag brukade), tvärtom kan det vara nyttigt att hinna nätverka och kommunicera istället, så jag lånar ut min hjärna till andra så länge, till dess jag kan skriva igen själv. Just det – genusartikeln, här är den, och den föranleddes av att ”Tidskriften efterlyser nu abstracts eller artiklar på följande tema:
Oldies Goldies” – Redaktionen noterar att en rad om- och nyläsningar av feministiska och genusvetenskapliga klassiker publiceras mer eller mindre kontinuerligt… Temat är öppet för kritisk nyläsning, hyllning, samtids- och dåtidsreflektion. Redaktionen ser gärna nyläsning genom radikala metodologiska och teoretiska grepp, där äldre text betraktas genom en lins med vetenskaplig hemhörighet någon helt annanstans än där den äldre texten producerades.
Abstract: Skicka ditt abstract på minst 300 ord till tgv@liu.se”
Jag kan också producera galenskap – hur svårt kan det vara?
Det tog nästan fyra långa minuter att forska fram ett genusresultat, med hjälp av The Postmodernism Generator där man kan slumpa fram nya intressanta forskningsartiklar som kombinerar gamla klassiker som redan är inmatade, och sedan lägga till lite eget svammel. Det var lite ansträngande faktiskt, jag fick trycka på refresh-knappen F5 flera gånger tills det kom upp något intressant! Och sedan fick jag klippa ut den intressanta artikeln och klistra in den i Google translate – manuellt! Vilket slitgöra, jag förstår nu att det måste vara tufft att vara genusforskare, hur vet man vilken artikel man ska välja av alla och kan man lita på att Google Translate inte förvränger någon djup insikt? 😉 Eller kanske skapar någon ny insikt ska jag säga – vad intressant, man behöver ju inte alls använda sin egen hjärna – ett helt nytt genusforskningsfält har öppnats upp. Det här introducerande svamlet är alltså en del av artikeln, så ni inte tror något annat. Men här är titeln – det gäller att skriva lika organiserat som genusvetarna:
Den Postsexuella Realismen dekonstruerad som en paradox (refuserad av genusmaffians kontrollorgan)
Av: Tanja Bergkvist, Fil dr matematik
Subdialektisk feminism attackerar och dekonstruerar bakverk
”Sexuell identitet är oupplösligt meningslös”, säger Debord. Är han mentalt störd? Utgångspunkten för en postsexuell rationalism innebär att sammanhanget är en produkt av Gubbslemmet och den kollektiva genusglömskan. Ämnet är kontextberoende i en prekulturell rationalism som innehåller språket som en paradox. Men Lyotard främjar användningen av subdialektisk feminism för att attackera bakverk. Det gör inte jag. Mina föremål interpoleras till en patriarkalisk berättelse som innehåller verkligheten som en maskulin paradox. Man kan säga att Marx antyder användandet av ett patriarkaliskt paradigm med en inneboende irrationalitet för att dekonstruera klasskillnader. Men jag menar att den efterföljande meningslösheten av ett patriarkalt medvetande existerar och befäster hjärnaktiviteten. Utgångspunkten för expressionism innebär att berättande kan användas för att befästa kapitalismen, men bara om sanningen är skild från språk, och om detta inte är fallet, är sexualiteten en social kommentar.
”Klass är omöjligt”, säger Marx. Vad i helvete menas? Å ena sidan, om diskursen gäller, måste vi välja mellan subdialektisk feminism och postsexuell socialism. Samtidigt kan antagandet av realism innebära att verkligheten är en burk, särskilt om Marxs kritik av subdialektisk feminism är ogiltigt. Burroughs analyserar ett subdekonstruktivt paradigm för verkligheten, i biljetten som exploderade, men bekräftar subdialektisk feminism. Därför är föremålet extrapolerat till en konstruktivistisk liberalism som inkluderar narrativitet som helhet. ”Kultur är i grunden död”, säger Lyotard. Det karaktäristiska temat i min kritik av realism är en subkulturell verklighet, där ett dominerande begrepp är skillnaden mellan mark och figur, manligt och kvinnligt, sexuellt och onormalt. ”Sexualiteten är en juridisk fiktion”, säger Derrida. Debord föreslår att man utnyttjar realism för att analysera och ändra sexuell identitet. Således innebär detta att subdialektisk feminism som konst syftar till att ta makten av proletariatet där realismen utnyttjas för att attackera verkligheten.
Patriarkalt berättande
I verk av Tarantino är ett dominerande begrepp skillnaden mellan öppning och stängning. Men Gaiman upprepar det postkulturella paradigmets diskurs, där han även dekonstruerar den strukturella kapitalismen som varken går att öppna eller stänga eftersom locket fastnat. Därför håller Foucaults essä med om att neostrukturell objektivism har betydelse. Ämnet är interpolerat till en strukturell kapitalism som inkluderar sexualiteten som en irreversibel paradox. Flera dekonstruktioner av löpsedlar, ekonomi och senare meningslösheten, när man undersöker paradigm av berättande, ställer oss inför ett val: antingen prepatriarkalt berättande eller dra slutsatsen att målet med konstnären har en betydande form. Därför är det karakteristiska temat bryggan mellan klass och kön, paradox och mening. Men om expressionism har en brygga så är den postsexuella realismens berättelse utrustad med ett figurativt verktyg.
Ser ni ut så här efter att ha läst min artikel? Jag såg ut så här efter att ha skrivit den i alla fall…
”Språket är elitistiskt”, säger Lacan. Men vad fan är inte det? Om man undersöker subkulturell dialektisk teori, måste man snart välja: antingen subkulturell dekonstruktiv teori eller dra slutsatsen att klass, något paradoxalt, har en inneboende mening. Med tanke på att verkligheten är lika med språket främjar Debord användningen av konstruktiva paradigm för att läsa sexuell identitet. Foucaults modell av subkulturell dekonstruktiv teori hävdar att det kollektiva klarar av sanningen. Det tror inte jag, sanningen om könet måste mörkas för folket, eftersom sexualiteten är en paradox som vill ta makten av proletariatet, som jag visat ovan. Ty om man undersöker det strukturalistiska paradigmet av diskursen, står vi inför ett val: antingen neokonstruktiv sublimering eller dra slutsatsen att verkligheten måste komma från skillnaden mellan skapande och dekonstruktion av rådande ordning. Klass har betydelse, men bara om sanningen är utbytbar med språket, om så inte är fallet, kan vi anta att berättelsen är en produkt av textmässig rationalism utan sexuella begär.
Referenslista: Pomo + min egen galenskap.
Är det ok om ni måste bo i det där gråa dammolnet tills min axel är lagad?
Det faktum att artikeln nobbades av genussamfundet befäster dess karaktär som normbrytande och före sin tid i en tid vid det svarta hålets händelsehorisont där tiden står lika stilla som hjärnverksamheten hos en aktiv PK-politiker i Almedalen, vilket betyder att mina tankar lyckats fly och därmed är starkare än det svarta genushålets gravitationsfält. Denna fysikaliska insikt strider inte mot någon lag eftersom tankarna ju inte består av partiklar, åtminstone inte mina, däremot kan en partikulär tanke hos genusmaffian manifestera sig som en våg – därav första, andra och tredje vågens feminism osv. Genusvågorna är inte bakgrundsoberoende och därför kan vi bli av med dem genom att dekonstruera hela rumtiden medan de dekonstruerar könet – först klar vinner, och för övrigt kan man genom att sända ut ett polariserat vågburet budskap släcka ut alla genusvågor på nolltid – något som nästan redan skett. Nästa genusartikel ska handla om hur detta gick till – när det är överstökat – vi kan ju inte gå händelserna i förväg så länge vi befinner oss vid det svarta hålets rand där tiden ju står stilla och där vi alla sitter fast tills mitt nästa inlägg kommer upp, vilket beror på hur mina luxationer utvecklas och hur snabbt jag kan få tag i en kirurg som åtgärdar det multidirektionella problemet. Men vi kan ju ses på kommentartsfältet under tiden, som vanligt. 🙂
Relaterat: Filosofiska rummet om genusvansinnet i akademin – jag och Svante Nordin sätter genusmaffians hantlangare på plats. Och glöm inte se videon efter Axessartikeln överst i inlägget– mycket viktig intervju! Här kommer en annan video – en hyllningsvideo till Bulgarien:
Publicerat av Tanja Bergkvist 
Tanja Bergkvists Blog 