Folkpartister vill ha genus i förskolan

Skydd mot patriarkal strålning

Landet förfaller medan den statliga byråkratin går genusvetarnas ärenden där de sitter inkvoterade iförda foliehatt och genusbrillor och smider kommunistiska femårsplaner i jämställdhetens namn. Där sitter de och analyserar patriarkala förtryckarstrukturer i en dammstuss medan det verkliga förtrycket pågår mitt framför ögonen på dem, nämligen det förtryck de själva står för genom sitt sk yrkesutövande. Sedan kan de sitta där i skuggan av hjärntvätten och undra varför strukturerna består trots alla kampanjer. Och den som inte är tillräckligt undergiven blir givetvis uthängd medan den som följer strömmen istället får finna sig i att känna sig idiotförklarad (citat: ”Man får känslan av att utbildningen är utformad för någon som är sex år gammal. Det känns nästan kränkande att behöva genomgå den.”) Trots att de långsiktiga konsekvenserna av exempelvis genus i förskolan inte är kända (så motiverar genusvetarna nämligen själva ansökningarna om mer skattemedel – ”följderna på lång sikt är inte kända så det behövs mer forskning på området”) så massimplementeras ändå teorierna både i praktisk handling och i form av massiva (nästintill lagstadgade!) hjärntvättsliknande propagandainsatser. Så borde inte ett civiliserat samhälle fungera, eller en demokrati – så  föredömligt (ur ett genusperspektiv) fungerar bara en diktatur.

Dags att införa Nobelpris i genus-vetenskap?

Varför detta uppsving av genuspropaganda i svensk förskola (och allmänt överallt) på senare år då? Är det inte sossarnas och vänsterns verk? Man skulle kunna tro (och hoppas) det men i själva verket var flera politiker i det andra lägret pådrivande när de var i opposition tiden före 2006. Ett exempel (det kommer fler i kommande inlägg) är folkpartisten Cecilia Wigström som år 2003 i interpellationen 2003/04:83 (kammarens protokoll här) ställde frågan om jämställdhet i förskolan till dåvarande statsråd i Utbildningsdepartementet Lena Hallengren (s) (som för övrigt varit misstänkt för bedrägeri under sin tid som ordförande och firmatecknare för Kalmar läns SSU-distrikt). Närmare bestämt ville Wigström bland annat ha svar på frågan om när ”tiden är mogen för att jämställdhetsarbetet integreras på ett effektivt sätt i den ordinarie förskoleverksamhet istället för att bedrivas som ett projekt?” ”Projekt” syftar på den tillsatta Delegationen för jämställdhet i förskolan, vars slutrapport SOU 2006:75 jag bloggat om tidigare (se längst ner). Wigström är kritisk och anser att s-regeringen tillsatt en särskild delegation endast som en uppvisning av handlingskraft i PR-syfte, medan Wigström själv gärna sett att jämställdhetsarbetet omedelbart integrerats (eller ”jämtegreras” som de säger i interpellationsdebatten) i förskoleverksamheten under Myndigheten för skolutveckling eftersom det finns en risk att denna myndigheten inte tar sitt jämställdhetsuppdrag på allvar i tron att den särskilda delegationen ska göra allt. (S) anser dock att både denna myndighet och den särskilda delegation (med sina öronmärkta 12,5 miljoner) bör jobba med att genusanalysera och leta efter könsmönster bland både treåringar och personal inom förskoleverksamheten, och statsrådet försäkrar Wigström om att båda aktörer är ålagda att jobba med frågan.

Avlyssning och genustvång - vad kommer härnäst?

Som framstående exempel lyfter Wigström (fp) fram förskolorna Björntomten och Tittmyran i Gävle. Wigström ser nämligen många problem (överst i I 2003/04:83 ) ”Trots ökad uppmärksamhet på könsroller, så lär sig pojkar fortfarande att vara tuffa, ta för sig och sätta sig själva i centrum, medan flickorna skolas i att vara lydiga, lyhörda och att prata. Förskolan, och i förlängningen även skolan, måste därför aktivt söka motarbeta de strukturer av könsförtryck som finns i samhället, genom att integrera jämställdheten i förskolans verksamhet och göra barnen till fria individer.” Och därmed kan hon sälla sig till skaran ”Politiker för tvång för ökad frihet” som återfinns både bland genusfrälsta och FRA-lagsfrälsta. Det anmärkningsvärda är dock att denna politiker är folkpartist och liberal.

Delegationen för jämställdhet i förskolan (2003-2006) hade som uppgift att fördela medel till jämställdhetsprojekt,välja ut, följa och dokumentera ett antal förskolors jämställdhetsarbete samt sprida dessa förskolors erfarenheter och kunskaper, och ”utveckla verktyg för att personal i förskolan ska kunna granska och analysera bland annat pedagogiska hjälpmedel, lekmaterial och barnlitteratur ur ett könsperspektiv.” En mycket angelägen uppgift som slagit igenom och som vi har att tacka delegationen för är att personal numera har verktyg för att ”könsavkoda” lekmaterial. Från SOU 2006:75 vet vi att på exempelvis Svartöstadens förskola i Luleå har man tagit bort alla bilar för att pojkarna genom att leka mest med dem “könskodar” dem, och detta ger dessa leksaker “högre status” och de måste därför avlägsnas (sid 107) med motiveringen: “Det är vi vuxna som kodar materialet och aktiviteterna, och barnen kommer ändå att möta de mest könskodade leksakerna utanför förskolan.” (!) På förskolan Kullegården i Partille har man istället för att plocka bort något valt att köpa in fler flickleksaker, samtidigt som personalen “arbetar för att avkoda allt material och ge det samma status” (sid 110). Här finns också förskolelärarna som känner sig stressade och otillräckliga för att de ”missar genusperspektivet vid påklädning” av förskolebarnen, något som kan vara brottsligt eftersom att jämställdheten ska genomsyra all verksamhet ju är lagstadgad genom Lpfö 98.

Tvååring könskodar en leksakstraktor

Cecilia Wigström i sista stycket i I.2003/04:83: ” Ansvaret för att förstärka jämställdhetsarbetet i förskolorna borde i stället lagts på Myndigheten för skolutveckling. Jämställdhet får inte hanteras som en separat fråga utan måste integreras inom den ordinarie verksamheten. Det är också dags att gå från ord till handling i den ordinarie förskoleverksamheten, i stället för att fördela medel till olika projekt och lyfta fram goda exempel. Goda exempel och erfarenheter finns redan. Det är dags att förskolans läroplan ses över, utifrån erfarenheterna från förskolorna Tittmyran och Björntomten i Gävle.” Inga fler ”projekt” alltså utan påtvinga alla förskolor rakt av denna av folket ifrågasatta ”pedagogik”. Att tillsätta delegationer och utredningar kan ju för övrigt skapa onödig nyfikenhet och vetskap hos medborgarna, som helst inte ska förstå vad som pågår innan diverse beslut redan klubbats igenom och genomförts.

Och statsrådet Hallengren håller med men försvarar ändå Delegationen (anf 33 i Kammarens protokoll) : ”Det är viktigt att jämställdhet och jämställdhetsarbetet i förskolan uppmärksammas. Regeringen antog därför redan den 14 augusti 2003 direktiv till en jämställdhetsdelegation för förskolan för att påskynda, intensifiera och effektivisera arbetet för jämställdhet. Delegationen fråntar inte myndigheterna deras särskilda ansvar och ska inte ses som ett kortsiktigt och tidsbegränsat projekt. Jämställdhetsdelegationen ska hjälpa till att lyfta fram och förstärka ansträngningarna för jämställdhet i förskolan och har därför i uppgift att ge förslag till åtgärder för ökad kvalitet i förskolan… Jag har full förståelse för att Cecilia Wigström är otålig och vill påskynda arbetet. Det är jag också. Det är dags att gå från ord till handling. Avsikten med Jämställdhetsdelegationen är att lyfta fram betydelsen av jämställdhet och ge jämställdhetsarbetet i förskolan en extra skjuts.”

Det tragiska här är att ”jämställdhetsarbetet” ska tolkas mot bakgrund av den genusvetenskapliga analys om könsmaktsordningar och medfödda förtryckarmekanismer och 50/50-visionen (där den fria viljan får ge vika alternativt ”rättas till”) som görs i Delegationens slutrapport SOU 2006:75. Jämställdhetsarbetets innebörd är alltså inte någon tvistefråga, utan snarare handlar det om vem som snabbast och effektivast kan ”intensifiera”, ”effektivisera” och ”sprida” jämställdhetsarbetet. Därefter (anf 35) lägger statsrådet ett exemplar av ”Hur är det ställt? Tack ojämt” (ett ”stödmaterial” om könsmönster i skolan som Myndigheten för skolutveckling utformat) på bordet till Wigström att ta efter debatten, för att verkligen betona att både Myndigheten för skolutveckling och den särskilt tillsatta delegationen (med 12,5 miljoner till sitt förfogande) jobbar med jämställdhet/genusanalys av skol- och förskolebarn i Sverige på skattebetalarnas bekostnad.

Genusplaner - färgen anger gensuvetartäthet i resp kommun år 2003 och 2006

Wigström fortsätter (anf 36) att envisas, som om det förelåg någon osämja: ”Jag tror inte att delegationen svarar på behoven att nå ut till alla förskolor. Brister finns i dag hos alla, men det är få av dem alla som kommer att komma i kontakt med delegationens arbete. Det finns ett antal möjligheter för att få en förändring till stånd i förskolorna inom den ordinarie verksamheten. Folkpartiets landsmöte beslutade för några veckor sedan att förskollärarutbildningen ska förstärkas med jämställdhetsaspekterna. Birgitta Ohlsson och jag själv har väckt motioner i riksdagen om att göra om obligatoriska jämställdhetsplaner. Det är en del av det som krävs enligt läroplanen. Fortbildning för befintlig personal är en tredje väg att gå för att nå verksamheten. En fjärde möjlighet är att sprida handböcker med de goda exemplen till alla skolor i landet. Har statsrådet övervägt några av dessa vägar för att nå ut? Om hon inte har gjort, kan hon tänka sig att göra det i framtiden? En tredje fråga gäller genuspedagogerna, som jag har förstått skulle vara införda i varje kommun till år 2004. Hur går det med det arbetet? Hur många kommuner har hittills infört genuspedagoger? ”

Könskodar leksaker och upprätthåller seg könsmaktsordning?

Statsrådet Hallengren svarar (anf 37 och 39): ”När det gäller delegationen, som interpellationen huvudsakligen handlar om, har den ett utredningsuppdrag men också en opinionsbildande uppgift. Jag vill att delegationen använder sina 12,5 miljoner kronor till att lyfta upp jämställdhetsfrågan, att göra den synlig… Nu är det dags att sätta förskolan och de allra minsta barnen i fokus. En delegation synliggör detta arbete på ett tydligare sätt. Att synliggöra den brist på jämställdhet som råder i förskolan bland de yngsta barnen är inte på något sätt oviktigt – tvärtom.”

Brist på jämställdhet bland ett- till femåringar? En ”ojämställd struktur” bland tvååringarna? Snälla, skona oss…Vissa svenska vuxna politiker av idag tycks för övrigt faktiskt höra hemma just i förskolan, eftersom de tycks befinna sig på det intellektuella utvecklingsstadiet. Frågan är om inte ungarna är smartare?

För den som missat: genuspedagogik i svensk förskola del 1, del 2, del 3,  del 4.