Mitt bidrag till den moderna konsten

(Konstverket återfinnes längst ner i inlägget!) I SVD-ledaren ”Vem är insnöad” av Per Gudmundson  kan vi läsa om en artikel som även fångade min uppmärksamhet i senaste numret av Axess : ”Forskning utan forskare” (finns inte på nätet) skriven av Johan Lundberg (min krönika finns inte heller på nätet men innehållsmässigt svarar den mot detta och detta inlägg). Så här skriver Gudmundson: ”Kanske går det heller inte att tänka nytt utan att utgå från traditionen. Om man utplånar traditionen tar man bort de grundläggande byggstenar som allt annat vilar på. Tidskriften Axess har länge drivit en debatt just om traditionens roll inom främst måleriet. Man menar att delar av den samtida konsten är intellektuellt tom, därför att den aktivt motarbetat och försökt frigöra sig från varje form av tradition. I nya numret återtrycks en katalogtext från Moderna museets pågående utställning av samtida svensk konst, som exempel.

Chokladrutor som konst

”Viktor Kopp målar choklad. Som en del i hans undersökning av det måleriska bildrummet har han sedan 2007 i flera sviter återkommit till chokladkakan som motiv. I kraftig uppförstoring och genom en nyfiket utforskande blick visas chokladens rutmönster. Varje målning är samtidigt flera mindre bilder. Kakans högplatåer närmar sig monokromens serena stillhet, medan de illusoriskt målade mellanrummen dramatiskt avtecknar sig som belysta eller skuggade sänkor. Målningen buktar in och ut i ett spel mellan realism och abstraktion. Som om den vill vara både choklad och färg. I början brukade Viktor Kopp låta sina initialer avteckna sig i chokladen. Versalerna V och K framträdde nedsänkta i färgen som ett skämtsamt firmanamn. Målningarna från 2010 präglas mindre av den sortens humor och mer av allvar. Kanske till och med av sorg. De byggs upp av en tyngre och mörkare kulör än tidigare och med tydligare rester av den måleriska akten. Viktor Kopps chokladytor fixerar seendet. Att de kommer ur ett undersökande av dörrar är därför inte förvånande. Inte heller den medvetna blinkningen åt såväl geometrisk modernism som popkonst. Målningarnas vertikala plan pekar tillbaka på sig själva. ’Se mig i min framställning som chokladdörr.’ Så talar målningarna till betraktaren. Om färgen och om händelser i färgen. Om motivets realism. Och penseldragets.  Tidigare föreställde oljefärgen choklad. Nu är chokladen verkligen målad färg.”

Frågan är väl vem som är mest insnöad. Den som upprätthåller sin tradition eller den som klippt av banden? Traditionen kan kännas som meningslös upprepning. Men traditionen är ackumulerad kultur, själva utgångspunkten för varje ansträngning att tänka nytt. Utan traditionen blir skapandet tomt.”

Gubbslem är en encellig alg som exploderar om den utsätts för värme eller beröring - googla själva

Gudmundsson har bra koll på vansinnet – tidigare i år fann han som bekant en rolig artikel i Arena där en genusforskare konstaterade att hon delar 70% av sina gener med en brödlimpa och drar därför slutsatsen att ”vi har aldrig varit människor”, och vi fick också veta att många menar att ”det finns ingen skillnad mellan det som händer innanför och utanför människans kranium”. Istället lanseras bilden av ”slemsvamp”” osv. Moderna galenskaper med svenskt ursprung – varför blir man inte förvånad? Inget förvånar mig faktiskt längre, vilket ju visar att man uppnått sitt mål: att normalisera vansinnet. Så här fortsätter Axessartikeln:

”Det bör kanske påpekas att Viktor Kopp lika lite som andra konstnärer bör hållas ansvarig för receptionen av sitt eget oeuvre. Han är inte heller den  konstnär som är mest representativ för den estetik som dominerar utställningen, vilken med en term hämtad från från konstfack och Konstfack-läraren Gunnar Larsson kan sägas präglas av ”hitte-på-konst”. Som exempel kan anföras Kajsa Dahlberg, som bidrar med en installation med sidor ur Wirginia Woolfs ”A Room of One’s Own”. Dahlberg har samlat marginalanteckningar från de exemplar av boken som hon beställt fram på olika bibliotek. Idén är möjligen intressant för den som aldrig lånat en bok på något universitets kursbibliotek. Men är den ens det?”

”Hitte-på-konstens företrädare är säkerligen till sin merpart hyggliga och trevliga människor med ett demokratsikt patos och en humanistisk människo- och samhällsssyn. Men det de sysslar med kan lätt uppfattas som vittnande om något annat. Nämligen att de underförstår att den gängse galleri- och museibesökaren är någon sorts heltigenom vegeterande varelse, som inte kan fås att reflektera med mindre än att man ställer vederbörande framför en museimonter, som i sin tur helst ska vara försedd med en beledsagande text av en kurator som så att säga ska leda in museibesökarens tankar på rätt spår. I just Kajsa Dahlbergs fall påpekas till exempel att hon

”gör… oss medvetna om läsningens betydelse, att reception och tolkning är en del av upphovsmannaskapet. Ett eget rum/Tusen bibliotek skriver in sig i den tradition som tematiserar möjligheten för det egna förnuftet att skapa sig någon form av frihet, både i förhållande till andras berättelser och till ekonomiska system.”

Lundberg kämpar mot vansinnet i konstvärlden

”Att hitte-på-konsten har svårt att göra sig gällande beror, tror jag, på just detta: att man inte beaktar att människor faktiskt tänker konstant och att de hellre tänker och reflekterar fritt än på order av konstnärer och kuratorer som i sin tur har förläst sig på de senaste årens feministiska eller postkoloniala trend-filosofer. Jag misstänker kort sagt att de flesta människor upplever att den värld som vi lever i är tillräckligt gåtfull och spännande i sig själv, och att de inte behöver assistans i att upptäcka detta.”

Det här med marginalanteckningarna är intressant, det betyder att jag numera utöver alla mina andra titlar även kan titulera mig konstnär. Här är mitt bidrag till den moderna svenska konsten: mina egna marginalanteckningar från tre slumpmässigt utvalda kursböcker i matematik (alla mina ca femtio kursböcker ser ut så här – dvs som modern konst): Priestly: ”Introduction to Complex Analysis” (läst 1997 vid Lunds Univ), Do Carmo: ”Differential Geometry of Curves and Surfaces” (läst 1999 vid Lunds Univ) och Strichartz:  ”A guide to Distribution Theory and Fourier Transforms” (läst 2005 vid KTH). Konstverket döper jag till En egen bokhylla/Tusen kursböcker. Längst ner bifogar jag även två tavlor jag pyrograferade medan jag var mammaledig. De manifesterar något så djupt som det egna förnuftets möjlighet att skapa något under mammaledigheten.