Mitt anförande i Riksdagen

Hur skildras Sveriges historia?

I onsdags var jag i Uppsala och lyssnade på det intressanta Timbro-seminariet ”Finns det en officiell svensk historieskrivning” – för den intresserade går det att se videoinspelning i efterhand. Många kloka synpunkter framfördes, UNT har skrivit en artikel om seminariet. Jag hade tänkt ställa en fråga till Dick Harrison men dessvärre hade han ett flyg att passa och var tvungen att lämna seminariet innan frågestunden inleddes, så det blev inget av det. Med tanke på att fokus ska ligga på 1900-talet i det nya verket ”Sveriges historia” för vilket han är huvudredaktör så ville jag fråga hur det kommer sig att just Yvonne ”genussystemet” Hirdman ska ansvara för bandet 1920-1970 och Kjell ”Tidsignal” Östberg (för övrigt medlem i Socialistiska partiet) ska skriva historien från 1970-talet och framåt (något som inte alls nämndes under seminariet), och om inte detta riskerar att också ge en viss bild av historien som inte behöver bli mer objektiv än den förra bilden, vilket ju är det dilemma som diskuterades under seminariet. Här har jag skrivit ett blogginlägg om Harrisons intressanta teori om att Sverige och svenskar bara funnits i 100 år vilket ju innebär att det senaste stora standardverket från 60-talet om svensk historia då bara rymmer knappt halva den tidsrymd under vilken Sverige och svenskar existerat, och vilket land och vilket folk är det då som skildras i alla övriga band i Harrisons standardverk (med tanke på verkets titel) som kommer ut nu under 2010 och som sträcker sig från 1350-1921? Men jag fick aldrig tillfälle att ställa den frågan, däremot fick jag äran att samtala med moderatorn, Uppsalaprofessorn i vetenskapshistoria Tore Frängsmyr som agerat föredömligt genom att våga rikta offentlig kritik mot den planerade genusmärkningen vid Uppsala Universitet.

Camilla Lindberg: en av initiativtagarna till gårdagens seminarium

Igår den 10 mars anordnades ett seminarium i Riksdagen med titeln ”Genus – vägen till jämställdhet?” om genus och jämställdhet i utbildningsväsendet på initiativ av riksdagsledamöterna Camilla Lindberg (fp), Eva Johnsson (kd) och Betty Malmberg (m). I panelen satt jag, Carina Hägg (s) och SACO:s ordförande Anna Ekström som är regeringens utredare och leder DEJA – Delegationen för jämställdhet i skolan, som i somras (juli 2009) kom ut med sitt delbetänkande SOU 2009:64: ”Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det?” Moderator var Siewert Öholm som är redaktör för tidningen Världen Idags näringlivsbilaga. Den genuspedagog som var inbjuden till panelen meddelade dessvärre förhinder kvällen innan. I det 9-sidiga kommittédirektivet 2008:75 till Delegationen för jämställdhet i skolan framgår att uppdraget består bland annat i att ”utveckla kunskap om jämställdhet i skolan”, ”identifiera områden där ytterligare kunskap om jämställdhet och genus behövs” samt (sid 7-8) ”kartlägga flickors och pojkars studievanor och undersöka skolarbetets inverkan på deras psykosociala hälsa”, ”sammanställa en kunskapsöversikt om samt analysera orsakerna till skillnaderna mellan pojkars och flickors resultat och prestationer liksom deras attityder till studier och till skolan” och att ”ur ett könsperspektiv belysa hur resurserna i skolan fördelas och analysera effekterna av användningen av resurserna,” samt ”i samverkan med högskolor med relevant kompetens inom området sammanställa och utvärdera metoder för att bryta traditionella könsmönster och könsroller”. I slutbetänkandet, som kommer i slutet av 2010, ska man föreslå ”lämpliga åtgärder” baserade på den genusanalys man nu tagit fram.

Anna Ekström är ordförande i SACO och leder DEJA

Anna Ekström inledde med ett anförande om innehållet i delbetänkandet SOU 2009:64 i allmänna ordalag och betonade vikten av ett aktivt jämställdhetsarbete i skolorna och om att vara observant på vilka orsaker som kan tänkas ligga bakom skillnader mellan pojkars och flickors skolresultat och betyg (som bekant har pojkar i genomsnitt 10% lägre betyg än flickor) och hon nämnde brittiska studier där man djupdykt i fenomenet ”antipluggkultur” som enligt dessa formas som en försvar för den maskulina identiteten, och hon nämnde att den här antipluggkulturen och vissa andra yttringar är specifika för Västvärlden, i kontrast till Östeuropa och många asiatiska länder. Ekström tog även upp flickors stress och psykiska ohälsa samt hur vi trots att jämställdhetsarbetet är ett prioriterat område i Sverige kan se att de traditionella könsbundna valen till gymnasielinje kvarstår (detta gäller även elever som gått på förskolor med jämställdhetsprofil, sk ”genusdagis” , min anm) och hon påpekade också helt korrekt att undersökningar visar att pojkar tenderara att överskatta sina kunskaper och förmågor medan flickor tenderar att underskatta sina.

Mitt anförande om skolan och jämställdheten baserat på slutsatserna i SOU 2009:64

Efter Anna Ekström höll jag ett anförande innan paneldebatten tog vid, och som av en händelse har jag ju läst igenom SOU 2009:64 och bloggat om den i fem delar (se länkar nedan) så jag hade ju en del att säga om detta delbetänkande som Anna Ekström ansvarat för och enligt egen utsago stödjer genom att hon ”står för vartenda ord i rapporten” (yttrat under paneldebatten). Nu pratade jag, liksom Anna Ekström i 20 minuter, och på den tiden inser ju vem som helst att jag fick ganska mycket sagt 😉 men jag kan ta upp det jag nu minns på rak arm. Jag inledde med att ifrågasätta huruvida en jämställdhetsanalys verkligen är vad som behövs för att förklara de försämrade resultaten i svensk skola, även pojkars 10% lägre betyg, och om det faktum att pojkar stökar och därmed tar mer plats och tid inte kan åtgärdas genom att ge lärarna ökade befogenheter vad gäller att hålla ordning i klassen (jämför tex en japansk klass med 40 tysta och ordningssamma elever), detta skulle ju kunna resultera i att flickorna får mer undervisningstid och utrymme, men detta rimmar ju å andra sidan illa med den idétradition som många jämställdhetsforskare företräder där hierarkier och maktstrukturer ska plattas till vilket i skolsammanhang innebär att läraren inte ska betraktas som en auktoritet utan som en jämlik klasskamrat (jämför genuscertifieringen i Lund där universitetsläraren ska reflektera över sin maktsituation gentemot eleven).

En inverterad genusordning i klassrummet ska slå ut den manliga primaten och dra upp pojkarnas betyg

På sid 240 kan man exempelvis läsa: ”För det första så synes maskulinitet, i vart fall i den västerländska kulturen, formas i en viss motsättning till de ideal som gäller i skolan eller till och med i motsättning till skolan som institution.” – frågan är då om man inte ska undersöka vilka ideal som egentligen råder i västerländska skolor, utöver den obligatoriska granskningen av maskuliniteten? Är en genusanalys av svensk skola det som behövs? Och om man nu vill studera könsskillnader – är det klokt att utgå ifrån det ensidiga axiomet om ett försvar av hegemonisk maskulinitet som grunden för pojkars attityder till studier? Och varför problematiseras inte flickors attityder till studier – har vi inte ett allmänt problem gällande attityder till studier överhuvudtaget, eller ett problem gällande studierna i sig – jag påpekade att Sverige börjar hamna långt nere i de internationella undersökningarna gällande kunskaper i matematik och naturvetenskap – både flickor och pojkars resultat försämras, sedan att pojkar i Sverige presterar 10% sämre än de flickor som presterar sämre än för några decennier sedan är kanske inte det som bör vara prioriterat område för en skattefinansierad undersökning.

I DEJA:s rapport görs nämligen en analys av pojkars beteende samt ”antipluggkultur” baserad på pojkarnas behov av att skapa, upprätthålla och försvara en hegemonisk maskulinitet samt ett behov av att distansera sig från kvinnligt könskodat beteende (och ”dit hör att vara duktig i skolan”, se citat nedan)  – man ser genomgående det maskulina identitetsskapandet som ”boven i dramat” för de 10% lägre meritpoängen (se citat nedan) och detta återkommer genomgående i hela rapporten. Jag ifrågasatte att en ”dekonstruktion av maskuliniteten” utförd av våra jämställdhetsforskare vid universitet och lärosäten (som på de genusvetenskapliga institutionerna för övrigt till 70-100% utgörs av kvinnor – se själva här. Hur lever de själva upp till certifieringsmålet 50/50?) kan avhjälpa situationen i svensk skola både vad gäller prestationerna, attityder till studier och mental hälsa? Nu skulle ju jämställdhet studeras men även då, inte ett ord om att trycka på ordning och reda och krav på någon form av uppförande för att tex stökiga pojkar ska ta mindre plats, eftersom ju könet är en social konstruktion så kan könsskillnader i beteende endast avhjälpas genom att konstruera om den sociala konstruktion av kön som undervisande personal gjort sig skyldig till.

Låt mig citera de stycken från SOU 2009:64 som jag tog upp i mitt anförande och resonerade kring:

Sid 16:  ”Brist på kunskap och medvetenhet leder tyvärr ofta till en oförmåga bland skolledare, lärare och annan personal i skolan att upptäcka genusstrukturerna… Skolans personal kan omedvetet genom de förväntningar som riktas mot flickor respektive pojkar vara medskyldiga till att reproducera könsstereotypa värderingar, exempelvis genom att tillåta att pojkar dominerar i klassrummet och samtidigt är mindre flitiga och ansvarstagande i skolan.” (denna meningsbyggnad står rapportförfattarna för).

Sid 46: ”En vanlig kommentar på landets skolor är: ” vi behandlar alla lika, oavsett kön”. Detta att ”behandla alla lika” är enligt vår uppfattning uttryck för en könsblindhet inför de strukturer som skapar och vidmakthåller föreställningarna om genus, och som begränsar ytterst begränsar livsvalen för flickor och pojkar, och för kvinnor och män. Det är bristen på kunskap som är upphovet till den tyvärr alltför vanliga oförmågan bland skolledare, lärare och annan personal i skolan att upptäcka genusstrukturerna.”

Sid 220: ”Sammanfattningsvis kan man säga att det fortfarande finns en genusordning i skolämnenas innehåll som påverkar flickors och pojkars motivation” (observera – i innehållet).

Pojkar underpresterar för att försvara sin maskulina identitet mot duktiga flickor?

Sid 237 under rubriken ”Underprestation som effekt av sociala konstruktioner av manlighet i skolan” kan vi läsa följande: ”Genusteoretiska maskulinitetsteorier (t ex i Connells efterföljd) ser skapande och försvar för hegemonisk maskulinitet som en avgörande mekanism. Den risk som det kan innebära för pojkar att framstå som omanliga gör att de undviker beteenden som kan uppfattas vara feminina. Dit hör att vara duktig i skolan… I avsnittet ovan har jag försökt föra samman några olika förklaringar till pojkars underprestationer som alla [obs: alla!] utgår ifrån att det är maskulinitet/manlig identitet i sig som är boven i dramat. En gemensam utgångspunkt är att social genusordning har avgörande betydelse för pojkars underprestationer i skolan”

Sid 240: ”I sin analys av svenska pojkars underprestationer i dag knyter Björnsson an till den engelska forskningen och konstaterar sammanfattningsvis det som också beskrivits i föregående avsnitt: Om man tar skolarbetet på allvar riskerar man som pojke att »få sin heterosexualitet i frågasatt «.”

Och här kommer ett exempel på en helt fenomenal åtgärd mot genusordningen – genussensitiv undervisning (sid 221): ”Ett exempel på ett försök att utveckla en teoretisk modell över möjligheter att hantera genus i undervisning gör Sinnes (2006). Hon beskriver, ur feministiskt perspektiv, tre olika ansatser i undervisning i naturvetenskap som grundas på likhets- respektive särartsfeminism samt en som hon benämner genussensitiv. Genussensitiv undervisning innebär enligt Sinnes att variationer inom kön är lika viktiga som variationer mellan könen. Denna modell kan då sägas inte ha ett av könen, utan båda, i fokus för intresset.”

Låt mig tänka – båda könen i fokus för intresset, variationerna inom könskollektiven är lika viktiga (och stora också faktiskt vilket både Ekström tog upp och vilket också står i rapporten) som mellan dem – detta perspektiv har vi redan idag, och det tillämpas – det heter ”individanpassad undervisning”, påpekade jag inför den vakna publiken som nickade instämmande. Men nu kan man alltså med inspiration från annan genusforskning lansera det nya begreppet ”genussensitiv undervisning” och därmed få forskningsanslag och inrätta nya expertfunktioner. Smart. Jag vill råda politikerna att hålla ögonen öppna på befintliga metoder som förkläs i nya ord med epitetet ”genus”.

Fr vänster: Anna Ekström, Siewert Öholm, Carina Hägg, Tanja Bergkvist

Angående mina citat påpekade Ekström under paneldebatten att det finns stycken i rapporten som citerar annan genusforskning (dock citerar man den ju av ett skäl, och jag såg ingen kritik eller invändning mot den forskning man citerade) och det gäller exempelvis detta korta stycke om genussensitiv undervisning bland de 252 sidorna, men när jag tog upp de andra citaten jag radat upp ovan (sid 16, sid 46, sid 220, sid 237) så fick hon tillstå att det faktiskt var rapportförfattarnas egna ord och analys. Och detta kombinerat med uttalandet om att Ekström står för varje ord i rapporten samtidigt som hon ju lett hela arbetet får åtminstone mig att misstänka att denna analys delas av Ekström, vilket ju är helt i sin ordning. Den delas dock inte av mig.

Ang citatet ovan från sid 16 ovan tog jag under debatten upp det anmärkningsvärda i att man skuldbelägger lärarkår och skolledare och anser att deras bristande insikt i genusfrågan är en orsak till pojkars problem med flit och ansvarstagande. Man kan för övrigt fråga sig varpå denna (alltför generaliserande) uppfattning grundar sig vad gäller pojkars flit och ansvarstagande. Det faktum att studier visar på detta kan ju bero på att pojkar kanske inte vill ge intryck av att ha ansträngt sig, eftersom det ger högre status att visa att man klarar sig bra utan att ha lagt ner en massa tid, och detta gäller i större utsträckning för pojkar än för flickor, något som Ekström instämde i. Är det då ett allvarligt jämställdhetsproblem att (vissa) pojkar inte vill erkänna hur mycket de pluggat? Ekström nämnde att studier visar att pojkar faktiskt lägger ner precis 10% mindre tid på läxläsning än flickorna. Och föjldfrågan som då infinner sig för mig är om detta beror på ”görandet av kön” där pojkar försöker skapa sig en manlig identitet, och varför pojkarna tog skolarbetet på större allvar och lade ner mer tid på läxläsning för några decennier sedan, innan genusvetarna börjat dekonstruera maskuliniteten och i en tid när det maskulina beteendet var mindre kontroversiellt (eller ska jag säga mer tillåtet) än idag. Och återigen kan man fråga sig om det inte också har att göra med att andra ideal genomsyrar samhället idag och att detta inte alls har med genus att göra? Var förresten inte dessa beteenden med flit och ansvarstagande även ”manligt könskodade” för inte alltför länge sedan – och varför är de då inte längre det? Denna fråga berörs överhuvudtaget inte.

Kunskaper eller egenskaper - det är frågan

Så här sade etnologen Jonas Frykman redan 1998: ”Nutidens skola ska hjälpa varje elev att utvecklas och ”hitta sig själv”, ”bli en bra människa”, att inte vara rasist, inte mobba, inte skämmas utan vara stolt över sin religion, sin klass, sitt kön etc. Ja, det finns ett helt personlighetsutvecklande program som eleven förväntas omfatta efterhand. I fokus står inte kunskaper utan egenskaper. Skolan koncentrerar sig på att göra individen till Någon. Dagens skola har fastnat i Den Goda Viljans Tragik.” Carina Hägg (s) lät mig under paneldebatten få veta att man inte kan dra alla genusvetare över en kam, utan att genusforskningen håller på med många olika saker, och mitt svar på det var givetvis att jag enbart pratar om de rapporter jag läst och indirekt då om de genusvetare som ansvarar för just dessa rapporter och inget annat. I mitt anförande nämnde jag dock att genuspedagoger, genuspiloter, jämställdhetscoacher, genusstrateger, jämställdhetsutvecklare mfl tar allt större plats inom alla politiska områden. Carina Hägg lät mig under paneldebatten veta att genusvetare och genusforskare inte alls har ambitionen att ta sig in överallt, men detta kan man enkelt motbevisa genom att exempelvis studera det forskningspolitiska nyhetsbrevet Genusperspektiv där vi ser att ”genusperspektivet” måste in i allt ifrån klimatfrågan till polisväsendet, skolan, vården, akademin, läromedlen osv  (jag kan rada upp hundra områden till, kontinuerligt genusnyhetsflöde vad gäller denna forsknings ambitioner återfinns här) liksom alla de statliga utredningar om jämställdhet som bedrivs inom alla tänkbara områden och som leds av just genusvetare, eftersom de anses vara experter på jämställdhet, men frågan är om det är sunt att alla jämställdhetsanalyser utgår ifrån en maktkamp mellan könen? Man har som bekant i det senaste numret av Genusperspektiv reagerat på genusvetarnas utsatthet bla som en reaktion på KDU:s utspel för ett tag sedan.

Tanja citerade ur vår rapport - var är närmsta sandhög?!

Under slutet av paneldebatten vände sig moderatorn Siewert Öholm mot Anna Ekström och sa att det hon talat om under sitt inledande anförande gällande jämställdhet i skolan i allmänna ordalag ju lät bra, men att ”efter Tanjas citat från rapporten” så kändes det lite mer problematiskt, vilken också avspeglades i den efterföljande debatten. Detta påminner mig om Filosofiska Rummet från i Söndags (som jag måste lyssna på en gång till och skriva ner lite kring, har inte hunnit det ännu) där Lunds Universitets fd rektor Göran Bexell precis i inledningen av programmet kallade (min 2:53-2:56) slutrapporten för genuscertifiering för ”en mycket välskriven och välstrukturerad rapport” men när jag längre fram i programmet började citera från denna rapport och gå in på dess innehåll bla i form av de konkreta kriterier som ska tillämpas så fick jag höra från Bexell (min 31:50-32:14) att ”texten är inte att uppfattas på det sättet”, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att jag läste innantill och det ju är denna rapport som ligger till grund för Fysicums hela genuscertifieringsarbete (en delmängd av exakt dessa kriterier återkommer nämligen i denna enkät) samtidigt som den aktuella genusmärkningen vid Uppasla Universitet också hämtat sina kriterier från just denna slutrapport, vilket måste tyda på att man inte ändrat uppfattning gällande kriterierna.

Sammanfattningsvis: när man undersöker vad som rent konkret döljer sig bakom alla fagra ord om  jämställdhetsarbete och genusperspektiv så märker man en viss obekvämhet från de ansvarigas sida. Om man nu menade något helt annat än det man skrev – varför skrev man då inte det? Helt obegripligt för mig som matematiker, liksom för flertalet andra normalt fungerande människor.

Uppdatering: Världen Idag om genusdebatten i Riksdagen.

Relaterat:

Är genusvetarnas verksamhet laglig?

Skolgenus  (del 1 om SOU 2009:64)

Från DEJA till Rismodellen (del 2 om SOU 2009:64)

DEJA, genuspedagoger och Göran Perssons motionsrunda i studion (del 3 om SOU 2009:64)

Mattegenus i det Butlerska vektorrummet (del 4 om SOU 2009:64)

DEJA:s matteproblem (del 5 om SOU 2009:64)

Årets rebell enligt Ian Wachtmeister (Om DEJA:s konferens ”Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det?” i andra halvan av inlägget)

Projekt Implicit – bär du på fördomar eller ”föreställningar” om ”verkligheten”?

Grattis skattebetalare! (några statligt finansierade projekt för kartläggning av genusordning i skolan och manlighet som lärarproblem)

LÄSTIPS!

1) Bloggen Aktivarum har skrivit om debatten i Filosofiska Rummet: del 1, del 2.

2) ”Kvinnokamp har blivit blå och rosa kläder” (Felicia Sværen):

”I dag på internationella kvinnodagen bör vi uppmärksamma behovet av ett jämställdhets­arbete som myndigförklarar vuxna individers livsval och som har rättigheterna i fokus men tillåter varje människa att vara jämställd med utgångspunkt i individen och inte från en strukturell så kallad könsmaktsordning”

3) ”Vi är misstänksamt fördomsfria i Sverige” (Fredrik Lindström):

”I en färsk undersökning säger nästan hälften av svenskarna att de tror att deras åsikter överensstämmer med vad de flesta andra tycker.Det är en världsledande siffra. I landet som ligger vid individualismens frontlinjer tycker vi, till synes paradoxalt, alltmer som alla andra. Om udda och extrema åsikter någon gång dyker upp, brukar svenskarna anstränga sig att frysa ut dem, blixtsnabbt stämpla dem som ”osunda”. Yttrandefrihet? Nej, håll ihop! Vi försöker med våra anpassade åsikter forma en ny gemenskap som ersättning för den vi offrade när vi självförverkligade oss.Det är knappast förvånande att ju svagare gruppidentitet människor känner, desto mer ångestladdat blir det att uttrycka en egen åsikt. Det är allmänmänskligt.”

På tal om Fredrik Lindström och svensk skola:

Jag läste förresten att en vänsterpartist motionerat om att införa ett tredje kön och det må väl vara hänt om det finns människor som kommer att må bättre av detta och bli trygga i sin identitet, och det är betydligt bättre att bedriva politik genom att skriva motioner än att, som Lars Ohly gjorde för att locka väljare till (v) i valrörelsen 2006 – smygrunka (ursäkta språkbruket) framför valstugan: